Djurplågeri inom dressyrvärlden

[Mia_R]

Allt var inte guld och gröna skogar förr heller, men all denna kunskap som dog med de gamla hästkarlarna vid avhästningen av militären och jord- och skogsbruket.

 

[Karoliten]

Jag tycker lång och låg i sig inte är en fel form och rida i. Men skulle vilja se nosen mer fram och ut.
Sen måste alla "grader" av form varieras.

 

[SiZo]

Jag tycker lång och låg i sig inte är en fel form och rida i. Men skulle vilja se nosen mer fram och ut.
Sen måste alla "grader" av form varieras.

Vid lång och låg går inte näsan bakom lod om det görs korrekt. Det är nog ingen som tycker att lång och låg är fel här?

 

[vilde]

Fy fan. Utmärkt exempel på att det är stort systemfel i hela kedjan från gräsrot och upp. Detta från en ridgymnasieutbildning

Snarare från toppen och sen har det spridit sig nedåt skulle jag tro. Inspänningarna vid longeringen är bara en del, det rids på samma sätt också och det på alla nivåer även högsta som t.ex. på bruksprovet. Och det är helt normaliserat numera, skulle tro att de flesta härinne sluter upp bakom för det är så de blivit lärda och det som premieras på tävlingar etc.

 

[vilde]

Allt var inte guld och gröna skogar förr heller, men all denna kunskap som dog med de gamla hästkarlarna vid avhästningen av militären och jord- och skogsbruket.

Precis så upplever jag det också, att det blivit ett paradigmskifte från när den äldre generationen oftast män och ofta jordbrukare med stor vana vid djur och en gedigen ridutbildning från främst militären, var de som var tongivande. Man red också mycket mer ut förr, rida i ridhus eller på ridbana var för de allra flesta ganska sällsynta undantag. Så är det ju inte nu och det har stor betydelse tror jag.

 

[Fiorano]

Jag köper inte att det var bättre förr. En av de som alltid förekommer i berättelser om riktigt hård hantering med pisk, kapsyler under nosgrimman och hård inspänning på töm är en av de där riktigt gamla hästkarlarna som hyllats för att vara av den gamla skolan.

Rent krasst tror jag verkligen inte den gamla militärtjänst var bättre på någon punkt för hästarna. Synen på djur var ännu värre än tex kvinnosynen och ingen förhärligar den på 40-, 50-, 60-tal. Jag tror att det mesta blivit bättre för hästarna med att det det blivit en kvinnodominerad sport. Det har blivit mjukare och utövare idag letar mer förståelse och samarbete med sina hästar.

De jag känner till som rider hårt och/eller använder hårda metoder skulle jag säga alla kommer ur den gamla skolan.

 

[Mia_R]

Jag köper inte att det var bättre förr. En av de som alltid förekommer i berättelser om riktigt hård hantering med pisk, kapsyler under nosgrimman och hård inspänning på töm är en av de där riktigt gamla hästkarlarna som hyllats för att vara av den gamla skolan.

Rent krasst tror jag verkligen inte den gamla militärtjänst var bättre på någon punkt för hästarna. Synen på djur var ännu värre än tex kvinnosynen och ingen förhärligar den på 40-, 50-, 60-tal. Jag tror att det mesta blivit bättre för hästarna med att det det blivit en kvinnodominerad sport. Det har blivit mjukare och utövare idag letar mer förståelse och samarbete med sina hästar.

De jag känner till som rider hårt och/eller använder hårda metoder skulle jag säga alla kommer ur den gamla skolan.

Verkligen inte, min morfar var hästkarl och älskade alla sina hästar, aldrig att det spöades några djur. Jag har träffat hästkarlar av den gamla skolan och kärleken till hästen var stark, däremot inte lika stor för kadetterna och som jag skrev, allt var verkligen inte guld och gröna skogar förr, men nog fanns det stor kunskap och kärlek hos många.

De klassiska begreppen att där kunskapen slutar tar våldet vid är inte ett modernt påhitt.

 

[Sel]

Jag köper inte att det var bättre förr. En av de som alltid förekommer i berättelser om riktigt hård hantering med pisk, kapsyler under nosgrimman och hård inspänning på töm är en av de där riktigt gamla hästkarlarna som hyllats för att vara av den gamla skolan.

Rent krasst tror jag verkligen inte den gamla militärtjänst var bättre på någon punkt för hästarna. Synen på djur var ännu värre än tex kvinnosynen och ingen förhärligar den på 40-, 50-, 60-tal. Jag tror att det mesta blivit bättre för hästarna med att det det blivit en kvinnodominerad sport. Det har blivit mjukare och utövare idag letar mer förståelse och samarbete med sina hästar.

De jag känner till som rider hårt och/eller använder hårda metoder skulle jag säga alla kommer ur den gamla skolan.

Det beror nog lite på vad man menar. De gamla brukshästkarlar jag varit bekant med har visst varit lite bryskare i vardaghshanteringen än jag skulle ha valt - det användes inga grimskaft utan hästarna leddes i grimma och det kunde ryas åt dem exempelvis - men i själva träningen fanns enormt tålamod och kunskap. En häst som arbetar i skogen måste vara en trygg individ.

 

[Piaff]

Jag köper inte att det var bättre förr. En av de som alltid förekommer i berättelser om riktigt hård hantering med pisk, kapsyler under nosgrimman och hård inspänning på töm är en av de där riktigt gamla hästkarlarna som hyllats för att vara av den gamla skolan.

Rent krasst tror jag verkligen inte den gamla militärtjänst var bättre på någon punkt för hästarna. Synen på djur var ännu värre än tex kvinnosynen och ingen förhärligar den på 40-, 50-, 60-tal. Jag tror att det mesta blivit bättre för hästarna med att det det blivit en kvinnodominerad sport. Det har blivit mjukare och utövare idag letar mer förståelse och samarbete med sina hästar.

De jag känner till som rider hårt och/eller använder hårda metoder skulle jag säga alla kommer ur den gamla skolan.

Ja jag förstår inte kärleken till gamla militärer? Jag kan inte tänka mig annat än att de var tämligen brutala i sin ridning och hantering, en häst som ”inte skötte sig” eller var ”stallmodig” fick ju spö rätt och slätt.

 

[Mia_R]

Ja jag förstår inte kärleken till gamla militärer? Jag kan inte tänka mig annat än att de var tämligen brutala i sin ridning och hantering, en häst som ”inte skötte sig” eller var ”stallmodig” fick ju spö rätt och slätt.

Jag har ridit för gamla militärer av den gamla stammen, fantastiska instruktörer utan hårda metoder. Sett mycket skit av den "nya stammen" på K1.

 

[Amanda_F]

Ja jag förstår inte kärleken till gamla militärer? Jag kan inte tänka mig annat än att de var tämligen brutala i sin ridning och hantering, en häst som ”inte skötte sig” eller var ”stallmodig” fick ju spö rätt och slätt.

Bara en sån sak som att det som heter lösgjordhet i våra dressyrprotokoll som beskrivs som både mental och fysisk avslappning hette då lydnad. Det är väldigt olika konnotation.

 

[Zpunk]

Jag har också tveksamma känslor till ”de gamla hästkarlarna” efter att ha träffat på flera som behandlat hästar riktigt illa. Den ena körde in en ponny som la sig ner till slut och han slog den med tömmarna tills den reste sig för att den skulle veta vem som bestämde, har ridit för en gammal militär som skrek på mig för att jag inte sparkade på och använde spöt tillräckligt, och så var det westerndamen som skulle lära sin häst att böja sig i innersidan så hon band fast innertygeln i sadelhornet och lät hästen stå så med böjd hals medan hon drack kaffe i en halvtimme. Dessa tre hade inget med varandra att göra så det var inte en klick som hade ballat ur.

Själv var jag inte ens tio år fyllda och fattade ingenting av nyttan med något av detta och grät hysteriskt av han som skrek på mig, vilket gjorde att han skällde på mig för det också.

Så jag tror att förr var som idag: det fanns hästfolk på hela skalan och att det absolut inte var trevligt att vara häst överallt.

 

[Piaff]

Jag har ridit för gamla militärer av den gamla stammen, fantastiska instruktörer utan hårda metoder. Sett mycket skit av den "nya stammen" på K1.

Själv har jag motsatta erfarenheter

 

[nullo-modo]

Jag tror ont heller att det var bra inom sporten förr, även då var pengarna och prestige stor drivkraft. George H. Morris född på 30 talet hade ju med i sin bok vinnande hoppning om hur farligt det var att hoppa en häst som inte var rädd om benen och beskrev den barriering han föredrog för att få hästen försiktigare.

 

[Mia_R]

Själv har jag motsatta erfarenheter

Jag har aldrig sett en hästkarl av den äldre stammen spöa upp en häst som jag sett på K1 i modern tid. Jag har sett hästar spöas av folk som hanterar hästar men det är inga hästkarlar, hästkarl är en hederstitel i mina ögon, inget som kreti och pleti får per automatik.

 

[gammalek]

Jag har ridit för gamla militärer av den gamla stammen, fantastiska instruktörer utan hårda metoder. Sett mycket skit av den "nya stammen" på K1.

Jag har inte så stor erfarenhet av den gamla stammen, men de är samtliga positiva. Farfar som hade gård där hästarna arbetade i skogen och på åkarna. Så mjuk och lyhörd hantering. (Det var där mitt hästintresset väcktes.)

I vuxen ålder har jag ridit för en gammal militär. Han var liten och mager men hade en stor aura av vänlighet. Alla, människor som djur, sökte sig till honom. Han tittade sällan på en när man red, han stod på ridbanan och tittade ut över åkrarna. Han lyssnade till hästen, till ljudet av hästens rörelser, och gav utifrån det anvisningar vad ryttaren skulle göra, t ex lätta på handen. Det var helt otroligt vad han uppmärksammade med hjälp av hörseln.

 

[vilde]

Det jag fått berättat och läst var att man väldigt mån om hästarna generellt (och även andra djur) och inte så konstigt om man tänker efter för de var både arbetskamrater och helt avgörande för att man skulle klara sig.

 

[vilde]

Jag har aldrig sett en hästkarl av den äldre stammen spöa upp en häst som jag sett på K1 i modern tid. Jag har sett hästar spöas av folk som hanterar hästar men det är inga hästkarlar, hästkarl är en hederstitel i mina ögon, inget som kreti och pleti får per automatik.

Ja, allt jag hört från den tiden är att de som behandlade hästar och djur illa hade det allra lägsta anseendet.

 

[tuaphua]

För att hitta så där jättestor generell ridkunskap i form av att kunna rakrikta och samla hästen hos militärer etc får man nog backa längre än till de årtal som pratas om här. Man får nog gå till innan skjutvapnen blev vanliga. Efter det förändrades militära ridutbildningen väldigt. Både i form av hjälpgivningssystem, hästmaterial och tid man lade på att utbilda häst/ryttare.

Jag kan däremot hålla med om att annan kunskap saknas idag som nog militären kunde, tex kunna rida ut eller hantera hästen i olika miljöer och lära den fungera i dem etc.

Min morfar var kavallerist i kriget. Fantastiskt varm, ödmjuk och inkännande i allt. Han hade otroligt fint handlag med alla djur, även hästar. Givetvis lärde han sig enormt mycket under tiden med häst i krig etc. Hästen blev ju hans partner, bästa vän etc under en tid då man dels rent fysiskt kunde bli ensam. Men också vara den som rent emotionellt fanns där och man förmådde släppa in till skillnad mot andra människor just då.
Men han hade ju inte direkt vunnit GP dressyr om man säger så. Sådan skolning fick de inte.
Däremot hade han den där genomgående hästkunskapen inom väldigt många områden. Och kunde väl tack vare det se till att min mamma fick bra skolning och rida välmående, välutbildade hästar. Med den kärlek och respekt han kände för sin krigskompanjon så var det oerhört noga att det skulle ridas med små, små hjälper. Annars fick det vara.

Den känslan av att jobba ihop upplever jag stark hos många fd kavallerister, såna som jobbar i skogen med häst etc. Fint att se!

 

[NOC14]

Det finns nog lika många erfarenheter av ”den gamla skolan” som det finns folk som upplevt den. Mina allra första år i rid/hästvärlden ca -76 - 81/82 var just hos en, i mina ögon, riktig hästkarl. Han älskade verkligen sina hästar och de honom, och gud nåde den som var hård på ngt vis mot dem. Ingen fick rida m spö eller sporrar innan man kunde uppvisa en god balans och känsla för hästen, att man kunde använda hjälperna korrekt och förstod hur hjälperna skulle användas. Han var också extremt noga med att man aldrig nånsin fick vara hård i handen. Jag är tacksam för den starten i mitt hästliv, mkt har jag tagit med mig från honom.