Det gör så ont..

[LillOhlsson]

Vet inte om ni minns mig? jag skrev en tråd för ca 5 månader sedan om att jag blev tvungen att ta bort min bäste vän.
Och jag vet allvarligt inte hur jag ska orka, ibland bryter jag ihop, saknaden är enorm.
Hur har ni som har varit tvugna att gå igenom detta klarat det? För hans skulle kämpar jag, varje dag. Men det är så otroligt svårt..
*hjälp*

Jag ser in i dina ögon.. på kort...
Jag busar alltid med dig ute i solen... i mina drömmar...
Jag känner alltid värmen från dig... när jag blundar..
Jag känner alltid din närhet... när jag ser på stjärnorna...
Jag ser dig alltid bredvid mig, framför mig... i min fantasi..

Jag Önskar Du Var Lika Verklig Som Jag Upplever Dig!





http://i82.photobucket.com/albums/j253/LillOhlsson/img131.jpg
Mitt förnuft säger åt mig att gå vidare, att släppa taget.
Men mina känslor tar överhand och jag saknar dig mer än någonsin..

hur ska jag kunna släppa min bäste vän.
"hoppar du så hoppar jag"
Jag vet du vill att jag ska kämpa vidare,
och tro mig, kämpa, det gör jag varje dag.
Det är minnena av dig som får mig att kämpa,
tiden med dig som fyller hela mig med kärlek..
Och förtvivlan, förtvivlan över att jag inte kunde få dig att stanna.
Kärlek för att jag älskade varje minut med dig,
Minns alla våra stunder, varje morgon, varje dag, varje natt, varje minut!
Du & Jag, vi hade något speciellt. Vi hade Dig
Du var allt vi behövde, du var vår bättre hälft,
du och jag som var ett..

Saknar dig varje minut som går.
Kan du komma och hälsa på snart??


(förlåt för onödig tråd, men jag håller på att gå sönder)

 

[jappisen]

Sv: Det gör så ont..

Usch vad hemsk. Förstår att du är ledsen än. Det är ju ens bästa vän och jag kan inte föreställamig hur det kommer kännas när jag måste ta detta tuffa beslut med min hund. Kan bara föreställa mig hur det kommer kännas. Tröstkramar till dig från oss.

 

[Suuz]

Sv: Det gör så ont..

Det är snart ett år sedan jag fick ta bort min älskade hund, och det är först nu jag kan prata om henne och njuta av minnena utan att haverera. Min mormor menar att Jasmine (vovven) alltid är med mig, som en ande på axeln finns hon där. Jag har kvar askan, när jag kommer på vart sista vilan för henne är ska jag sprida den. Sedan kan jag leva resten av mitt liv med vetskapen om att jag fick ha värlends klokaste hund till låns i 13 år.

Ja, det ta lång tid att sörja sin bästa vän. Föreställ dig all den kärlek du gav hunden, sorgen är lika stor om inte större! Ge dig tid att komma över henne, att förlora ett djur är minst lika jobbigt som att förlora en människa om inte värre.

Håll ut, låt dig sörja klart!

 

[Fnattisen]

Sv: Det gör så ont..

Och jag vet allvarligt inte hur jag ska orka, ibland bryter jag ihop, saknaden är enorm.
Hur har ni som har varit tvugna att gå igenom detta klarat det? För hans skulle kämpar jag, varje dag. Men det är så otroligt svårt..

Usch, jag förstår verkligen vad du menar. Det är det värsta som finns att tvingas ta bort sitt djur, och jag har tyvärr inget 'tips' som gör det lättare. Jag bryter fortfarande ihop, 6 år efter att vi tvingades ta bort vår Schäfertik på grund av hennes allergier och sköldkörtelproblem. Men hon var världens bästa enligt mig och ingen kommer någonsin kunna mäta sig med henne, så det var svårt, och är fortfarande väldigt svårt.

Men, det blir lättare med tiden, och även om jag fortfarande börjar grina nästan varje gång jag tittar på kort eller råkar nämna henne, så är jag endå glad att jag fick dela 5år med henne.
Det svåraste var att jag fick reda på att hon inte fanns längre en dag när jag kom hem från skolan. Fick inte säga hejdå.

Nåja, har delat med mig lite nu, vet inte om det hjälper eller något men det var skönt att få skriva av sig lite
Kram på dig

 

[Milene]

Sv: Det gör så ont..

Om alla djur vore lika älskade som DIN hund, så vore världen en bättre plats att leva på...

Jag saknar också mina djur som inte lever längre, tänk att det kan vara så GRÄSLIGT tomt utan dom...

Stor KRAM till dig, hoppas sorgen med tiden blir åtminstone lite lättare att leva med...

Milene

 

[LillOhlsson]

Sv: Det gör så ont..

ditt inlägg var verkligen fint.
Jag blir varm i hela kroppen.

Tack alla för era styrkekramar och era berättelser.

Känns otroligt svårt.
Ibland tvivlar man, gjorde jag fel som tog beslutet? hade det funkat? vi kunde ha vart hemma jämt, bara han & jag, inte träffa nå barn, sitta i ett annat rum när någon var och hälsade på.
Samtidigt vet jag att det är inte något bra liv för en hund!

Men jag vill ha han här!