Ragge_
Trådstartare
Hej,
Undrar om det finns fler här som lider av ångest, depression eller någon annan psykisk sjukdom som gör det svårt för er att rida eller känna er tillräckliga för era hästar?
Funderar på om vi kan dela med oss av våra tankar, hur vi mår och hur dagarna går för att försöka motivera varandra? Vad har du gjort med din häst idag och hur fick det dig att må?
Börjar med att dela med mig lite av min historia;
Jag är 19 år, hoppade av gymnasiet pga. depression och bara gått hemma de senaste två åren. Har kastats fram och tillbaka mellan olika psykiatriker och skötare som har satt diverse diagnoser i pannan på mig, utan att egenligen lyssna på mig eller göra en ordentlig utredning. Jag går nu hos en skötare en gång i veckan och har alldeles nyligen börjat arbetsträna på kommunens hunddagis här tre dagar i veckan.
Den här veckan har jag inte orkat gå dit någon av dagarna, jag missade min tid hos psyk. och har bara legat i min säng i lägenheten .. allt har kännts tomt och meningslöst.
Jag har en egen nordsvensk valack samt ett russ på foder som står på mina föräldrars gård drygt två mil ifrån stan där jag bor. Är där över helgerna och försöker även åka dit någon kväll mitt i veckan för att rida. Har nyligen skaffat en medryttare åt nordsvensken som rider honom ca. en gång i veckan, så vanligtvis får de motioneras 3-4 dagar i veckan.
Under perioder mår jag dock sämre, ibland går det upp och ner flera gånger om dagen men ibland ligger jag apatisk i flera dagar och är deprimerad och ångestfylld i veckor - är i en sådan period just nu ..
Jag var ute förra lördagen och red, men då fick jag sitta en timme på trappan och slåss mot mina ångestmonster och pappa fick erbjuda sig att följa med och köra russet innan jag orkade gå ut i hagen, bortsett ifrån det har jag inte ridit på minst två veckor.
Jag tänker att det är meningslöst att rida eftersom jag rider så sällan, att jag rider dåligt, att jag bara flummar runt i skogen och aldrig kommer någonstans, att jag inte ger dem tillräckligt med kärlek och motion, att jag är en värdelös matte och ryttare och att det bästa vore att jag sålde dem ..
Egentligen vet jag ju att mina hästar inte alls far illa, de kommer bra överens, är friska och går omkring och betar i stora hagar med varierad terräng. De överlever .. och så vet jag att jag förmodligen inte hade överlevt utan dem, då de för det mesta ger mig massor av glädje, kärlek och motivation i livet. Men vissa dagar, då allt är svart och hopplöst, så har jag ett så fruktansvärt dåligt samvete över detta ..
Är dessutom ensam om att vara hästintresserad i min familj, så de är varken särskilt peppande och kan heller inte rida/köra/gå med hästarna ibland under de veckor jag mår dåligt .. Är också ensam i stallet och har inga att rida ut med, vilket förmodligen hade gjort det enklare att komma ut vissa dagar ..
Undrar om det finns fler här som lider av ångest, depression eller någon annan psykisk sjukdom som gör det svårt för er att rida eller känna er tillräckliga för era hästar?
Funderar på om vi kan dela med oss av våra tankar, hur vi mår och hur dagarna går för att försöka motivera varandra? Vad har du gjort med din häst idag och hur fick det dig att må?
Börjar med att dela med mig lite av min historia;
Jag är 19 år, hoppade av gymnasiet pga. depression och bara gått hemma de senaste två åren. Har kastats fram och tillbaka mellan olika psykiatriker och skötare som har satt diverse diagnoser i pannan på mig, utan att egenligen lyssna på mig eller göra en ordentlig utredning. Jag går nu hos en skötare en gång i veckan och har alldeles nyligen börjat arbetsträna på kommunens hunddagis här tre dagar i veckan.
Den här veckan har jag inte orkat gå dit någon av dagarna, jag missade min tid hos psyk. och har bara legat i min säng i lägenheten .. allt har kännts tomt och meningslöst.
Jag har en egen nordsvensk valack samt ett russ på foder som står på mina föräldrars gård drygt två mil ifrån stan där jag bor. Är där över helgerna och försöker även åka dit någon kväll mitt i veckan för att rida. Har nyligen skaffat en medryttare åt nordsvensken som rider honom ca. en gång i veckan, så vanligtvis får de motioneras 3-4 dagar i veckan.
Under perioder mår jag dock sämre, ibland går det upp och ner flera gånger om dagen men ibland ligger jag apatisk i flera dagar och är deprimerad och ångestfylld i veckor - är i en sådan period just nu ..
Jag var ute förra lördagen och red, men då fick jag sitta en timme på trappan och slåss mot mina ångestmonster och pappa fick erbjuda sig att följa med och köra russet innan jag orkade gå ut i hagen, bortsett ifrån det har jag inte ridit på minst två veckor.
Jag tänker att det är meningslöst att rida eftersom jag rider så sällan, att jag rider dåligt, att jag bara flummar runt i skogen och aldrig kommer någonstans, att jag inte ger dem tillräckligt med kärlek och motion, att jag är en värdelös matte och ryttare och att det bästa vore att jag sålde dem ..
Egentligen vet jag ju att mina hästar inte alls far illa, de kommer bra överens, är friska och går omkring och betar i stora hagar med varierad terräng. De överlever .. och så vet jag att jag förmodligen inte hade överlevt utan dem, då de för det mesta ger mig massor av glädje, kärlek och motivation i livet. Men vissa dagar, då allt är svart och hopplöst, så har jag ett så fruktansvärt dåligt samvete över detta ..
Är dessutom ensam om att vara hästintresserad i min familj, så de är varken särskilt peppande och kan heller inte rida/köra/gå med hästarna ibland under de veckor jag mår dåligt .. Är också ensam i stallet och har inga att rida ut med, vilket förmodligen hade gjort det enklare att komma ut vissa dagar ..