Det gör så ont.

[Syndroma]

Hej Buke, det här är mer ventilation än någonting annat.
Min partner (fästman) och jag har varit tillsammans skitlänge. Lite mer än 9 år för att vara exakt. Vi blev tillsammans när jag var 15 år och har varit tillsammans sedan dess. Jag älskar honom, det gör jag verkligen, så mycket att det gör ont och jag börjar lipa bara jag skriver det här inlägget. Vi har mycket som skiljer oss åt, men vi har hittills aldrig vuxit ifrån varann som man hade kunnat tro om ett par som blev tillsammans så tidigt. Olikheterna gör inte så himla mycket egentligen, förutom när det kommer till en sak. Vi vill bo på olika ställen.

Han är en typisk småstadskille, tycker det är jobbigt när det är för mycket folk på ett och samma ställe. Han trivs sådär som vi har det nu, i en mindre stad i södra delarna av Sverige. Bor väl max 100 000 invånare i den här staden. Jag å andra sidan är lite utav varje. Älskar skogen, vill gärna ha den nära - men jag vill också bo nära eller i en storstad. Har velat det så länge jag kan minnas. Det var aldrig meningen att jag skulle stanna kvar där jag växte upp, eller ens i närheten (vilket inkluderar staden jag bor i just nu) - jag skulle till Stockholm och där skulle jag stanna. Siktet är väl kanske inte bara mot just Stockholm utan mer åt Göteborg i dagsläget, men jag kan inte skaka av mig den där längtan bort, bort, bort härifrån.

Och jag vill ju att han ska följa med, så innerligt mycket. Men sist det här var på tal gjorde vi så gott som slut. Han vill inte flytta och han var inte villig att försöka ha ett distansförhållande, eftersom han var övertygad om att det inte skulle hålla då. Jag skulle aldrig tvinga honom att följa med någonstans, men hade önskat att han åtminstone kunde överväga det. Jag stannar här för hans skull, varför kan han inte följa med för min skull, åtminstone ett tag? Det behöver inte vara för alltid - men ett tag? Så vi båda kan se mer än den kommun och grannkommun vi växt upp i?

Usch, jag är så ledsen. Jag skulle aldrig bli en kvinna som kunde bli "kuvad" av känslor till en man, lik förbannat sitter jag här. Vad fan gör man ens.

 

[Gimlan]

Flytta ett tag, han får ta det eller ej. Går det åt helvete nu så hade det gjort det ändå i framtiden.

 

[Asko]

Bara en liten undran, kan ni inte överväga att flytta till en kommun som ligger en bit utanför centrala stan men har lokaltrafik dit? Då får ni båda kompromissa såklart, men det finns ganska lantliga miljöer här och där utanför städerna där han skulle kanske kunna trivas men ändå vara tillräckligt nära stan för dig?
Bara ett exempel; Åkersberga utanför Stockholm (finns lokaltrafik in till centrala stan men även lite lantligare miljöer och känns lite avskiljt när man tittar på kartan). Där bodde ~28 000 pers år 2010 så det är iallafall mindre folk där.

Om ni har körkort borde det finnas ännu större utbud av mindre städer/kommuner en bit utanför de större städerna

Bara en tanke!

 

[Lavender]

Kan ni inte göra så att ni sätter er ner med papper och penna där var och en radar upp varför man vill bo som man vill. Alltså, du skriver ner varför du vill bo i närheten av stan, och han skriver varför han vill bo på landet. Skriv allt ni kommer på, även jättesmå grejer som t ex "i stan är marken jämnare så att jag kan gå med snyggare skor".

Till slut kanske det bidrar till en bättre förståelse för varandra, och att ni kanske kan enas om en kompromiss.

 

[Grazing]

Det finns ju kompromisser, det finns många småställen intill storstäderna där det inte är mycket folk, rättare sagt där det ofta är rejält öde. I ett förhållande om det ska hålla måste man kompriomissa om vissa saker.

Runt om götet så kryllar det av småställen där det är mycket landetkänsla och lite folk men ändå nära till stan.

 

[Syndroma]

Jag har försökt lägga fram det också som ett alternativ, att vi inte behöver bo mitt inne i smeten liksom. Det har inte tagits emot så bra det heller. Det är svårt att kompromissa med någon som inte är så sugen på att kompromissa. Annars är det ett väldigt bra förslag!

Igår frågade jag om vi inte kan flytta någon annanstans, svaret var "nej". När jag frågade varför blev svaret "jag vill inte bo någon annanstans". Och jag kan inte låta bli att skrika "MEN JAG DÅ" inombords, och känner mig som världens sämsta flickvän som inte bara kan... jag vet inte... känna sig nöjd här.

Lavender, bra idé! Det svåra är bara att ta upp det utan att orsaka kaos

 

[MiniLi]

Vill han inte så vill han inte. Det kanske helt enkelt är något du måste förhålla dig till.
Jag kan förstå att det gör dig ledsen att han inte är villig att kompromissa för att du ska må bra, men det kanske är något du antingen får acceptera eller inte liksom.

Ibland kommer man till vägskäl i ett förhållande. Om man inte kan enas om vilken väg man ska gå tillsammans får man fundera över ifall man ska gå sin egen väg.

 

[Asko]

@Syndroma Vad tråkigt att han inte vill kompromissa lika mycket som du låter nästan som att han säger det för att vara envis. Eller kanske det är för att han har sin familj där?

Men om han inte ens vill överväga att flytta därifrån ni bor nu så är det nog, tyvärr, upp till dig. Förstår att det gör ont men om han inte vill kompromissa när det gäller dig så får du nog ställa dig frågan om du vill stanna hos honom eller flytta därifrån.

 

[Sedna]

Trist att han inte är det minsta kompromissvillig. Skulle säga att det är stört omöjligt att få ett förhållande att fungera i längden, om inte bägge parter är villiga att kompromissa. Tyvärr går det ju inte att tvinga någon att ändra inställning, men människor kan ju tack och lov komma att omvärdera sina ställningstaganden med tiden.

Jag tycker du ska följa din längtan att flytta någon annanstans. Det är större risk att man ångrar det man inte gjorde än det man gjorde. Ni har varit tillsammans sedan ni var 15 år och då är det varken konstigt eller ovanligt att man utevcklas åt olika håll. Inte sagt att man inte kan få förhållandet att fungera ändå, men jag tror det är extremt viktigt att bägge parter får möjligt att leva ut sina önskningar och få möjligheten att hitta sig själv.

Är den här killen rätt för dig så kan väl inte ett distansförhållande vara något hinder egentligen? Det är ju inte så att ni skulle bo helt isolerade ifrån varandra på varsin sida jorden. Det är rätt naturligt att vara avvigt inställd till ett distansförhållande, men det kan fungera jättebra ändå- bara man ger det en chans.

Vem vet? Du kanske inte ens trivs i storstaden, men då har du testat det och kan lägga den tanke bakom dig. Eller så trivs du jättebra och kan glädjas åt att du flyttade. Oavsett resultatet så kommer ett flytt mest troligt att ge den en sags inre frid.

Och jag tycker verkligen inte att du ska känna dig som en dålig flickvän, då är det mer berättigat att fundera kring hur bra pojkvän du har, som inte är det minsta lyhörd inför dina känslor och önskningar.

 

[mandalaki]

Så tråkigt. Den som säger nej i ett förhållande får väldigt mycket makt ...

Om han verkligen var rädd om förhållandet med dig skulle han ju ta en verklig diskussion om vilka kompromisser som är möjliga för er. Är det verkligen viktigare för honom var han bor än att ni är tillsammans? Där nånstans skulle jag försöka börja ett nytt samtal med honom - ett samtal där han inte bara kan säga nej.

 

[Ramona]

Vad fan gör man ens.

Varför vill dy flytta? Bara för att ha testat, för att plugga, för att jobba med sånt som inte finns där ni bor nu? Vad finns det för anledning annat än att bara röra lite på sig?

Ofta när människor har sådär fasta åsikter och ståndpunkter i livet beror det på att de är rädda för det som är utanför. Är han en sådan person som är rädd för förändringar? Behöver han mycket kontroll för att trivas?

Sen är det ju så att ifall någonting är riktigt viktigt för en så är det riktigt viktigt. Det går inte att ändra på och man förnekar sig själv ifall man låter en annan människa hålla en tillbaka. Det sägs att kärleken övervinner allt och det tror jag att den kan göra ifall man vill. Men vill han inte ens försöka så är det ju döfött och då kommer ju frågan om du ens vill leva med någon som inte kan tänka sig att ändra någonting litet när det bara är tillfälligt??

 

[Sandorami]

Jag är, och har varit i en liknande situation som du. För två år sedan gjorde jag slut med killen jag varit tillsammans med i 6 år, nu är inte det riktigt lika länge som ni varit tillsammans men jag tror ändå att principen blir densamma. Det här är personen man gått igenom så otroligt mycket med, som man vuxit upp med på ett sätt. Vi gick igenom de där åldrarna när man förändras så otroligt mycket tillsammans och när vi gjorde slut visste jag inte vem jag var, eller hur jag skulle klara mig utan honom. Men det går! Den eviga klyschan att "tiden läker alla sår" stämmer även i det här fallet. Jag tror inte att ett förhållande där ena parten totalvägrar att kompromissa kommer hålla.

Sedan tycker jag du ska tänka på dig själv också och ställa frågan: "kommer jag ångra mig om jag INTE flyttar?". För tänk såhär, du stannar kvar för att vara med din kille och om 10, 20, 30 år bor ni fortfarande kvar. Hur tror du att du kommer känna då? Självklart går det inte att veta säkert men jag brukar ändå försöka föreställa mig hur jag skulle känna. För om du tror att du kommer ångra dig hela livet över att du aldrig åkte iväg kommer ju den bitterheten hela tiden finnas kvar, och är det någonting i alla fall jag INTE vill vara med om när jag blir gammal är att ångra saker jag inte gjorde, när jag hade chansen.

Jag har varit tillsammans med min nuvarande kille i ett år och han vill absolut inte lämna den lilla staden där vi bor, men jag blir färdig med min utbildning nu (hehe, borde skriva c-uppsats i detta nu...) och i höst vill jag bort bort bort härifrån! Det gör så ont i mig att veta att han inte kommer vilja följa med, jag är dessutom snart 27 och känner väl på ett sätt att jag kanske borde sluta flänga runt i världen. Men längtan ut är för stor och som jag skrev tidigare, jag vill verkligen inte ångra att jag aldrig for iväg när jag hade chansen! Sedan finns förstås risken att man åker iväg och inser att nää... jag skulle ha stannat hos personen jag älskar och det här var nog ingenting för mig. Ja, då vet du det i alla fall. Har du tur finns han kvar och tar dig tillbaka, annars finns det fler personer som är minst lika bra. Jag tror inte på ödet eller att det bara finns en person man är ämnad att vara med. Såklart är det bland det jobbigaste som finns när det tar slut, men att hitta någon ny att bli kär i är inte så himla dumt det heller

 

[sthu]

Man är två i ett förhållande.

Jag och min karl, som varit ihop i 10 år, har väldigt olika åsikt om saker och ting. Vi pratar om det. Vill han inte prata tvingar jag honom. Att prata är enda sättet.

 

[Otter]

Du lever bara en gång TS, om du bär på en enorm längtan och dröm om att se dig om i världen så tycker jag att du ska göra det. Du är villig att kompromissa men inte din fästman, vad kan det bero på? Är det att han inte vill lämna familjen och vännerna? Tycker han att det känns läskigt att flytta någon annanstans och mår dåligt över tanken?

Prova att prata med honom igen, och står han fast vid att han aldrig tänker flytta eller inte är villigt att ha ett distansförhållande, tycker jag att det är okej om du vill tänka på dig själv! Flytta utan honom, han kanske ändrar sig när det kommer till kritan?

 

[Syndroma]

Först av allt: tack allihop för era svar!

Han har hela sin familj här och alla sina vänner, vilket är den största anledningen till varför han inte vill härifrån. Sedan trivs han här, inte just i staden vi bor (pga den är för stor och det är för mycket folk) men häromkring, i den här delen av Sverige. Han vill helst bo i ett hus långt ute på landet med flera km till nästa granne. Han är obekväm med nytt och mycket folk. Nästan lite asperger-tendenser ibland, vilket givetvis spelar in väldigt mycket. Just därför får jag dåligt samvete för att jag inte kan fortsätta ta hänsyn till det. Jag har också nästan hela min familj här och är dem väldigt nära.

Jag vill flytta dels för att stilla en dröm som jag haft sedan... alltid. Är född i Stockholm men mina föräldrar flyttade ner till en liten Småländsk by när jag var 1 år. Så jag har aldrig bott i en storstad men har alltid längtat dit. De gånger jag besökt Stockholm eller Göteborg känner jag mig hemma, liksom. Under en skolresa till London fick jag panik av att åka hem, jag ville stanna där. Dessutom vill jag komma ur min komfortzon, för även om jag vill flytta så skrämmer det mig - för att det är nytt, det är stort och lite läskigt. Det är väldigt tryggt och väldigt bekvämt i en mindre stad. Men främst för att jag vill se något annat, uppleva något annat än det jag gjort hittills. Träffa nya människor, liksom. Sedan har jag också de vänner jag känner mig närmast i Göteborgs-trakten.

Sedan är det något som är så oerhört kvävande med att hela tiden tänka "nej, den här utbildningen är det ingen mening att jag tittar på för den går inte att läsa här".

Jag tog upp det med honom igår, och han tog det bättre än sist, inte: "flyttar du gör vi slut"-reaktionen. Men faktum kvarstår att om det blir en flytt, kommer jag få göra det på egen hand (med distansförhållande). Och på sätt och vis känns det både skönt, lika mycket som det känns skitjobbigt. Tror att jag behöver göra det här för min egen skull, "hitta mig själv" igen. För jag kommer absolut bli en bitter liten tant med tiden. Ärlig talat skrämmer tanken mig att titta fram 10 år i tiden och att inte ens försökt göra något annat? "Jag vill nått mer än leva småstadsliv" är väldigt applicerbart här. Det kanske inte är för alltid, det kanske är en månad eller så är det för alltid. Men tänker att plugga är en början, eller ett första steg i alla fall.

 

[Squie]

Min enda tanke kring frågeställningen är att du ska följa magen. Jag är helt övertygad om att du redan vet vad du vill.

 

[jerseyko]

Stockholm är ju stort! Vad tänker du på när du tänker "bo i sthlm" och hur tänker din sambo?
Jag bor utanför Åkersberga och jag tycker jag bor mer på vischan nu än när jag bodde utanför Uppsala.

Ni är unga, inga barn (?) och "lättflyttade" varför inte pröva en större stad i närheten av där ni bor nu?
Sen tror jag karlar har lite svårt å slita sej från mamma i alla fall var mitt ex så.

 

[Tassetass]

Stockholm är ju stort! Vad tänker du på när du tänker "bo i sthlm" och hur tänker din sambo?
Jag bor utanför Åkersberga och jag tycker jag bor mer på vischan nu än när jag bodde utanför Uppsala.

Ni är unga, inga barn (?) och "lättflyttade" varför inte pröva en större stad i närheten av där ni bor nu?
Sen tror jag karlar har lite svårt å slita sej från mamma i alla fall var mitt ex så.

Tala för dina karlar. Män med mammakomplex är seriöst det mest oattraktiva som finns och det är långt ifrån alla karlar som är så.

 

[jerseyko]

Tala för dina karlar. Män med mammakomplex är seriöst det mest oattraktiva som finns och det är långt ifrån alla karlar som är så.

Min karl har inte ens nån mamma.

 

[Syndroma]

Stockholm är ju stort! Vad tänker du på när du tänker "bo i sthlm" och hur tänker din sambo?
Jag bor utanför Åkersberga och jag tycker jag bor mer på vischan nu än när jag bodde utanför Uppsala.

Ni är unga, inga barn (?) och "lättflyttade" varför inte pröva en större stad i närheten av där ni bor nu?
Sen tror jag karlar har lite svårt å slita sej från mamma i alla fall var mitt ex så.

Ja, jag har ju inga illusioner om att en skulle hamna mitt inne i centrala Stockholm, haha, utan i någon utan någon utav förorterna i sådana fall. Nu är det mer aktuellt med Göteborg än med Stockholm iofs. Det bästa är att jag så gott som har både stallplats och boende klart i Göteborg om/när jag bestämmer mig. Inte helt hundra, men goda chanser, liksom.

Nej, inga ungar än, men en häst. Fast hon är ju mitt "problem" oavsett hur det blir. Men det är ont om större städer i närheten. Närmaste är väl Jönköping, men skulle inte klassa det som en större stad oavsett. Han har inget mamma-komplex (thank god), men han är nära sin familj och har inte den här inre längtan iväg efter annat som jag. Han är nöjd.