Sv: Det som inte fick hända. (Starkt om avlivning.)
Svarar alla.
Tack för all omtanke. Igår kväll var bland det jobbigaste jag varit med om. Satt hos min andra häst och grät flera timmar. Han bara står och tittar bort mot vägen där stoet försvann igår. Och ropar efter henne.
Jag klandrar ingen för det som hände igår. Men jag kan hålla med om det som någon annan skrev, att slaktaren borde ha ett gevär med sig. När min kompis avlivade sin första häst gick det inte att bulta, men då hade han haft ett gevär med sig och kunde skjuta utan olyckliga omständigheter.
Jag ångrar inte att jag var med. Hade jag inte varit med och fått detta berättat för mig i efterhand, hade jag aldrig, aldrig slutat anklaga mig själv för att jag inte var med. Hade tänkt att kanske hade hästen stått still om jag varit med, kanske hade jag kunnat förhindra det.
Men jag trodde jag skulle vara mer stark än vad jag var. Efter missen, när han upprepade gånger försökte höja bultpistolen igen, då var jag i upplösningstillstånd. Helst av allt ville jag bara säga stopp, låt henne leva istället.
Och så känslan av att veta att det är jag som bestämt det här, jag har betalat för att han ska utföra det här jobbet...
Men som tintilar säger, hästen visste ju aldrig att hon skulle dö, hon tyckte väl bara att det var en obehaglig situation med en jobbig, okänd gubbe. På det stora hela så spelar det ingen roll, hon var ända en lycklig häst när hon dog, oavsett om hon hade några stressade timmar på slutet...
Hittills har jag bara gråtit över den jobbiga upplevelsen igår.
Snart kommer väl tårarna över att ha förlorat en älskad vän sedan många år tillbaka.