Det här med känslor

[Fruentimber]

Det känns bara jobbigt för min syster som verkligen bryr sig om den här killen, men han verkar för omogen för det

Kanske är han det. Det är ju svårt för oss att veta. Men en sak är säker - man kan aldrig tvinga in någon annan i en relation. Din syster mår dåligt av uppbrottet nu, men för killen var det just nu rätt beslut. Det kan man inte belasta honom för.

Man "förtjänar" inte någon annan, bara för att man bryr sig om personen.

 

[miumiu]

Jag kommer aldrig förstå det här med känslor känns det som. När jag älskar någon så älskar jag den personen. Jag förstår inte hur man kan ”tappa känslor för någon” eller liknande om man verkligen har älskat personen eller inget drastiskt hänt. Kanske är det för att jag själv inte har varit med om det, men jag förstår inte riktigt. Kan man vara attraherad av personen, svartsjuk och fortfarande bry sig om någon men ändå inte ha känslor kvar för personen? Och tänka på personen så fort man är ensam. Men ändå inte vara kär. För mig är det mer som att kärlekskänslan går upp och ner i ett förhållande men jag kan inte ens tänka mig hur det faktiskt är att tappa känslor för någon.
Någon som har några erfarenheter?

Människor förändras över tid. Känslor likaså. Är man tillsammans en längre tid, 10, 20, 30 år +, är det nog nästan oundvikligt att kärleken också förändras? Du förändras, din partner förändras. Därmed inte sagt att kärleken måste dö.

Jag är ju inte ”kär” i min kille så som jag var när vi träffades. Dvs. förälskad. Däremot älskar jag honom fortfarande. Men kärleken till honom är inte villkorslös som kärleken till mitt barn. Skulle han fucka ur fullständigt och göra nånting vidrigt mot mig skulle kärleken förmodligen dö.

 

[Milosari]

Jag kommer aldrig förstå det här med känslor känns det som. När jag älskar någon så älskar jag den personen. Jag förstår inte hur man kan ”tappa känslor för någon” eller liknande om man verkligen har älskat personen eller inget drastiskt hänt. Kanske är det för att jag själv inte har varit med om det, men jag förstår inte riktigt. Kan man vara attraherad av personen, svartsjuk och fortfarande bry sig om någon men ändå inte ha känslor kvar för personen? Och tänka på personen så fort man är ensam. Men ändå inte vara kär. För mig är det mer som att kärlekskänslan går upp och ner i ett förhållande men jag kan inte ens tänka mig hur det faktiskt är att tappa känslor för någon.
Någon som har några erfarenheter?

Jag har handla svårt för att inte tappa känslan. Jag saknar sällan personer som försvinner ur mitt liv även om de betyder väldigt mycket när de är närvarande. Jag blir förälskad då och då, men när förälskelsekänslorna svalnar infinner sig oftast ingen ny utan det blir bara tomt på den fronten. Jag försöker ju att inte lova guld och gröna skogar när jag inleder ett förhållande, men tror varje gång att "den här gången kommer det att fungera" och att jag ska få uppleva det som alla andra verkar känna.

Vi är extremt olika som personer helt enkelt och vi får nog låta bli att döma varandra. Jag tänker att det är en dålig idé för mig att gifta mig (hur skulle jag kunna lova att inte sluta älska någon) men det är ju också en dålig idé av den jag möter att förvänta sig ett sorts informellt äktenskap där löftet existerar trots att det inte är uttalat.

 

[FannyN]

Nyförälskelse är för mig biologisk. Känslan när föremålet upptar all min tid. Behöver varken sömn eller mat. Det ger en galen energi och är så himla härligt.
Sedan går det över. Det dalar undan. Då är det antingen slut eller så är personen någon jag kommer att älska för att den här dels det blivit så attraherad av plus flera andra egenskaper som är bra. Ens liv och värderingar liksom funkar. Jag vill vara mycket med personen i vardagen även om att bo med någon är uteslutet för mig.
Jag och min make brukar skoja om vårt första halvår för 4 år sedan. Vi var totalt galna och stal minuter här och där. Vi fick inte nog av varandra.
Nu älskar vi varandra högt och har det jättebra men vi vill båda ha egentid och har sociala liv på var sitt håll. Intressen.
Svartsjuka finns inte i våra liv. Vi har kul åt när någon av oss blir raggad på av andra. Inte elakt kul. Vi är båda glada och sociala och snälla och är väl rätt snygga så det händer ibland. Bara trevligt och ger lite energi.

 

[Lovisaleonora]

Nej jag vet inte. Jag kanske är för ung för att förstå. Jag trodde bara att det var så att den här ”lågan” som man kände i början försvann efter ett tag och att det är normalt i ett förhållande att känslorna ”svajar”. Men om man verkligen älskar någon gör man kanske inte slut av den anledningen utan känslorna ofta väcks till liv igen. Förstår dock inte varför man skulle vara svartsjuk om man inte har känslor för personen.

Svartsjuka har inget med kärlek att göra. Svartsjuka har med kontrollbehov och låg självkänsla att göra. Inte kärlek.

Alla har ju olika känsloliv. Jag tror att efterhand som en lär känna en människa upptäcker en sidor som man gillar och sidor en har svårt för. Dessutom utvecklas både jag och min partner hela tiden, och vissa situationer märker en ju inte av förrän en är i dem. Och då kanske en inte gillar hur partnern formar sig utifrån situationen. Då falnar ju känslorna, i alla fall för mig, väldigt snabbt. Jag är ju varken kär eller älskar ett skal. Det är en människa med egna känslor och egen personlighet.

Självklart ska en göra slut om en känner att förhållandet inte har någon framtid, om känslorna inte håller för en relation. Vem som helst får göra slut med vem som helst när som helst.

 

[Lovisaleonora]

Nu älskar vi varandra högt och har det jättebra men vi vill båda ha egentid och har sociala liv på var sitt håll. Intressen.

Det här är väl en sund utveckling i ett förhållande? Den som tror att den brinnande, förtärande nyförälskelsen kan vara år ut och in, kan ju inte brinna ordentligt. Den elden förtär allt och på sikt blir jag utbränd. Förhållandet måste utvecklas!

 

[NewDawn]

Jag tycker som många andra att man måste skilja på förälskelse och kärlek. Nyförälskelse är mycket hormoner och biologiskt som händer i kroppen. Kärlek är det som kommer efter. Det är jätteviktigt att förstå att olika människor definierar och värderar kärlek olika. Därför finns det inget enkelt svar på varför folk "tappar känslor". Det låter för mig spontant som att din syster ex vill vara nykär. Han gillar väl när allt är intensivt och positivt, man blir liksom lite blind för verkligheten, ser bara alla bra saker. När den intensiva känslan börjar falna så uppstår ingen kärlek utan det blir bara tomt, då vill han vidare till nästa för att hitta det igen. Alternativt så uppstår någon form av kärlek men han är inte intresserad av den känslan, utan bara känslan av nyförälskelse. Jag har träffat några sådana människor i mitt liv.

Min personliga syn på det är att förälskad kan man bli i princip i vem som helst, kär är svårare. Kärlek som finns där efter en förälskelse har lagt sig bygger på mer än hormoner, det bygger på att man faktiskt gillar personen, känner personen, tycker om att umgås med personen, har roligt med personen, känner samhörighet med personen. Jag tror inte man tappar känslor (förutsatt att det är kärlek, inte förälskelse) över en dag, det sker över tid. Det är jättesvårt att vara kär i någon där man tex. har svårt att umgås, kanske gillar man att göra helt olika saker eller så spenderar man ingen eller väldigt lite tid tillsammans. Det är jättesvårt att vara kär i någon som vill leva ett helt annat liv än vad man själv vill, där man har väldigt få eller inga gemensamma punkter. Självklart kan man vara olika - men man måste hitta någon form av gemensamhet.

Sen kan kärlek (i en kärleksrelation pratar jag främst om nu) vara svårt för vissa. Det finns människor som inte vill ha/kan ta emot kärlek, på ett omedvetet eller medvetet plan. Jag själv har kämpat jättemycket med det, jag har så länge jag kan minnas haft svårt att ha nära relationer med människor. Det har gjort att kärlek och den närhet en seriös kärleksrelation kräver har känts överväldigande skrämmande, nästan omöjligt. Den skräcken har många gånger för mig helt överskuggat alla andra känslor, så det kan kännas som att jag helt plötsligt tappat alla typer av känslor för personen. Så det kan finnas många anledningar till att kärlek inte består eller uppstår.

 

[SaraXX]

Bara den personen själv kan ju avgöra om hen vill vara i en relation med X, oavsett hur det ser ut utifrån. Sen kan säkert vissa personer ha ett osunt mönster eller osunda förväntningar på vad en relation är, men det gör ju inte att de borde stanna om de inte trivs.

Som exempel så lämnade en bekants man henne när de hade en nyfödd bebis, enligt honom själv eftersom han "inte längre kunde känna passion varje dag". Där tänkte jag att han hade en i mina ögon väldigt omogen syn på vad det innebär att bilda familj. Men valet är ju ändå hans.

 

[Lovisaleonora]

Bara den personen själv kan ju avgöra om hen vill vara i en relation med X, oavsett hur det ser ut utifrån. Sen kan säkert vissa personer ha ett osunt mönster eller osunda förväntningar på vad en relation är, men det gör ju inte att de borde stanna om de inte trivs.

Som exempel så lämnade en bekants man henne när de hade en nyfödd bebis, enligt honom själv eftersom han "inte längre kunde känna passion varje dag". Där tänkte jag att han hade en i mina ögon väldigt omogen syn på vad det innebär att bilda familj. Men valet är ju ändå hans.

Ja, jag tror inte familjen hade blivit lyckligare för att han stannat. Hade han utvecklat en egen vilja att stanna och ta itu med de känslor som eventuellt behövt bearbetas, möjligen. Men lösningen är ju inte att tvinga sig att vara kvar.

 

[monster1]

Jag kommer aldrig förstå det här med känslor känns det som. När jag älskar någon så älskar jag den personen. Jag förstår inte hur man kan ”tappa känslor för någon” eller liknande om man verkligen har älskat personen eller inget drastiskt hänt. Kanske är det för att jag själv inte har varit med om det, men jag förstår inte riktigt. Kan man vara attraherad av personen, svartsjuk och fortfarande bry sig om någon men ändå inte ha känslor kvar för personen? Och tänka på personen så fort man är ensam. Men ändå inte vara kär. För mig är det mer som att kärlekskänslan går upp och ner i ett förhållande men jag kan inte ens tänka mig hur det faktiskt är att tappa känslor för någon.
Någon som har några erfarenheter?

Alltså kärlek, det finns ju massor av olika former av kärlek. Jag älskar min familj, bonusbarnen, sambon, katterna, ponnyn, mina vänner osv. Jag kan känna medmänsklig kärlek inför personer som jag inte ens tycker om, för att de kanske är i en utsatt situation eller så. Sen har vi passion, förälskelse, pirr osv. Det är ju oftast mer flyktiga känslor, mycket för att man annars skulle bränna ut sig. Härliga men jobbiga känslor, man blir utmattad av dom, kan inte sova, har tunnelseende. När jag dejtade senast och när jag pratat med mina vänner om vad vi önskar av en relation så har vi ganska olika syn på det där med vilka känslor som krävs i en relation. Jag är mer ute efter den där varma kärlekskänslan och pirret/passionen/förälskelsen är för mig mindre viktig, medan det för några av de jag dejtat har den varit väldigt viktig. Så då eftersom vi inte var kära/pirriga med varandra utan bara goda vänner, kände attraktion och trivdes ihop så saknades något för dom. Liksom den hemliga ingrediensen, för mig var detta inte viktigt. Inget är rätt eller fel i det här (men jag har rätt såklart) utan man har väll olika behov eller förväntningar på vad en kärleksrelation ska innebära. Det finns inget rätt eller fel i detta, det finns bara olika önskemål. När jag var yngre gick jag nog mer på förälskelse och attraktion som första kriterie medan jag nu går mer på vänskap som första kriterie, trevnad och trygghet. Jag har lärt mig att min känsla av förälskelse och attraktion egentligen inte säger någonting om den andra personen och hur väl vi passar ihop. Men jag är också en hyggligt krass och oromantisk individ .

 

[Fjordfrälst]

För mig är det stor skillnad på förälskelse och kärlek.
Förälskelse går alltid över. Alltid.
Kärlek är något annat.

Håller helt med här!

 

[Mia_R]

Jag tycker som många andra att man måste skilja på förälskelse och kärlek. Nyförälskelse är mycket hormoner och biologiskt som händer i kroppen. Kärlek är det som kommer efter. Det är jätteviktigt att förstå att olika människor definierar och värderar kärlek olika. Därför finns det inget enkelt svar på varför folk "tappar känslor". Det låter för mig spontant som att din syster ex vill vara nykär. Han gillar väl när allt är intensivt och positivt, man blir liksom lite blind för verkligheten, ser bara alla bra saker. När den intensiva känslan börjar falna så uppstår ingen kärlek utan det blir bara tomt, då vill han vidare till nästa för att hitta det igen. Alternativt så uppstår någon form av kärlek men han är inte intresserad av den känslan, utan bara känslan av nyförälskelse. Jag har träffat några sådana människor i mitt liv.

Min personliga syn på det är att förälskad kan man bli i princip i vem som helst, kär är svårare. Kärlek som finns där efter en förälskelse har lagt sig bygger på mer än hormoner, det bygger på att man faktiskt gillar personen, känner personen, tycker om att umgås med personen, har roligt med personen, känner samhörighet med personen. Jag tror inte man tappar känslor (förutsatt att det är kärlek, inte förälskelse) över en dag, det sker över tid. Det är jättesvårt att vara kär i någon där man tex. har svårt att umgås, kanske gillar man att göra helt olika saker eller så spenderar man ingen eller väldigt lite tid tillsammans. Det är jättesvårt att vara kär i någon som vill leva ett helt annat liv än vad man själv vill, där man har väldigt få eller inga gemensamma punkter. Självklart kan man vara olika - men man måste hitta någon form av gemensamhet.

Sen kan kärlek (i en kärleksrelation pratar jag främst om nu) vara svårt för vissa. Det finns människor som inte vill ha/kan ta emot kärlek, på ett omedvetet eller medvetet plan. Jag själv har kämpat jättemycket med det, jag har så länge jag kan minnas haft svårt att ha nära relationer med människor. Det har gjort att kärlek och den närhet en seriös kärleksrelation kräver har känts överväldigande skrämmande, nästan omöjligt. Den skräcken har många gånger för mig helt överskuggat alla andra känslor, så det kan kännas som att jag helt plötsligt tappat alla typer av känslor för personen. Så det kan finnas många anledningar till att kärlek inte består eller uppstår.

Nja, i mitt fall så de gånger förälskelsen dött så har jag aldrig varit på jakt efter någon ny utan jag har brutit och varit singel för jag har alltid haft svårt att bli förälskad. Tidigare var mitt längsta uppehåll sju år, nu tror jag det gått 10 år men vem orkar hålla räkningen?

Jag har aldrig haft någon brådska in i något nytt förhållande och har aldrig förstått dem som genast hittar någon ny, jag har inte ens tiden eller orken att engagera mig i någon annan sedan länge, är det minsta lilla strul så klipper jag helt enkelt direkt. Jag jobbar, har mina djur och mitt boende, träffar vänner och vill sen åka hem och slippa dejta någon som jag inte har tid med.

 

[Ramona]

Det känns bara jobbigt för min syster som verkligen bryr sig om den här killen, men han verkar för omogen för det

Fast i ärlighetens namn så vill dun syster inte vara tillsammans med någon som inte vill vara tillsammans med henne. Hon förtjänar ju så mycket mer än en kille som inte är kär i henne!

Sen när det kommer till äkta kärlek så tror jag på uttrycket att "gammal kärlek rostar aldrig", men samtidigt är det ju så att människor utvecklas och blir andra människor med andra värderingar än vad man var en gång i tiden. Jag är ju samma människa, men jag tänker ju väldigt annorlunda nu när jag är 42 år gammal mot när jag var 18 år gammal.

 

[NewDawn]

Nja, i mitt fall så de gånger förälskelsen dött så har jag aldrig varit på jakt efter någon ny utan jag har brutit och varit singel för jag har alltid haft svårt att bli förälskad. Tidigare var mitt längsta uppehåll sju år, nu tror jag det gått 10 år men vem orkar hålla räkningen?

Jag har aldrig haft någon brådska in i något nytt förhållande och har aldrig förstått dem som genast hittar någon ny, jag har inte ens tiden eller orken att engagera mig i någon annan sedan länge, är det minsta lilla strul så klipper jag helt enkelt direkt. Jag jobbar, har mina djur och mitt boende, träffar vänner och vill sen åka hem och slippa dejta någon som jag inte har tid med.

Jo, du har rätt i att det finns massa fler sätt att tänka och känna än jag skrev. Jag var nog lite otydlig, jag skrev hur killen kanske känner (också med tanke på att det här verkar handla om rätt unga personer) och menade inte att det är de enda alternativen på hur det kan vara.

 

[Mia_R]

Jo, du har rätt i att det finns massa fler sätt att tänka och känna än jag skrev. Jag var nog lite otydlig, jag skrev hur killen kanske känner (också med tanke på att det här verkar handla om rätt unga personer) och menade inte att det är de enda alternativen på hur det kan vara.

Jag resonerade på samma vis som yngre, jag släppr inte gärna in vem som helst under skinnet på mig så för att bli förälskad krävs det att jag litar på honom fullt ut och i annat fall dödar jag intresset.

 

[Klubbisen]

Jag resonerade på samma vis som yngre, jag släppr inte gärna in vem som helst under skinnet på mig så för att bli förälskad krävs det att jag litar på honom fullt ut och i annat fall dödar jag intresset.

Det förstår jag. Det jag reagerar på är att han har varit förälskad i henne under cirka 1,5 år, och nu säger han att han fortfarande bryr sig jättemycket om henne, svartsjuk när han tänker på andra med henne, är attraherad och ser henne som en av sina bästa vänner men gör slut med henne för att han inte känner sig lika varm när han är med henne och inte tänker på henne 24/7. Känns då för mig som att förälskelsen är slut och att han då inte orkar ge sig på det som kommer efteråt. Han hade också känt att fjärilarna var borta under en vecka och sedan gjort slut.

 

[Klubbisen]

Fast i ärlighetens namn så vill dun syster inte vara tillsammans med någon som inte vill vara tillsammans med henne. Hon förtjänar ju så mycket mer än en kille som inte är kär i henne!

Sen när det kommer till äkta kärlek så tror jag på uttrycket att "gammal kärlek rostar aldrig", men samtidigt är det ju så att människor utvecklas och blir andra människor med andra värderingar än vad man var en gång i tiden. Jag är ju samma människa, men jag tänker ju väldigt annorlunda nu när jag är 42 år gammal mot när jag var 18 år gammal.

Nej det håller jag helt med om! Hon förtjänar mycket bättre. Jobbigt att se henne ledsen bara. Och att hon inte förstår vad som gick fel.

 

[Roheryn]

Det förstår jag. Det jag reagerar på är att han har varit förälskad i henne under cirka 1,5 år, och nu säger han att han fortfarande bryr sig jättemycket om henne, svartsjuk när han tänker på andra med henne, är attraherad och ser henne som en av sina bästa vänner men gör slut med henne för att han inte känner sig lika varm när han är med henne och inte tänker på henne 24/7. Känns då för mig som att förälskelsen är slut och att han då inte orkar ge sig på det som kommer efteråt. Han hade också känt att fjärilarna var borta under en vecka och sedan gjort slut.

Ja, det kan mycket väl vara så att det "bara" är förälskelsen som tagit slut och att han inte kan/vill/orkar ta sig an ett långsiktigt förhållande utan hellre gör slut och går vidare i livet. Men det är ju i så fall hans beslut som han har all rätt i världen att fatta. Det är ju inte upp till varken din syster, dig eller oss här på Buke att bestämma vad som är ett giltigt skäl för honom att göra slut, det kan bara han göra.

 

[Nahar]

Nej det håller jag helt med om! Hon förtjänar mycket bättre. Jobbigt att se henne ledsen bara. Och att hon inte förstår vad som gick fel.

Det är troligtvis inte något som har gått fel alls förutom att han inte är kapabel till den typen av kärlek din syster vill ha (kanske just nu, kanske för alltid; spelar ingen roll).

 

[TinyWiny]

Ja det förstår jag. Men i mitt fall, om man alltså har varit kär i personen tidigare och det går över till att man inte känner sig lika pirrig/ nervös men ändå saknar personen, blir svartsjuk när man tänker på den med någon annan, är attraherad och bryr sig om personen. Låter inte det som förälskelse som mer har gått över till kärlek?

Känslor försvinner ju inte rakt av oftast men att vara svartsjuk har inget med kärlek att göra utan om viljan att äga någon annan. Svartsjuka är aldrig någonsin sunt utan är något man behöver jobba bort, själv eller med hjälp för man kan aldrig äga någon annan. Svartsjuka har förstört många förhållanden då det leder till misstänksamhet och ofta anklagelser mot partnern och det är inte kul att bli utsatt för det.
Att man blir ledsen, känner sorg osv. när man ser sitt ex. med någon annan är däremot inget konstigt. Framförallt om det finns mycket känslor kvar.

Jag har några gånger i mitt liv lämnat för att förhållandet inte är sunt. Känslorna har funnits kvar men förhållandet har varit destruktivt och jag har insett att det skadar mig. I det läget anser jag att man ska lämna oavsett hur mycket man älskar den man lämnar. Det är svintufft att göra det och det kan vara jobbigt länge efter men det är så värt det. Ingen ska leva i förhållande som inte ger mer än de tar.

Att man är attraherad och bryr sig om någon man har levt med är däremot enbart sunt. Att vända totalt och avsky och strunta i vore däremot inte helt sunt. Det tyder för mig på att man har det så jobbigt med sina känslor att man vänder sin sorg till total ilska för att slippa känna sorgen över det som inte blev. Man kan helt enkelt inte hantera det utan blir förbannad istället för att hantera den sorg man känner. För även om det är man själv som lämnar så kan man ändå vara väldigt ledsen för att det inte blev som man hade tänkt.

Attraktion kan också hänga ihop med gammal vana. Man känner sin partner och våra hjärnor tycker om det vi vet och kan, våra vanor och våra rutiner och vill gärna hålla kvar det.