Egentligen inget nytt, sådant här händer massor av kvinnor varje dag, året runt.
Vreden och förtvivlan över att det är så och att ingenting görs finns inom mig hela tiden. Men den här dokumentären gick så in i hjärtat bara för att det blev så tydligt hur en livsgnista kan släckas och hur fasansfullt det är. Kanske kan detta ändå vara startskottet till att något äntligen börjar hända.
Jag försöker vara hoppfull. För visst känns det väl ändå som om vinden vänt lite efter metoo? Att det har blivit lite lättare att berätta om övergrepp, att skammen liksom har börjat glida åt rätt håll, bort från offren och i riktning mot förövarna? Jag försöker tro det.
Samtidigt har jag lagt märke till att medvetenheten om hur fruktansvärt man kan bli behandlad som brottsoffer i en rättegång vid t.ex sexuella övergrepp, våldtäkt och misshandel verkar göra att FÄRRE vågar anmäla. Det är ju i så fall en fruktansvärd utveckling.
Köpa biljetter till Dramaten kanske man kan låta bli i alla fall.