Det här med att vara gravid....

[snow]

Hej alla kompetenta och aktiva bukemammor.

Jag har ett litet bryderi som jag gärna skulle vilja ha er input kring. Jag och min sambo kommer antagligen börja klura lite på det här med barn nästa år. Eller ja, försöka bli gravida helt enkelt. Problemet med det här är väl just att man säger "VI vill bli gravida" när det i praktiken är JAG som måste upplåta min kropp till barnalstrande i minst nio månader, förmodligen mer. Jag kan inte släppa att jag är rätt bitter över detta faktum. Om vi säger så här: det blir inga barn gjorda förrän tidigast efter augusti, för då ska vi båda springa ett fjällmaraton.... Han kommer kunna träna och röra sig obehindrat under en eventuell graviditet, medan jag kanske kommer vara ett kolli. Jag ser liksom inget positivt med att behöva förstöra (som jag ser det...) min kropp för att bära fram en unge, däremot vill jag ju bli förälder. Att bli pappa hade varit helt perfekt, faktiskt!

Samtidigt känner jag inte att jag skulle vilja t.ex. adoptera i första hand, utan jag föreställer mig ändå att det är något speciellt med en individ som är 50 % mig och 50 % honom. Jag hade velat vara man helt enkelt!

Är det någon som känner igen mina tankar och som har varit gravid? Hur hanterade ni det? Och hur snabbt återhämtade sig era kroppar? Jag vet ju att det finns många mammor som t.ex. elitidrottar men jag är ändå rädd för att inte kunna använda min kropp som jag är van vid. Var det väldigt jobbigt för er psykiskt eller landade ni i situationen när kroppen förändrades?

 

[Amha]

Rent generellt tycker jag om flera av de förändringar min kropp visat. Det påminner mig om mina barn sen till det jobbiga:

Jag drabbades av foglossning båda gångerna. Jag tränade distansridning innan första barnet men fick sluta rida 4 månader före barnets födelse. Eller om det var 5. Detta pga ont i kroppen som blev värre med ridningen. Dottern föddes i april med akut kejsarsnitt. Följande höst/vinter började jag träna med TSM men fick bryta efter ett tag då bäckenet började göra ont när vi kom upp i distanser runt milen. Hakade på den långsammaste gruppen då jag innan inte kunde springa utan kom hem efter ett par försökspass och var jätteledsen för kroppen inte ville. Då köpte jag en träningscykel i stället och jobbade upp lite flås på och det gick ju som sagt fram till man skulle upp på halvlånga distanser. Jag kom aldrig riktigt igång, dels pga motivationsbrist efter fallet vid TSM, men har ändå fungerat hyfsat några månader efter förlossningen upplever jag.

Nu är jag där igen. Har en bebis vid min sida. Blev gravid ca 1.5 år efter första barnet vilket kan spela in på hur kroppen känns. Det är lite tight för att kroppen ska hinna läka fullt ut. Jag var sjukskriven från v15 (rörligt jobb) pga foglossning. Fungerade något sånär efter att jag tillbringade en vecka i sängen, i princip omöjligt att göra något för kroppen var helt körd. Började använda cykel när jag skulle någonstans, tränade lite på träningscykeln och sådär. Har, för mig, funkat bra tack vare att det är skonsamt. Vissa lider av sadlarna men jag tycker att det har funkat bra. Den här gången föddes bebis vaginalt. Bebis är 2 månader och jag upplevde att det tog tid innan kroppen började kännas med i matchen och det är fortfarande en bit kvar. En ganska bra bit kanske till och med innan jag skulle våga ge mig på en löprunda. Då jag är rädd för framfall är jag väldigt försiktig den här gången eftersom att jag inte upplever underlivet i lika gott skick. Däremot har jag inga bekymmer med varken cykel eller promenader så är cykel en träning du kan leva med en tid och du eventuellt får problem som liknar mina kan du nog hålla igång ganska bra även om det inte blir som vanligt. Croozer har en cykelvagn som har en godkänd hängmattesits för cykling med bebisar. Den är jättebra

Du kan få en graviditet som jag hade. Du kan också få en där du löptränar till v.30. Det vet man inte i förväg. Barn är fantastiskt men just vad gäller ens fysik ger man ju upp rätt mycket när man blir gravid. Det är ju ändå en påfrestning att vara gravid. Jag har, trots att jag idag inte ens kan sitta länge på toaletten utan smärta, ett hopp om att komma igång på ett eller annat sätt innan året är slut men idag ligger det på is, bortsett från vardagsmotion med promenad/cykel. Om det visar sig vara med cykling, pw, skidor, inlines eller jogging (he he, eller hur...) är för mig mindre viktigt. Jag vill mest ha ork och må bra så det får bli det som känns bäst. Hade varit roligt att anmäla sig till ett kortlopp i vår, typ vårruset, det är det jag känner att jag vågar mig på i dagsläget. Får jag tävlingsskalle på det blir det kanske något på cykel också.

Jag ångrar definitivt inte att jag gått igenom detta. Jag är jätteglad över mina barn och min kropp är fantastisk i alla fall tycker jag, även om jag är rätt dålig på att vara gravid. Däremot har jag ibland känt mig ledsen av att man blir lite fången i en kropp som inte fungerar som jag är van vid. Den sista graviditeten har ändå varit lite mysig, när jag tänkt bort att jag haft problem. Jag måste på något vis landa i "okej, jag vill ha barnet. Det här är ett steg dit och en förhållandevis kort tid av mitt liv. Jag kommer igång senare." och försöka underlätta så mycket jag kan för att minimera skadorna jag lyckas få, låta kroppen återhämta sig osv för att komma igång så tidigt som möjligt och slippa större motgångar.

 

[em-pirre]

@Tassetass @Blueberry

 

[Blueberry]

Ojojoj, vad jag känner igen mig. Jag hade samma tankar som du.

Och jag hatade att vara gravid. Jag blev inte glad när jag insåg att jag var gravid. Jag ångrade mig ungefär varannan dag tills det var dags att föda. Jag tyckte ju inte ens om barn.

Trots alla fysiska krämpor och förändringar var det mest jobbigt mentalt. Jag kände mig lurad på hela konceptet, "alla andra" mådde ju sååå braaa och var såååå lyckliga över sitt välsignade tillstånd medan jag inte alls kände såna känslor. Jag kände mig bitter och arg och ledsen och rädd, toppat med skuld- och skamkänslor över att jag inte var lycklig. Det var hemskt!

Det finns hjälp.
Jag fick hjälp.
Jag fick samtal och utredning hos specialistmödravården, massor av stöd från min barnmorska och när jag började prata och skriva om det ramlade det in mejl och meddelanden från personer som kände igen sig. Läs min blogg, länk finns i profilen. Inläggen om graviditeten börjar under hösten 2014.

Någon timme efter förlossningen var jag "som vanligt" igen. Graviditeten var över! Jag mådde bra! Kroppen var ingen farkost längre! Jag var inget hyreshus! Jag hade en jättefin liten bebis som jag omgående förlät för allt. Att inte vara gravid längre var det klart bästa med förlossningen.

Bra grej:
Du är vältränad. Det kommer (nästan garanterat) att göra det enklare, både att vara gravid, föda barn och att återhämta sig efteråt. Förhoppningsvis kan du träna hela graviditeten, det finns personer som gör det och det fungerar fint för dem.

Samtidigt kan jag tänka mig att det blir en väldig stress och frustration om du inte kommer kunna träna, men det går alltid att göra något. (Blir du ordinerad sängläge får du fokusera på knipövningar... ) Du kommer antagligen inte att förstöra din kropp av att vara gravid. Du kommer däremot att förändra din kropp i ungefär ett år. Det går att komma tillbaka.

 

[Emtherlia]

@snow Åh jag har samma tankar och reflektioner som du!

Vi är lite längre ifrån att skaffa barn men någon dag kommer vi säkerligen att försöka och det skrämmer mig. Vad kommer hända med MIN kropp, min kropp som jag kan göra vad jag vill med? Ska den istället bli någon annans kropp? Kommer min kropp bli förstörd?

 

[Lo_]

Hej alla kompetenta och aktiva bukemammor.

Jag har ett litet bryderi som jag gärna skulle vilja ha er input kring. Jag och min sambo kommer antagligen börja klura lite på det här med barn nästa år. Eller ja, försöka bli gravida helt enkelt. Problemet med det här är väl just att man säger "VI vill bli gravida" när det i praktiken är JAG som måste upplåta min kropp till barnalstrande i minst nio månader, förmodligen mer. Jag kan inte släppa att jag är rätt bitter över detta faktum. Om vi säger så här: det blir inga barn gjorda förrän tidigast efter augusti, för då ska vi båda springa ett fjällmaraton.... Han kommer kunna träna och röra sig obehindrat under en eventuell graviditet, medan jag kanske kommer vara ett kolli. Jag ser liksom inget positivt med att behöva förstöra (som jag ser det...) min kropp för att bära fram en unge, däremot vill jag ju bli förälder. Att bli pappa hade varit helt perfekt, faktiskt!

Samtidigt känner jag inte att jag skulle vilja t.ex. adoptera i första hand, utan jag föreställer mig ändå att det är något speciellt med en individ som är 50 % mig och 50 % honom. Jag hade velat vara man helt enkelt!

Är det någon som känner igen mina tankar och som har varit gravid? Hur hanterade ni det? Och hur snabbt återhämtade sig era kroppar? Jag vet ju att det finns många mammor som t.ex. elitidrottar men jag är ändå rädd för att inte kunna använda min kropp som jag är van vid. Var det väldigt jobbigt för er psykiskt eller landade ni i situationen när kroppen förändrades?

Jag känner igen mig i oron över att inte kunna vara aktiv, som är lite en förutsättning för mitt välmående.

Hade en i jämförelse mycket enkel graviditet där jag red, gick långt och jobbade ända tills hon kom ut. Minns att jag omgående kom igång med hundpromenader och efter två veckor gick fram och tillbaka till stallet (7,5 km). Stygnen skavde en del i början men jag behövde komma ut så jag bortsåg från detta och har idag inga känningar av det. Red gjorde jag efter fyra veckor, innan dess ville jag knappt sitta på en vanlig stol, än mindre i en sadel. Nu rider jag sedan länge dagligen och min dotter är sju månader. Jag har ännu inte samma bålstyrka som innan jag fick barn.

Summa summarum, för mig, trots en väldigt enkel graviditet så är det en stor påfrestning på kroppen att genomgå, med lång återhämtningstid. Absolut värt, men det i ihop med andra omständigheter gör att jag stöter och blöter om det ska bli ytterligare barn.

 

[ako]

Hur vanligt är det egentligen att man blir permanent eller långvarigt "förstörd" i kroppen o t ex inte kan träna mer etc? Jag vet ingen som blivit det, så det är nog ganska ovanligt.

Se dig omkring på alla kvinnor du känner som någon gång fått barn, och du kommer att se att de allra, allra flesta är rätt intakta :-).

Sen kan man ju absolut få en tuff graviditet och det kan ta ett tag att återhämta sig, men det går ju över. Vill du ha barn så kommer du i efterhand tycka det är värt det. Graviditeten är ju en liten del av själva föräldraskapet.
Lycka till :-)!

 

[Och_Aye]

Hm. Jag är gravid för första gången och tycker det är skittrist. Inte så mycket att jag bekymrar mig över min kropp (har vissa tankar angående fiffi och förlossning, men inget nu under graviditeten direkt). Däremot känner jag att jag inte får bestämma över mig själv. Helt plötsligt är jag toksugen på att dricka minst 16 koppar kaffe om dagen, och en cigg + en (eller 8) IPA har aldrig känts så lockande. Och så går inte det... Det är väl mest där min sko klämmer.

Jag har en enkel graviditet so far, men är väldigt trött och det gör mig deppig. Jag har extremt lätt att hamna i någon nedåt-spiral när jag inte orkar vara aktiv och ha fullt upp - det påverkar helt klart glädjen över själva barnet just nu, orkar inte göra ett vettigt jota känns det som.

 

[Tora]

Jag har fyra barn och om man bortser från några få kilos övervikt () inga direkta men kvar av graviditeterna.

Var sak har sin tid i livet. Jag tror att det viktigaste är att man lyssnar på sin kropp för i längden är det det bästa och snabbaste sättet att återhämta sig.

Tex får man ont av att rida ja då låter man bli det. Kanske simmar man istället. Känns det obehagligt att springa veckan efter förlossningen så gör man knipövningar istället.

Så småningom så återhämtar sig kroppen och utan att man vet hur det gick till så är man tillbaka på spåret igen.

Det viktiga är att man ger sig tid. Idag är det ett sådan press på att man en vecka efter förlossningen skall springa maraton och helst väga mindre än innan man blev gravid

Det är bara att läsa i alla Årstidsföräldratrådar här för att se vilket vikthets det är.

Ja kroppen förändras efter en graviditet men det behöver inte vara till det negativa det kan lika gärna bara vara en förändring.

Det finns ju balettdansörer som varit gravida och kommit tillbaka till baletten igen.

Man måste bara ge det tid, lyssna på sin kropp och inte dra dig för att söka hjälp om något känns fel. Då brukar det i slutänden bli bra

 

[BernT]

Har typ 4 veckor kvar innan bebis är på utsidan så återhämtningen vet jag inget om än. Men jag var inte alls sugen på att vara gravid när jag upptäckte det. För jag trodde att alla gick upp 30 kg, blev soffliggande kollin och sen aldrig återhämtade sig.

Jag var vältränad innan och sjukgymnasten jag träffat pga ont i axlar (som jag fått för att mina boobs tyckte att 75I är en lämplig storlek...) sa att jag gett mig själv fantastiska förutsättningar för en problemfri graviditet genom att vara så vältränad och ung. Och det låter ju som att du är väldigt vältränad så det lär ju hjälpa dig.

I övrigt tycker jag graviditeten varit rätt chill. Visst jag spydde massor länge. Det har lugnat sig nu (i v 37..) men det var jobbigt ett tag. Jobbade på mitt tunga jobb till v 35 tror jag det blir, inga problem. Var mest kollegorna som daltade, jag bad aldrig om hjälp, behövdes liksom inte.

Utöver allt kräkande har jag inte haft några fysiska krämpor. Eller psykiska heller. Jag var mest rädd för att bli missnöjd med kroppen, men jag var nöjd innan och jag är nöjd nu som gravid, vilket till störst del antagligen beror på en normal viktuppgång där allt satt sig på magen. Hade min mardröm med 30+ kg upp besannats hade jag inte varit nöjd, men det där styr man ju faktiskt över själv en hel del.

Red gjorde jag fram tills hästen såldes i slutet av aug. Dock inte varje dag eftersom jag hade tröttnat och tyckte det var skittråkigt. Gymma och powerwalka kan jag fortfarande göra

Iaf, jag tycker min graviditet varit helt olik vad jag trodde. Jag kan leva som vanligt, bara att vissa kläder inte passar längre på magen. Min sambo sa också att han tycker att så som han hört att det är att vara gravid innan (ont, trött, tjock osv) inte stämmer in på mig, jag har inte klagat en enda gång. Inte ens nu som höggravid. I min gravid-app står det att "nu börjar det bli tungt". Jag förstår inte vad som menas. Tungt med vadå? Magen? Eller något annat? Jag tycker inte något känns tungt.

Provocerande kanske men jag tror mkt beror på ens inställning, vill man att det ska vara skitjobbigt och att man ska ha tusen krämpor så får man det. Tycker de på mvc tillomed vill att man ska ha x antal krämpor. Och nästan blir provocerade när jag säger att jag inte har några. För att det "hör till" att iaf pricka in några typ foglossning osv. Förutom min bm som bara säger att jag är ung, frisk och stark och då mår man oftast som vanligt.

 

[Pontevecchio]

Jag hade en lätt graviditet men tyckte ändå att det var sådär. Främst sista 10 v, innan dess märktes den inte direkt av.

Men nu är bebis ute och jag har fått överslag åt andra hållet, jag är kär i min kropp! Den känns så lätt, så smidig så jag vill kuta runt mest hela dagarna! Den ser inte ut som förut men den mår inte dåligt.

 

[Ray]

Hej alla kompetenta och aktiva bukemammor.

Jag har ett litet bryderi som jag gärna skulle vilja ha er input kring. Jag och min sambo kommer antagligen börja klura lite på det här med barn nästa år. Eller ja, försöka bli gravida helt enkelt. Problemet med det här är väl just att man säger "VI vill bli gravida" när det i praktiken är JAG som måste upplåta min kropp till barnalstrande i minst nio månader, förmodligen mer. Jag kan inte släppa att jag är rätt bitter över detta faktum. Om vi säger så här: det blir inga barn gjorda förrän tidigast efter augusti, för då ska vi båda springa ett fjällmaraton.... Han kommer kunna träna och röra sig obehindrat under en eventuell graviditet, medan jag kanske kommer vara ett kolli. Jag ser liksom inget positivt med att behöva förstöra (som jag ser det...) min kropp för att bära fram en unge, däremot vill jag ju bli förälder. Att bli pappa hade varit helt perfekt, faktiskt!

Samtidigt känner jag inte att jag skulle vilja t.ex. adoptera i första hand, utan jag föreställer mig ändå att det är något speciellt med en individ som är 50 % mig och 50 % honom. Jag hade velat vara man helt enkelt!

Är det någon som känner igen mina tankar och som har varit gravid? Hur hanterade ni det? Och hur snabbt återhämtade sig era kroppar? Jag vet ju att det finns många mammor som t.ex. elitidrottar men jag är ändå rädd för att inte

Åh vad jag led den första graviditeten när jag fick ont i fogarna och inte kunde kånka hinder och springa utan att få svinont.
Tyckte aldrig det var tungt som gravid och trodde jag skulle blåsa igenom hur lätt som helst. Sp jag blev besviken på min kropp- tyckte den var klen och inte ställde upp!
Sen gick jag över tiden vilket oxå gjorde mig besviken. Och när det väl var dags blev det akut snitt och igen fick jag bli besviken på kroppen...
Men sen gick det jättebra, alla fogkänningar försvann och snittet blev fint. Jag red efter tre veckor och det tog väl ett tag innan magmusklerna kom tillbaka. Minns att jag inte kunde hosta... Var så lycklig över att inte vara gravid och kunna göra vad jag ville- och efter många års gruvande bleknade den där känslan av att gravid är skit. Och nu är jag på det igen- 7 år senare... Har en annan inställning idag- jag vet ju att det tar slut. Det är inte för evigt. Man kommer tillbaka!!

 

[snow]

Tack för alla era svar!

Jag får känslan av att en kass graviditet för er som fått barn lite överskuggas av själva avkomman som ploppar ut sen? Och det är väl helt naturligt.... När man läser om skräckförlossningar osv så förstår man ju inte hur någon kan vilja gå igenom det där IGEN, men likt förbaskat är det många som skaffar fler än ett barn . Så jag antar att det verkligen är värt det; det är bara det att ETT ÅR av att inte kunna göra exakt vad jag vill med min kropp låter otroligt skrämmande i mina öron. Jag förstår att kroppen inte förstörs "för resten av livet" utan är rätt bombsäker på att jag kommer kunna ta mig tillbaka till där jag är idag konditons- och styrkemässigt. Den insikten kan ju räcka tycker man, men det känns fortfarande jobbigt att "förlora kontrollen över" min egen kropp under så pass lång tid som en graviditet + post-förlossning ändå är.

Rent estetiskt är jag inte så orolig, jag har liksom ingen "superkropp" att försvara heller utan ser högst alldaglig ut på alla sätt och vis. Däremot är min kropp väldigt användbar och tar mig ut på allsköns äventyr, om jag vill. Det är den grejen jag är rädd att mista... Jag är även lite rädd för att jag kommer bli bitter på min sambo. HAN kan ju få en biologisk avkomma utan att hans kropp tar minsta lilla stryk! (Det är ju givetvis inte hans fel att det är jag som måste vara gravid, men jag tror att ni fattar...) Om man hade kunnat välja vem i förhållandet som skulle vara gravid så tror jag faktiskt att det hade passat honom bättre; han är mycket mer lugn och accepterande av sig. Jag hade kunnat sköta själva förlossningen - jag är rätt så smärttålig och min sambo är ett superbra stöd i alla lägen så jag är faktiskt inte alls lika orolig för just det. Det är tiden innan och efteråt som känns jobbig. Hur var er relation till barnets far under graviditeten, och hur var de mot er?

@Blueberry tack för tipset om bloggen, den ska jag läsa!

 

[Badger]

Hej alla kompetenta och aktiva bukemammor.

Jag har ett litet bryderi som jag gärna skulle vilja ha er input kring. Jag och min sambo kommer antagligen börja klura lite på det här med barn nästa år. Eller ja, försöka bli gravida helt enkelt. Problemet med det här är väl just att man säger "VI vill bli gravida" när det i praktiken är JAG som måste upplåta min kropp till barnalstrande i minst nio månader, förmodligen mer. Jag kan inte släppa att jag är rätt bitter över detta faktum. Om vi säger så här: det blir inga barn gjorda förrän tidigast efter augusti, för då ska vi båda springa ett fjällmaraton.... Han kommer kunna träna och röra sig obehindrat under en eventuell graviditet, medan jag kanske kommer vara ett kolli. Jag ser liksom inget positivt med att behöva förstöra (som jag ser det...) min kropp för att bära fram en unge, däremot vill jag ju bli förälder. Att bli pappa hade varit helt perfekt, faktiskt!

Samtidigt känner jag inte att jag skulle vilja t.ex. adoptera i första hand, utan jag föreställer mig ändå att det är något speciellt med en individ som är 50 % mig och 50 % honom. Jag hade velat vara man helt enkelt!

Är det någon som känner igen mina tankar och som har varit gravid? Hur hanterade ni det? Och hur snabbt återhämtade sig era kroppar? Jag vet ju att det finns många mammor som t.ex. elitidrottar men jag är ändå rädd för att inte kunna använda min kropp som jag är van vid. Var det väldigt jobbigt för er psykiskt eller landade ni i situationen när kroppen förändrades?

Jo verkligen, det känns som relevanta tankar. Hur löste jag den biten?

(mina vänner fnissar typ men)
Jag rider mycket från april till september och då rider jag inte lugnt i skritt minst sagt. Så alla försök fick ske efter mars så att jag skulle missa så lite som möjligt av ridningen. Det "tog" i juni/juli så augusti och septembers ridning blev helt ostörd .

Sedan börjar ju eländet med foglossningar som jag höll undan genom att aldrig gå i trappor utan åka kissiga hissar i tunnelbanan och genom att gå på medepass på Friskis och svettis, för träning hjälpte väldigt mycket mot det. Det fanns ngn mammaträningsbok med tips om vad man inte skulle göra som situps efter en viss tid.

I november fegade jag ur och ställde in ridskolan inför våren och valde att inte bli medryttare på min ridlärares underbara fyraåring för skogsritter i galopp, en tog jag och suck, svårt.

Sedan på våren, friskis fortfarande men min man envisades att jag inte fick vintercykla på is så bussar och elände. I mars april kunde jag inte ens gå promenader ute pga ishalka så jag promenerade på IKEA . (men friskis fortfarande om man körde). Två sista veckorna, över tid, låg jag som en strandad val i soffan. 17 april kom barnet med kejsarsnitt och två veckor senare upp på hästen i skritt, nästa vecka galopp . Sommarsäsongen i full galopp laggade lite och kom igång mer i augusti. Hade varit mer timeat med att bli gravid i april faktiskt och få barn i januari, februari.

Jag gör inte om det om jag kan låta bli. Det var inte ett dugg plågsamt men lite långtråkigt det bara var och man försökte agera runt det och jag kände mig inte ett dugg madonnig och moderlig och gråtig. Det är sjukt irriterande att man alltid ska behöva stå på tåget i 45 min, sitta på golvet (svårt att komma upp) stå på bussen osv när man är höggravid, alla andra hinner springa om en och sno platserna. Bara unga invandrarkillar och gamla kvinnliga pensionärer med käpp ger platser åt en. Män i 40 årsåldern är snabba som ålar på att knycka platser. Sista veckorna bara struntade jag i det och min man övertalade mig att köra bil istället, underbart.

Och som mamma sa, man glömmer lätt att man tar upp mycket plats, det har gått så fort, så man går in i saker och försöker stå på platser som är för små egentligen.

Typ en gång helt ok, det går fort och man knatar igenom. Två gånger skulle vara för mycket tidsförlust för mig.

 

[Krystalline]

Jag är gravid för första gången nu, och det kunde varit jag som skrev din trådstart!
Jag har varit sååå stolt över att jag lyckats bli så stark och vältränad de senaste två åren, att jag blev fullständigt knäckt när jag började må pyton i v6 och inte kunde röra mig annat än mellan soffan och toaletten på en massa veckor. Fick ångest över mina förtvinande muskler, var förbannad för att jag inte är man, för att just jag var tvungen att offra "allt"...

När jag sedan i v16 kunde ta mig till gymmet igen och insåg att jag verkligen blivit svag kändes det etter värre... i en dag!
Sen insåg jag att hey, jag KAN ju träna igen! Jag har ju börjat bygga upp mig igen!
Nu har jag tränat i två veckor, återvänt till jobbet med mina älskade hästar och känner att hela jag börjar bli mig själv igen.
Nu ser jag fram emot min baby, och emot att hinna bli stor och stark igen före förlossningen.
Jag ser ljuset i slutet av tunneln, och jag hoppas att du också kan göra det snart

 

[Badger]

Tack för alla era svar!

Jag får känslan av att en kass graviditet för er som fått barn lite överskuggas av själva avkomman som ploppar ut sen? Och det är väl helt naturligt.... När man läser om skräckförlossningar osv så förstår man ju inte hur någon kan vilja gå igenom det där IGEN, men likt förbaskat är det många som skaffar fler än ett barn . Så jag antar att det verkligen är värt det; det är bara det att ETT ÅR av att inte kunna göra exakt vad jag vill med min kropp låter otroligt skrämmande i mina öron. Jag förstår att kroppen inte förstörs "för resten av livet" utan är rätt bombsäker på att jag kommer kunna ta mig tillbaka till där jag är idag konditons- och styrkemässigt. Den insikten kan ju räcka tycker man, men det känns fortfarande jobbigt att "förlora kontrollen över" min egen kropp under så pass lång tid som en graviditet + post-förlossning ändå är.

Rent estetiskt är jag inte så orolig, jag har liksom ingen "superkropp" att försvara heller utan ser högst alldaglig ut på alla sätt och vis. Däremot är min kropp väldigt användbar och tar mig ut på allsköns äventyr, om jag vill. Det är den grejen jag är rädd att mista... Jag är även lite rädd för att jag kommer bli bitter på min sambo. HAN kan ju få en biologisk avkomma utan att hans kropp tar minsta lilla stryk! (Det är ju givetvis inte hans fel att det är jag som måste vara gravid, men jag tror att ni fattar...) Om man hade kunnat välja vem i förhållandet som skulle vara gravid så tror jag faktiskt att det hade passat honom bättre; han är mycket mer lugn och accepterande av sig. Jag hade kunnat sköta själva förlossningen - jag är rätt så smärttålig och min sambo är ett superbra stöd i alla lägen så jag är faktiskt inte alls lika orolig för just det. Det är tiden innan och efteråt som känns jobbig. Hur var er relation till barnets far under graviditeten, och hur var de mot er?

@Blueberry tack för tipset om bloggen, den ska jag läsa!

Just stor och gravidbiten kändes inte riktigt som ett år för mig, det blev lite mer efter vecka 20 snarare som det började märkas på riktigt. (utom för foglossningar och lite sådant). Man tänker på gravida som gigantiska, men det händer ju först efter månad 7-8 eller så. Ångest över mat och gravidbiten är betydligt längre, suck. Man kan ju knappt äta något alls om man är nervös av sig. Och när det gäller träning så är det mycket tjat också.

(och min rynkiga mage med fluff är min rynkiga mage med fluff, jag tänker inte ett dugg på mitt barn när jag ser den. Men kejsarsnittsärr ser i alla fall inte ut som för våra mammor, mitt är närapå helt osynligt. Och jag skulle definitivt inte vilja vara utan A . Så det var klart värt det.)

Jag är nog lite milt irriterad på att min man kunde segla igenom oskadd så att säga och ändå få lika mycket barn. Speciellt som jag bryr mig mer och tränar mer. Vore coolt med en fru istället så kunde folk turas om (fast han skulle nog gnällt mer och varit mer dramatisk, jag kan acceptera lite smärta tystare). Man borde få någon extra belöning emellan för rättvisans skull.

 

[Imogen]

Hej alla kompetenta och aktiva bukemammor.

Jag har ett litet bryderi som jag gärna skulle vilja ha er input kring. Jag och min sambo kommer antagligen börja klura lite på det här med barn nästa år. Eller ja, försöka bli gravida helt enkelt. Problemet med det här är väl just att man säger "VI vill bli gravida" när det i praktiken är JAG som måste upplåta min kropp till barnalstrande i minst nio månader, förmodligen mer. Jag kan inte släppa att jag är rätt bitter över detta faktum. Om vi säger så här: det blir inga barn gjorda förrän tidigast efter augusti, för då ska vi båda springa ett fjällmaraton.... Han kommer kunna träna och röra sig obehindrat under en eventuell graviditet, medan jag kanske kommer vara ett kolli. Jag ser liksom inget positivt med att behöva förstöra (som jag ser det...) min kropp för att bära fram en unge, däremot vill jag ju bli förälder. Att bli pappa hade varit helt perfekt, faktiskt!

Samtidigt känner jag inte att jag skulle vilja t.ex. adoptera i första hand, utan jag föreställer mig ändå att det är något speciellt med en individ som är 50 % mig och 50 % honom. Jag hade velat vara man helt enkelt!

Är det någon som känner igen mina tankar och som har varit gravid? Hur hanterade ni det? Och hur snabbt återhämtade sig era kroppar? Jag vet ju att det finns många mammor som t.ex. elitidrottar men jag är ändå rädd för att inte kunna använda min kropp som jag är van vid. Var det väldigt jobbigt för er psykiskt eller landade ni i situationen när kroppen förändrades?

Jag hade en löjligt lätt graviditet. Åkte längdskidor i v34, sonen föddes i v 38, och fem dagar senare gick jag en promenad som visst råkade bli 5 km..

Med det sagt så tycker jag ändå att det där uttrycket "vi är gravida" är så irriterande. Vi väntade barn men JAG var gravid. Dels för att vara gravid är ett tillstånd som inte alls är synonymt med att bli förälder nio månader senare. Men framför allt för att det tar bort fokus från det faktum att parternas "åtaganden" under graviditeten är väldigt olika.. I jämställdhetens namn är det såklart super att det är massa fokus på att båda i paret väntar barn. Men jag ser inget positivt att det slätas över vem som faktiskt är gravid.

 

[Badger]

. Det är tiden innan och efteråt som känns jobbig. Hur var er relation till barnets far under graviditeten, och hur var de mot er?

Han var helt normal sitt vanliga jag. Om folk har vrickat foten så får man empati och hjälp och om man gnylar över foglossningar så får man empati och hjälp. Men lite överbeskyddande -inte cykla på is och hjälpsam -kör bil istället för tåg.

Om man har ett projekt på g så letar man info och fixar lite. Vi rotade väl runt efter lämplig litteratur om småbarn att läsa tillsammans och diskuterade uppfostran ibland. Jag blåvägrade att köpa någonting men han lyckades övertala om en barnvagn att hämtas efter födseln -inte helt ovanlig deal tydligen och -nödvändigt en bilbarnstol att köra hem barnet i. Köpte lite kläder gjorde vi också, med betoning på lite, men de var för stora. Begagnat kassen som kusinerna hade lämnat var obetalbart bra och dessutom tvättade många gånger och hm ogiftiga.

 

[Tassetass]

Jag får känslan av att en kass graviditet för er som fått barn lite överskuggas av själva avkomman som ploppar ut sen?

Inte för mig. Men jag är överlag så att var sak har sin känsla, liksom. När folk säger "Men var det inte väääärt det?" så tänker jag "Jo, men det gör ju inte att det gjorde mindre ont eller var mindre ångestfyllt för det.".

Det är tiden innan och eftaråt som känns jobbig. Hur var er relation till barnets far under graviditeten, och hur var de mot er?

Jag var rädd att jag skulle bli sur och bitter på karln men det blev jag faktiskt inte. Han var så in i jävla bomben bra under hela graviditeten, trots att jag först mådde illa i flera månader, sedan hade lagom ont i någon månad innan de sista fyra-fem månaderna där allt gjorde ont precis hela tiden. Jag gnällde, var ledsen, grät exakt hur mycket som helst och var nog egentligen snubblande nära en regelrätt depression. Han släppte aldrig taget, eller vad man ska säga. Han stöttade, kramade, tog hand om allt som han visste gjorde ont för mig (vilket var det mesta), skjutsade överallt (kunde inte köra bil eller cykla och knappt ta mig till bussen sista tre månaderna), and so on and so forth. Jag kan inte ha varit lätt att leva med, och jag vet att han tyckte att det var jobbigt att se mig må så dåligt.

 

[Amha]

Jo verkligen, det känns som relevanta tankar. Hur löste jag den biten?

(mina vänner fnissar typ men)
Jag rider mycket från april till september och då rider jag inte lugnt i skritt minst sagt. Så alla försök fick ske efter mars så att jag skulle missa så lite som möjligt av ridningen. Det "tog" i juni/juli så augusti och septembers ridning blev helt ostörd .

Sedan börjar ju eländet med foglossningar som jag höll undan genom att aldrig gå i trappor utan åka kissiga hissar i tunnelbanan och genom att gå på medepass på Friskis och svettis, för träning hjälpte väldigt mycket mot det. Det fanns ngn mammaträningsbok med tips om vad man inte skulle göra som situps efter en viss tid.

I november fegade jag ur och ställde in ridskolan inför våren och valde att inte bli medryttare på min ridlärares underbara fyraåring för skogsritter i galopp, en tog jag och suck, svårt.

Sedan på våren, friskis fortfarande men min man envisades att jag inte fick vintercykla på is så bussar och elände. I mars april kunde jag inte ens gå promenader ute pga ishalka så jag promenerade på IKEA . (men friskis fortfarande om man körde). Två sista veckorna, över tid, låg jag som en strandad val i soffan. 17 april kom barnet med kejsarsnitt och två veckor senare upp på hästen i skritt, nästa vecka galopp . Sommarsäsongen i full galopp laggade lite och kom igång mer i augusti. Hade varit mer timeat med att bli gravid i april faktiskt och få barn i januari, februari.

Jag gör inte om det om jag kan låta bli. Det var inte ett dugg plågsamt men lite långtråkigt det bara var och man försökte agera runt det och jag kände mig inte ett dugg madonnig och moderlig och gråtig. Det är sjukt irriterande att man alltid ska behöva stå på tåget i 45 min, sitta på golvet (svårt att komma upp) stå på bussen osv när man är höggravid, alla andra hinner springa om en och sno platserna. Bara unga invandrarkillar och gamla kvinnliga pensionärer med käpp ger platser åt en. Män i 40 årsåldern är snabba som ålar på att knycka platser. Sista veckorna bara struntade jag i det och min man övertalade mig att köra bil istället, underbart.

Och som mamma sa, man glömmer lätt att man tar upp mycket plats, det har gått så fort, så man går in i saker och försöker stå på platser som är för små egentligen.

Typ en gång helt ok, det går fort och man knatar igenom. Två gånger skulle vara för mycket tidsförlust för mig.

Svenskar överlag är inte särskilt generösa med platser. Minns att jag stod på tunnelbanan en gång och krampaktigt höll i en sån stång och det gick ryckigt framåt. Alla rörelser var lika med smärta. Kompletterar pensionärerna med invandrare. Längs blå linjen, där jag bodde innan, blev jag ofta erbjuden plats. Sen var der ett tillfälle när en kille i kanske 25-30årsåldern så ifrån till alla som sagt på rumpan att här är minsann en höggravid kvinna som behöver platsen bättre än dem först då reste sig någon.