Det blir bara värre

Finns det NÅN här som har varit så jävla långt ner på botten så ni trodde att det inte gick att komma längre ner. Och så kom ni ändå längre ner.
Alltså jag menar inte bara om det finns nån som har viljat dö för det vet jag att det finns. Men att ni har viljat det så jävla mycket men inte kunnat. Och som har hatat hatat HATAT sigsjälv mera än nånting annat. Att ni har blivit så jävla äcklade av ersjälva så ni kan inte kolla i en spegel för då känns det som ni kommer spy. Och allt bra försvinner. Som både djur och vänner och bra personal eller alltså bara bra personer och sånt. Som att det finns nån lag att man inte FÅR ha nånting bra.
Finns det NÅN som har haft det så? Att både kroppen och hjärnan är FEL och inte funkar som dom borde. Har NÅN haft det så och att det ändå blev bättre? Så ni ville och orkade leva?

 

[Sel]

Jag har inte ens varit hemma på mer än ett år tror jag. Och det känns som det bara är dumt av mig att älska djur för dom bara dör. Eller så förstör jag så dom inte kan vara med mig iallafall och då bara gör det ont.
Och ja detdär att det kan bli bättre så jag kan ju inte säga mot det för jag VET inte. För ingen kan ju ändå veta säkert om det kommer bli bättre eller om det kommer vara såhär eller ännu mera jobbigt.
Eller ja förutom dom här som tydligen VET att det är hopp löst för mig då. Men annars så är det ju bara vad man kanske tror och hoppas och så men ingen VET. Och en sak som jag har lärt mig iallafall är att man aldrig ska tro på om nån säger en tid. För det stämmer ändå inte.
Som förra sommaren så skulle jag bara vara på sjukhuset i några dagar kanske och det blev bup i flera månader. Och sen med hvb så sa dom att dom trodde det kanske skulle vara ungefär ett år och nu så är det jätte jätte långt kvar tills att jag kanske kan få bo hemma om jag nånsin kan det. Och det är ett år om två veckor bara. Så detenda jag vet är att inte ska lita på om nån säger en tid iallafall så jag vet att det inte går att säga det ändå.

Jag håller med, tider är nästan omöjliga att skriva i sten när det handlar om psykisk ohälsa - fysisk också för den delen. Komplikationer kan ju alltid uppstå, men när det känns okej kan en sätta upp små, små mål. Tills dess ta dagen som den kommer, försöka hitta det som funkar och något att se fram emot. Samtidigt förstår jag att det är otroligt frustrerande att ingen kan svara på När eller hur det kommer att vända eller bli bättre.

Det är fruktansvärt att förlora en god vän; en hund, häst, katt eller människa... men för mig är det värt det. Tiden tillsammans med djuren är det jag lever för och jobbar för, men det som är sant för mig behöver ju inte vara det för någon annan. Någon typ av kontakt behöver dock alla människor, och om den bryts när en själv inte vill är det smärtsamt förstås.

 

[LiviaFilippa]

Jag håller med, tider är nästan omöjliga att skriva i sten när det handlar om psykisk ohälsa - fysisk också för den delen. Komplikationer kan ju alltid uppstå, men när det känns okej kan en sätta upp små, små mål. Tills dess ta dagen som den kommer, försöka hitta det som funkar och något att se fram emot. Samtidigt förstår jag att det är otroligt frustrerande att ingen kan svara på När eller hur det kommer att vända eller bli bättre.

Det är fruktansvärt att förlora en god vän; en hund, häst, katt eller människa... men för mig är det värt det. Tiden tillsammans med djuren är det jag lever för och jobbar för, men det som är sant för mig behöver ju inte vara det för någon annan. Någon typ av kontakt behöver dock alla människor, och om den bryts när en själv inte vill är det smärtsamt förstås.

Jag kan inte ha mål ens för jag vet inget som jag kan ha som mål som jag KAN klara.
Och ja det är det värsta som finns att förlora nån. Och det verkar nästan som detenda jag gör så det är som jag är be redd helatiden att alla kommer försvinna iallafall.