Sv: Djurskyddsinspektörerna
*KL*
Den gamla labben, så det skar i mitt hjärta att se det. Och jag tycker rent personligt att den hunden borde fått somna in samma dag. Även om den hade bättre dagar är SÅ dåliga dagar inte acceptabelt i min värld. Det jag dock skulle önskat att inspektörerna kunde ha gjort (och kanske gjorde de det "off camera") är att fråga ägaren/erbjuda ägaren att hjälpa till kring avlivningen. I princip undra om ägaren skulle vilja att de ringde dit en veterinär, så hunden stilla kunde få somna och slippa lida mer. Eller om ägaren ville att inspektörerna skulle ta med hunden till veterinären så ägaren slapp vara med etc.
Det är möjligt det finns lagtekniska problem med det dock.
Men att jag önskar att det hände, var för att jag kände igen så mycket av min pappa i labbeägaren! Det är liksom "han och hunden", hunden blir verkligen en livskamrat och den "enda" de har, precis som labbeägaren uttryckte sig. De vill hunden ALLT väl, uppsöker veterinär etc. Men förmår inte alltid varken se verkligheten eller för den delen riktigt ta in vad veterinären säger. Om veterinären säger "vi kan prova smärtstillande, men om det inte hjälper så....". Ja då hör de att man kan prova smärtis och se om det hjälper. Sen väntar de för att se om det hjälper. Länge, för det kanske tar ett tag, men snart kanske det hjälper. Innerst inne vet de, men de är inte där, inte redo. Precis som labbeägaren.
Pappas förra hund fick lymfom, och var för dålig sin sista tid i livet. Jämförbart med labben, fast hon hade inte ont/svårt att gå utan andra problem. Pappa visste men kunde ändå inte ta in. Veterinären hade sagt knölen inte var cancer (översättning: När de en mån innan hade tagit prov hittade de inga cancerceller, quite a difference..), och vissa dagar var hunden jättepigg. Vissa dagar var det jättetungt för den att andas. Men det blev ju lättare om fönstret till sovrummet var öppet, då kunde den andas bättre när den låg ner. Ja ni fattar.
Pappa visste, men var inte där. Han var i princip en karbonkopia av labbeägaren. Jag erbjöd mig att om pappa ville det åka med henne, så att han slapp?
Där rämnade det för pappa, och som han grät (enda gången jag sett min pappa gråta). Men jo, det ville han nog jag skulle. Men det var svårt, elva år tillsammans, livskamrat osv. Jag ringde min veterinär, som dock inte kunde den dagen men nästa. När jag sa till pappa att "idag kunde han inte" så var pappas spontana svar "Vad synd". Dvs, det enda som behövdes var att dels någon annan verkligen i klartext bekräftade det han visste men inte kunde ta in, att det fanns bara en sak att göra. Och att någon "tog över" så han slapp. (Pappas hund avlivades dagen efter, och begravdes på pappas gård).
Nu vet man ju inte alls hur det var för den här labbeägaren - alla fungerar givetvis inte som min pappa. Men förvånansvärt många GÖR det, när de är där att de vet att det måste göras men de kan inte riktigt förmå sig. Om någon annan då erbjuder sig att hjälpa till, ja då tar de tacksamt emot hjälpen.
Alltså INTE att djurskyddet mot hans vilja skulle omhänderta hunden, det skulle nog knäckt honom, men om de kunde erbjuda sig att hjälpa till såsom beskrivet ovan. Sådant skulle jag vilja skedde. (Och kanske gör det det, jag vet inte?)
