det där med läkare och hästrelaterade skador... Och hästtjejer...

[Solis]

Jag har aldrig påstått att cykling generellt är farligare än ridning för alla. Läs vad jag skriver. Jag skrev att för mig personligen samt min svärfar så är det statistiskt sett farligare att cykla än att rida.

Statistik på gruppnivå är sen inte direkt tillämpbart på individnivå. Ja, ridning är en farligare sport generellt. Det går att beräkna generella risker kring det men sen är det för många individuella faktorer som påverkar för att det ska stämma för varje enskild individ vid varje tillfälle. Dvs cykla till bussen i mörker och snömodd skulle för mig, som uppenbarligen är en mindre talangfull cyklist, garanterat vara farligare än att rida en sväng på banan på min gamla häst som jag haft i tolv år och aldrig ramlat av.

Du, jag är fullt läskunnig så lägg gärna ned den tonen, tack
Jag svarade utifrån din och din svärfars erfarenheter gällande cykling att för min del är det precis tvärtom.

För övrigt så skedde min olycka under ett dressyrpass på min egenuppfödda 15-åriga häst, visserligen en explosiv häst men som aldrig någonsin gjort annat är arbetat som h*n ska på banan. Under alla år hade jag bara ramlat av denna häst en gång tidigare, och det skedde ute i skogen. Jag hade alltid litat på hästen till 150% på dressyrbanan då jag vet hur mycket h*n älskar att vara duktig och vill göra rätt i alla lägen.

 

[Solis]

Får jag låna tråden lite? Om man klarat sig från fraktur, och endast fått muskelskada har jag nu förstått att smärtan får avgöra hur mycket man ska röra sig. Jag går på ganska mycket smärtlindring och då känns det helt okej att göra vissa saker (tyvärr inte rida än, men promenera funkar). Om jag drar ner på smärtlindringen klarar jag betydligt mindre. Vad ska man gå på när det gäller ansträngning, smärtlindrad eller inte?
Det är också svårt att avgöra hur mycket man klarar om man inte provar tycker jag.

När det gäller läkarens rådgivning tycker jag såklart att det är viktigt, och normen i hästvärlden att man ska upp igen så snart som möjligt är inte sund i mina ögon. Och det är lätt att säga till någon annan, men när det gäller mig själv är det svårare (jobbigt att be om hjälp, hästen bör inte vila, känner mig dum som sjukskriver mig från jobbet osv).

Man får nog använda lite sunt förnuft tillsammans med de rekommendationer man får från läkare och sjukgymnaster. Jag behöver t.ex. röra på mig och testa gränser för att ryggen ska bli bra, så långt det går för smärtans del. Men jag behöver också smärtlindring för att klara av att röra mig så mycket det går. Undviker dock, även om jag är smärtlindrad, att göra sådant som jag vet inte skulle fungera alls utan smärtlindringen.

 

[emma-vsm]

Det beror mycket på hur man är som människa. Om man smärtlindrar sig och sedan bara kör på som vanligt och det blir värre av det sedan när smärtlindringen släpper så får man gå efter vad man klarar utan smärtlindring. Om man smärtlindrar sig och då kan röra sig på ett lugnt och vettigt sätt och på så sätt kan behålla ett bra rörelsemönster så kan man gå efter vad man klarar som smärtlindrad. Vid vissa skador behöver man utföra rörelser trots att de gör ont medans det vid andra skador försämrar och förlänger läkningen att utföra dem. Vad som gäller i just ditt fall borde en fysioterapeut kunna hjälpa dig med.

Fast jo, det kan ibland behövas hos häst med men då självklart i samråd med veterinär och helst också med hjälp av någon som är riktigt bra på att ge de övningar som hästen behöver för att stärkas. Alla skador blir inte bra av vila utan vissa behöver tränas på ett speciellt sätt för att bli bra och då kan hästen ibland behöva smärtlindring initialt.

Precis. Rörelse är bra vid endel skador och att bibehålla/få till ett bra rörelsemönster är jätteviktigt vid smärta så att man inte snedbelastar kroppen. Fördelen för oss människor i motsats till hästar är att vi vet att vi är smärtlindrade och kan då rent intellektuellt förstå att vi inte ska köra på fullt ut. (Även om gudarna ska veta att det kan vara svårt att låta bli). Jag tänker som så att vid en skada där rörelse behövs för att hjälpa till att läka den på ett bra sätt kan det vara bra att inte smärtlindra bort allt utan att man ser till att i vila är man så smärtfri det går men att det vid rörelse ändå får kännas just för att kunna röra sig men ändå känna när det blir för mycket. Ofta handlar det just om att testa sig fram.

Tack för utförligt svar! Jag har ont trots smärtlindring så det är ingen risk att jag kör på (kan för tillfället inte böja mig för att ta på mig skor/strumpor tex). Men det har gått kort tid så det är bra att ha i åtanke för kommande ”igångsättning”. Vid akutbesök är det också svårt, tycker jag, att få all information och ställa alla frågor som man behöver. Förmodligen kommer jag inte behöva någon fysioterapeut, om det inte blir följdskador typ diskbråck som fanns en liten risk för enligt läkaren.

 

[TinyWiny]

Tack för utförligt svar! Jag har ont trots smärtlindring så det är ingen risk att jag kör på (kan för tillfället inte böja mig för att ta på mig skor/strumpor tex). Men det har gått kort tid så det är bra att ha i åtanke för kommande ”igångsättning”. Vid akutbesök är det också svårt, tycker jag, att få all information och ställa alla frågor som man behöver. Förmodligen kommer jag inte behöva någon fysioterapeut, om det inte blir följdskador typ diskbråck som fanns en liten risk för enligt läkaren.

Jag skriver som lekman bör tilläggas. Det är min erfarenhet efter egna skador och de råd jag har fått av diverse läkare och fysioterapeuter.
Om man behöver en fysioterapeut är en sak och om en fysioterapeut kan underlätta läkningen och hjälpa till är en annan. En bra fysioterapeut kan göra enormt stor skillnad. Särskilt i det här att man aldrig börjar snedbelasta och därmed slipper få diverse andra problem senare.

Nej vid akutbesök finns oftast ingen tid alls för sådant utan det är konstaterande av skadan och vad som ska göras i akutskedet som gäller. Just därför kan det vara viktigt att få hjälp av en fysioterapeut som kan ge tips och råd. Det handlar ju då inte om träning i normal bemärkelse utan om att använda sin kropp på ett bra och hållbart sätt.

Hoppas du läker snabbt och snart mår bättre

 

[Angel]

Du, jag är fullt läskunnig så lägg gärna ned den tonen, tack
Jag svarade utifrån din och din svärfars erfarenheter gällande cykling att för min del är det precis tvärtom.

För övrigt så skedde min olycka under ett dressyrpass på min egenuppfödda 15-åriga häst, visserligen en explosiv häst men som aldrig någonsin gjort annat är arbetat som h*n ska på banan. Under alla år hade jag bara ramlat av denna häst en gång tidigare, och det skedde ute i skogen. Jag hade alltid litat på hästen till 150% på dressyrbanan då jag vet hur mycket h*n älskar att vara duktig och vill göra rätt i alla lägen.

Men då är det ju tvärt om för dig. Det är inget konstigt. Dina erfarenheter av olyckor och din personliga olycksstatistik har ju dock inget med mig eller mina erfarenheter att göra.

 

[Solis]

Men då är det ju tvärt om för dig. Det är inget konstigt. Dina erfarenheter av olyckor och din personliga olycksstatistik har ju dock inget med mig eller mina erfarenheter att göra.

Nej, precis vad jag också skrivit, och precis som att dina personliga erfarenheter inte gäller som referens för alla andra.

 

[Angel]

Nej, precis vad jag också skrivit, och precis som att dina personliga erfarenheter inte gäller som referens för alla andra.

Men varför tror du att jag påstått det?

 

[mackan]

Allmän reflektion:
Många läkare har stiftat bekantskap med hästrelaterade skador som ofta tyvärr är väldigt allvarliga. De har även stiftat bekantskap med att hästfolk inte sällan är av det tåliga slaget och prompt och envetet ska in bland/upp på hästarna snarast, till nivån att de inte sällan nonchalerar/riskerar/underskattar skadorna de fått. Många läkare utgår därför från det och är hårda och restriktiva när de råder patienterna i fråga.

Sen finns det även läkare som inte inser den tendensen många hästfolk har enl ovan, och ger allmänna råd bara som inte blir så tydliga som många hästmänniskor för sitt eget bästa och skadans art inte sällan skulle behöva. Om patienten då inte frågar tydligt/ställer följdfrågor osv, kan det bli att de går iväg och riskerar/belastar skadan på tok för mycket.

Jag kan ge ett eget exempel : vid en svårare armfraktur för många år sedan, med lång konvalescens, så när mitt gips var av äntligen och jag pratade med läkaren om den fortsatta konvalescensen/vardagen där direktivet var ”inte bära, inte lyfta för tungt, inte riskera knuffar/slag mot armen osv :

Jag: ”Men Vad betyder att inte lyfta för tungt”?
Läkaren (lite ställd) : ja, hm, alltså inte för tungt.

Jag: men vad är tungt?

Läkaren: ja alltså... typ tunga matvarukassar . Eller en TV.

Läkarens kollega i bakgrunden lägger sig i: ”TV - en plattTV eller en tungTV?”

Tystnad från bägge läkarna.

De var nog INTE vana vid att alla patienter var så extremt intresserade av var den absolut maxhögsta gränsen fick, av patient som precis nyss fått gipset bortplockat och ordination för MÅNGA veckor framåt att armen absolut INTE skulle utsättas för något tuffare .

 

[emma-vsm]

Allmän reflektion:
Många läkare har stiftat bekantskap med hästrelaterade skador som ofta tyvärr är väldigt allvarliga. De har även stiftat bekantskap med att hästfolk inte sällan är av det tåliga slaget och prompt och envetet ska in bland/upp på hästarna snarast, till nivån att de inte sällan nonchalerar/riskerar/underskattar skadorna de fått. Många läkare utgår därför från det och är hårda och restriktiva när de råder patienterna i fråga.

Sen finns det även läkare som inte inser den tendensen många hästfolk har enl ovan, och ger allmänna råd bara som inte blir så tydliga som många hästmänniskor för sitt eget bästa och skadans art inte sällan skulle behöva. Om patienten då inte frågar tydligt/ställer följdfrågor osv, kan det bli att de går iväg och riskerar/belastar skadan på tok för mycket.

Jag kan ge ett eget exempel : vid en svårare armfraktur för många år sedan, med lång konvalescens, så när mitt gips var av äntligen och jag pratade med läkaren om den fortsatta konvalescensen/vardagen där direktivet var ”inte bära, inte lyfta för tungt, inte riskera knuffar/slag mot armen osv :

Jag: ”Men Vad betyder att inte lyfta för tungt”?
Läkaren (lite ställd) : ja, hm, alltså inte för tungt.

Jag: men vad är tungt?

Läkaren: ja alltså... typ tunga matvarukassar . Eller en TV.

Läkarens kollega i bakgrunden lägger sig i: ”TV - en plattTV eller en tungTV?”

Tystnad från bägge läkarna.

De var nog INTE vana vid att alla patienter var så extremt intresserade av var den absolut maxhögsta gränsen fick, av patient som precis nyss fått gipset bortplockat och ordination för MÅNGA veckor framåt att armen absolut INTE skulle utsättas för något tuffare .

Men det är ju helt rimligt att fråga så man vet ifall man kan packa höpåsarna som vanligt eller om man behöver dela upp varje giva i flera påsar

 

[Houdinie]

Allmän reflektion:
Många läkare har stiftat bekantskap med hästrelaterade skador som ofta tyvärr är väldigt allvarliga. De har även stiftat bekantskap med att hästfolk inte sällan är av det tåliga slaget och prompt och envetet ska in bland/upp på hästarna snarast, till nivån att de inte sällan nonchalerar/riskerar/underskattar skadorna de fått. Många läkare utgår därför från det och är hårda och restriktiva när de råder patienterna i fråga.

Sen finns det även läkare som inte inser den tendensen många hästfolk har enl ovan, och ger allmänna råd bara som inte blir så tydliga som många hästmänniskor för sitt eget bästa och skadans art inte sällan skulle behöva. Om patienten då inte frågar tydligt/ställer följdfrågor osv, kan det bli att de går iväg och riskerar/belastar skadan på tok för mycket.

Jag kan ge ett eget exempel : vid en svårare armfraktur för många år sedan, med lång konvalescens, så när mitt gips var av äntligen och jag pratade med läkaren om den fortsatta konvalescensen/vardagen där direktivet var ”inte bära, inte lyfta för tungt, inte riskera knuffar/slag mot armen osv :

Jag: ”Men Vad betyder att inte lyfta för tungt”?
Läkaren (lite ställd) : ja, hm, alltså inte för tungt.

Jag: men vad är tungt?

Läkaren: ja alltså... typ tunga matvarukassar . Eller en TV.

Läkarens kollega i bakgrunden lägger sig i: ”TV - en plattTV eller en tungTV?”

Tystnad från bägge läkarna.

De var nog INTE vana vid att alla patienter var så extremt intresserade av var den absolut maxhögsta gränsen fick, av patient som precis nyss fått gipset bortplockat och ordination för MÅNGA veckor framåt att armen absolut INTE skulle utsättas för något tuffare .

En väninna skadade armbågen och fick samma råd efter att de tog bort gipset.
- Rör dig som vanligt, bär inte för tungt bara.
- Får jag bära vattenhinkar och köra fullastad skottkärra?
- Men GUD, NEJ det får du inte!

 

[Houdinie]

Jag bröt nyckelbenet och fick av läkaren att inte rida på 6-8v. Jag var på hästryggen efter 1-2v.. Hoppade efter 2-3v, tävlade efter 3v.

Idag 17år senare.. Har jag fortfarande ont i nyckelbenet i perioder, speciellt när jag är ute och löptrönar. Idag går det inte att göra så mycket mer, än att vara efterklok.

Dock var det en skada som var "på gränsen till operation" min dumhet gjorde att det läkte fel och de ville inte bryta upp det igen.

Jag bröt nyckelbenet 2016, och eftersom alla bitar spretade åt olika håll blev det operation. Jag fick vänta en vecka på operation (och den veckan hade jag inte kunnat lyfta en kaffekopp med den armen, och då är det illa för jag lever på kaffe), och sedan fick jag 6 veckors ridförbud efter op.

Efter en del berättelser av min tränare om elever som brutit nyckelbenet och slarvat med vilotiden för att sedan få problem med armen i ridningen så följde jag faktiskt rådet och idag är jag helt återställd och har full rörelseförmåga i axeln. Klart värt 7 veckor på läktaren!

 

[ameo]

En väninna skadade armbågen och fick samma råd efter att de tog bort gipset.
- Rör dig som vanligt, bär inte för tungt bara.
- Får jag bära vattenhinkar och köra fullastad skottkärra?
- Men GUD, NEJ det får du inte!

Det där med att "bära tungt" är ju liksom en definitionsfråga...
Jag menar, är det "max ett mjölkpaket" man får bära, så säg det då! För vissa (typ hästmänniskor...) kan det ju liksom innebära "alla hästens höpåsar för dagen i ena näven, 20 l vattenhink i andra... Det är ju liksom vad man gör till vardags!

 

[mackan]

Det där med att "bära tungt" är ju liksom en definitionsfråga...
Jag menar, är det "max ett mjölkpaket" man får bära, så säg det då! För vissa (typ hästmänniskor...) kan det ju liksom innebära "alla hästens höpåsar för dagen i ena näven, 20 l vattenhink i andra... Det är ju liksom vad man gör till vardags!

Fast det ligger ju faktiskt i patientens eget intresse att ställa frågorna utifrån dennes vardag. Och att då ta till sig svaren/direktiven hur trist det än må vara-hur besviken man än blir över svaren osv....

 

[Lobelia]

Det där med att "bära tungt" är ju liksom en definitionsfråga...
Jag menar, är det "max ett mjölkpaket" man får bära, så säg det då! För vissa (typ hästmänniskor...) kan det ju liksom innebära "alla hästens höpåsar för dagen i ena näven, 20 l vattenhink i andra... Det är ju liksom vad man gör till vardags!

Läkarvetenskapen borde med sin utbildning inse att tungt är ett mycket vitt begrepp och är dessutom relativt sträckan, personens styrka och vana.

 

[ameo]

Så här 4 veckor senare kommer då facit.
Efter 2 veckor med gips plockades gipset bort. Det var endast första dagen efter skadan som dottern ville ha smärtlindring, sen hade hon inte ont längre.
Vi fick se röntgenbilden när gipset plockades bort och sprickan sitter på armbågsspetsen, där man har muskelfästet för triceps. Det förklarar ju en del av att man bör ta det försiktigt och jag köper det helt.
Den här läkaren sa att när hon kan "slå på" armbågen utan att den gör ont, då är det okej att rida igen.
Rörligheten var väldigt nära full redan när gipset togs bort, det sista har hon tränat upp med de övningar hon fick av sjukgymnasten. (sen träffade vi en annan sjukgymnast i ett annat ärende knappt en vecka senare, hon bekräftade att det såg bra ut. )

Idag är hon smärtfri, kan slå mot armbågen och även göra "något som liknar en armhävning" utan att det gör ont. Jag måste säga att jag har väldigt svårt att motivera mig att neka henne att rida i 2-4 veckor till (enligt första läkarens ordination), när läkningen har gått såpass bra.
(och, eftersom det där med cyklar diskuterats - hon cyklade givetvis omkull på vägen hem från en kompis förra helgen....)