Det känns hopplöst

[Hoarfrost]

Jag svarar trots att jag inte känner igen mig. Jag är nämligen ganska bra på att acceptera sådana här saker konstigt nog.

Jag tänker väl lite "Jahopp, vad kan jag göra åt det om jag kan göra något?". Jag kan inte påverka till exempel valet i USA (men har ändå peppat samtliga vänner jag har i USA att faktiskt rösta, trots att de inte tänkt göra det först - så jag har ju påverkat om än extremt minimalt). Däremot kan jag hjälpa till vad gäller miljön genom att göra alla de små grejer jag kan. Jag kan hjälpa till vad gäller corona genom att i största möjliga utsträckning hålla avstånd, tvätta händer, gå till och från jobbet så ofta jag orkar (är ca 8-9km enkel väg, så tyvärr orkar jag inte alla dagar) osv.
Jag får nöja mig med att det lilla jag kan göra faktiskt duger. Att göra något, hur litet det än är, efter förmåga, är att hjälpa till tänker jag.

Sedan, iom att världen i allmänhet är supertrist just nu, försöker jag hitta små ljusglimtar i tillvaron. Snart är det jul -kul och mysigt. Jag köpte ett spel för några dagar sedan som är kul. Jag kan lära mig någon ny låt på kalimban. Varje måndag får jag åka och rida. Jag och alla mina nära och kära har hälsan trots pandemi. Sedan är jag ganska förnöjsam av mig vilket så klart hjälper.

 

[athena_arabians]

Jag biter ihop och räknar mina "blessings". Sedan kan jag absolut låta bli att slaviskt kolla på nyheterna när det känns som lite för mycket.

Sedan känner jag att jag tänker inte slösa bort mitt liv på att springa runt och oroa mig, vad är det då för poäng med det hela? Jag vet att det är en reell risk att mitt liv blir kortare pga sjukdom och/eller mediciner. Jag lovade mig redan när jag blev sjuk att jag ska ha kul de år jag får, skitsamma hur många år det blir.

Edit: Plus att "This too shall pass" är ett bra mantra... och lite peppigare än "Morire bisogna"

 

[lingonben]

Jag har en gigantisk klump i magen för omvärldens tillstånd både på kort och lång sikt rörande klimatet, pandemin och demokratin/världsstabiliteten. Så jag vänder mig inåt och påverkar det jag kan, dvs minskar mitt och barnens klimatavtryck, följer FMS:s pandemiråd, pratar pratar pratar med barnen om demokrati och vad som händer politiskt både i Sverige och globalt. Och försöker se till att de växer upp som trygga vettiga individer. Inför barnen är jag peppig om att problem kan lösas och att jag har koll, men inne i mitt huvud är jag skiträdd. Rädd att de ska mista nån närstående i pandemin (jag väljer att tänka att covid-19 inte drabbar dem dvs skolbarn så hårt), rädd att de ska behöva växa upp i ett mer auktoritärt samhälle eller med krig i omvärlden, och rädd att klimatförändringarna ska begränsa deras och mina eventuella barnbarns livslängd

För att hålla mig uppe tittar jag på de små sakerna här och nu som är bra. Barnens glädje över sina husdjur, att det är jul snart, titta på film ihop, en häst som gnäggar åt mig när jag kommer till stallet.

 

[niardasp]

Jag har valt en karriär inom krishantering och krisberedskap och kan i alla fall trösta mig med att jag inte lär stå utan jobb några längre perioder i framtiden. Det ingår i mitt jobb att hålla mig ajour med omvärlden, att analysera skeenden, att hantera pandemier, demonstrationer, översvämningar och skogsbränder. Det är tröttsamt men jag vet liksom inte riktigt vad alternativet är? Världen ser ut såhär just nu och vi kan ju inte bara strunta i det.

Med det sagt så blir jag också självklart matt. Jag trycker bort notiser, jag blir ledsen över att inte kunna träffa mina vänner på samma sätt, jag undrar hur vi kommer se på oss själva och andra om 1, 5 och 15 år. Det är svårt och tufft och jag förstår att många inte mår bra men jag har ingen quick fix mer än att stänga av i perioder när man inte har lust. Dvs stänga av nyhetsflödet, slänga en plastförpackning direkt i soporna istället för i återvinningen, köpa avokado och resa ibland. Jag tänker nog att gör man "rätt" för det mesta får man ha överseende med att vi är få som är supermänniskor och som orkar och klarar av att upprätthålla rätt leverne konstant.

 

[WhoIsItAgain]

Jag varken väntar eller skjuter upp saker men t ex ökad konsumtion för att göra mig själv glad i tolv sekunder ser jag knappast som en lösning.

Jag köper inte för köpandets skull utan saker jag vet jag kommer behöva i framtiden men inte just nu akut. Men det är nu jag har ekonomi att införskaffa det. Saker som kommer underlätta och hjälpa mig nör jag bkir gammal och skröplig. Jag kobbar i äldre vården och ser ofta hur äldre blir nekade hjälpmedel. Alltså ser jag till köpa de nu, när jag kan.

 

[Ullmerkott]

Jag tänker att en egentligen inte kan ta ansvar för något annat än en själv. Undvika onödig konsumtion, bli medveten om vilka problematiska strukturer en själv reproducerar och ersätta dem med annat, erbjuda en gammal tant sittplats på bussen, vara trevlig istället för dryg även på internet.. Helt enkelt försöka vara den bästa versionen av sig själv, och ett gott föredöme för de människor man kommer i kontakt med. Lyckas en med det får en vara riktigt nöjd med sin insats, tänker jag.

Jag tänker mig att folk blir mer benägna att göra riktigt destruktiva grejor om de upplever att allt redan är på väg åt helvete ändå (jmf andra världskriget, IS, folk som röstar främlingsfientligt..) så jag tror det är värt mycket om en kan fokusera på och reproducera det som är positivt.

 

[Fruentimber]

Jag köper inte för köpandets skull utan saker jag vet jag kommer behöva i framtiden men inte just nu akut. Men det är nu jag har ekonomi att införskaffa det. Saker som kommer underlätta och hjälpa mig nör jag bkir gammal och skröplig. Jag kobbar i äldre vården och ser ofta hur äldre blir nekade hjälpmedel. Alltså ser jag till köpa de nu, när jag kan.

Jag tänkte nog mer generellt på att "sätta sprätt på pengarna och ha kul medan man kan". Det var inte specifikt dina framtida hjälpmedel jag hade i huvudet.

 

[Stefffie]

Jag blir ocksa nedstamd och skuldbelagger mig sjalv - for mig funkar det inte att tanka "Jag gor vad jag kan/ vad kan lilla jag gora?" for varlden och makthavare ar ju inte annat an en grupp av "lilla jag"s.
Det finns val inget som sager att jag inte ska ha mer makt och inflytande an vad jag har i nulaget? Om ingen annan rattar till skutan, borde inte jag?

Jag tror, for att finna nagon slags ro och hitta pa mening i tillvaron, att jag maste andra karriar till nagot dar jag har mer aktiv paverkan - for demokrati och klimatkrisen.

 

[Mineur]

Vilken jättebra och viktig tråd. Precis vad jag behövde idag!

Jag har inte så mycket mer att säga just nu, men några "coping mechanisms" jag använt mig av på senaste är att t.ex. inte läsa nyheterna alls de senaste dagarna (p.g.a valet i USA som får även mig att må dåligt) samt att medvetet skjuta upp att se David Attenboroughs dokumentär som säkert är superviktig och bra men som jag inte riktigt känner att jag med mina redan höga ångestnivåer klarar av just nu.

Och ja, även jag har börjat peppa & planera för julen långt tidigare än jag normalt brukar göra. Är även mindre strikt med mig själv vad gäller kosten och unnar mig saker betydligt oftare än vanligt för att ge dagen en liten ljusglimt här och där de dagar då det känns som att det behövs.

Mycket simpla saker i sammanhanget, jag gör naturligtvis mer på djupet också, men det orkar jag inte riktigt formulera just nu.

 

[TheRedLightning]

Help? Vad gör vi? Vad gör jag?

Jag har slutat bry mig, är det något jag inte kan påverka varför ska jag lägga tid och energi på det? Kan jag påverka gör jag det i så fall, många gånger är det dock saker jag inte kan påverka.
Jag försöker istället göra det bästa med min vardag och va nöjd med det. Livet är för kort som det är.
Är lite den typen som tar en dag i taget, just nu känns det som en bra plan med tanke på läget som det är med covid-19 osv.
Får va glad för det man har, just nu är jag glad för varje dag jag inte blivit smittad av viruset.

 

[Happimess]

Jag har ingen aning om vad man gör, jag vill bara säga att jag håller med till hundra procent. Den känslan har liksom kommit krypande under ett par år nu. Jag hade en liten förhoppning om att "världen inte var SÅ sjuk" och att Biden skulle vinna, men just nu känner jag mig väldigt nedslagen. Vi pratar om det en del hemma, att det känns som att "the world as we now it" håller på att fadea bort och ersättas av något betydligt mindre tilltalande...

Edit: Jag konsumerar mindre nyheter än tidigare. Jag skiter i om det gör mig mindre allmänbildad eller mindre medveten, men jag orkar inte. Jag tror och hoppas jag snappar upp tillräckligt ändå.
Och ja, som jag nämnt i annan tråd, julpyntpeppen är extremt mycket större i år än tidigare år.

Jag har dessutom haft väldigt dåliga rutiner sen jag bytte jobb (två år sedan, men det rättar fasen aldrig till sig) vilket inte hjälper. Men sen ett par veckor tillbaka går jag upp extra tidigt, tänder doftljus och yogar och försöker starta dagen med ett större lugn och lite mer harmoni än innan. Jag förstår att det är superklyshigt för många, men för mig hjälper det faktiskt väldigt mycket.

 

[TeamLundVer]

Jag tar på mig alla världens problem på mina axlar. Kan inte låta bli att hela tiden tänka att jag borde göra mer. Kan inte sluta följa nyheterna heller då jag ser det som mitt ansvar som global medborgare att göra det.
Jag tror det är en del i min depression, att jag känner att allt är hopplöst och att varken jag eller världen har en framtid.
Jag kan inte hantera det utan går djupare ned i min depression.

En till här

 

[WhoIsItAgain]

Jag tänkte nog mer generellt på att "sätta sprätt på pengarna och ha kul medan man kan". Det var inte specifikt dina framtida hjälpmedel jag hade i huvudet.

Jasså, nej jag sätter sprätt på dom genom uppleverser på olika sätt

 

[monster1]

Jag började skriva den här tråden igår och med tanke på hur läget ser ut med USA-valet just nu så känner jag nog att jag postar den ändå.

Jag läser många skämt om att 2020 är ett riktigt skräp-år och sanningen är väl tyvärr att det är förbaskat eländiga tider vi lever i. Det är bränder, Trump, pandemi, flyktingkris, terrordåd, gängvåld, klimatkris och skadliga algoritmer som skapar ännu mer polarisering. Den lilla låga i mig som fortfarande brinner hoppas på att Biden kommer att vinna valet men jag är redan inställd på att det även där kommer att bli en djup besvikelse (Ja, detta skrevs igår då..).

Jag vet om att vi omfattas av en mer global rapportering och att saker och ting kanske inte är så illa som det ser ut på nyheterna. Men det känns ändå som att jo, det är fasen illa just nu.

Hur hanterar ni allt som händer i världen? Jag känner att jag börjar drabbas av kronisk hopplöshet och jag vet inte hur jag ska komma ur det riktigt. Jag kan inte heller planera roliga saker för att distrahera mig eftersom ja, pandemi och vi ska varken åka någonstans eller träffa någon. Jag planerar liksom julpynt just nu och det är det enda lite roliga som händer.

Help? Vad gör vi? Vad gör jag?

Min generaliserade ångest och nedstämdhet löper amok med de här restriktionerna och det faktum att jag fastnar i mitt hem. Jag är förkyld hela tiden så fastnar konstant i hemkarantän, vilket tillsammans med allt som händer + vintermörker och elände får mig att må skräp. Klaustrofobin är påtaglig när jag tänker på en hel vinter instängd med bara de närmaste.

 

[Fruentimber]

Jag tror att en del av problemet är att vi ofta fokuserar på stora förändringar där man kan se resultat fort, och så kommer uppgivenhet och hopplöshet som ett brev på posten när vi inser att vi inte har tillräcklig tid/kunskap/engagemang/medel och så hamnar vi i en nedåtgående spiral av passivitet och ryckande på axlarna.

Men det finns även många små saker som kan ge ekon och ringar i vattnet. Jag tror att många av oss sitter på en del sådana tips, det kan vi väl försöka dela med oss av? Njuta av jul, fredagsmys och ett nytt te i all ära, men jag tänker mer på sådant som ger ringar på vattnet även på lång sikt och som passivt når ut till fler utan att vi egentligen lägger så mycket i det. Som att till exempel rensa de FB-grupper man är med i; jag gick från 97 till 11. En del var lätta att "rensa bort", andra mer tveksamma, men där fick tveksamheten vara avgörande för att de skulle väck. Eller dölja de där man har som vänner på FB som ger mer irritation än nöje, typ fasters kusin som delar artiklar från Fria Tider. Leta upp en bra organisation och gilla några inlägg - sånt sprider sig även till andras feed. Kolla igenom de du följer på Instagram och byt ut någon klassisk CIS-människa som kämpar för lika rättigheter mot en POC dito. Följer du inte någon, börja. Det räcker med en. Eller ge stöd genom likes - det gör att innehållet sprids. Skänk jackan du använt 2 ggr det här året till välgörenhet. På vägen dit kan du ge lattepengen till tiggaren utanför Ica. Osv osv osv i all oändlighet. Små medel som ändå gör skillnad.

Förlåt @Voeux om detta inte alls var vad du ämnade med tråden!

 

[Voeux]

Förlåt @Voeux om detta inte alls var vad du ämnade med tråden!

Jag ämnade nog inget särskilt med tråden förutom att spy av mig lite Men tycker du skrev ett jättebra inlägg! Jag tror absolut små saker, ringar på vattnet, både gör stor skillnad i längden men även ökar känslan av framtidstro och mening hos en själv

 

[Stefffie]

For att folja @Fruentimber - rensa inte bara i facebook - deleta hela grejen! Jag tog bort appen for tva ar sedan och har saknat den NOLL.
Andra sma saker som gor ringar pa vattnet pa lang sikt - volontara! Jag volontarar som ridinstruktor och det ar alltid de basta timmarna pa min vecka. Volontara med barn, for trots att de ar grasliga ibland, sa ar de fantastiska och de vaxer och utvecklas och du far vara med och paverka denna!

Var delaktig i lokala engagemang, sport, kultur, lar kanna de som bor kring dig - jag ar introvert, men att typ kunna ge en vanlig nick till nagon man gar forbi pa gatan okar kanslan av tillhorighet

 

[Mire]

Förstår tankarna men faktum är att det är mindre krig i världen nu än någonsin, fattigdomen globalt sett minskar. Fler personer har tillgång till rent vatten osv. Klimatet varierar, det är en naturlig del av cykeln. Det har varit varmare än nu, men även kallare. Ändå lever vi och planeten.

Teknologin går framåt, vi kan avsalta vatten, vi kan tillverka fossilfria transporter, vi kan skapa el genom vind, vatten och solen. Tekniken att odla fram kött finns (inte avla djur) m.m. Det finns så mycket som utvecklas, det finns hopp!

Människan har anpassat sig genom tiderna och likaså får vi anpassa oss i framtiden. Den behöver inte vara dyster.

Lite pepp från en lärare i SO med fokus på en hållbar framtid.

 

[Voeux]

Apropå ringar på vattnet så får det mig att tänka på en släkting till mig. Han har läst jag vet inte hur många examina, skrivit böcker och rest jorden runt och arbetat på olika universitet. Frågar man honom så kommer han att ändra på världsekonomin. När jag var yngre beundrade jag honom så mycket, och kände mer samhörighet med honom än någon annan i släkten. Men varje gång vi träffades så rykte han ihop med någon i familjen, och jag förstod inte varför. Först när jag blev äldre så såg jag hur fruktansvärt illa han behandlade min familj. Han utnyttjade dem på så många sätt, brydde sig inte om hur någon annan mådde eller vad någon annan sysslade med. Han stod liksom över oss och vårt liv. Vi styrde med hans skulder och folkbokföring här hemma, ändå kunde det ta flera år innan han hörde av sig och när han väl kom hem så kastade han en ny bok i knät på oss som han skrivit, och tyckte att vi skulle läsa för att utbilda oss.

En gång när ett bråk utbröt på julafton och mamma försökte lugna ner honom så utbröt han: "Vad vet du? Du har ingen moral." Alltså, jag brann till på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. Gudarna ska veta vilken empati, vilket tålamod och vilken just moral min ömma moder har. Efter bråket var hon ledsen och när vi var ensamma berättade att hon alltid trott på ringar på vattnet. Att rätt agerande, även i ett litet sammanhang, kan sprida sig och göra gott. Det var faktiskt första gången jag hörde det uttrycket och har tänkt mycket på det sedan dess. Det var en tydlig brytpunkt för mig, när jag slutade beundra min släkting och såg honom för vad han var - en självisk och självgod man med storhetsvansinne. Och började beundra de som kämpar varje dag i tysthet, en liten sak i taget.

 

[Kenya]

Jag mådde länge dåligt över läget i världen. Men jag troooor att jag vid nått tillfälle träffade botten så att enda vägen var uppåt.

Jag ser det nog som att vi är ockuperade. Jo jag vet att vi lever i en demokrati och borde vara tacksamma för det osv osv. Men faktiskt, det här samhället, det som händer med människor och naturen är inte värdigt. Men det är inte heller vi som orsakat det och inte vår skam att bära. Vi är helt enkelt ockuperade. Det är inte heller något vi kan göra så mycket åt för närvarande. Jag ser det inte som vår uppgift att krossa makten i världen och skapa något bättre. Tiden är inte inne för det steget just nu.
Istället ser jag det som vår främsta uppgift att bevara det mänskliga i mänskligheten. Att bevara så mycket vi kan av den mänskliga kulturen till kommande generationer.

Jag tror nog inte riktigt att de här ringarna på vattnet som din mamma pratar om kommer att ändra maktförhållandena och därmed de stora orättvisorna i världen. (Men jag vet ju inte om det var så hon menade!!) Men att ringarna på vattnet kan hjälpa till att bevara den lilla mänsklighet som finns kvar. En dag kommer allt det där spela roll. Även om vi inte ändrar på saker i stort så överlever vi ockupationen helt enkelt.

Jag vet inte om jag har rätt i min analys men den hjäper mig i alla fall igenom dagarna och åren utan att bli alltför bitter.