Mardrömmen slog in. Idag skulle min älskade trotjänare få sluta sina dagar på hemmaplan.
Avlivningen var sedan länge planerad och det enda rätta beslutet. (Läs min tråd Ni som varit med vid avlivning.)
Jag var nervös för att slaktgubben skulle vara burdus eller stressad så att det skulle kännas pressat eller så att hästen skulle bli upprörd.
Men gubben verkade vettig när han slutligen kom, försenad men ändå.
Han går fram till hästen, min kompis håller i och jag står bredvid, klappar henne någon minut och höjer sedan bultpistolen. Då tittar jag undan.
Precis när han trycker av rycker hon upp huvudet. Bulten missar.
Bulten träffar ytligt ovanför ögat och river upp ett sår. Hästen kommer lös och springer hem mot stallet.
När jag ser henne springa inser jag hur fel allt gått. Medan jag springer efter henne snurrar tankarna i mitt huvud och jag ser framför mig att halva huvudet är borta ungefär.
Till slut stannar hon och väntar på mig.
Såret blöder ganska rejält och till slut är ena ansiktshalvan täckt med blod som droppar från hennes ögonfransar.
Stegen tillbaka mot slaktbilen känns så fruktansvärt plågsamma och orättvisa. Mitt hjärta slår som en slaghammare och min älskade häst som skulle få en lugn och fridfull avlivning hemma, är förstås nervös och orolig.
Jag överlämnar genast grimskaftet till min kompis eftersom jag nu inte längre kan hålla varken tårar eller skakningar tillbaka.
Hästen är nu förstås livrädd för slaktaren och vägrar stå still. Han frågar om inte jag kan stå och hålla för ögonen på henne när han skjuter, vilket jag vägrar.
Jag klarade bara inte av att vara med nu.
Men det går inte att bulta längre, utan slaktgubben börjar fråga om vi känner någon med ett gevär.
Det slutar med att jag och slaktgubben åker byn runt och frågar efter ett gevär i gårdarna. Nu har det gått iaf en timme sen han sköt med bulten.
Min kompis ringer tillslut polisen som genast skickar en viltvårdare/eftersöksjägare.
Han anländer tack och lov ganska omgående, och verkar upprörd över situationen. Jag förstår honom.
Jag som inte ville något annat än att finnas bredvid min älskling till sista andetaget, klarar inte att se på när han tar fram geväret, utan slaktgubben och jägaren får gå iväg ensamma bakom lastbilen. Jag och kompisen går iväg och håller för öronen.
Efter vad som kändes som en fruktansvärd evighet hörs två skott och då är det som att allting rinner av mig. En stor lättnad blandad med sorg. Vi går fram och jag sätter mig bredvid min fina älskade häst, som slaktgubben nu avblodat och det rinner blod ur ett stort hål i halsen, ur hålet i huvudet och det fullkomligt bubblar fram blod ur näsan.
Min vackra älskade häst.
Min sista gåva till henne skulle vara en fin och oväntad död, helt utan smärta, stress eller rädsla.
Så slutar det så fruktansvärt fel.
En och en halv timme efter att slaktbilen anlänt åker vi därifrån medan slaktgubben drar in kroppen i containern.
Jag mår så fruktansvärt dåligt över att hennes sista stund i livet skulle bli så här. Det är så orättvist. Jag som ville ta mitt ansvar ända in i slutet och som alltid sett det som en självklarhet att hon skulle få dö hemma, med mig intill.
Min fina underbara häst...
...
