Det där med kalas...

[Badger]

Ja, hur gör ni?

Min sambo och jag har lite olika syn på det där.

I min släkt har vi haft födelsedagskalas med släkten fram tills gymnasiet ungefär. Sen är det studenten som firas och därefter har vi bara firat våra födelsedagar med närmsta familjen, alltså inga kusiner, fastrar, mostrar och så vidare (utom när man fyller jämnt).

I sambons släkt är det fullt pådrag oavsett om någon fyller 7 eller 36.
Detta är helt nytt för mig och eftersom jag inte är nån kalas-fantast har vi haft kalas för sambon, men struntat i min dag (med viss förvåning som följd).

Hur gör alla andra egentligen?

Jo jag har nog skippat hela släkten sedan jag fyllde 20 eller något och har mer mamma och kompisar på te och kakor. Samtidigt saknar jag släktgrejen med fastrar och tanter, kusiner och bryllingar lite

 

[L8P8]

Vi har närmaste släkten på kalas, mamma, syrrans familj (4 pers), sambons föräldrar, syster + hennes son. Firar alla födelsedagar, men mest bara fika, ibland blir det någon mat. Yngsta sonen fyller år mitt i sommaren och då brukar vi grilla.

 

[Björk]

Ja, hur gör ni?

Min sambo och jag har lite olika syn på det där.

I min släkt har vi haft födelsedagskalas med släkten fram tills gymnasiet ungefär. Sen är det studenten som firas och därefter har vi bara firat våra födelsedagar med närmsta familjen, alltså inga kusiner, fastrar, mostrar och så vidare (utom när man fyller jämnt).

I sambons släkt är det fullt pådrag oavsett om någon fyller 7 eller 36.
Detta är helt nytt för mig och eftersom jag inte är nån kalas-fantast har vi haft kalas för sambon, men struntat i min dag (med viss förvåning som följd).

Hur gör alla andra egentligen?

Det hade varit omöjligt att ha kalas för hela släkten varenda år under min uppväxt. Med kusiner och morföräldrar ca 15 mil bort, några kusiner omkring 60 mil bort, farföräldrar och några till kusiner ca 100 mil bort så näää.....
Jag firades av mina föräldrar och brorsan. Sällan hade jag ens kalas för kompisar, men det beror mest på att jag är född mitt i juli och då var det ju alltid sommarlov. (Vilket i och för sig innebar att några födelsedagar också firades de där 60 eller 100 milen bort med de släktingarna).

Vi har två barn och när de fyller år så bjuder vi än så länge far- och morföräldrar samt våra syskon och deras familjer. Det har funnits någon enstaka "gammelfaster" som verkar anse att den borde vara med, men vi förstår faktiskt inte varför.... vi har ju liksom ingen närmare relation än typ som man har med bekanta så varför ska de komma på våra barns födelsedagar (någon som barnen dessutom knappt känner igen).

För min egen del så har jag inte haft något "kalas" på hur många år som helst. Inte ens när jag fyllde 40. Men mamma och pappa brukar komma över ändå; jag räknar med att de kommer. Och räknar med att i alla fall få grattis över telefon från brorsan. Ibland kommer svärföräldrarna också (om de kommer ihåg eller blir påminda av min respektive). Det är absolut inte så att jag tycker det är jobbigt att bli firad. Jag ser det bara som ... tja, onödigt. Saker jag vill ha kan jag köpa ändå och att ha gäster blir ju mest "jobb" med att laga mat och/eller fika osv. (Däremot bjuder vi förstås hem folk på mat eller fika ibland. Vid andra tillfällen).

Min man firar egentligen inte heller längre.

Däremot firar vi ju varann inom vår familj (maken, jag och barnen).

 

[Freddie]

Ungefär så hade det säkert sett ut här också om de bara varit fler på sambons sida. Tack gode gud att de inte är så många!

Det är inte helt ovanligt med upp emot 100 släktingar (inklusive ingifta) när det firas jämna födelsedagar... Det är så att man får åka på retreat efter ett sådant kalas kan jag säga.

 

[Kilauea]

Sambon hade kalas när han fyllde 30. Själv är jag nöjd att slippa allt som har med kalas att göra.

 

[TinyWiny]

I min födslofamilj firar vi varje födelsedag men i gengäld har det under min uppväxt inneburit att min mormor och morfar kom samt min morbror som bodde i samma hus som mormor och morfar så han fick liksom alltid hänga på. Min övriga släkt bor så långt bort att det inte var praktiskt möjligt att de skulle komma. För mina barns del har det inneburit att deras mormor, morfar, min ena bror med familj och min mormor så länge hon levde har kommit på deras födelsedagar.

I min sambos släkt firar de upp till 15 år, sen 18 och studenten. Sen firar de bara vid jämna födelsedagar och tur är väl de för de är många! Min sambo har många syskon och med barn, barnbarn och respektive så blir det några stycken. När min sambo fyllde 50 år kom bara våra fyra barn med respektive, hans barnbarn, hans mamma och hans syskon med respektive och det räckte och blev över kan jag säga. Det var fullt hus!

 

[Sulax]

Fira med släkten? I min familj har vi aldrig firat med släkten annat än student och bröllop och liknande. När jag fyller år vill jag fira med mina vänner. Så jag bjuder helt sonika in mina vänner på fika, eller så går vi ut och äter på fin restaurang, vill mina föräldrar och syskon komma så gör de det. Men jag har aldrig ens tänkt tanken på att bjuda mostrar och fastrar och kusiner. Har inte sån relation till dom alls. Jag vill ha trevligt, mysa och umgås med mina vänner när jag fyller. Så då gör jag det.

 

[MiniLi]

Vi firar alla födelsedagar med mostrar och fastrar och kusiner, men inte alla kusiner utan de jag står närmast. Men det är liksom inte så konstigt för den delen av släkten har alltid umgåtts mycket, vi firar alltid jul ihop osv. Det är dock ingen som tycker konstigt om man något år inte bjuder in folk, men typ mamma och pappa bjuder in sig själva i så fall

Min sambo firar mer som du, med närmsta familjen. Hans familj förväntar sig dock inbjudan och kan bli lite stötta om det inte kommer någon..

En annan sak som skiljer sig mellan min och sambons familj är firandets karaktär.. I min familj är vi kanske oftare många men det är ingen som förväntar sig storkalas för det. Mest att vi umgås och har trevligt tillsammans. I sambos familj förväntar de sig att det ska vara lite mer uppstyrt.

 

[makarontanten]

Gillar inte kalas och tycker det blir en konstlad obekväm stämning där folk ska "tvingas" träffas och köpa presenter till varandra, trots att man inte umgås övrigt. Jag går på kalas om jag blir bjuden, men har aldrig något själv, på sin höjd kan jag släppa in någon från familjen på en enkel fika om de ber om att få komma. Tråden lästes nu lägligt idag, då jag ska på kalas och allt har blivit jättekonstigt.....

Farfar fyller år, och vi skulle träffas hos farfar kl 15 idag, det ringer pappa och säger för någon vecka sedan. I går får jag ett sms av pappas sambo att vi ska vara hos min bror istället ( till saken hör att brodern inte bjudit in oss övriga på 4-5 år och vart väldigt reserverad med att träffas överhuvudtaget, så det kom lite plötsligt). Ok, tänkte jag, lite lustigt att inte ens bror kan ringa och säga det själv, men det är väl bara att åka dit istället. Nu för en halvtimme sedan, fick jag precis ett samtal från farfar som är sjuk i maginfluensa och inte kan vara med. Han ringde för att tala om att jag inte behövde hämta honom ( vilket ingen sagt att jag skulle göra??) då han inte orkade vara med. Ringer vidare till pappa och säger att farfar är sjuk. Så nu ska jag på kalas och fira farfar som inte är med själv. Ja, lite konstigt känns det allt...

 

[Cambrie]

Jag var en kort period (två månader) tillsammans med en kille där man firade ALLT och ALLA. Och de var många. Det förstörde vårt förhållande, då jag jobbade i travstall och jobbade sex dagar i veckan. Han gjorde slut för att jag inte kunde fira hans kusiner till exempel när de fyllde 23 år. Släkten tyckte det var otrevligt gjort av mig (och ja, jag ville inte ta ledigt samtliga helger i månaden för alltid var det någon som firades....)....

I min släkt firar vi med de närmsta när någon fyller år, om det inte är jämnt, då kanske det blir kalas. Fast knappt det heller, så kulturkrocken blev enorm i det förhållandet ;-)

 

[Blueberry]

Ja, hur gör ni?

Min sambo och jag har lite olika syn på det där.

I min släkt har vi haft födelsedagskalas med släkten fram tills gymnasiet ungefär. Sen är det studenten som firas och därefter har vi bara firat våra födelsedagar med närmsta familjen, alltså inga kusiner, fastrar, mostrar och så vidare (utom när man fyller jämnt).

I sambons släkt är det fullt pådrag oavsett om någon fyller 7 eller 36.
Detta är helt nytt för mig och eftersom jag inte är nån kalas-fantast har vi haft kalas för sambon, men struntat i min dag (med viss förvåning som följd).

Hur gör alla andra egentligen?

Fullt pådrag alla gånger!
Så länge födelsedagsbarnet vill bli firad är det fullt fir.

Vi firar alltså i närmaste familjen, inte kusiner och ingifta fastrar och sådär. Vi syskon, våra respektive och våra föräldrar.

Makens familj är jättetråkiga, firar bara födelsedagar som slutar på 0 eller 5 (efter 20) OCH de har avskaffat julklappar

 

[Gabby_Ossi]

Ja, hur gör ni?

Min sambo och jag har lite olika syn på det där.

I min släkt har vi haft födelsedagskalas med släkten fram tills gymnasiet ungefär. Sen är det studenten som firas och därefter har vi bara firat våra födelsedagar med närmsta familjen, alltså inga kusiner, fastrar, mostrar och så vidare (utom när man fyller jämnt).

I sambons släkt är det fullt pådrag oavsett om någon fyller 7 eller 36.
Detta är helt nytt för mig och eftersom jag inte är nån kalas-fantast har vi haft kalas för sambon, men struntat i min dag (med viss förvåning som följd).

Hur gör alla andra egentligen?

Vi ordnar om vi har tid och känner för det, och de som har tid och känner för det kommer

 

[Thera]

Tusen tack för alla svar, jätteintressant att se hur folk gör!

 

[Lajke]

Vi firar alla födelsedagar + jul och ibland en del andra högtider. Vi ungdomar är med om vi kan, jag bor i annan stad t.ex. så jag är oftast inte med.
"Vi" = Jag, min sambo, pappa, extramamma, lillasyster, tre kusiner, faster + man, extramammas föräldrar (som är som min mormor och morfar) och ibland min extramammas syster och hennes son. Ibland även min fasters mans föräldrar (som jag också träffar några gånger per år, oftare än min riktiga mormor). Farföräldrarna var med också då de levde.