Deprimerad som hästägare

Sv: Deprimerad som hästägare

Upplever ni andra att det blir tyngre på vinterhalvåret, när mörkret, kylan och halkan slår till? Jag känner själv att min energi rasar i avgrunden så fort det börjar krypa mot minusgrader, vill verkligen bara ligga i sängen 24/7 och göra absolut ingenting. Allra minst hålla på med hästen, eftersom det innebär att jag inte bara måste ha ork till att faktiskt komma utanför dörren och åka, utan dessutom planera för att ta på mig fler lager kläder, frysa, leta på en lampa för att kunna röra mig i mörkret, kolla broddar, krångla med täcken... det går åt så jävla mycket mer energi, energi som jag verkligen inte har.

Jag har löst det problemet genom att ha enkla kläder att ta på mig. Tjockare kläder som fungerar att bara dra över tunna kläder tex någon slags overall eller liknande så jag kan ha tunnare kläder under. Så man slipper alla miljoner lager och framförallt att man inte fryser.

Hästen har broddarna i dygnet runt så jag slipper kämpa med dom. Hästen har även bara ett täcke på sig åt gången för jag orkar inte med lager på lager där heller plus att det blir lättare att hantera. Lampor/reflexer/ländtäcken etc måste ligga såpass lättåtkomligt och gärna på samma ställer så det är lätt att plocka på sig.

Med andra ord så ska det vara lika lätt som det ska vara på sommaren, gäller bara att planera så ingenting blir något extra jobb. Vet att många gör det svårare än vad det måste vara. Mörkret kommer man ju tyvärr inte ifrån men när allting är såpass lätt så tycker jag mörkret gör mindre skada. Det ska mer eller mindre bara vara att ta in hästen sadla/reflexa och rida iväg.
 
Senast ändrad:
Sv: Deprimerad som hästägare

Jag är dessvärre så felkonstruerad att jag måste ha lager på lager för att kunna lindra från kylan något, annars kan jag inte ens vistas utanför dörren. Har också broddat 24/7, annars skulle hästen slå ihjäl sig, men de lossnar hela sabla tiden när jag rider. Täckena kan jag inte göra något åt, och angående det andra blir jag nere bara av tanken på att reflexer/ländtäcke/lampa ens behövs. För min del är det nog mörkret och kylan som i grunden orsakar allt, sänker energin eftersom jag avskyr det så mycket och kräver mer energi eftersom jag behöver mer saker.

Tur att du lyckats hitta ett sätt som fungerar i alla fall. Jag önskar bara att jag också kunde slippa att ligga raklång och gråta varje dag av tanken på att behöva utsätta mig för stallet nu.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Upplever ni andra att det blir tyngre på vinterhalvåret, när mörkret, kylan och halkan slår till? Jag känner själv att min energi rasar i avgrunden så fort det börjar krypa mot minusgrader, vill verkligen bara ligga i sängen 24/7 och göra absolut ingenting. Allra minst hålla på med hästen, eftersom det innebär att jag inte bara måste ha ork till att faktiskt komma utanför dörren och åka, utan dessutom planera för att ta på mig fler lager kläder, frysa, leta på en lampa för att kunna röra mig i mörkret, kolla broddar, krångla med täcken... det går åt så jävla mycket mer energi, energi som jag verkligen inte har.

Jag är inte typen som mår sämre på vintern, nästan tvärtom psykiskt så mår jag bättre utav att slippa värme och ljus. Mitt mående pendlar nog överlag upp och ner konstant.
Fysiskt däremot är det jobbigt vintertid (jag har en del muskel och ledvärk som blir sämre med kyla) då jag tycker kläder är jätte besvärligt. Jag är rätt besvärad utav olika material, att det stramar, är tungt osv osv. Så att ha lager på lager fungerar inte, jag har varken ork att hitta och sätta på mig så mkt kläder och risken är att jag skulle få panik utav att ha det på mig. Jag gör som grazing istället och har riktigt ordentliga vinterkläder att sätta rakt på tunna innekläder bara.

Jag har med flit stått i stall som är lätta att vara i även vintertid, det är viktigt för mig annars skulle jag nog helt ge upp och inte orka någonting med hästen vintertid.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

*KL
Fråga till alla:
Hur är det att vara hästägare i förhållande till vad ni förväntade er innan ni köpte/fick häst? Orkar ni med bättre eller sämre än ni trodde från början?



Jag har haft ångest/varit deprimerad i perioder i fem år, det går upp och ner men har aldrig mått "bra" någon gång sedan det gick neråt första gången för fem år sedan. Jag har en häst på ridskolan som jag hyrt en dag i veckan i ungefär 4 år nu, två dagar i veckan senaste året. Och på henne får jag en timma i veckan då allt är borta och världen är helt okej för den kretsar bara runt henne då.

Kort sagt: Jag vill ha henne helt. Dels för att jag älskar hästen och dels för att hon är 18 år och jag vill få henne i så bra skick det bara går för att hon förtjänar det (dvs mer/bättre träning/ridning, lite annan mat och utrustning), inte minst förtjänar att få ha roligare än att gå sista åren på lektioner som hon gjort hela livet. Inte för att hon vantrivs, men hon kan definitivt ha det bättre/roligare än så.

Samtidigt vet jag inte hur jag skulle orka det. Jag är absolut inte sådan att jag tar ut mina psykiska problem över hästen om jag har en dålig dag/period. Och tanken är att stå kvar på ridskolan i så fall vilket innebär att jag antagligen skulle kunna låta henne gå lektioner om jag får någon svacka och inte orkar motionera henne, samt att medryttare antagligen inte är svårt att få tag på heller om jag vill/behöver det.

Men jag vill ju såklart inte bli hästägare om jag inte tror att jag orkar med det.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

*KL
Fråga till alla:
Hur är det att vara hästägare i förhållande till vad ni förväntade er innan ni köpte/fick häst? Orkar ni med bättre eller sämre än ni trodde från början?

Jag tror det är jätte olika beroende på vilket sett man är sjuk, hur man själv är funtad och massor med andra saker.

När jag tog på mig min första häst så var jag inne i en dålig period, jag kommer inte ihåg längre vad jag förväntade mig... Men det var tufft som satan att åka ut varje dag. Att vara ansvarig. Var långt ifrån att jag orkade rida särskilt regelbundet alls, utan jag pillade bara på hästen och umgicks med den många dagar, fanns inte energi över till annat efter att bara ha tagit mig till stallet. För mig är stallsysslorna och hästskötseln i sig inte det jobbiga, utan den sociala biten i stallet och ofta att ta mig till och från.
I början så hade jag inte lika bra ordnat som jag har det idag, med kontakter, bra val av stall som man kanske inte behöver åka ut till varje dag osv. På sätt och vis kanske det hade gjort det lättare för mig då, om jag hade haft det. Men samtidigt i efterhand ser jag det som att det kanske var bra att jag lärde mig att verkligen tvinga mig själv att ta mig ut för att ta hand om mitt ansvar för hästen.

Överlag, för mig, så ger stallet och hästen mig kanske inte energi, men det gör att jag mår bättre, vilket i längden blir mer energi då all stress och dåligt mående tar energi. Att ha häst är till stor del min motivation i livet till att tvinga mig stiga upp ur sängen, ta hand om mig själv, jobba och annat. På det viset ger det mig väldigt mkt. Jag är väldigt rädd för att inte ha häst och att tappa all livslust med det.
Jag går upp och ner mkt i mitt mående, periodvis har jag okej med ork för att göra allt med hästen, men periodvis så är det väldigt knappert att ens göra det man verkligen måste.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

kl

Upplever ni andra att det blir tyngre på vinterhalvåret, när mörkret, kylan och halkan slår till? Jag känner själv att min energi rasar i avgrunden så fort det börjar krypa mot minusgrader, vill verkligen bara ligga i sängen 24/7 och göra absolut ingenting. Allra minst hålla på med hästen, eftersom det innebär att jag inte bara måste ha ork till att faktiskt komma utanför dörren och åka, utan dessutom planera för att ta på mig fler lager kläder, frysa, leta på en lampa för att kunna röra mig i mörkret, kolla broddar, krångla med täcken... det går åt så jävla mycket mer energi, energi som jag verkligen inte har.

I allra högsta grad! Det är fruktansvärt tungt. Min häst har fått vila lite mer än jag (och han) skulle ha önskat, vilket har gjort honom lite odräglig nu.
Men jag orkar bara inte :cry: ALLT blir jobbigare på vintern. Det räcker inte med att det är mörkt, kallt och halt. Utan alla lager med kläder som ska tas på, täcken och broddar ska fixas med tjocka vantar på ... Precis ALLT blir jobbigare på vintern.
På sommaren är det lugnt. Då cyklar man bara iväg i det man har på sej (shorts och fopptofflor) tränsar hästen i hagen och rider en sväng barbacka. Hur sent som helst går bra, om man inte mått så bra under dagen. Det gör det inte på vintern.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Jag tror det är jätte olika beroende på vilket sett man är sjuk, hur man själv är funtad och massor med andra saker.

När jag tog på mig min första häst så var jag inne i en dålig period, jag kommer inte ihåg längre vad jag förväntade mig... Men det var tufft som satan att åka ut varje dag. Att vara ansvarig. Var långt ifrån att jag orkade rida särskilt regelbundet alls, utan jag pillade bara på hästen och umgicks med den många dagar, fanns inte energi över till annat efter att bara ha tagit mig till stallet. För mig är stallsysslorna och hästskötseln i sig inte det jobbiga, utan den sociala biten i stallet och ofta att ta mig till och från.
I början så hade jag inte lika bra ordnat som jag har det idag, med kontakter, bra val av stall som man kanske inte behöver åka ut till varje dag osv. På sätt och vis kanske det hade gjort det lättare för mig då, om jag hade haft det. Men samtidigt i efterhand ser jag det som att det kanske var bra att jag lärde mig att verkligen tvinga mig själv att ta mig ut för att ta hand om mitt ansvar för hästen.

Överlag, för mig, så ger stallet och hästen mig kanske inte energi, men det gör att jag mår bättre, vilket i längden blir mer energi då all stress och dåligt mående tar energi. Att ha häst är till stor del min motivation i livet till att tvinga mig stiga upp ur sängen, ta hand om mig själv, jobba och annat. På det viset ger det mig väldigt mkt. Jag är väldigt rädd för att inte ha häst och att tappa all livslust med det.
Jag går upp och ner mkt i mitt mående, periodvis har jag okej med ork för att göra allt med hästen, men periodvis så är det väldigt knappert att ens göra det man verkligen måste.

Tack för ditt svar :) Förstår att det såklart beror väldigt mycket på vem man är, vad man har för problem och hur stallsituation m.m är.

För min del skulle insläpp/fodringar/mockning etc ingå i så fall, dvs man behöver åka dit för att pyssla med/träna/motionera hästen, men inga sysslor som måste göras varje dag för hästens skull. Tycker också det jobbiga är att ta sig till stallet, väl där är det aldrig jobbigt (ibland känner jag mig bara inte i rätt skick för att kunna köra seriösa pass och då lägger jag helt enkelt ner kraven för dagens ridning). Men det är ju svårt att veta i förväg hur det skulle fungera i längden.

Förstår precis hur du menar och känner igen mig mycket. ("bara" två till tre dagar i veckan i stallet för mig i nuläget iofs), återigen, tackar för ditt svar :)
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Att jag fick häst var det som hjälpte mig tillbaka ut i livet igen. Ponnyn gjorde verkligen så att jag sakta men säkert började ta mig ut igen för jag var tvungen att ta hand om honom. Han hjälpte mig så mycket och gav mig så mycket glädje :love: han hade funnits i mitt liv sedan 2006 och vi köpte ut han från ridskolan 2009 och sen ägde jag honom fram tills han fick sluta sitt liv för 7 veckor sedan pga hög spatt i höger has och jag känner snarare att förlusten av hästen gör att jag återigen tappar gnistan till att leva :(
 
Sv: Deprimerad som hästägare

knapplån

Jag har köpt mig en till häst nu, så äger två. Den sjuka stackaren står ute på landet med fullskötsel så att jag i stort kan låtsas om att jag inte äger henne. Nya Fuxfian står i stall som jag måste åka ut till varje dag och mocka och göra foder om inte annat. Just nu är ridsuget så stort då hon är så rolig att sitta på så vi har ridit liten snutt alla dagar :)

När det fungerar och är roligt med att ha häst så ger det mig verkligen motivation i övriga livet att ta hand om mig själv, jobba osv då jag måste för hästen. När det går dåligt med häst så ger jag upp på allt och ligger mest hemma, gråter och gömmer mig i sängen.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Vad jätteroligt att du (om jag inte missförstår) är inne i en så bra period nu! Jag håller tummarna för att den håller i sig. :)
Hoppas även att alla ni andra haft det åtminstone okej över jul- och nyårshelgerna. Tycker att många verkar ha det extra tungt då.

(kl, typ)

Här har det gått rakt nedåt sedan helgen innan jul. Har skett/gjort en del saker som bland annat slutade i uppbrott med pojkvännen, vilket jag därtill har dåligt samvete och känner mig värdelös för. Så häromdagen fick jag ett totalt bryt och låg hemma och grät oupphörligt i ett dygn, vilket gick så långt att jag lusläste Självmordsguiden och började väga för- mot nackdelar. Vilket i sin tur inte alls känns bra.

Ska prata med en läkare senare i veckan och se om jag kan få antidepp, och vad han säger om mitt mående när det kommer till behandling, jobbet osv. Till dess är jag sjukanmäld och går på sömntabletter som jag fick av en vän, jag litar ärligt talat inte på att jag inte gör något dumt om jag inte försöker sova bort så mycket som möjligt av dygnen. I morse fick åtminstone en bekant med mig ut på en härlig ridtur på lånad häst, en 20 gånger mer okomplicerad och mindre energikrävande än min egen dam, och det behövde jag.

Känner annars att det värsta i sådana här perioder nästan är att hålla masken uppe. Att vara social, prata och försöka framstå som koncentrerad, obekymrad och glad, trots att jag innerst inne bara vill lägga mig hemma och självdö. Så jag slösar ännu mer av den där dyrbara energin som jag behöver för att överleva, men istället lägger på att skådespela. Blir så trött.
 
Senast ändrad:
Sv: Deprimerad som hästägare

2005 började jag gymnasiet vilket var ett stort "problem" då jag inte kunde ta mig till att prata med folk.
Jag hoppade av skolan och började praktisera på stall då hästar var allt jag kände mig trygg med.
2006 startade jag, tillsammans med min mamma ett inackorderingsstall vilket började jätte bra.
2008 tog min bästa kompis (som bott hos oss som fosterbarn) livet av sig hemma hos oss genom att hänga sig på vår altan.
Mina föräldrar köpte då ett halvblodssto till mig för att få mig på fötter, men den hästen var mer förstörd än vad jag själv var.
När jag väl fått denna vackra varelse på fötter märkte jag att någonting var fel på henne, så jag gjorde en hältutredning som visade att hon var halt på alla fyra PGA hovbroskförbening.
Jag har nu detta vackra sto, hennes avkomma (ett sto född 2012 E.Tendencioso) och ännu en egen uppfödning som även han är helt fantastisk (E. Alferez IV, U.Grim II) och jag vet inte ens om jag vill ha häst längre.
Men jag har tre hästar som jag inte kan göra mig av med..

1. Mitt underbara halvblodssto och jag älskar högre än mitt eget liv, hon som fick mig på fötter när jag själv trodde att hoppet var ute och som jag själv fick på fötter även fast jag själv mådde så dåligt, trots en mycket lång resa.

2. Min första egna uppfödning som blev så mycket mer än jag någonsin kunnat drömma om.

3. Dottern till mitt älskade sto som förmodligen kommer att vara min drömhäst, men som jag aldrig kommer kunna ta till mig på samma sätt som jag tagit till mig hennes mamma.

Jag kan behålla två av de, med ett billigt boende. Vem ska jag välja bort?
Jag vill ha alla men samtidigt ingen och jag kan inte välja bort någon av dem.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

*kl*

Jag får kommande depressioner, köpte mig en häst ganska nyligen, min första. Har redan satt ut honom på annons igen.. köpte honom då jag saknade hästarna, har inga riktiga vänner. De få som försökt komma mig nära har jag stött bort omedvetet.. nu gör jag likadant med hästen.. en del av mig avgudar honom för att nästa sekund blir arg för att han tex inte kommer i hagen, jag känner mig ogillad.. och tänker då "jaja men spring du, säljer dig ändå". Jag gör dock allt för honom ändå, sköter honom som om han vore känslig som glas. Ryktar honom dagligen och umgås, vi har roligt när vi rider.. skulle aldrig någonsin misshandla ett djur dock! Men tankarna jag får när det inte är sådär ljuvligt som på film eller i ens dröm skrämmer mig.. blir besviken och ledsen.. lämnar stallet med en känsla att det inte är värt det.. men det är det.. egentligen.. har så höga krav på mig själv att jag sabbar allt.. kanske borde jag inte ha häst.. eller så är det vägen till att hitta mig själv igen. Han känner ju mina energier..han kanske tolkar dem som att jag inte vill ha honom, och hans beteende är ett kvitto på det. det är mitt fel.. har jag i bakhuvudet att jag ska sälja, så hittar jag en anledning för att det ska kännas mindre i hjärtat.. hur funtad är man?!!!
 
Sv: Deprimerad som hästägare

kl.
hur vet man om man är "nere" eller bara lat?
Jag har varit väldigt trött i många år. orken räcker liksom inte till.
Jag sover alldelles för mycket. måste ha en powernap om dagen på helst 1-2timmar.

Jag växte upp med tron att jag var lat, sov jämt, kunde somna överallt o sov gärna middag som du säger. Trodde jag var deprimerad, men klarade ju att kämpa på(så där förstår jag ju nu att det inte var något allvarligt).
är jag var 22 så sökte jag hjälp. Efter kontakt med neurolog visade det sig att jag hade en sömnstörning. Först diagnostiserade man Narkolepsi. Några år senare efter nya undersökningar ändrade man till Idiopatisk hypersomni, alltså överdrivet sömnbehov.

Så ett överdrivet behov av sömn behöver inte vara psykiskt utan kan vara fysiskt. Jag är väldigt glad att jag sökte hjälp o har fått bra hjälp! Både acceptansen att jag behöver mer sömn än andra och medicinerna som jag får o bara tar vid behov.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Om man har problem med trötthet kan det vara bra att kolla sköldkörteln också!
(Kan även leda till deprssion)
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Om man har problem med trötthet kan det vara bra att kolla sköldkörteln också!
(Kan även leda till deprssion)
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Nu är det bara några få månader tills min häst kommer tillbaka från sin fodervärd! Och sedan jag började leta stallplats osv. har jag börjat sakna honom och ridningen något enormt, så nu går jag och räknar ner dagarna.
Har ev. hittat en stallplats i närheten där en bekant till mina föräldrar har sin häst (vars sambos dotter har bl.a borderline). Har räknat på att jag kommer klara av hyran och sådär och ska åka och titta/prata/skriva kontrakt så småningom :)
Just idag är jag väldigt uppåt, har varit det sedan igår eftermiddag. Men annars har måendet varit väldigt upp och ner den senaste tiden, med humörsvängningar, utbrott, massor av ångest, mardrömmar, olycklig kärlek (sådär; tro att han älskar mig, flyga på moln och allt är vackert till att ingen kan älska mig, jag är äcklig, duger bara när han är uttråkad och han vill ha ngn annan) och destruktivt beteende.
På dagarna, när jag är på praktiken så mår jag bra, men så fort jag kommer innanför dörren så slår ångesten till ..
Hur mår ni? :)
 
Jag fick sluta min arbetsträning på förskola den sista mars och har sedan dess bara gått hemma.
Har kontakt med Fk/Af som ska hjälpa mig att hitta ny praktik/arbetsträningsplats, det går dock långsamt och jag vet inte vad jag vill, orkar, eller kan klara av ..

Jag har all tid i världen, ändå är det ofta som jag inte orkar mer än att åka upp till stallet och kolla läget, sen åker jag hem igen och isolerar mig i lägenheten.
Jag försöker hitta en ny sadel till min häst då hans nuvarande är för trång, och eftersom han är så bred över ryggen känns det snudd på omöjligt att hitta någon som passar såvida jag inte vill ha en bomlös. Hela sadelletandet gör mig trött, jag är dålig på sadlar, försöker läsa på, mäta, titta, jämföra .. jag har ingen som jag vågar be om hjälp heller och sadelutprovare känns omöjligt att kontakta då min selektiva mutism bara blir värre och värre för var dag som går :/

Jag har börjat en neuropsykiatrisk utredning. Psykologen som håller i det hela är bra, hon lyssnar, hon verkar förstå men menar på att det är svårt att sätta en diagnos då jag inte säger särskilt mycket, även om har uteslutit de neuropsykiatriska funktionshinder som var det min kontaktperson på öppenvården samt tidigare läkare har misstänkt.
Psykologen tar även min ätstörning på allvar. Hon ville skicka en remiss, jag var skeptisk (vet inte vad jag vill, eller om mitt liv kommer bli bättre om jag får bukt med ätproblematiken - det är ju så mycket annat som är fel) men sa ja till att hon fick skriva remiss så kunde jag bestämma mig sen när jag fått en tid. Min läkare och behandlare sa dock nej till detta då de anser att maten och självskadebeteendet bara är "något jag tar till när jag mår dåligt, när jag har svackor"

Nu är det strålande sol och tjugo grader varmt ute.
Jag sitter inne i min lägenhet, har varit ute tre (korta) omgångar för att handla lite och röka. Det är så jobbigt att möta alla människor som njuter av det fina vädret, alla som är ute , barbenta, spelar volleyboll, rensar rabatter, fikar nere vid havet .. de som stirrar på mina armar, de som får mig att känna mig sådär fruktansvärt ensam.
Jag vill också ha någon, vara social, hänga med ut och ha roligt, njuta av livet. Istället sitter jag ensam, alltid ensam.

Jag känner mig dessutom utanför och sorglig när jag är i stallet.
Jag har inte berättat exakt vad jag har för svårigheter, men den ena hästägaren vet om att jag har psykiska problem då hon känner mina föräldrar lite grann och då jag dessutom berättat att jag genomgår en psykutredning, det MÄRKS ju att jag inte är som alla andra men jag känner att stallägare och de andra hästägarna uppfattar mig som dryg, omogen, okunnig osv, då jag inte ens kan föra en normal konversation. Jag vill kunna prata, jag vill kunna skratta med, jag vill slippa få panikattacker för att orden fastnar i halsen eller kommer ut fel, jag vill kunna diskutera, jag vill kunna komma med förslag och frågor, men det tar stopp.
 
Psykologen som håller i det hela är bra, hon lyssnar, hon verkar förstå men menar på att det är svårt att sätta en diagnos då jag inte säger särskilt mycket, även om har uteslutit de neuropsykiatriska funktionshinder som var det min kontaktperson på öppenvården samt tidigare läkare har misstänkt.

Jag blir nyfiken. Vad gör att du inte berättar? Hur kommer det sig att du inte pratar och berättar om vad som fattas dig?
 
Jag blir nyfiken. Vad gör att du inte berättar? Hur kommer det sig att du inte pratar och berättar om vad som fattas dig?
Selektiv mutismen antar jag, har jag också. Otroligt svårt att prata, går inte. Är som ett stopp. Lite som en stumhet som är väldigt selektiv. Vissa pratar man med flytande medans vissa pratar man inte alls med.

Ragge_:
Angående sadeln osv så ha med någon som pratar åt dig, det har jag gjort, sen har det visserligen visat sig att sadelutprovaren var en person som jag kunde prata med så det gick bra ändå.

Angående diagnosen, dom har inte funderat på autistiska drag? Det är den diagnosen jag har fått iallafall och jag har väldigt liknande problem som du har.
 
#Ragge_
usch vad jobbigt :( Vilken trist inställning din doktor verkar ha... Jag är lite van vid att man slänger iväg mig på allt i försök att hitta något som stämmer/fungerar. Och visst det har tagit mkt på mina krafter med alla försök och att behöva möta nya personer, men det känns på något vis bättre att man försöker och gör någonting än tror att problem ska gå över av sig själva typ???

Vet hur skitet det är när man har rygg som inte är helt lätt att hitta sadel till, dåligt med sadelutprovare och kanske inte budget riktigt heller :/ Jag gav upp och red barbacka i 9 månader istället...
Du kan inte göra saker ifrån marken med hästen medan du letar sadel? Det finns mer där än vad man tror som kan vara roligt (tömkörning, longreining, arbete för hand, trickträning, promenader osv).

Jag tänkte att du skriver ändå öppet om det här på forumet. Är det lättare att göra det än att prata med människor?
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Fy vilken jobbig sits jag har satt mig i. För två år sedan köpte jag en unghäst då min andra häst var skadad och det verkade inte som...
Svar
16
· Visningar
2 082
Hästmänniskan Hej! Jag är 14 år och älskar hästar över allt annat (förstås);) Jag behöver tips och råd om hur vida jag ska göra med en svårhanterlig...
2
Svar
25
· Visningar
1 903
Senast: ameo
·
Hästmänniskan Jag har ett riktigt dilemma som jag mår riktigt, riktigt dåligt av. Jag har 2 ston och en äldre valack. Valacken är 20 år, har en åkomma...
2
Svar
24
· Visningar
2 823
Senast: mars
·
Hästmänniskan Jag behöver hjälp! Det är en lång text men om någon orkar läsa och ge mig lite stöttning så skulle det uppskattas enormt! För er...
2
Svar
28
· Visningar
3 632
Senast: Lavinia
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp