Sv: Deprimerad som hästägare
KL
Har atypisk depression men det är inte så farligt. (Fast det säger väl alla med den diagnosen? *lol*) Det är väl det värsta med det. Samtidigt som man sitter och funderar på om takbjälken håller för att hänga en snara i, eller om alkohol, tramadol och diverse sömntabletter räcker eller om man bara kommer vakna upp på sjukhuset med en sabbad lever, så intalar man sig själv att det inte är så farligt. Hur många gånger har jag inte tänkt "men jag har ju inget att vara deppig över.."? Ne.. det har jag inte.. utom en skadad rygg, en missbrukande, psykopatisk mor (och samvetet som tynger för att jag inte kunnat hjälpa henne och vara ett stöd.. nu har jag sagt ifrån och avbrutit kontakten. Jag orkar inte må dåligt och låta henne spela på mitt samvete för att jag inte lånar ut pengar, eller låter henne komma hem till mig när hon är hög och aspackad för att hon varit ute, bli utskälld för att jag inte städat bra nog hos henne när jag hälsar på för första gången på flera månader etc) och den allmänna känslan att jag är fullständigt värdelös och lever som en parasit... det lättade något när jag flyttade till egen lägenhet. Sen skadades disken i ryggen pga överbelastning (duktig flicka syndromet; jodå, man kan fortsätta jobba som vanligt även om det krävs 4 tramadol för att ta sig ur sängen) och efter ett halvår blev jag utförsäkrad... så fick jag flytta hem igen och försöka på nytt.
Har fått läkarhjälp och piller, tyvärr blir jag bara apatisk av dem. Så förrutom ''nödpillerna'' när ångesten slår i tar jag inget just nu. Hellre upp och ner som en bergochdalbana än helt tom alltid.. inga drömmar, inga fantasier, ingen koncentration.. Vändpunkten kom strax innan jul. Var en hemsk dag.. tror jag, jag minns den faktiskt inte. Men jag vet att jag hade skärsår på armarna (hittils har jag aldrig tagit till den flyktvägen) när jag ''vaknade'' och att jag bara tänkt på hur enkelt allt skulle vara om jag dök i ån under isblocken.. Någonting slog till där. Det blev för nära och för kraftigt på något sätt och jag ''bestämde mig'' för att bryta det.
Svårt att förklara, det är väl mer som en insikt än som nåt man bara bestämmer. Men det har funkat relativt bra, fastde senaste månaderna har det börjat komma tillbaka mer och mer.. känner mig bara fullständigt värdelös. Min ridning är en av de stora problemen, jag kräver för mycket av mig själv och är dessutom dum nog att lägga upp bilder. Och folk ger ju alltid hjälpsamma tips och kritik.. vilket alltid drar ner mig för det betyder att det inte är bra nog. Jag lär mig aldrig heller.. *suck*
Jag har ett enormt bekräftelsebehov, samtidigt tror jag aldrig på när folk säger att jag gjort något bra.
Just nu är en sämre kväll. Tankarna bara surrar, jag kan inte ens höra vad de surrar om. Jag är en usel person, världen hade varit bättre utan mig. Alla stör sig på mig, min häst hade mått bättre hos någon annan.. eller avlivad för nu är han förstörd oh konstig av mitt flumm-hanterande. Jag är oduglig, en parasit och har inget vettigt jobb (jobbar ett pass varannan vecka, delvis pga ryggen) klarar inget osv. Är tjock och fet och ful. Men inte deprimerad, nejdå.. fullt frisk med lite självmordstankar bara, helt normalt.
Man vet ju att det inte är så, men det är svårt ibland.
När det kommer till ridningen så rider jag bara när jag känner för det. Det finns ingen anledning att tvinga mig och hästen att jobba när jag är på trist humör... dessutom händer det aldeldes för lätt att jag tar ut frustrationen i tyglarna och det förtjänar han inte. Våra hästar får inte särskit mycket
''daglig skötsel'' heller. De har stora kuperade hagar och fri tillgång på grovfoder + rinnande vatten. Vid behov får de kraftfoder en gång om dagen, på vintern får de komma in i stallet på nätterna. Är det mycket flygfän får de så klart komma in under dagarna med, eller om det regnat mycket.. men för det mesta reder de sig ganska gott själva, bara att titta till dem och klappa lite på dem ibland. De verkar trivas gott. Men naturligtvis får de den vård de behöver.
Jag försöker göra saker för att må bra psykiskt. Mocka, städa, tvätta... går långa promenader (mådste för ryggens skull), är jag aktiv känner jag mig inte lika lat och oduglig. Samtidigt är det svårt att motivera sig när man ändå känner ''det kan ju alla, är inget speciellt''. Det händer att jag åker hem till en kompis och ser gamla disneyfilmer och röker vattenpipa.
Nu blev detta långt och egocentriskt.. men mitt tips är iaf att ta sig ut, göra något. Även om det kanske inte känns bra och löser alla problem, så känner man sig oftast inte riktigt ika värdelös om man fyllt dagen. Sen måste man ju låta sig själv sova och slappa också.. man får lov att må dåligt ibland.
KL
Har atypisk depression men det är inte så farligt. (Fast det säger väl alla med den diagnosen? *lol*) Det är väl det värsta med det. Samtidigt som man sitter och funderar på om takbjälken håller för att hänga en snara i, eller om alkohol, tramadol och diverse sömntabletter räcker eller om man bara kommer vakna upp på sjukhuset med en sabbad lever, så intalar man sig själv att det inte är så farligt. Hur många gånger har jag inte tänkt "men jag har ju inget att vara deppig över.."? Ne.. det har jag inte.. utom en skadad rygg, en missbrukande, psykopatisk mor (och samvetet som tynger för att jag inte kunnat hjälpa henne och vara ett stöd.. nu har jag sagt ifrån och avbrutit kontakten. Jag orkar inte må dåligt och låta henne spela på mitt samvete för att jag inte lånar ut pengar, eller låter henne komma hem till mig när hon är hög och aspackad för att hon varit ute, bli utskälld för att jag inte städat bra nog hos henne när jag hälsar på för första gången på flera månader etc) och den allmänna känslan att jag är fullständigt värdelös och lever som en parasit... det lättade något när jag flyttade till egen lägenhet. Sen skadades disken i ryggen pga överbelastning (duktig flicka syndromet; jodå, man kan fortsätta jobba som vanligt även om det krävs 4 tramadol för att ta sig ur sängen) och efter ett halvår blev jag utförsäkrad... så fick jag flytta hem igen och försöka på nytt.
Har fått läkarhjälp och piller, tyvärr blir jag bara apatisk av dem. Så förrutom ''nödpillerna'' när ångesten slår i tar jag inget just nu. Hellre upp och ner som en bergochdalbana än helt tom alltid.. inga drömmar, inga fantasier, ingen koncentration.. Vändpunkten kom strax innan jul. Var en hemsk dag.. tror jag, jag minns den faktiskt inte. Men jag vet att jag hade skärsår på armarna (hittils har jag aldrig tagit till den flyktvägen) när jag ''vaknade'' och att jag bara tänkt på hur enkelt allt skulle vara om jag dök i ån under isblocken.. Någonting slog till där. Det blev för nära och för kraftigt på något sätt och jag ''bestämde mig'' för att bryta det.
Svårt att förklara, det är väl mer som en insikt än som nåt man bara bestämmer. Men det har funkat relativt bra, fastde senaste månaderna har det börjat komma tillbaka mer och mer.. känner mig bara fullständigt värdelös. Min ridning är en av de stora problemen, jag kräver för mycket av mig själv och är dessutom dum nog att lägga upp bilder. Och folk ger ju alltid hjälpsamma tips och kritik.. vilket alltid drar ner mig för det betyder att det inte är bra nog. Jag lär mig aldrig heller.. *suck*
Jag har ett enormt bekräftelsebehov, samtidigt tror jag aldrig på när folk säger att jag gjort något bra.
Just nu är en sämre kväll. Tankarna bara surrar, jag kan inte ens höra vad de surrar om. Jag är en usel person, världen hade varit bättre utan mig. Alla stör sig på mig, min häst hade mått bättre hos någon annan.. eller avlivad för nu är han förstörd oh konstig av mitt flumm-hanterande. Jag är oduglig, en parasit och har inget vettigt jobb (jobbar ett pass varannan vecka, delvis pga ryggen) klarar inget osv. Är tjock och fet och ful. Men inte deprimerad, nejdå.. fullt frisk med lite självmordstankar bara, helt normalt.
Man vet ju att det inte är så, men det är svårt ibland.
När det kommer till ridningen så rider jag bara när jag känner för det. Det finns ingen anledning att tvinga mig och hästen att jobba när jag är på trist humör... dessutom händer det aldeldes för lätt att jag tar ut frustrationen i tyglarna och det förtjänar han inte. Våra hästar får inte särskit mycket
''daglig skötsel'' heller. De har stora kuperade hagar och fri tillgång på grovfoder + rinnande vatten. Vid behov får de kraftfoder en gång om dagen, på vintern får de komma in i stallet på nätterna. Är det mycket flygfän får de så klart komma in under dagarna med, eller om det regnat mycket.. men för det mesta reder de sig ganska gott själva, bara att titta till dem och klappa lite på dem ibland. De verkar trivas gott. Men naturligtvis får de den vård de behöver.
Jag försöker göra saker för att må bra psykiskt. Mocka, städa, tvätta... går långa promenader (mådste för ryggens skull), är jag aktiv känner jag mig inte lika lat och oduglig. Samtidigt är det svårt att motivera sig när man ändå känner ''det kan ju alla, är inget speciellt''. Det händer att jag åker hem till en kompis och ser gamla disneyfilmer och röker vattenpipa.
Nu blev detta långt och egocentriskt.. men mitt tips är iaf att ta sig ut, göra något. Även om det kanske inte känns bra och löser alla problem, så känner man sig oftast inte riktigt ika värdelös om man fyllt dagen. Sen måste man ju låta sig själv sova och slappa också.. man får lov att må dåligt ibland.