Deprimerad som hästägare

Ragge_

Trådstartare
Hej,

Undrar om det finns fler här som lider av ångest, depression eller någon annan psykisk sjukdom som gör det svårt för er att rida eller känna er tillräckliga för era hästar?

Funderar på om vi kan dela med oss av våra tankar, hur vi mår och hur dagarna går för att försöka motivera varandra? Vad har du gjort med din häst idag och hur fick det dig att må?

Börjar med att dela med mig lite av min historia;
Jag är 19 år, hoppade av gymnasiet pga. depression och bara gått hemma de senaste två åren. Har kastats fram och tillbaka mellan olika psykiatriker och skötare som har satt diverse diagnoser i pannan på mig, utan att egenligen lyssna på mig eller göra en ordentlig utredning. Jag går nu hos en skötare en gång i veckan och har alldeles nyligen börjat arbetsträna på kommunens hunddagis här tre dagar i veckan.
Den här veckan har jag inte orkat gå dit någon av dagarna, jag missade min tid hos psyk. och har bara legat i min säng i lägenheten .. allt har kännts tomt och meningslöst.
Jag har en egen nordsvensk valack samt ett russ på foder som står på mina föräldrars gård drygt två mil ifrån stan där jag bor. Är där över helgerna och försöker även åka dit någon kväll mitt i veckan för att rida. Har nyligen skaffat en medryttare åt nordsvensken som rider honom ca. en gång i veckan, så vanligtvis får de motioneras 3-4 dagar i veckan.
Under perioder mår jag dock sämre, ibland går det upp och ner flera gånger om dagen men ibland ligger jag apatisk i flera dagar och är deprimerad och ångestfylld i veckor - är i en sådan period just nu ..
Jag var ute förra lördagen och red, men då fick jag sitta en timme på trappan och slåss mot mina ångestmonster och pappa fick erbjuda sig att följa med och köra russet innan jag orkade gå ut i hagen, bortsett ifrån det har jag inte ridit på minst två veckor.
Jag tänker att det är meningslöst att rida eftersom jag rider så sällan, att jag rider dåligt, att jag bara flummar runt i skogen och aldrig kommer någonstans, att jag inte ger dem tillräckligt med kärlek och motion, att jag är en värdelös matte och ryttare och att det bästa vore att jag sålde dem ..
Egentligen vet jag ju att mina hästar inte alls far illa, de kommer bra överens, är friska och går omkring och betar i stora hagar med varierad terräng. De överlever .. och så vet jag att jag förmodligen inte hade överlevt utan dem, då de för det mesta ger mig massor av glädje, kärlek och motivation i livet. Men vissa dagar, då allt är svart och hopplöst, så har jag ett så fruktansvärt dåligt samvete över detta ..

Är dessutom ensam om att vara hästintresserad i min familj, så de är varken särskilt peppande och kan heller inte rida/köra/gå med hästarna ibland under de veckor jag mår dåligt .. Är också ensam i stallet och har inga att rida ut med, vilket förmodligen hade gjort det enklare att komma ut vissa dagar ..
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Nu är jag inte riktig i den sitsen du är i..alltså deprimerad hela tiden. Ursäkta om jag uttrycker det så...

För ca 1½ år sedan fick jag min första deprission.Efter mycket funderade kom jag på att jag skulle lämna tillbaka hästen jag hade då, hade den på foder. Och börja ta hand om mig själv. Det var det sämsta jag gjort ångrade de på en gång. Kom ur deprissionen och hittade ny häst sommaren -10. frid och fröjd. sen blev det mycket runt julen där. Och bröt ihop på nyårsafton med deprission igen.

Jag har inte kunnat lägga mig under täcket fast jag så skulle vilja. Men jag har en son som har kräft lite uppmärksamhet. Och jag kan ju bara inte lämna honom vind för våg.Och sen hästen har gjort massor.Jag måste ge dem mat och skötsel också.Det har gått trögt och segt,men det har gett mig mycket. Jag har fått komma ut, fått tänka på annat och fått kärleken.

Jag förstår om man är i djup deprission att det är jobbigt att hitta inspiration. Men Om du kan kanske försöka att ha en tid varje dag/varannan när du åker till stallet helt kravlöst, inga måsten och bara är, ryktar lite på hästarna, pratar några ord med dem. Sen om du är där och känner att du vill på en kort promenad då går du en liten promenad, där också kravlöst på hur länge den ska vara.
Jag kännde iallafall när jag kom hem att jag med "gott samvete" kunde lägga mig på soffan. Jag har varit ut en sväng fått lite luft m.m.

Hästarna tar ingen skada av att gå i hagen, de tycker jag att du inte alls behöver tänka på då blir det bara värre.

Nu blev det ett långt inlägg men hoppas du kämpar på och lycka till med allt!
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Tack för ditt svar!:)

Ibland när jag mår dåligt kan jag gå ut i stallet om kvällarna, klättra upp på nordsvenskens rygg och bara ligga där och lyssna på ljudet av hö som tuggas eller bara stå och hänga över boxdörren och prata med dem, och visst känner jag mig mycket mindre ensam då, de ger mig lite av sin energi. Dock så känns vägen ut till stallet oerhört lång och besvärlig de flesta dagarna under sådana perioder ..
Men hur gör man för att inte ställa så höga krav på sig själv, att låta sig gå ut i stallet och först där känna efter vad man vill och orkar göra idag och inte bryta ihop då något inte går som man ville? Att acceptera att man är sjuk och ibland inte orkar rida båda hästarna och då är jävligt duktig som ändå orkade ta in den ena i stallet och borsta igenom honom ordentligt, eller gå ut i hagen och säga hej ..
 
Sv: Deprimerad som hästägare

min hund betydde allt för mig när jag var deprimerad, jag jobbade iofs heltid och inte en männniska i min omgivning visste om det.
Jag jobbade och låg i sängen umgicks aldrig med folk, pratade aldrig med nån i princip. Tog på mig en mask å jobbade kom hem å bara va med min hund utan krav.
hade det inte vart för henne hade jag inte levt idag. Att hon behövde mig var det enda som gjorde att det var värt.
men medicin kanske kan vara värt att prova om du inte gjort de redan.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Oj, om jag hade ett svar på hur man inte skulle ställa så höga krav på sig själv så hade jag antagligen varit mer än lycklig just nu. Jag har väldigt jobbiga perioder där jag verkligen får kämpa för att ta mig ut till stallet (då det oftast också är det enda jag orkar med). Jag har ingen diagnos och jag vet inte om man skulle ställa någon på mig om jag utreddes, förhoppningsvis får jag svar på det i höst då jag äntligen börjat att inse att jag måste få bli frisk och fått kontakt med en KBT-kurator. Dock har jag tänkt så i flera år men efter en sjukskrivning och rehabilitering trodde jag att jag var kvitt mina hjärnspöken och det fungerade ganska fint i ett och ett halvt år. Jag har oftast många raka svar till personer i liknande situation som mig, att det inte är ok att leva med ständig ångest och trötthet som gör att livet blir en pina. Man har rätt till hjälp och med det menar jag riktig hjälp. Problemet är bara att det är så fruktansvärt svårt att be om den hjälp man vet att man behöver, att man (jag) oftast förminskar sina hinder och svårigheter. Åtminstone jag är för feg för att be om den hjälpen och oftast skjuter jag det bara åt sidan eftersom det efter många besök hos kuratorer, terapeuter, psykologer, behandlingsassistenter och gud vet alla jag träffat för att på något sätt få reda ut och arbeta med problemet inte fått någon direkt hjälp.

Jag vet att det är brist på min dåliga kommunikation och förmåga att ta tag i saker, att inte orka göra något åt situationen för att det bara blir krävande utan resultat liksom. Då orkar man inte och det är nog där problemet sitter hos många, det får liksom gå för långt innan man orkar att få någon annan att ta sin situation på allvar.

Vad gäller hästar, höga krav och dåligt samvete så är det något jag ofta har fått stå ut med. Jag vill utvecklas och träna hoppning, men mina mentala spärrar sätter oftast stop på detta och dessa spärrar blir otroligt mycket värre när jag mår dåligt = det går inte att komma så långt. Jag försöker att tillåta mig själv att de dagar jag mår dåligt är det ingen idé att jag utsätter min häst för en situation som kan resultera i att jag får hjärnblödning på henne. Det gynnar varken henne eller mig själv, så då försöker jag bara att mocka, känna igenom och pussa lite. Ibland ber jag någon annan att mocka och fixa maten. Om det är en mellandag med lite energi så brukar jag försöka att skritta ut en stund, om det så bara är för 20-30 minuter så är det bättre än inget. Det är förstås inte lätt, men min häst är det enda som faktiskt kan få mig att kämpa lite, att inte ge upp som jag gör med allt annat. Skulle jag inte ha häst så skulle jag sitta ännu längre ned i skiten, det är jag övertygad om.

Nu vet jag fan inte vad jag skrivit, men sammanfattningsvis så kan jag säga att jag vet exakt hur du känner dig. Att det är viktigt att få riktig hjälp och blir tagen på allvar så man inte skickas runt hela tiden, men med det behövs en öppen kommunikation och inget förminskande av ditt problem. Dina hästar mår inte dåligt för att du inte alltid har tid och ork till att motionera dem, detta måste du komma till insikt med och acceptera. Jag brukar tänka att huvudsaken är att jag tar mitt ansvar och ser till att de får mat, vatten, ren box och utevistelse i hage där de kan röra på sig. Det tjänar både du och hästarna på i längden eftersom hästar (och andra djur) är väldigt känsliga.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Jag har socialfobi och har väldigt svårt för att prata, de (läkare/kuratorer/skötare osv.) har frågat ett antal gånger om jag vill göra en utredning, vad jag isf själv misstänker och om jag tror det kommer bli någon skillnad för mig om jag får någon diagnos och vet vad som är galet, jag har då sagt att; Ja, jag vill göra en utredning och jag misstänker det och det för att jag mår si och så .. men ingenting händer ..
Det senaste halvåret har jag gått hos en och samma läkare och skötare men ingen av dem verkar förstå. Eftersom jag har fått egen bostad och börjat arbetsträna så tror de att allting är bra, men jag har alltid haft perioder (som varar i 1-2 månader) dä jag har klarat av saker och mått hyffsat normalt, men det har alltid slutat med att jag blivit deprimerad igen och gett upp allting - vilket de vet om ..

Har bett anhöriga att ringa och prata med dem och tala om att jag vill göra en utredning ang. bipolär sjukdom osv. men de får då bara svaret att det är på G (här syftar de på en funktionsbedömning jag ska göra snart och inte en utredning.) och att jag "mår bättre nu".

Pga. min enorma blyghet klarar jag heller inte av att be om en ny psykiatrer, då hon jag träffar nu inte förstår mig för fem öre, hon menar att jag inte har social fobi utan inte bara inte bryr mig om att jag är ensam, hon tyckte att jag borde flytta hemifrån eftersom jag bara tog utan att ge någonting tillbaka till mina föräldrar då jag bodde hemma, var djupt deprimerad, ätstörd och inte hade några pengar. Det var nog det mest förnedrande någon har sagt till mig i hela mitt liv, det var på vårt första möte och min pappa var med. Jag började gråta efter fem minutuer och hon upprepade gång på gång att jag parasiterade dem och att de inte alls behövde försörja mig om de inte ville. Min pappa sa t.o.m ifrån att även om jag var myndig, så var jag faktiskt hans dotter och undrade hur jag skulle klara mig om jag inte ens fick umgås med dem och då bli helt utan kontakt med andra människor, isolerad i en lägenhet i stan?

Jag har testat ett antal olika antidepressiva och ångestdämpande mediciner. Äter nu venlafaxin sedan 9 månader.

Varför ska allting vara så svårt? :(
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Alltså, man blir ju mållös... Jag förstår exakt hur du har det! Jag försöker skriva eftersom jag är duktig på att uttrycka mig i text. I tal är jag värdelös för där lyser min osäkerhet igenom och tar över. Det är dock ändå svårt att vara helt ärlig, men jag ska testa detta med kbt-kontakten på fredag. Ingen har ens nämnt något om en utredning på mig, trots att jag begärt det på akutpsyk båda gångerna jag varit där. Det är svårt att få uppmärksamhet! Kan du tänka dig att till akutpsyk med en skriven text och/eller stöd från föräldrarna? Om inte jag får någon respons på fredag så måste iaf jag börja fundera i de banorna..
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Jag har ingen diagnos, då jag aldrig velat ha en utredning, så jag vet inte om mina depressioner och ångest beror på hjärnan eller är rent emotionella. Men jag vet att de är äkta. Jag har mått dåligt så långt tillbaka jag kan minnas, men den verkligt utlösande faktorn var troligast bortgången av min bästa vän då jag gick ut sjunde klass. Världen rasade ihop i en hög omkring mig och jag klarar inte att bygga den hel igen.
Jag har varit fysiskt självdestruktiv, och är det nog fortfarande fast armarna varit hela i över ett år (och inget sår halvåret-året innan dess var djupare än att det blev en svidande blodstrimma mot huden), det är sådant som tar tid att försvinna.
Ångesten ligger där någonstans i bakgrunden, och har kommit på riktigt först nu på senare år. Under högstadiet var den bara en djup smärta och saknad, idag är den ångest och flykt. Den anfaller, och den gör det hårt. Smärtan skär i mig, kroppen skriker flykt men jag har ingen energi att springa någonstans. Det är sällan något särskilt som lockar fram den, örfilen kommer ur ingenstans och är skoningslös. Den gömmer sig i skuggorna under vissa perioder, och kommer fram i de sämre perioderna.
Vissa dagar kan jag vakna och känns det som att all energi har sugits ur mig. Jag orkar ingenting, och måste påminna mig om att andas. Allt blir svårt och tungt, en press jag inte orkar resa mig under. Jag ligger i sängen med trötta tårar som sällskap. Det är inte ofta nu på sistone, och kanske börjar jag lära mig att hantera det och få gjort vad jag måste trots att hela kroppen skriker efter att få ligga ner. Jag har perioder då allt är mörkt, svart, jobbigt, en börda jag måste men inte orkar lyfta. Det varar en timme, en dag, en vecka, en månad, flera månader. När inte ångest eller smärta slår mig i ansiktet, känner jag mig..tom, nästan likgiltig.
Andra perioder, eller kanske det är mellan de sämre perioderna, mår jag ok. Demonerna finns där i bakgrunden och äter energi, men håller sig i övrigt utom synhåll. Jag kan inte ärligt säga att jag mår riktigt bra, men jag klarar mig. Jag kan känna äkta glädje, lika verklig som smärtan och saknaden är. Nu på sistone, är det något mer av dessa perioder och de likgiltiga än av de ångestfyllda. Det är mer hanterbart, inte lika mycket kast hit och dit.

Nu blev det visst en roman, och jag hoppas att det inte låter värre/svårare än det faktiskt är. Just nu är jag ok, jag kan nästan säga att det är bra.

När det gäller hästeriet, så är det något som ofta hållit mig flytande. Men det kan också kasta omkull mig, vilket jag erfor för något år sedan. Jag höll på att gå in i väggen, och orkade helt enkelt inte. När jag väl satt i sadeln var det bra, men det kunde ta mig halva dagen att sadla. Vintern passerade, våren och sommaren kom, men det förändrades inte. Hästen behövde ridas nästan dagligen för att må riktigt bra, och för att göra en lång historia kort så lånades hon ut på foder i augusti 2010. Allt blev helt enkelt för mycket för mig, i kombination med en dålig psykisk period.
Nu köper jag en ny häst (fv köper stoet), och denna gång ska vi stå i ett stall som ställer mindre krav på mig. Om jag hamnar i läget att jag verkligen inte orkar, kan jag fortfarande se till att hästen får vad han behöver. Jag behöver hästarna i mitt liv, och jag vill ha en egen häst, men jag måste se till att orka med.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Jag ligger inne sen inne på en psykriatisk behandlingsenhet sedan 7 månader tillbaka. Hade jag inte fått chansen att komma hit så vet jag inte om jag hade funnits idag. Jag har mått dåligt sålänge jag kan minnas och det är inte förens nu jag har börjat få hjälp. Har fått diagnosen disociation. Mitt mående går väldigt upp och ner. Vissa dagar kan jag vara den där glada tjejen som orkar göra saker och nästa dag så orkar jag inte ens ur sängen. Allt kan väldigt snabbt dippa neråt utan nån speciel orsak.

Hästarna har alltid varit min räddning. Men i våras mådde jag så dåligt att jag knappt aldrig var i stallet och när jag väl lyckades ta mej dit så fick jag ångest för att jag inte orkade sköta om dom, kände mej verkligen som världens hemskaste hästägare. Som tur är har jag världens bästa stallkompisar som skötte om mina hästar när jag inte var där. I mars var jag tvungen att avliva ena hästen pga av ryggproblem och i april åkte ponnyn till sin nya ägare. När båda hästanra var borta så dippade mitt mående ännu mer och det här har varit den värsta sommaren i mitt liv.

Men nu för en vecka sen fick jag hem min två åring som stått hos min moster. Och den här veckan har verkligen varit super. Varje dag har jag cyklat ut till min häst och skötit om henne. Just nu mår jag bra. Men jag är hela tiden rädd för att ramla ner igen. Både min moster och stallägeren har gett mej ett ultimatum tar jag inte hand om min häst själv så säljs hon :crazy:
Dom förstår inte riktigt hur det är att faktiskt må psykiskt dåligt...

Tycker att det är en bra idé med en tråd där vi kan peppa varandra :)
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Pga. min enorma blyghet klarar jag heller inte av att be om en ny psykiatrer, då hon jag träffar nu inte förstår mig för fem öre, hon menar att jag inte har social fobi utan inte bara inte bryr mig om att jag är ensam, hon tyckte att jag borde flytta hemifrån eftersom jag bara tog utan att ge någonting tillbaka till mina föräldrar då jag bodde hemma, var djupt deprimerad, ätstörd och inte hade några pengar. Det var nog det mest förnedrande någon har sagt till mig i hela mitt liv, det var på vårt första möte och min pappa var med. Jag började gråta efter fem minutuer och hon upprepade gång på gång att jag parasiterade dem och att de inte alls behövde försörja mig om de inte ville. Min pappa sa t.o.m ifrån att även om jag var myndig, så var jag faktiskt hans dotter och undrade hur jag skulle klara mig om jag inte ens fick umgås med dem och då bli helt utan kontakt med andra människor, isolerad i en lägenhet i stan?

Det där är verkligen vården i ett nötskal :mad: Jag tycker du ska försöka samla mod till dej och byta psykiatrer eller kan du inte be din pappa? Du ska inte behöva träffa nån du inte tris med eller litar på för då kommer det aldrig att bli bättre...
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Mina hästar blir inte ridna varje dag och en del dagar får de bara precis det grundläggande tillgodosett. Jag har svår adhd som jag medicinerar för och har också återkommande depressioner. En sak är i vart fall säker och det är att när min man undrar om vi inte ska dra ner på djurbeståndet här hemma för att underlätta för mig. ( Vi har förutom hästarna: får, gäss,ankor, hundar o.s.v) får jag dödsångest. Det är ju rutinerna kring djuren som tvingar mig att kliva upp på morgonen och tänka framåt. Jag är ingen elitryttare, inte ens en duktig amatör och jag behöver verkligen inte den pressen på mig att försöka bli det heller. Min psykiatriker säger att många människor (han är diplomat förstås) behöver lära sig att acceptera sig själva som de är. Att sluta döma sig själva efter den hårdaste av mallar, för att istället inta en mer förlåtande inställning till den de är. Ingen är ju perfekt och vem ska bedöma vad som är idealet?

De dagar när jag mår som sämst ställer min familj upp och hjälper mig att orka med alla måsten och det gör mig stark så jag klarar av att se fram emot morgondagen också. Det måste vara ruskigt svårt att vara omgiven av nära och kära som inte kan förstå att djuren är en del av ens liv och som istället för att ställa upp och hjälpa och stötta, så att man kan och orkar ha det andhålet, ställer ultimatum och skapar mer stress som söndrar själen ännu mer.

//

Jimma
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Jag har bett mina föräldrar om hjälp med både byte av läkare och utredning, men de tycker att jag träffar läkaren så sällan och därför borde stå ut, att de har ringt tillräckligt och inte "vill vara tjatig" och att läkarna har sagt att jag är deprimerad så vad mer behöver vi veta? :(

Har däremot en kusin som krigar endel för mig, hon har ringt och bråkat med min skötare, jagat min läkare och håller nu på att författa ett långt brev om mitt mående, hennes tankar och varför jag borde få göra en utredning. Hon har även kontakt med någon på socionomer utan gränser (heter det va?) som är villig att hjälpa till om ingenting händer.
Min granne, som arbetar med autistiska ungdomar och har endel erfarenheter av psykvården, har även hon lovat att hjälpa mig om jag inte får göra en utredning innan Oktober ..


Idag är det en ganska bra dag och jag är ridsugen! :)
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Härligt! Vi måste ta till vara på de bra stunderna :-) Jag tycker att du verkar ha en bra plan och backup med din kusin och granne! Här kan vi pappa varandra! Jag håller på att författa ett underlag om mitt mående som kbt-kuratorn ska få läsa. Beroende på reaktion och handling där så har jag en sporadisk kontakt på psyk som jag ska vända mig till. Under tiden försöker jag att kämpa för min egen skull, det enda jag har motivation till är min häst. Min häst är den som kommer att hjälpa mig förbi detta.
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Hur har det gått för er denna veckan? :)

Jag kom tillbaka till föräldrarnas gård i förmiddags och ska vara här över helgen. Vädret är värdelöst och jag är trött och nedstämd, är orolig över att jag har tröttnat på hästarna helt, jag älskar dem och jag tycker fortfarande om att rida, men det är så otroligt svårt att komma så långt. Det är att ta sig ur sängen, klä på sig ridkläderna, gå ut i stallet, hämta in hästarna, sadla osv. som är tugnt .. kommer det alltid vara såhär? Jag vill kunna vakna på morgonen och tänka "idag ska jag rida!" och då ska det göras också, kännas bra .. utan massa negativa tankar, utan massa ångest och tårar . .
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Jag har varit i stallet hela veckan :) fast vissa dagar har det känts riktigt motigt att ta cykeln och cykla dit, har ju lixom 1.5 mil till stallet. Men det är värt det när man väl kommer fram.

Men idag var det inte roligt att vara hästägare... Spöregn hela dagen så var totalt genom blöt när jag kom till stallet, fixade allt och gosade lite med hästen, sen hade jag kvällsfodringen och efter det cykla jag hem i mörker och spöregn. Båda regnställena blev väl använda ;)
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Har inte ridit på en vecka... Ska dock ta tag i det nu igen. Håll fast vid hästarna om du kan, det är en trygghet. Själv har jag äntligen varit ärlig med den kurator jag träffat idag, remiss till psyk. för en utredning är med största möjlighet på gång för min del :-D
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Känner igen mig i det du skriver. Har haft min häst i 11 år men sista åren så har de varit sådär med ridningen. Mina föräldrar har ställt upp att hjälpa till med honom och även ett par tjejer har hjälpt mig rida hästen de perioder när de var värst.
Runt 18årsåldern så blev jag sjuk. Depression, ångestproblem och social fobi som jag fortfarande kan ha svårt med i perioder. De jobbiga är att ibland känns de inte som att man får hjälp innan läget är så akut att man försöker något dumt och blir inlagd. Testat diverse mediciner och jag är väl inte direkt positivt till psykvården överhuvudtaget. En utredning gjordes och diagnoserna jag fick va "GAD", ADHD och social fobi. Jag kunde inte gå gymnasiet och en ganska lång period kunde jag inte gå ut där de fanns folk.
Har aldrig varit en person med många vänner och blev mobbad i skolan. Jag tror sånt kan sätta ganska djupa spår ibland. Men jag har nog hästen att tacka att jag stått ut med alla problem även de perioder då jag inte klarat av att vara där. Man känner sig dum och dålig men så är de inte.

För 2 år sen tog jag mig ur allt och har faktiskt lyckats komma igång igen med mitt liv. Sakta men säkert. Jag läser in ämnen på komvux, är sambo, har en galen liten vovve, kan sitta bland folk igen och prata och hästen ska flytta till ett stall här i närheten.
Jag personligen tror inte på psykvården eftersom den enda hjälp jag fick var att bli medicinerad till en zombie och ingen hade tid att sitta ner och prata och faktiskt ta tag i orsakerna. Men de finns få personer som ägnar sig åt olika terapiformer som jag tycker verkar riktigt vettiga och väntar på en tid nu i höst. Övervägt att testa KBT? De ska tydligen ha bra effekt på bland annat social fobi. Någon som redan testat?

Jag tycker inte du ska göra dig av med hästarna. Använd dig att de för att hitta någon motivation även de dagar då de känns helt omöjligt.

Ge inte upp! :)
 
Sv: Deprimerad som hästägare

kl.
hur vet man om man är "nere" eller bara lat?
Jag har varit väldigt trött i många år. orken räcker liksom inte till.
Jag sover alldelles för mycket. måste ha en powernap om dagen på helst 1-2timmar.
När det blir måsten så blir jag lite konstig och känner liksom att nej det är jobbigt jag vill inte längre. kan vara saker jag planerat att göra med någon men som sen inte blir av pga mig.

Har ganska nyligen köpt en ny häst vilket är super roligt. men vissa dagar får jag tvinga mig själv att rida. jag tränar hoppning och har precis börjat tävla med den nya vilket är super skoj. men ibland när jag ska iväg på träningar så tänker jag ibland att det ska hända nånting så jag slipper köra iväg.(tar 10 min att köra)
men jag älskar att träna och rida! jag lever för mina hästar!
har även dåligt samvete för min ponny på 23 år bara går i hagen som pensionär, vilket hon älskar, men jag tycker synd om henne att hon bara blir borstad på någon gång i veckan..
vet inte om jag bara är lat eller om det är nåt som spökar.
hade en tid på gymnasiet när jag mådde grymt dåligt.
jag känner inte att jag mår dåligt nu, eller kanske inte vill känna efter.
Jag känner mig dock jävligt ensam. min familj bor 15 mil bort. jag har ingen pojkvän, "hinner" inte umgås med vänner.
Jag är bara i stallet med hästarna och på jobbet.
men ibland kan jag vara i stallet i flera timmar om jag är ledig från jobbet. är jag hemma när jag är ledig så sover jag mest..
hur vet man när något är fel?
 
Sv: Deprimerad som hästägare

Om det är något som är fel så känner du nog det själv, mår du dåligt och behöver prata med någon så tveka inte att söka hjälp!
Ens problem är aldrig för stora eller för små :)

Hittar man bara rätt personer inom vården så kan man få mycket hjälp oavsett vad det nu är för problem/diagnos man har :)
Sover du dåligt om nätterna också? Eller är du trött även fast du sover tillräckligt?
Vad är det du tror ska hända när du ska köra och träna? Har du alltid tänkt sådana tankar?
Har du funderat på att skaffa någon medryttare till din ponny? Jag har en medryttare till min stora häst och det är faktiskt väldigt skönt att ha någon som rider honom någon gång extra i veckan och minskar lite på mitt dåliga samvete, dessutom blir jag ofta ridsugen själv när hon har varit här och tränat honom :)

Folk säger ju ofta att de är så fruktansvärt deprimerade, när de egentligen bara är lite nedstämda på grund av det dåliga vädret eller efter ett bråk med någon vän. När jag säger depression så menar jag att man lider av flera av symptomen som nämns nedan (plus självmordstankar/planer, ångest, isolering etc.), att det är långvarigt och inte beror på annan sjukdom eller något trauma.
"En depression kan vara av olika svårighetsgrad och ge varierande, ibland mycket svåra, symtom. Om du har en depression är det vanligt att du:
känner dig nedstämd. Ingenting känns särskilt meningsfullt eller roligt längre. Ibland kan du känna hopplöshet och att du aldrig kommer att kunna bli glad igen.
får svårt att påbörja och ta itu med saker och ting.
får försämrat minne och svårt att koncentrera dig.
blir rastlös.
känner ångest och är lättirriterad.
känner dig värdelös och har svåra skuldkänslor.
får försämrad aptit och går eventuellt ner i vikt.
är väldigt trött, trots att du sover.
har sömnproblem, till exempel att du vaknar tidigt med ångest och oro.

Du kan även få kroppsliga tecken vid ångest och depressionstillstånd, till exempel:
andnöd
hjärtklappning
värk i till exempel muskler."
/vårdguiden
 
Sv: Deprimerad som hästägare

jag sover hela nätterna, drömmer dock väldigt konstiga drömmar som gör att jag ibland vaknar och undrar om det är sant eller inte.
upprepade drömmar också. men är ändå trött hela dagarna därför jag måste ta powernaps. kroppen och knoppen blir helt slut.
Jag tror inget ska hända när jag kör och tränar utan det är liksom jobbigt att lasta och köra. fast hästen är super snäll att lasta och köra så där är inget problem så.
min ponny är 23 år och inte riden på snart 1 år. hon avskyr att jobba, tycker mest om uteritter men är en bestämd dam så måste ha en rutinerad ryttare men dom vill oftast inte bara rida ut lite då och då..barn avskyr hon tyvärr så ryttaren måste vara i tonåren.
men leta skadar inte. men det är också jobbigt..

för nån månad sen så fick jag helt plötsligt skit ont i "hjärtat" högg liksom till och kunde inte andas djupt. gick till vårdcentralen och fick någon dansk doktor som inte fatta nånting. men det gick över efter någon dag.
kan ibland sitta hemma och tänka att om jag skulle dö undra hur lång tid det skulle ta innan någon märkte det, men jag vet att iaf dom i stallet och jobbet skulle börja undra. en del av sakrna du nämner stämmer in.
men sen tror jag inte jag är deprimerad. jag äter grymt dåligt och gått ner lite i vikt men det tror jag är ridningen och att jag äter dåligt.
kanske lider jag bara av lite vitaminbrist? äter inte kött nämligen.
när jag ligger i sängen och ska sova så känns det i kroppen. lite ömt liksom.
har även haft perioder där jag tappat kontrollen när jag druckigt, blivit fly förbannad över minsta lilla men då varit så onykter att jag inte minns det själv dagen efter.
det humöret är borta. nu känner jag liksom ingenting. skrattar alldelles för sällan men sitter inte och gråter heller.
känns helt likgiltigt allting. tomt på nåt sätt.
känns så fel eftersom min stora dröm var att få en stor häst och komma igång med tävlingar igen, men allt känns bara jobbigt!
har bott hemifrån sen jag var 16, är 24 nu och träffar knappt familjen eftersom dom bor 15 mil bort.
och jag vet inte ens när jag fick en kram sist :(
känns som enda anledningen till att jag lever är för min katt och mina hästar för vem skulle ta hand om dom om jag skulle dö? hemska tankar, men förstår inte varför dom ploppar upp?
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Fy vilken jobbig sits jag har satt mig i. För två år sedan köpte jag en unghäst då min andra häst var skadad och det verkade inte som...
Svar
16
· Visningar
2 082
Hästmänniskan Hej! Jag är 14 år och älskar hästar över allt annat (förstås);) Jag behöver tips och råd om hur vida jag ska göra med en svårhanterlig...
2
Svar
25
· Visningar
1 903
Senast: ameo
·
Hästmänniskan Jag har ett riktigt dilemma som jag mår riktigt, riktigt dåligt av. Jag har 2 ston och en äldre valack. Valacken är 20 år, har en åkomma...
2
Svar
24
· Visningar
2 823
Senast: mars
·
Hästmänniskan Jag behöver hjälp! Det är en lång text men om någon orkar läsa och ge mig lite stöttning så skulle det uppskattas enormt! För er...
2
Svar
28
· Visningar
3 635
Senast: Lavinia
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp