Djurindustrin och köttätande (utbruten från Vegetariska substitut)

[Otherside]

Jag vet att det istället är möjligt att överleva på att vara blandkostare och tolerant. Jag tror det är viktigt för vår egen överlevnad att vi inte börjar gräva ned eller kremera högvärdiga livsmedel.

Och återigen; jag tycker att slakt (och djurtransporter inför slakt) går att bedriva på bra vis och har sett det på väldigt nära håll många gånger. Det finns ingen "fasansfull barbari" i det jag varit nära.

Jag tror ju inte heller att förändringen kommer att ske än på mycket mycket länge, och att det under tiden är bra med förändring kring djurhanteringen (ta exempelvis Ängavallen!) - men, att vår syn på våra medresenärer är ett "vi och dem" och ett synsätt där vi sätter oss som absolut överhöghet med "rätten" att utnyttja, även i fall där utnyttjandet innebär lidande, och DET tror jag är oförenligt med mänsklighetens överlevnad. Eftersom det avspeglar en större bild, ett synsätt som vi använder även människor emellan. Dessa två går hand i hand, som jag ser det.

Men allt tar tid. Jag hoppas vi kan förändra oss innan det är för sent.

Astronomen/fysikern Brian Cox var liiite inne på den tanken: Man undrar lite hur det kommer sig att vi inte kan se ens spår av intelligent liv i världsrymden, något som logiskt sett borde finnas, även om det är extremt långt borta och kanske redan utdött - vi ser INGA spår någonstans. Han menar, att intelligent liv i vårt universum aldrig kommer att ta sig tillräckligt långt i utvecklingen för att åstadkomma såna framgångar - vi hinner utplåna oss själva innan vi hunnit så långt. Han menar att eftersom liv i universum förmodligen är väldigt likartat och intelligent utveckling sker likartat överallt - utvecklas allt liv på samma sätt som människan. Vi är egoister och har ett beteende som gör att vi tar död på oss själva vid en viss nivå. Mao att det är en dyster framtidsbild. Jag tänker att det är ganska uppenbart att vi är inne på det destruktiva spåret redan nu. Och min tanke är definitivt att vår syn på medresenärerna djuren är en del av detta.

Jag hoppas att vi kan ändra oss - på samtliga plan.

(Och jag pratar i första hand om djurindustrin - i alla former. Inte enbart, men den är en enorm del av bilden.)

 

[Nahar]

Att grisen vet att just denna transport är den sista i livet. Det går alltså inte att jämföra grisarnas lidande med det lidande som judar blev utsatta för under andra världskriget för att vara tydlig, även om transporterna skulle varit lika trånga och långa. Dvs ångesten kring vetskapen om sin egen kommande död innan den är fysiskt påtaglig, är något jag tillskriver människan och går inte att överföra på djuren.

Den behöver ju inte veta det för att må fruktansvärt dåligt av själva nuet. Ska vi då fortsätta utsätta djur för lidande, oavsett om det är innan döden eller inte?

 

[sjoberga]

Den behöver ju inte veta det för att må fruktansvärt dåligt av själva nuet. Ska vi då fortsätta utsätta djur för lidande, oavsett om det är innan döden eller inte?

Ångrade

 

[sjoberga]

Den behöver ju inte veta det för att må fruktansvärt dåligt av själva nuet. Ska vi då fortsätta utsätta djur för lidande, oavsett om det är innan döden eller inte?

Nej, det ska minimeras efter bästa förmåga. Så långa och dåliga slakttransporter måste bort.

 

[sjoberga]

Jag tror ju inte heller att förändringen kommer att ske än på mycket mycket länge, och att det under tiden är bra med förändring kring djurhanteringen (ta exempelvis Ängavallen!) - men, att vår syn på våra medresenärer är ett "vi och dem" och ett synsätt där vi sätter oss som absolut överhöghet med "rätten" att utnyttja, även i fall där utnyttjandet innebär lidande, och DET tror jag är oförenligt med mänsklighetens överlevnad. Eftersom det avspeglar en större bild, ett synsätt som vi använder även människor emellan. Dessa två går hand i hand, som jag ser det.

Men allt tar tid. Jag hoppas vi kan förändra oss innan det är för sent.

Astronomen/fysikern Brian Cox var liiite inne på den tanken: Man undrar lite hur det kommer sig att vi inte kan se ens spår av intelligent liv i världsrymden, något som logiskt sett borde finnas, även om det är extremt långt borta och kanske redan utdött - vi ser INGA spår någonstans. Han menar, att intelligent liv i vårt universum aldrig kommer att ta sig tillräckligt långt i utvecklingen för att åstadkomma såna framgångar - vi hinner utplåna oss själva innan vi hunnit så långt. Han menar att eftersom liv i universum förmodligen är väldigt likartat och intelligent utveckling sker likartat överallt - utvecklas allt liv på samma sätt som människan. Vi är egoister och har ett beteende som gör att vi tar död på oss själva vid en viss nivå. Mao att det är en dyster framtidsbild. Jag tänker att det är ganska uppenbart att vi är inne på det destruktiva spåret redan nu. Och min tanke är definitivt att vår syn på medresenärerna djuren är en del av detta.

Jag hoppas att vi kan ändra oss - på samtliga plan.

(Och jag pratar i första hand om djurindustrin - i alla former. Inte enbart, men den är en enorm del av bilden.)

Jag har inte samma syn, alla organismer samverkar med varandra på olika sätt, och jag ser få saker som är viktigare än just livsmedelsförsörjning.

Toleransnivån för lidande är alltså inte noll , när det ligger viktiga saker i andra vågskålen. Men det finns heller ingen anledning att acceptera att det lidandet överstiger minsta möjliga för att få ut innehållet i vågskålen.

Mänskligheten överlever nog kortare tid , ju fler absoluta hinder man ställer upp för att klara av att ta hand om varandra.

 

[sjoberga]

Intressant men gammalt program.

https://sverigesradio.se/avsnitt/647825

 

[Otherside]

Jag har inte samma syn, alla organismer samverkar med varandra på olika sätt, och jag ser få saker som är viktigare än just livsmedelsförsörjning.

Toleransnivån för lidande är alltså inte noll , när det ligger viktiga saker i andra vågskålen. Men det finns heller ingen anledning att acceptera att det lidandet överstiger minsta möjliga för att få ut innehållet i vågskålen.

Mänskligheten överlever nog kortare tid , ju fler absoluta hinder man ställer upp för att klara av att ta hand om varandra.

Men för oss (i väst i alla fall) handlar det inte längre om livsmedelsförsörjning. Det handlar om flintasteken på grillen, om falukorven och om de billiga fläskkotletterna. Vi behöver inte oroa oss över någon livsmedelsförsörjning. Alls.

Och att vi skulle vara en del av det naturliga kretsloppet (att alla organismer samverkar på olika sätt) är idag också långt ifrån sanningen. Vi människor har tagit över planeten fullständigt, och de djur vi odlar idag har inte minsta chans att utvecklas för att undkomma (som i naturen) utan de är helt och hållet en hjälplös produkt av vårt behov av kött. Med alla dess konsekvenser.

Det är den synen, att vi är absolut superiora, med all rätt att ta över och i alltför många fall orsaka lidande, som jag tror kommer att bli vår nedgång och fall. Vår intelligens (?) ger oss inte automatiskt rättigheten (vad nu "rättighet" innebär, det är ju också ett mänskligt påfund) att ta över och dominera och orsaka lidande i den utsträckning vi gör idag. Det är ju samma resonemang som gör att människor dominerar över andra människor - pga religion, åsikter, politik, ras, hudfärg, läggning etc etc i det oändliga.

VAD ger, egentligen, vår "intelligenta" art rättigheter som djuren inte har? Förutom att vi kan, vi vill och vi tycker att vi borde. Jag kan själv inte svara på det. Frågan är svår. I vilken grad ger intelligens större berättigande? När känslorna, och förmågan till lidande, ångest och skräck, är densamma?

 

[vilde]

Men för oss (i väst i alla fall) handlar det inte längre om livsmedelsförsörjning. Det handlar om flintasteken på grillen, om falukorven och om de billiga fläskkotletterna. Vi behöver inte oroa oss över någon livsmedelsförsörjning. Alls.

Och att vi skulle vara en del av det naturliga kretsloppet (att alla organismer samverkar på olika sätt) är idag också långt ifrån sanningen. Vi människor har tagit över planeten fullständigt, och de djur vi odlar idag har inte minsta chans att utvecklas för att undkomma (som i naturen) utan de är helt och hållet en hjälplös produkt av vårt behov av kött. Med alla dess konsekvenser.

Det är den synen, att vi är absolut superiora, med all rätt att ta över och i alltför många fall orsaka lidande, som jag tror kommer att bli vår nedgång och fall. Vår intelligens (?) ger oss inte automatiskt rättigheten (vad nu "rättighet" innebär, det är ju också ett mänskligt påfund) att ta över och dominera och orsaka lidande i den utsträckning vi gör idag. Det är ju samma resonemang som gör att människor dominerar över andra människor - pga religion, åsikter, politik, ras, hudfärg, läggning etc etc i det oändliga.

VAD ger, egentligen, vår "intelligenta" art rättigheter som djuren inte har? Förutom att vi kan, vi vill och vi tycker att vi borde. Jag kan själv inte svara på det. Frågan är svår. I vilken grad ger intelligens större berättigande? När känslorna, och förmågan till lidande, ångest och skräck, är densamma?

Det är en moralfilosofisk fråga som nog inte har något absolut svar. Min syn är i huvudsak pragmatisk, att inte fastna i teoretiska och filosofiska resonemang utan försöka göra det bästa möjliga utifrån de reella möjligheter som ges.

 

[Otherside]

Det är en moralfilosofisk fråga som nog inte har något absolut svar. Min syn är i huvudsak pragmatisk, att inte fastna i teoretiska och filosofiska resonemang utan försöka göra det bästa möjliga utifrån de reella möjligheter som ges.

Så tror jag med, MEN jag menar att det är en viktig vinkling som är värd att fundera över. Det är alltför lätt att, som dominant art, med absolut herravälde, inte fundera över varför och över vad det leder till.

 

[sjoberga]

Men för oss (i väst i alla fall) handlar det inte längre om livsmedelsförsörjning. Det handlar om flintasteken på grillen, om falukorven och om de billiga fläskkotletterna. Vi behöver inte oroa oss över någon livsmedelsförsörjning. Alls.

Och att vi skulle vara en del av det naturliga kretsloppet (att alla organismer samverkar på olika sätt) är idag också långt ifrån sanningen. Vi människor har tagit över planeten fullständigt, och de djur vi odlar idag har inte minsta chans att utvecklas för att undkomma (som i naturen) utan de är helt och hållet en hjälplös produkt av vårt behov av kött. Med alla dess konsekvenser.

Det är den synen, att vi är absolut superiora, med all rätt att ta över och i alltför många fall orsaka lidande, som jag tror kommer att bli vår nedgång och fall. Vår intelligens (?) ger oss inte automatiskt rättigheten (vad nu "rättighet" innebär, det är ju också ett mänskligt påfund) att ta över och dominera och orsaka lidande i den utsträckning vi gör idag. Det är ju samma resonemang som gör att människor dominerar över andra människor - pga religion, åsikter, politik, ras, hudfärg, läggning etc etc i det oändliga.

VAD ger, egentligen, vår "intelligenta" art rättigheter som djuren inte har? Förutom att vi kan, vi vill och vi tycker att vi borde. Jag kan själv inte svara på det. Frågan är svår. I vilken grad ger intelligens större berättigande? När känslorna, och förmågan till lidande, ångest och skräck, är densamma?

Jag anser inte att det faktum att vi använder högvärdiga livsmedel istället för att vaska dem är att anse oss som absolut superiora. Inte heller anser jag att människor ska bedriva extrem asketism och lida (som att bara äta växtbaserat) för att uppfylla doktrinen om andra arters noll-lidande. Det absoluta noll-lidandet existerar inte.

Likväl finns det en hel del med modern köttproduktion som inte är vare sig rimligt eller okej, där vi kan bättre och där ekonomiska hänsyn måste ta mindre plats.

På vilket sätt anser du dig superior gentemot de spindeldjur och andra djur som du dödade i din kastrull med potatis och dill? Vad är det som utgör din absoluta gräns? Med vilken rätt kapar du gräslöken innan den nått sin fulla prakt och potential?

 

[Otherside]

Jag anser inte att det faktum att vi använder högvärdiga livsmedel istället för att vaska dem är att anse oss som absolut superiora. Inte heller anser jag att människor ska bedriva extrem asketism och lida (som att bara äta växtbaserat) för att uppfylla doktrinen om andra arters noll-lidande. Det absoluta noll-lidandet existerar inte.

Likväl finns det en hel del med modern köttproduktion som inte är vare sig rimligt eller okej, där vi kan bättre och där ekonomiska hänsyn måste ta mindre plats.

På vilket sätt anser du dig superior gentemot de spindeldjur och andra djur som du dödade i din kastrull med potatis och dill? Vad är det som utgör din absoluta gräns? Med vilken rätt kapar du gräslöken innan den nått sin fulla prakt och potential?

Nu tycker jag ju verkligen inte att växtbaserad mat är asketisk, långt därifrån, det handlar bara om att lära sig tillaga god mat. Växtbaserad. Och den kan bli helt, helt vidunderligt god och fantastisk. All köttbaserad mat är å andra sidan verkligen inte god.

Det du nämnde sen, är svårt, jag vet. Jag blev vegetarian för rätt många år sedan, och min granne, som jag umgicks med, var upprörd. Han sa (bl.a.) -"Och sen går du över gräsmattan och krossar x antal smådjur - DIN JÄVLA HYCKLARE!! " Jag blev aningen ställd för på sätt och vis hade han ju rätt. Och ändå inte. Det tankesättet ger en frihet att bete sig lite hur man vill, eftersom man ändå inte kan leva efter sin övertygelse. Alla drar en gräns nånstans. Frågan är väl snarare var och varför och hur?

I frågan grönsaker så inbillar jag mig att dessa inte har nervsystem som gör att de upplever lidande, ångest etc.

 

[ginnies]

Jag tycker du helt missar min poäng. Det gör jag verkligen inte och jag har med exakt noll argument försvarat dåliga djurtransporter, oavsett om de är till slakteriet, betesängen eller veterinären. Tvärtom.

Nej jag missar inte din poäng, men det är självklart att grisarna har dödsångest- med rätta- när de utsätts för något så traumatiserande som att åka packade i en slaktbil när de inte är hanterade eller vana.

Jag har själv kört min gris till ett slakteri för slakt. Men den grisen var tam, hanterad, van att åka trailer så den resan var inget konstig.

Sedan verkar du tro att grisar är dumma.

 

[sjoberga]

Nej jag missar inte din poäng, men det är självklart att grisarna har dödsångest- med rätta- när de utsätts för något så traumatiserande som att åka packade i en slaktbil när de inte är hanterade eller vana.

Jag har själv kört min gris till ett slakteri för slakt. Men den grisen var tam, hanterad, van att åka trailer så den resan var inget konstig.

Sedan verkar du tro att grisar är dumma.

Absolut inte. Du missar fortfarande med några ljusår.

 

[sjoberga]

Nu tycker jag ju verkligen inte att växtbaserad mat är asketisk, långt därifrån, det handlar bara om att lära sig tillaga god mat. Växtbaserad. Och den kan bli helt, helt vidunderligt god och fantastisk. All köttbaserad mat är å andra sidan verkligen inte god.

Det du nämnde sen, är svårt, jag vet. Jag blev vegetarian för rätt många år sedan, och min granne, som jag umgicks med, var upprörd. Han sa (bl.a.) -"Och sen går du över gräsmattan och krossar x antal smådjur - DIN JÄVLA HYCKLARE!! " Jag blev aningen ställd för på sätt och vis hade han ju rätt. Och ändå inte. Det tankesättet ger en frihet att bete sig lite hur man vill, eftersom man ändå inte kan leva efter sin övertygelse. Alla drar en gräns nånstans. Frågan är väl snarare var och varför och hur?

I frågan grönsaker så inbillar jag mig att dessa inte har nervsystem som gör att de upplever lidande, ångest etc.

Jag tänker också att det är en enormt svår moralisk fråga, men att man gör det väldigt enkelt för sig om man drar gränsen vid grisar, nöt, fågel och fiskar - om man inte noga kommit överens med sig själv att det är den rimligaste gräns man tänker sig för egen del.

Jag tycker vegetarisk mat kan vara fantastisk god men uteslutande av animalier gör att paletten blir extremt mycket gråare. Inte för att vegetariska rätter är sämre, utan för att möjligheterna begränsas kraftigt och vissa smaksensationer är helt ouppnåeliga.

Mer än ”hycklare” tänker jag nog att vi ska respektera varandra i att vi drar gränsen olika längs det oändliga snöre som existerar. Men vi kan också diskutera om det finns en gräns åt ena eller andra hållet som vi tillsammans betraktar som mer rimlig än en annan.

Själv skulle jag gärna skänka min döda kropp till djurfoder (eller livsmedel) om det fanns en efterfrågan och var bra för en annan organism på vår planet.

 

[Nahar]

Jag tänker också att det är en enormt svår moralisk fråga, men att man gör det väldigt enkelt för sig om man drar gränsen vid grisar, nöt, fågel och fiskar - om man inte noga kommit överens med sig själv att det är den rimligaste gräns man tänker sig för egen del.

Jag tycker vegetarisk mat kan vara fantastisk god men uteslutande av animalier gör att paletten blir extremt mycket gråare. Inte för att vegetariska rätter är sämre, utan för att möjligheterna begränsas kraftigt och vissa smaksensationer är helt ouppnåeliga.

Mer än ”hycklare” tänker jag nog att vi ska respektera varandra i att vi drar gränsen olika längs det oändliga snöre som existerar. Men vi kan också diskutera om det finns en gräns åt ena eller andra hållet som vi tillsammans betraktar som mer rimlig än en annan.

Själv skulle jag gärna skänka min döda kropp till djurfoder (eller livsmedel) om det fanns en efterfrågan och var bra för en annan organism på vår planet.

Och @Otherside

Jag tror inte att gränsdragningen handlar om djurslag, utan om att ifrågasätta sina egna motivationer. Till exempel behöver jag bekämpa mördarsniglar genom att döda dem, men att springa runt som en galning och jubla över varje snigel jag kunde trampa ihjäl hade varit mindre rätt än att som nu, använda bekämpningsmedel som inte orsakar onödigt lidande, och framför allt, att dödandet inte är något jag gläds av. Ett annat exempel blir att jag kan inte välja att sluta äta, men jag kan välja att sluta äta kött, och på så sätt minska lidandet (inte bara för det enskilda djuret som dödas, utan tänk också i flera led om klimat- och miljö och vilket lidande min köttkonsumtion ger i längden). Minska lidandet genom att döda sniglar gör jag för den delen också; jag kan då hjälpa till att hålla ekosystemet i balans, odla min egen mat, och undvika lidande på det sättet.

Att tänka att "något måste alltid dö för att jag skall äta så det kvittar om det är gris eller sallad" blir ett slentrianmässigt förenklande av en komplex etisk och moralisk övervägning som i längden har konsekvenser långt utanför det enskilda livets öde. Vi kan inte ta bort lidande som helhet ur världen, men att inte göra allt vi kan för att minska lidande för andra är för mig endast snäppet bättre på den moraliska skalan än att direkt orsaka sagda lidande. Det vill säga, bara för att allt levande måste dö, så betyder inte det att någon av oss bör ta sig rätten att bestämma över liv och död. Ibland måste vi göra det ändå i vår kamp för en bättre framtid men verkligheten att allting dör får aldrig bli en ursäkt till att sluta ifrågasätta sina egna val.

 

[sjoberga]

Och @Otherside

Jag tror inte att gränsdragningen handlar om djurslag, utan om att ifrågasätta sina egna motivationer. Till exempel behöver jag bekämpa mördarsniglar genom att döda dem, men att springa runt som en galning och jubla över varje snigel jag kunde trampa ihjäl hade varit mindre rätt än att som nu, använda bekämpningsmedel som inte orsakar onödigt lidande, och framför allt, att dödandet inte är något jag gläds av. Ett annat exempel blir att jag kan inte välja att sluta äta, men jag kan välja att sluta äta kött, och på så sätt minska lidandet (inte bara för det enskilda djuret som dödas, utan tänk också i flera led om klimat- och miljö och vilket lidande min köttkonsumtion ger i längden). Minska lidandet genom att döda sniglar gör jag för den delen också; jag kan då hjälpa till att hålla ekosystemet i balans, odla min egen mat, och undvika lidande på det sättet.

Att tänka att "något måste alltid dö för att jag skall äta så det kvittar om det är gris eller sallad" blir ett slentrianmässigt förenklande av en komplex etisk och moralisk övervägning som i längden har konsekvenser långt utanför det enskilda livets öde. Vi kan inte ta bort lidande som helhet ur världen, men att inte göra allt vi kan för att minska lidande för andra är för mig endast snäppet bättre på den moraliska skalan än att direkt orsaka sagda lidande. Det vill säga, bara för att allt levande måste dö, så betyder inte det att någon av oss bör ta sig rätten att bestämma över liv och död. Ibland måste vi göra det ändå i vår kamp för en bättre framtid men verkligheten att allting dör får aldrig bli en ursäkt till att sluta ifrågasätta sina egna val.

Fast lika lite som det är dödandet av nötboskap jag gläds av när jag förtär en bra hängmörad biff är det nog dödandet av sniglar du gläds av när du ser salladsbladen ta form.

Det kvittar inte; det handlar om olika moraliska gränsdragningar och definitioner.

Man skulle kunna tänka sig att nötboskapens stora värde är att de håller landskapet öppet och den biologiska mångfalden i skick, men ändå väljer att inte vaska det högvärdiga livsmedlet deras bortgång innehåller. Även om det innebär att det handlar om bara en bråkdel av dagens slaktvikt då.

 

[Nahar]

Fast lika lite som det är dödandet av nötboskap jag gläds av när jag förtär en bra hängmörad biff är det nog dödandet av sniglar du gläds av när du ser salladsbladen ta form.

Det kvittar inte; det handlar om olika moraliska gränsdragningar och definitioner.

Man skulle kunna tänka sig att nötboskapens stora värde är att de håller landskapet öppet och den biologiska mångfalden i skick, men ändå väljer att inte vaska det högvärdiga livsmedlet deras bortgång innehåller. Även om det innebär att det handlar om bara en bråkdel av dagens slaktvikt då.

Ja, angående nötboskapen är det en övervägning en får göra, men som jag uppfattat det argumenterade du i dina inlägg också mer generellt kring rätt och fel i att döda djur, och använde argument som drog paralleller i etik mellan att döda ett djur och att äta sallad, med grunden i tankar om att liv och död och lidande är en naturlig del av livet. Sen menar jag att det finns en stor distinktion mellan att aktivt välja att äta kött trots att det inte behövs, och att äta vegetabilier när vi nu måste äta något - det handlar alltså inte om snigeldödande som parallell till kodödande, utan om växtdödande som parallell mot kodödande, och de stora effekterna på ekosystemen. Rent krasst skulle vi klara att hålla efter den biologiska mångfalden helt utan nötkreatur, om vårt ekonomiska system klarade det, och för mig måste etik styra över ekonomi, inte tvärt om som det ligger idag.

Alltså; i det system vi lever i just nu är nötboskap en del av bevarandearbetet, men det står inte i proportion till det individuella etiska ansvaret för ens egna beslut.

 

[sjoberga]

Ja, angående nötboskapen är det en övervägning en får göra, men som jag uppfattat det argumenterade du i dina inlägg också mer generellt kring rätt och fel i att döda djur, och använde argument som drog paralleller i etik mellan att döda ett djur och att äta sallad, med grunden i tankar om att liv och död och lidande är en naturlig del av livet. Sen menar jag att det finns en stor distinktion mellan att aktivt välja att äta kött trots att det inte behövs, och att äta vegetabilier när vi nu måste äta något - det handlar alltså inte om snigeldödande som parallell till kodödande, utan om växtdödande som parallell mot kodödande, och de stora effekterna på ekosystemen. Rent krasst skulle vi klara att hålla efter den biologiska mångfalden helt utan nötkreatur, om vårt ekonomiska system klarade det, och för mig måste etik styra över ekonomi, inte tvärt om som det ligger idag.

Alltså; i det system vi lever i just nu är nötboskap en del av bevarandearbetet, men det står inte i proportion till det individuella etiska ansvaret för ens egna beslut.

Fast vi behöver inte äta växande vegetabilier heller som skördas innan de genomgått hela sin naturliga livscykel. Det går att klara sig på näringslösning, tillskott och fibrer från självdöda växter. Allt blir en fråga om vad man lägger i ordet ”behövs” och vad man kan acceptera för intervention i andra organismers livscykler. Där kommer vi till olika slutsatser.

Jag återlyssnade på programmet Äta djur från Filosofiska rummet som jag länkade ovan - och det var intressant som jag mindes.

Jag skulle tro att vi är ganska överens om att dagens globala köttindustri innehåller väldigt mycket orimligheter, även om vi inte är överens i själva fundamentat att den skulle vara orimlig genom sin blotta existens. Dock umgås jag emellanåt med tankar som jag hörde för länge sedan (minns inte vem filosofen var), att djuruppfödning där enda målet med uppfödningen är slakt - kanske inte är rätt, men att det inte är fel att djur vars liv har ett annat syfte, i slutskedet slaktas och används som livsmedel istället för att belasta planeten än mer. Men det blir också ett slags ännu mer utnyttjande av djurets liv. (Exempelvis leder det till att det är okej att äta vilt, mjölkkor, får, landskapsvårdande nöt och getter - där verksamheten inte är uppbyggd på att slakt är enda källan till inkomst).

Kärnan var på något sätt att man ska värdesätta djuret under dess medvetna existens, det enda värdet ska inte ligga i dess död.

Sen tycker jag det är olyckligt om vi vaskar högvärdiga livsmedel rent allmänt av oklara skäl kring etik och ställningstaganden. Hästen som går till livsmedelsslakt är oerhört mycket bättre än den som går till kremering, ur hållbarhetssynpunkt.

Jag tycker också att etik måste prioriteras högre än ekonomi än idag (idag är det just det som leder till en del ganska absurda system) men kan inte se hur man i vår värld kan göra den gränsen helt absolut. Då kommer man inte åt möjligheten att förbättra något alls. Då får man stå där och skrika ”Jesus kommer snart!” för döva öron.

 

[Nahar]

Fast vi behöver inte äta växande vegetabilier heller som skördas innan de genomgått hela sin naturliga livscykel. Det går att klara sig på näringslösning, tillskott och fibrer från självdöda växter. Allt blir en fråga om vad man lägger i ordet ”behövs” och vad man kan acceptera för intervention i andra organismers livscykler. Där kommer vi till olika slutsatser.

Jag återlyssnade på programmet Äta djur från Filosofiska rummet som jag länkade ovan - och det var intressant som jag mindes.

Jag skulle tro att vi är ganska överens om att dagens globala köttindustri innehåller väldigt mycket orimligheter, även om vi inte är överens i själva fundamentat att den skulle vara orimlig genom sin blotta existens. Dock umgås jag emellanåt med tankar som jag hörde för länge sedan (minns inte vem filosofen var), att djuruppfödning där enda målet med uppfödningen är slakt - kanske inte är rätt, men att det inte är fel att djur vars liv har ett annat syfte, i slutskedet slaktas och används som livsmedel istället för att belasta planeten än mer. Men det blir också ett slags ännu mer utnyttjande av djurets liv. (Exempelvis leder det till att det är okej att äta vilt, mjölkkor, får, landskapsvårdande nöt och getter - där verksamheten inte är uppbyggd på att slakt är enda källan till inkomst).

Kärnan var på något sätt att man ska värdesätta djuret under dess medvetna existens, det enda värdet ska inte ligga i dess död.

Sen tycker jag det är olyckligt om vi vaskar högvärdiga livsmedel rent allmänt av oklara skäl kring etik och ställningstaganden. Hästen som går till livsmedelsslakt är oerhört mycket bättre än den som går till kremering, ur hållbarhetssynpunkt.

Jag tycker också att etik måste prioriteras högre än ekonomi än idag (idag är det just det som leder till en del ganska absurda system) men kan inte se hur man i vår värld kan göra den gränsen helt absolut. Då kommer man inte åt möjligheten att förbättra något alls. Då får man stå där och skrika ”Jesus kommer snart!” för döva öron.

Jag förstår hur du tänker, även om jag inte håller med i sak.

Däremot förstår jag inte sista stycket. Att tänka utifrån etiska aspekter är väl ändå ett absolut nödvändigt steg i att förbättra saker, inte något som håller tillbaka oss? Och var Jesus kommer in i bilden förstår jag inte alls. En absolut etisk gräns finns; men den dras inte av tio guds budord, utan av individen, i varje beslut.

 

[sjoberga]

Jag förstår hur du tänker, även om jag inte håller med i sak.

Däremot förstår jag inte sista stycket. Att tänka utifrån etiska aspekter är väl ändå ett absolut nödvändigt steg i att förbättra saker, inte något som håller tillbaka oss? Och var Jesus kommer in i bilden förstår jag inte alls. En absolut etisk gräns finns; men den dras inte av tio guds budord, utan av individen, i varje beslut.

Jämförelsen med religion var att man alienerar alla de som behöver vara med på en förändring genom att vara fundamentalistisk i sin syn på etik vs ekonomi. Det finns helt enkelt en balansgång mellan etik och ekonomi, inte bara inom detta område. Ingen annan aspekt av religion var tänkt att förmedlas .