Ditt fel och hästens förtjänst?

[Mabuse]

Jag har fastnat i lite negativt tänkande med min ridning, tappat självförtroendet helt enkelt och tycker inte jag får till det i ridningen. Det finns ju en grundtanke i ridningen att aldrig skylla på hästen, men det blir ju fel åt andra hållet också - allt som går bra är hästens förtjänst, som löser situationen och gör rätt, medan det som går mindre bra är ditt fel som rider dåligt. Ofta är det ju så man får feedback av tränaren också: hästen gjorde det och det bra, och sen behöver du göra x, y z bättre och annorlunda.

Har ni några tips för hur man kan göra för att vända den här känslan av att man ständigt gör fel, och inte rider så precist och bra som man skulle kunna, och som hästen skulle behöva för att ha möjlighet att göra rätt?

 

[fio]

Jag tänker inte riktigt så. Hästen kan ju inte gå bättre än vad du kan klara av att utbilda den. Alltså när den går bra är det din förtjänst och när det går dåligt är det ditt fel.
Sen kan man alltid blanda in att hästen skulle gått bättre om den reds av en bättre ryttare men Edward Gal kan inte rida alla världens hästar så ..

 

[Spyro192]

Jag satt hela förra vintern och gottade mig med att jag inte kunde rida, jag har bara sönder min häst, lika bra att skita i det och börja röka igen. Typ! Självömkan är så roligt
Jag berättade för min tränare hur jag upplevde min ridning och mina negativa tankar. Hon tog till sig det och har under våren -14 fått oss att leva i nuet. Går det dåligt i ett pass, ja då får vi göra sånt som vi är bra på (4 kant svängar) sedan så blir det lite prat om vad hon upplever att vi (jag) brister och jag får säga mitt. Mycket prat och lite verkstad Inget nöttande på sånt som inte funkar, bara sånt som funkar.

 

[Mabuse]

Jag tänker inte riktigt så. Hästen kan ju inte gå bättre än vad du kan klara av att utbilda den. Alltså när den går bra är det din förtjänst och när det går dåligt är det ditt fel.
Sen kan man alltid blanda in att hästen skulle gått bättre om den reds av en bättre ryttare men Edward Gal kan inte rida alla världens hästar så ..

Jag tänker att mitt jobb som ryttare är att ge hästen så bra förutsättningar att göra rätt som jag kan. Jag tänker mest på hoppningen, oom hästen är snäll och bussig så kan ju hästen många gånger kopensera för ryttarens misstag och ändå klara hindret, trots dåliga förutsättningar, men det är ju inte särskilt roligt att rida så. Möjligen är det då ryttaren som gett hästen den utbildning den behöver för att reda ut situationen själv, men även om så är fallet så nallar du ju på det kapitalet varje gång du inte gör rätt. Dessutom har du inte gjort ditt jobb som ryttare när det blir så.

 

[Mabuse]

Jag satt hela förra vintern och gottade mig med att jag inte kunde rida, jag har bara sönder min häst, lika bra att skita i det och börja röka igen. Typ! Självömkan är så roligt
Jag berättade för min tränare hur jag upplevde min ridning och mina negativa tankar. Hon tog till sig det och har under våren -14 fått oss att leva i nuet. Går det dåligt i ett pass, ja då får vi göra sånt som vi är bra på (4 kant svängar) sedan så blir det lite prat om vad hon upplever att vi (jag) brister och jag får säga mitt. Mycket prat och lite verkstad Inget nöttande på sånt som inte funkar, bara sånt som funkar.

Ja, tränarstöd är definitivt en möjlighet - min tränare funkar inte riktigt så, jag har tagit upp det med henne en gång, men hennes respons är mer i stil med att "Jamen om du tänker att du rider dåligt så förstör du för dig själv och hindrar din egen utveckling, det är fel att göra så" . Kontentan blir ju att inte nog med att du rider fel, du tänker fel också, så du lär ju inte bli bättre precis...

 

[Billy]

Jag har fastnat i lite negativt tänkande med min ridning, tappat självförtroendet helt enkelt och tycker inte jag får till det i ridningen. Det finns ju en grundtanke i ridningen att aldrig skylla på hästen, men det blir ju fel åt andra hållet också - allt som går bra är hästens förtjänst, som löser situationen och gör rätt, medan det som går mindre bra är ditt fel som rider dåligt. Ofta är det ju så man får feedback av tränaren också: hästen gjorde det och det bra, och sen behöver du göra x, y z bättre och annorlunda.

Har ni några tips för hur man kan göra för att vända den här känslan av att man ständigt gör fel, och inte rider så precist och bra som man skulle kunna, och som hästen skulle behöva för att ha möjlighet att göra rätt?

Ja, tränaren är ju till för att hjälpa dig till bättre ridning. Det spelar ju ingen roll hur duktig hästen än är om inte ryttaren kan. Men...om inte du och hästen får till det tycker jag att tränaren ska hitta övningar där du FÅR till det så du får känna när det känns rätt. Det kan betyda att man backar flera steg för att få tillbaka känslan. Som många erfarna säger - tillbaka till grunderna.

Jag hamnade också i det läget f f a på träningen. När jag red själv hemma och tog det i min takt tyckte jag att det kändes bra men när jag kom till träningen så krävde tränaren saker som i o f s var helt rätt, men jag var inte där än. Jag fick inte till det som hen ville och allt blev pannkaka. Det ledde till att jag åkte där ifrån med knäckt självförtroende och en dålig känsla. Sedan bytte jag tränare och förklarade precis var jag var. Hen sa bara jaha och så började hen lugnt och metodiskt jobba från min nivå och där det fungerade gjorde hen små justeringar så det som var bra blev ännu bättre. Det var sådana enkla (nåja) saker som hörnpasseringar som jag ändå tyckte funkade ganska bra, förfinade vi ännu mer. Och plötsligt fick jag en ny känsla i hörnet - whauuu, kan det kännas så här! Ok, sa hen nu ska du göra samma fina vändningar utan hjälp av hörnet utan vända över ridbanan. Det var så kul och jag åkte från träningen med ett leende. (krävdes mer än en träning kan jag säga)

Så från det som går bra - försök göra det ännu bätte och ta små steg därifrån och få tillbaka självförtroendet där i s f att göra det som är svårt.

 

[fio]

Ja så när det går bra i hoppningen så ge dig själv cred för det. När det går dåligt så försök igen och rid bättre. Vet inte om det är typiskt svenskt att aldrig ge sig själv cred för något. Det innebär inte att man slutar vara självkritisk, utan bara att man blir medveten om vad man kan och inte kan.

Med en bra galopp och ett bra öga för avstånd det kommer man rätt långt på, eller jäkligt långt på skulle jag säga. Känner man sig osäker på att sätta hästen i skiten så galoppbommar, galoppbommar och åter galoppbommar för att öva upp ögat och sen serier där det inte går att komma fel så man kan öva upp höjden lite.

 

[Mabuse]

Ja så när det går bra i hoppningen så ge dig själv cred för det. När det går dåligt så försök igen och rid bättre. Vet inte om det är typiskt svenskt att aldrig ge sig själv cred för något. Det innebär inte att man slutar vara självkritisk, utan bara att man blir medveten om vad man kan och inte kan.

Med en bra galopp och ett bra öga för avstånd det kommer man rätt långt på, eller jäkligt långt på skulle jag säga. Känner man sig osäker på att sätta hästen i skiten så galoppbommar, galoppbommar och åter galoppbommar för att öva upp ögat och sen serier där det inte går att komma fel så man kan öva upp höjden lite.

Hästen jag rider är på gott och ont otroligt lyhörd på ryttaren, och påverkas otroligt i sin hoppning av vilka förutsättningar man ger den fram till hindret - och då inte främst avståndspunkten, utan om det blir ett runt och fint språng med lite kraft, eller ett slappt språng där rivningen med bakbenen kommer som ett brev på posten. Samtidigt kan man inte sätta för mycket tryck, då blir det förstås spänt och tappad rygg och bakben av den anledningen. Kort sagt, det är en häst som inte excellerar i löshoppning, men som kan hoppa ganska bra om ryttaren gör rätt, för den rättar sig väldigt bra efter ryttaren. Den har heller ingen vidare grundutbildning (irländsk häst som är snäll och arbetsvillig, men som i princip lärt sig att bli riden rakt fram och inte så mycket mer, galoppfattning t ex är fortfarande lite knepigt), så bara detta med att landa i rätt galopp efter hindren är en vetenskap, man får typ titta dit man ska, mitt över hindret titta snett upp åt andra hållet än vad man ska, sen rätt igen när hästen landar, kort sagt gör du rätt och guidar hästen så blir det rätt, men gör du inte rätt så vet inte hästen av sig själv hur det ska vara, utan följer dig till att göra fel.

Kruxet är ju att man skulle vilja ha de där runda fina sprången varje gång, så att hästen lär sig att det är så den ska göra, och jag får inte till det varje gång. På en hoppträning så försöker jag få till det varje språng, men lyckas kanske fullt ut vart sjätte... Det är ingen skillnad om det är ett hinder eller en bom på marken, det är lika lätt eller svårt att få ett bra språng över bommen som över hindret. Däremot är det förstås alltid skonsammare för hästen att hoppa lågt, så det gör vi. Jättelågt.

Jag håller med om man som ryttare ser till att hästen har en bra galopp (balanserad, rakriktad, energisk och lagom stor) och en bra avsprångspunkt när man ska hoppa, så kommer man väldigt långt, men i princip kan man säga att det är vad hoppning handlar om, bara de två sakerna, och ändå är det så förbålt svårt att få till riktigt. Jag håller verkligen med om att lösningen är att jag borde rida bättre, men det är tyvärr lättare sagt än gjort.

 

[Cherarriduracell]

tränarbyte kanske är på sin plats om ni inte klickar just nu? Om denne inte kan guida dig rätt och säger åt dig att du både gör och tänker fel, ger träningarna något?

Låter ju utifrån din beskrivning som att din häst inte är särskilt "bussig" iom att den är så orutinerad. den behöver stöd från dig för att komma rätt och du behöver stöd från en tränare för att komma rätt. att inte komma rätt kan man ju träna på själv hemma liksom.

 

[fio]

Hästen jag rider är på gott och ont otroligt lyhörd på ryttaren, och påverkas otroligt i sin hoppning av vilka förutsättningar man ger den fram till hindret - och då inte främst avståndspunkten, utan om det blir ett runt och fint språng med lite kraft, eller ett slappt språng där rivningen med bakbenen kommer som ett brev på posten. Samtidigt kan man inte sätta för mycket tryck, då blir det förstås spänt och tappad rygg och bakben av den anledningen. Kort sagt, det är en häst som inte excellerar i löshoppning, men som kan hoppa ganska bra om ryttaren gör rätt, för den rättar sig väldigt bra efter ryttaren. Den har heller ingen vidare grundutbildning (irländsk häst som är snäll och arbetsvillig, men som i princip lärt sig att bli riden rakt fram och inte så mycket mer, galoppfattning t ex är fortfarande lite knepigt), så bara detta med att landa i rätt galopp efter hindren är en vetenskap, man får typ titta dit man ska, mitt över hindret titta snett upp åt andra hållet än vad man ska, sen rätt igen när hästen landar, kort sagt gör du rätt och guidar hästen så blir det rätt, men gör du inte rätt så vet inte hästen av sig själv hur det ska vara, utan följer dig till att göra fel.

Kruxet är ju att man skulle vilja ha de där runda fina sprången varje gång, så att hästen lär sig att det är så den ska göra, och jag får inte till det varje gång. På en hoppträning så försöker jag få till det varje språng, men lyckas kanske fullt ut vart sjätte... Det är ingen skillnad om det är ett hinder eller en bom på marken, det är lika lätt eller svårt att få ett bra språng över bommen som över hindret. Däremot är det förstås alltid skonsammare för hästen att hoppa lågt, så det gör vi. Jättelågt.

Jag håller med om man som ryttare ser till att hästen har en bra galopp (balanserad, rakriktad, energisk och lagom stor) och en bra avsprångspunkt när man ska hoppa, så kommer man väldigt långt, men i princip kan man säga att det är vad hoppning handlar om, bara de två sakerna, och ändå är det så förbålt svårt att få till riktigt. Jag håller verkligen med om att lösningen är att jag borde rida bättre, men det är tyvärr lättare sagt än gjort.

Mmm men alltså som ryttare så är det din uppgift att presentera hästen så bra man kan till hindret, sen får hästen ta över att hoppa sina språng. Jag hade inte lagt så mkt värdering i att varje språng måste vara runda även om det är önskvärt men ärligt hur många hästar hoppar runda språng varje språng? Hästen måste jobba med hindret mer, du kan ju inte göra allt jobb för hästen för då lär den sig inte att det är den som måste hoppa.

Utifrån vad du beskriver hade jag låtit hästen hoppa slappa språng så att den lär sig att den måste börja hoppa själv, spelar ingen roll om den river, det är vad som händer sen som blir intressant.

Massa övningar med bommar i en galopp utan tryck så kommer den nog sjutton börja hoppa runda språng av sig självt utan att du måste analysera varenda cm innan. Dit måste du komma .. tycker jag. Det är ju träning det handlar om. Självklart inte så på tävling.

 

[Mabuse]

Mmm men alltså som ryttare så är det din uppgift att presentera hästen så bra man kan till hindret, sen får hästen ta över att hoppa sina språng. Jag hade inte lagt så mkt värdering i att varje språng måste vara runda även om det är önskvärt men ärligt hur många hästar hoppar runda språng varje språng? Hästen måste jobba med hindret mer, du kan ju inte göra allt jobb för hästen för då lär den sig inte att det är den som måste hoppa.

Utifrån vad du beskriver hade jag låtit hästen hoppa slappa språng så att den lär sig att den måste börja hoppa själv, spelar ingen roll om den river, det är vad som händer sen som blir intressant.

Massa övningar med bommar i en galopp utan tryck så kommer den nog sjutton börja hoppa runda språng av sig självt utan att du måste analysera varenda cm innan. Dit måste du komma .. tycker jag. Det är ju träning det handlar om. Självklart inte så på tävling.

Fast den har inget alls emot att riva, den gör som ryttaren säger. Det är klart, om man lät den slå halvt ihjäl sig på hinder skulle den väl börja vägra till slut, som alla hästar. Den har gått med slappa språng tidigare, så när jag började hoppa den som hoppade den alltid så, och rev i princip allt så att bommarna for... Block med plastbommar ska vi inte prata om, där hade han lärt sig att de bommarna är mjuka, de ger efter när man trampar på dem, så det gjorde han. Gissningsvis var han väl bara hoppad ute på fasta hinder på Irland. Det är ingen unghäst, så han har nog gått med slappa språng hela livet, utan att det i sig själv har lärt honom att hoppa rätt.

Nu har han fattat att när det är bommar så ska man inte röra dem, och blir t o m lite irriterad när han river (jättebra!), men det blir ju inte fina språng ändå alltid. Det funkar ju så länge hindren är superlåga, men det räcker att komma upp i 70 för att det ska komma en rivning bak ibland om inte sprången är bra.

Och så detta med att få rätt galopp över hindren - det är inte en häst som kan byta galopp, eller som har balansen för att gå i fel galopp om det kniper, så hästen skulle ju verkligen vara väldigt hjälpt av lite stöttning i att få rätt galopp redan i landningen.

 

[fio]

Herregud.. men du vem som helst hade fått dåligt självförtroende på en sådan häst. Den verkar inte vara så talangfull i hoppningen.

Min gamla fälttävlanshäst var ju en riktig självförtroende dödare när det gällde banhoppning. Enda gången han typ backa av ett hinder var när dom låg på 1.50 och knappt det. Man visste aldrig om man skulle vara felfri eller riva 8 hinder, han tålde inga misstag alls från ryttaren.

Jag är så himla glad nu när jag har HOPPhästar, alltså det blir helt annorlunda.

 

[Mabuse]

Herregud.. men du vem som helst hade fått dåligt självförtroende på en sådan häst. Den verkar inte vara så talangfull i hoppningen.

Min gamla fälttävlanshäst var ju en riktig självförtroende dödare när det gällde banhoppning. Enda gången han typ backa av ett hinder var när dom låg på 1.50 och knappt det. Man visste aldrig om man skulle vara felfri eller riva 8 hinder, han tålde inga misstag alls från ryttaren.

Jag är så himla glad nu när jag har HOPPhästar, alltså det blir helt annorlunda.

Nej, den har inte hoppningen i sig på det sättet som en mer prestationsavlad häst har. Jag hade också gärna suttit på en riktig hopphäst, men nu är det som det är. Hästen har andra fördelar, dessutom - t ex så sitter man rätt säkert på ryggen på den, och efter att ha tuggat grus en hel del när livligare hästar lagt på en rodeo i rena glädjen efter hindren så är man rätt tacksam för det också. Det är inte heller så välgörande för självförtroendet, med den här blir man ju iaf inte rädd för att hoppa.

 

[Mabuse]

tränarbyte kanske är på sin plats om ni inte klickar just nu? Om denne inte kan guida dig rätt och säger åt dig att du både gör och tänker fel, ger träningarna något?

Låter ju utifrån din beskrivning som att din häst inte är särskilt "bussig" iom att den är så orutinerad. den behöver stöd från dig för att komma rätt och du behöver stöd från en tränare för att komma rätt. att inte komma rätt kan man ju träna på själv hemma liksom.

Jo, tränarens råd om ridningen i sig är det inget fel på (tvärtom, de är ofta väldigt välfunna), det är mer att jag inte lyckas göra allt rätt på en gång, och då känner jag ju själv att sprången inte blir så bra som de kan bli, även om tränaren inte klagar. Det är en tränare som jag ridit för i tjugo år ungefär, så oftast förstår vi varandra bra, men just när man kommer i såna här svackor funkar det inte så bra, det där med känslor är inte hennes grej riktigt. Hon säger vad man ska göra för att det ska bli bättre, det är ungefär det, det är ingen särskilt pratsam tränare.

Hursom är det den hopptränare som finns tillgänglig i stallet, så man får försöka hitta ett sätt att få det funka med de förutsättningar som finns.

 

[tuaphua]

Jag har fastnat i lite negativt tänkande med min ridning, tappat självförtroendet helt enkelt och tycker inte jag får till det i ridningen. Det finns ju en grundtanke i ridningen att aldrig skylla på hästen, men det blir ju fel åt andra hållet också - allt som går bra är hästens förtjänst, som löser situationen och gör rätt, medan det som går mindre bra är ditt fel som rider dåligt. Ofta är det ju så man får feedback av tränaren också: hästen gjorde det och det bra, och sen behöver du göra x, y z bättre och annorlunda.

Har ni några tips för hur man kan göra för att vända den här känslan av att man ständigt gör fel, och inte rider så precist och bra som man skulle kunna, och som hästen skulle behöva för att ha möjlighet att göra rätt?

Jag tycker det finns olika skäl man tappar självförtroende av. En grej är ju om man själv aldrig kan bli nöjd med sig själv, bara ser allt som inte går och inte sina framsteg. Då väljer man ju tyvärr att vara olycklig - hårt draget.
Sen kan man ju ha dåligt självförtroende för att man får för svåra uppgifter och aldrig får känna att man lyckas.
Man kan också veta för lite om VARFÖR det skiter sig och hur man ska lösa problemen och då känna sig dålig. De sista två tycker jag är tränarrelaterat.
Det behöver inte vara en elak eller dålig tränare per se. Men det kanske inte är bäst för just den ryttaren där och då.

Med dig får man ju lite känslan av de sista två som kanske lett till nummer ett också?

Kan hästen vara rund och fin och påverkbar i annan ridning med dig?
Innan det hade iaf inte jag förväntat mig att jag skulle lyckas greja det i hoppningen om inte hästen av naturen har den tekniken.
Och enligt din beskrivning av hästen tror inte jag den är ett under av lösgjordhet, bra balans och elasticitet.
Därför tror jag du bör ta det lugnt med att slå på dig själv som inte lyckas runda den i alla språng. Du är ju ingen trollkarl.

Sen tycker jag också att det är väldigt vanligt, tyvärr, att ryttare inte ser det som deras förtjänst om hästen går bra.
Hästen går inte bättre än man rider.

 

[fio]

Nej, den har inte hoppningen i sig på det sättet som en mer prestationsavlad häst har. Jag hade också gärna suttit på en riktig hopphäst, men nu är det som det är. Hästen har andra fördelar, dessutom - t ex så sitter man rätt säkert på ryggen på den, och efter att ha tuggat grus en hel del när livligare hästar lagt på en rodeo i rena glädjen efter hindren så är man rätt tacksam för det också. Det är inte heller så välgörande för självförtroendet, med den här blir man ju iaf inte rädd för att hoppa.

Nej men du kanske inte ska vara så hård mot dig själv utifrån detta menar jag.

 

[Mabuse]

Jag tycker det finns olika skäl man tappar självförtroende av. En grej är ju om man själv aldrig kan bli nöjd med sig själv, bara ser allt som inte går och inte sina framsteg. Då väljer man ju tyvärr att vara olycklig - hårt draget.
Sen kan man ju ha dåligt självförtroende för att man får för svåra uppgifter och aldrig får känna att man lyckas.
Man kan också veta för lite om VARFÖR det skiter sig och hur man ska lösa problemen och då känna sig dålig. De sista två tycker jag är tränarrelaterat.
Det behöver inte vara en elak eller dålig tränare per se. Men det kanske inte är bäst för just den ryttaren där och då.

Med dig får man ju lite känslan av de sista två som kanske lett till nummer ett också?

Kan hästen vara rund och fin och påverkbar i annan ridning med dig?
Innan det hade iaf inte jag förväntat mig att jag skulle lyckas greja det i hoppningen om inte hästen av naturen har den tekniken.
Och enligt din beskrivning av hästen tror inte jag den är ett under av lösgjordhet, bra balans och elasticitet.
Därför tror jag du bör ta det lugnt med att slå på dig själv som inte lyckas runda den i alla språng. Du är ju ingen trollkarl.

Sen tycker jag också att det är väldigt vanligt, tyvärr, att ryttare inte ser det som deras förtjänst om hästen går bra.
Hästen går inte bättre än man rider.

Jo, det är ganska lätt att se varför självförtroendet inte är så bra för tillfället, det har att göra med att det helt enkelt inte gått så bra sen min gamla häst dog förra året. Den var visserligen heller ingen hoppkanon, men otroligt ridbar och väldigt stabil i sin hoppning, rörde normalt inte en bom på träningarna. Man fick rida för det, så det var inte bara att åka häst, men allt tekniskt kändes väldigt enkelt. Efter det red jag en helt annan sorts häst, en med massor av kapacitet, men obefintlig balans, som krävde skickligare ridning än vad jag mäktar med. Efter det ett busfrö som hoppade eller bockade en ur sadeln var och varannan träning, och nu alltså denna, som är otroligt snäll och trygg. Tanken med att rida denna är just att slippa bli avslängd hela tiden, för till slut blir man lite rädd att hoppa om man ofta åker och av slår sig illa.

På marken går den här hästen mycket trevligt, man får hjälpa lite med balansen bara, ffa i galoppen. Går ärligt i form med ryggen uppe, men det är en irish draught, det blir annorlunda än ett halvblod som avlats för tävlingsridning på ett annat sätt. Det svåra är att behålla eftergiften runt en hoppbana, och tappar jag eftergiften så går halvhalterna inte ner i bakbenen och ger dem extra energi, och då får man de där ospänstiga sprången och slappa bakbenen.

 

[tuaphua]

Jo, det är ganska lätt att se varför självförtroendet inte är så bra för tillfället, det har att göra med att det helt enkelt inte gått så bra sen min gamla häst dog förra året. Den var visserligen heller ingen hoppkanon, men otroligt ridbar och väldigt stabil i sin hoppning, rörde normalt inte en bom på träningarna. Man fick rida för det, så det var inte bara att åka häst, men allt tekniskt kändes väldigt enkelt. Efter det red jag en helt annan sorts häst, en med massor av kapacitet, men obefintlig balans, som krävde skickligare ridning än vad jag mäktar med. Efter det ett busfrö som hoppade eller bockade en ur sadeln var och varannan träning, och nu alltså denna, som är otroligt snäll och trygg. Tanken med att rida denna är just att slippa bli avslängd hela tiden, för till slut blir man lite rädd att hoppa om man ofta åker och av slår sig illa.

På marken går den här hästen mycket trevligt, man får hjälpa lite med balansen bara, ffa i galoppen. Går ärligt i form med ryggen uppe, men det är en irish draught, det blir annorlunda än ett halvblod som avlats för tävlingsridning på ett annat sätt. Det svåra är att behålla eftergiften runt en hoppbana, och tappar jag eftergiften så går halvhalterna inte ner i bakbenen och ger dem extra energi, och då får man de där ospänstiga sprången och slappa bakbenen.

Jag tror inte alls det är dumt att rida en snäll häst som kanske gör saker lite halvtrist tekniskt/kvalitetsmässigt. Däremot tror jag det är dumt att anta att man ska rida kvalitativt på samma sätt på dem och slå på sig själv om den inte går som en häst med helt andra förutsättningar.
Det är dock lätt gjort! Det säger jag inget om.
Men för att inte fortsätta i en negativ spiral måste man analysera sig och se var man kan få det att vända. Är man ojust mot sig själv kan det vara bra att sluta med det.

Du skulle inte bli så arg på en häst som ges en uppgift som liksom inte är ngt den är redo för. Och i det här fallet tror jag inte hästen är särskilt redo för att göra sakerna bättre. Alltså måste du sluta slå på dig själv för att det inte blir bättre än så här just här och nu.

 

[As_Vegas]

@Mabuse
En del ryttare har ju tyvärr svårt att inte ta ut sin ilska på hästen, därför kan jag tänka mig att man gärna säger just "hästens förtjänst, ryttarens fel" för att visa hur fel det är att ta ut sin ilska på hästen.
Det är en ren gissning, men jag kan tänka mig att det finns någon bakomliggande tanke att inte uppmuntra att ta ut sin ilska på hästen utan vara arg på sig själv istället.
Även hästar kan ju ha dåliga dagar, och jag tror ingen menar att ryttaren alltid gör fel när de säger så...

 

[bigganl]

Jag har fastnat i lite negativt tänkande med min ridning, tappat självförtroendet helt enkelt och tycker inte jag får till det i ridningen. Det finns ju en grundtanke i ridningen att aldrig skylla på hästen, men det blir ju fel åt andra hållet också - allt som går bra är hästens förtjänst, som löser situationen och gör rätt, medan det som går mindre bra är ditt fel som rider dåligt. Ofta är det ju så man får feedback av tränaren också: hästen gjorde det och det bra, och sen behöver du göra x, y z bättre och annorlunda.

Har ni några tips för hur man kan göra för att vända den här känslan av att man ständigt gör fel, och inte rider så precist och bra som man skulle kunna, och som hästen skulle behöva för att ha möjlighet att göra rätt?

Jag tänker mera att det är beror på mig i båda fallen. Gör jag fel, ger luddiga signaler eller annat så är det ju mitt ansvar att hästen inte gör rätt. Om det går lysande, vilket det faktiskt gör ibland, så tycker jag att det är jag som är bra som faktiskt ger hästen rätt signaler och rätt förutsättningar för att göra det jag vill. Jag brukar till och med kommentera med -duktig matte, när något blir riktigt bra, för då jag jag gjort precis rätt.