Döden

[Hyacinth]

Jag tror det är viktigt barn är med familjen i det som händer.

Det tror jag med, begravningar har jag inga problem med att ta med barn på (om det inte är omständigheter som kan göra att det blir otäckt för en som är liten), men att se någon som har dött kan jag inte riktigt se poängen med för någon egentligen.
Jag har gjort det, men det var på grund av tragiska omständigheter och vi visste inte om vår anhörige levde eller ej när vi kom till sjukhuset och fick besked på akuten. Då var jag med som stöd.

 

[Energi]

Det tror jag med, begravningar har jag inga problem med att ta med barn på (om det inte är omständigheter som kan göra att det blir otäckt för en som är liten), men att se någon som har dött kan jag inte riktigt se poängen med för någon egentligen.
Jag har gjort det, men det var på grund av tragiska omständigheter och vi visste inte om vår anhörige levde eller ej när vi kom till sjukhuset och fick besked på akuten. Då var jag med som stöd.

Nu har jag inte varit med om supermånga dödsfall inom den närmsta släkten men jag har känt alla gånger (3, snart 4) att jag verkligen behöver få se den döda. Se att den är borta. Jag sörjer "färdigt" vid det tillfället och har sen inget behov av att gå på någon begravning.

 

[majola]

Jag sitter och vakar vid min pappa just nu och skulle definitivt inte vilja ha med barnen (2, 3 & 5) just nu och sannolikt inte heller sedan när han har gått bort. Men han är ganska märkt av sin sjukdom också.

Däremot kommer de att vara med på begravningen.

 

[Energi]

Jag sitter och vakar vid min pappa just nu och skulle definitivt inte vilja ha med barnen (2, 3 & 5) just nu och sannolikt inte heller sedan när han har gått bort. Men han är ganska märkt av sin sjukdom också.

Beklagar!

Nej, ha med barnet till gammelmormor i nuläget är helt uteslutet. Hon är borta, hallucinerar ibland och har ont ibland. Hon har haft cancer i 8 år nu, sista tiden behandlad med cellgifter. Det ser inte ut som gammelmormor längre.

 

[Kiwifrukt]

Jag var vuxen när min morfar gick bort. Väldigt vuxen. Nästan 30 år. Jag bröt ihop totalt. Jag och mina syskon åkte in med pappa (mormor, mamma och mammas syskon var på plats när det hände) och tog farväl av morfar på salen, men ingen av mina kusiner (20, 16, 9 och 6 år gamla) gjorde det. Ska tilläggas att han som är 20 har en funktionsnedsättning och är på ett litet barns nivå. Sexton- och nioåringen var dock med på begravningen, de andra kom sen. Sexåringarna har tagit det väldigt "logiskt" eller hur man ska säga "morfar var gammal och sjuk -----> han är en ängel i himlen nu", men jag tror faktiskt att de hade blivit rädda om de hade varit med och sett alla vuxna vara så fruktansvärt ledsna.

Jag har på riktigt minnesluckor från begravningen (som var i höstas) för att jag grät så jag knappt fick luft. Morfar var på något sätt tryggheten som alla kretsade runt, och det påverkade givetvis hur alla vi som blev kvar reagerade efteråt. Som någon annan skrev, jag hade nog fattat beslutet utifrån hur alla andra hade reagerat. Hade folk runt omkring varit lugna hade det känts mer okej att ta med barnet, och på så sätt visa att döden är naturlig, men när vuxna människor är helt förkrossade och gråter och skriker och kanske nästan svimmar, då hade jag inte velat varken varit med om det som barn eller "utsatt" mina barn för det. I det läget tror jag att min reaktion hade skrämt barnet mer än att se den som var död.

 

[Ray]

Nu har jag inte varit med om supermånga dödsfall inom den närmsta släkten men jag har känt alla gånger (3, snart 4) att jag verkligen behöver få se den döda. Se att den är borta. Jag sörjer "färdigt" vid det tillfället och har sen inget behov av att gå på någon begravning.

För mig har det varit en markering att det är oåterkalleligt.
Och att den människan jag sörjer redan är borta...
Jag tror det beror på relationen till den döde. Hur nära man är. Att bara se en random bekant är skillnad mot en nära anhörig. Tycker jag.

 

[majola]

Jag beklagar självklart din sorg också @Energi . Tänker inte helt klart just nu.

 

[Energi]

För mig har det varit en markering att det är oåterkalleligt.
Och att den människan jag sörjer redan är borta...
Jag tror det beror på relationen till den döde. Hur nära man är. Att bara se en random bekant är skillnad mot en nära anhörig. Tycker jag.

Lite så för min del också. Men det är så otroligt olika. Min mamma är väldigt rädd för död, sjukhus osv och hon far väldigt illa av att se en död människa. En måste nog försöka känna efter vad som är rätt för en själv.

 

[Energi]

Jag var vuxen när min morfar gick bort. Väldigt vuxen. Nästan 30 år. Jag bröt ihop totalt. Jag och mina syskon åkte in med pappa (mormor, mamma och mammas syskon var på plats när det hände) och tog farväl av morfar på salen, men ingen av mina kusiner (20, 16, 9 och 6 år gamla) gjorde det. Ska tilläggas att han som är 20 har en funktionsnedsättning och är på ett litet barns nivå. Sexton- och nioåringen var dock med på begravningen, de andra kom sen. Sexåringarna har tagit det väldigt "logiskt" eller hur man ska säga "morfar var gammal och sjuk -----> han är en ängel i himlen nu", men jag tror faktiskt att de hade blivit rädda om de hade varit med och sett alla vuxna vara så fruktansvärt ledsna.

Jag har på riktigt minnesluckor från begravningen (som var i höstas) för att jag grät så jag knappt fick luft. Morfar var på något sätt tryggheten som alla kretsade runt, och det påverkade givetvis hur alla vi som blev kvar reagerade efteråt. Som någon annan skrev, jag hade nog fattat beslutet utifrån hur alla andra hade reagerat. Hade folk runt omkring varit lugna hade det känts mer okej att ta med barnet, och på så sätt visa att döden är naturlig, men när vuxna människor är helt förkrossade och gråter och skriker och kanske nästan svimmar, då hade jag inte velat varken varit med om det som barn eller "utsatt" mina barn för det. I det läget tror jag att min reaktion hade skrämt barnet mer än att se den som var död.

Åh jag beklagar

Lite så reagerade jag på det första dödsfall jag varit med om, det var också min morfar.

Sen dess har döden varit en naturlig del i mitt arbete. Och hur hemskt det än låter så har jag vant mig vid döden.

 

[Ray]

Vi är ju ofta så skyddade från död och det gör det värre tror jag...
Jag har inte förlorat någon nära förrän jag fyllde 37 men då kom det i rask takt. Och på nåt vis känner jag mig lite trygg i att livet gick vidare.

 

[Kiwifrukt]

Åh jag beklagar

Lite så reagerade jag på det första dödsfall jag varit med om, det var också min morfar.

Sen dess har döden varit en naturlig del i mitt arbete. Och hur hemskt det än låter så har jag vant mig vid döden.

Tack. På sätt och vis tror jag ändå små barn tar det mer naturligt än vuxna, kanske för att de inte fullt förstår innebörden. Lite beroende på hur barnet är, så klart.

 

[nightcrawler]

Jag har inte ont av döden i sig. Men att se den döda är för jobbigt för mej. Var med och tog farväl av mormor när hon hade gått bort. Aldrig mer! Jag kan ta farväl ändå utan att se liket. När mamma gick bort så var hela familjen med till sista andetaget. Bröt ihop totalt redan när vi väntade. Fruktansvärt jobbigt men det betydde mer för mej än ett farväl där dom redan är borta.

Tror inte jag hade tagit med ett så litet barn

 

[Ninnurur]

Dottern var 2 år och 9 månader när hennes pappa dog. Hon var INTE med på bårvisningen, ffa för att jag inte hade kunnat hantera henne där. Begravningen var hon självklart med på.
Rekommendationerna från begravningsbyrå, terapeuter och alla jag pratade med var att inte ta med på bårvisning.

 

[Pilo]

Beklagar @Energi och @majola

Du har fått många kloka svar och du känner ju ditt barn bäst och de anhöriga runt i kring.

 

[Ponnyryttaren_02]

Min morfar dog när jag var 4 år (jag fyllde 5 några månader senare). Han dog hemma, och vi åkte dit när han hade dött. Jag minns inte det som något läskigt eller så, mest lite konstigt när dom som skulle hämta honom skulle kolla så att han verkligen var död... Jag är glad att jag fick vara med. Det var lättare för mig att "ta in" att han var död när jag hade fått se det själv, än när våran hund avlivades något år senare. Då var jag inte med, men jag minns att det var mycket svårare att ta in att hon aldrig skulle komma tillbaka än med morfar... Det kan säkert ha berott på andra saker, men det känns ändå som att det hade betydelse. (Förlåt om jag har skrivit helt osammanhängande eller något, jag är trött...)

 

[sillysinta]

Min mormor ligger för döden. Vi hälsade på för två dagar sedan och då var barnet (2.5-3 år) med.

Idag har det försämrats och enligt läkare kan vi vänta att hon dör inom några dygn.

Mina funderingar gäller när hon har dött och vi får säga hejdå en sista gång. Skulle ni ta med barnet?

Med ett så litet barn tror jag inte att hen tar någon skada av det, men jag tror heller inte att hen har någon uppskattning eller nytta av det heller. Så jag hade inte tagit med barnet. Tror det är jobbigare att se sina föräldrar upprörda.

 

[Lipperta]

Jag tror inte barnet får ut något av att se den döda, alls. Dock tycker jag man verkligen ska prata om döden med barnen inte gömma undan den, den finns och kommer alltid att finnas.

När min gammelmormor dog var jag nog 4. De vuxna visste att slutet är nära, även om det inte märktes så mycket. Hon typ svalt ihjäl, hennes kropp ville/kunde inte ta emot näring på rätt sätt. Dock var hon 90+. Men vi hälsade på och jag gjorde som vi alltid gjorde, hon låg i sin säng hemma och jag borstade hennes hår tror att jag kan ha försökt mig på att måla naglarna på henne men kan inte minnas riktigt.
Hon dog ett par dagar efter och jag har fått berättat för mig att jag inte förstod detta. Hur kan någon bara försvinna? Så vi närmaste familjen pratade mycket om döden ett tag, pratade om ekorrar som blir överkörda och dör, hundar som dör och min mammas gammelmormor som dog. Sen förstod jag se dom.
Dock tror jag inte det hade hjälpt att se den döda, för mig iallafall. Jag hade nog bara blivit mer förvirrad till varför hon bara ligger där stilla det måste ju bli tråkigt?

Tror det kan bli för mycket för ett barn med så många ledsna vuxna, kan det bli press på barnet att göra alla glada? Känna att det blir hens fel när alla är ledsna ändå?

 

[Ray]

Jag tror inte barnet får ut något av att se den döda, alls. Dock tycker jag man verkligen ska prata om döden med barnen inte gömma undan den, den finns och kommer alltid att finnas.

När min gammelmormor dog var jag nog 4. De vuxna visste att slutet är nära, även om det inte märktes så mycket. Hon typ svalt ihjäl, hennes kropp ville/kunde inte ta emot näring på rätt sätt. Dock var hon 90+. Men vi hälsade på och jag gjorde som vi alltid gjorde, hon låg i sin säng hemma och jag borstade hennes hår tror att jag kan ha försökt mig på att måla naglarna på henne men kan inte minnas riktigt.
Hon dog ett par dagar efter och jag har fått berättat för mig att jag inte förstod detta. Hur kan någon bara försvinna? Så vi närmaste familjen pratade mycket om döden ett tag, pratade om ekorrar som blir överkörda och dör, hundar som dör och min mammas gammelmormor som dog. Sen förstod jag se dom.
Dock tror jag inte det hade hjälpt att se den döda, för mig iallafall. Jag hade nog bara blivit mer förvirrad till varför hon bara ligger där stilla det måste ju bli tråkigt?

Tror det kan bli för mycket för ett barn med så många ledsna vuxna, kan det bli press på barnet att göra alla glada? Känna att det blir hens fel när alla är ledsna ändå?

Men ibland är ju livet så?
Ibland händer något hemskt och alla är ledsna. Och söker tröst hos varandra. Enligt vården och präster jag pratat med är det inget skadligt för barn? Det viktiga är att man låter barnet vara med som en självklar del i familjen. Oftast slutar man kanske inte vara ledsen direkt efter begravningen heller och det går ju inte isolera barnet från det heller.

Nu har ju det inget med att just se den döde- det är en annan sak. Men just att skydda barn från ledsenhet och sorg. Leder inte det till att förstärka obehagskänslan inför medmänniskor som sörjer?

 

[Sar]

Men ibland är ju livet så?
Ibland händer något hemskt och alla är ledsna. Och söker tröst hos varandra. Enligt vården och präster jag pratat med är det inget skadligt för barn? Det viktiga är att man låter barnet vara med som en självklar del i familjen. Oftast slutar man kanske inte vara ledsen direkt efter begravningen heller och det går ju inte isolera barnet från det heller.

Nu har ju det inget med att just se den döde- det är en annan sak. Men just att skydda barn från ledsenhet och sorg. Leder inte det till att förstärka obehagskänslan inför medmänniskor som sörjer?

Men kan det inte räcka att man får vara ledsen illsmans hemma och prata? Måste det lilla barnet nödvändigtvis se en död anhörig som kanske blivit svårt märkt av smärta och sjukdom eller vara med vid dödsögonblicket? Allt är självklart individuellt men jag tror inte att barn behöver vara närvarande i precis allt jämt. Jag hade heller inte personligen orkat ha med små barn som måste passas på en längre vaka, jag hade själv velat få vara helt delaktig i stunden och jag hade inte heller velat begränsa sorgeyttringar av rädsla att skrämma barnet. Men vi är ju slla olika, det dom är rätt gör den ena är inte rätt för den andra

 

[Ray]

Men kan det inte räcka att man får vara ledsen illsmans hemma och prata? Måste det lilla barnet nödvändigtvis se en död anhörig som kanske blivit svårt märkt av smärta och sjukdom eller vara med vid dödsögonblicket? Allt är självklart individuellt men jag tror inte att barn behöver vara närvarande i precis allt jämt. Jag hade heller inte personligen orkat ha med små barn som måste passas på en längre vaka, jag hade själv velat få vara helt delaktig i stunden och jag hade inte heller velat begränsa sorgeyttringar av rädsla att skrämma barnet. Men vi är ju slla olika, det dom är rätt gör den ena är inte rätt för den andra

Jag skrev ju just att det där med att se den döda är en annan sak. Mer företeelsen att folk är ledsna.