Den Stilla Ryttaren

[annakg]

Jag har funderat på en sak... Det pratas väldigt mycket om att det är viktigt med den "stilla" stitsen, alltså en sits som inte inverkar. Men hur ofta och när ska man tillämpa detta?

Jag själv blir "stilla" när hästen börjat jobba ordentligt och man märker att den inte tappar detta ifall man blir stilla. Just den hästen jag rider nu är en häst som man måste joxa med en del innan hon kommer dit. Mycket sits och skänkelhjälper och (tyvärr!!!) ofta en del hand. Men när hon börjat komma till eftergift, slappna av och arbeta igenom kroppen så blir jag automatiskt oinverkande, både med sitsen och handen och korrigerar med småsmå hjälper ibland. Men det tar ju sin lilla stund innan detta sker, och vissa, slöare pass sker det inte!
(Måste nämna att jag är oinverkande som belöning och på lugna uteritter också ).

Hur gör ni... Hur bör man göra? Det behövs väl ändå en del inverkan för att få en häst att arbeta?

 

[Rumpnissen]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Jag tänker så här; att sitta still utan att inverka är en dödssynd.

Man kan inverka aktivt eller passivt med sitsen. När man rider passivt så sitter man med hästen. Man anger takten, tempot och ramen för hästen, man ger hästen utrymme att arbeta och använda sin kropp. Det innebär inte att man sitter stilla - för stillhet innebär just att hästen ska vara stilla eftersom man blockerar dess kropp.
Å andra sidan innebär det inte att man hela tiden ber om något, man ger hästen bara de bästa förutsättningarna att utföra det arbete man bett den göra genom den aktiva ridningen. För det mesta tänker jag inte alls på att jag rider passivt, det märker jag först om jag tappar bort mig i min ridning och hästen tvärnitar. När hästarna är pigga eller busiga däremot, måste jag tänka mer på den passica ridningen.

Det aktiva sätet används vid korrigeringar, för att få fatt på en bog, få hästen kvickare osv. Helt enkelt när man vill ändra på något.

Så tänker jag. Men gränsen är nog ganska vag och skiftande.

 

[annakg]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Juste, det måste man ju göra när man är stilla: släppa fram hästens rörelser! Men det försöker jag faktiskt, så gott jag kan iaf :P

Vad roligt att du tycker att det är en dödssynd! Att alla ryttare kan tycka så olika Har läst på många ställen att det är viktigt med den "passiva" sitsen också nämligen!

Själv tycker jag att det är lite belöning för hästen, när den väl går riktigt bra att man sitter där och låter den göra det utan att "tjata" på den.

 

[Rumpnissen]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Absolut - den bästa belöningen du kan ge din häst är att sluta be den om något. Men det betyder ju inte att man slutar inverka, för det gör man så fort man sitter på en häst. Att inte alltid rida aktivt är ju jätte viktigt - det är ju dödande för arbetslusten. Hästen får aldrig veta att den duger.

Men allt det här beror ju på hur man definerar begreppen. Att sitta stilla - rida passivt och rida aktivt är olika saker. Sitter stilla gör man när hästen står rakt uppp och ner och sover.

 

[Djurjouren]

Sv: Den Stilla Ryttaren

att sitta stilla på en häst är enda sättet att inverka på en häst. Man ska alltid sitta stilla, dvs inte låta hästens rörelser förstärkas ända ut i sin kropp. Sidvärtsrörelserna vill jag gärna släppa igenom för då blir hästen "lösgjord" FRam och tillbakarörelserna bör man sitta emot för följer man dem blir hästen stel.
att sitta stilla är en konst som FÅ behärskar. det är unegfär det jobbaigaste man kan göra, det tar väldigt många år av träning att bemästra det.

 

[annakg]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Ok, jag menar nog "rida passivt" när jag säger sitta stilla .
Det jag tänkte mest på att jag har läst att flera duktiga ryttare (läst i tex hästsportstidningar) tycker det är väldigt viktigt med just detta - rida passivt. Jag har inte tänkt så mycket på det innan förutom att jag gör det mer som en belöning, när hästen väl kommit till arbete. Jag har fått för mig att vissa rider passivt för att få hästen att komma till arbete: vilket jag inte försår

 

[annakg]

Sv: Den Stilla Ryttaren

att sitta stilla på en häst är enda sättet att inverka på en häst. Man ska alltid sitta stilla, dvs inte låta hästens rörelser förstärkas ända ut i sin kropp. Sidvärtsrörelserna vill jag gärna släppa igenom för då blir hästen "lösgjord" FRam och tillbakarörelserna bör man sitta emot för följer man dem blir hästen stel.
att sitta stilla är en konst som FÅ behärskar. det är unegfär det jobbaigaste man kan göra, det tar väldigt många år av träning att bemästra det.

Oj vad det verkar vara olika hur man uppfattar begreppet! Spännande .

Hur menar du nu riktigt, att man ska vara rörlig i höfterna men inte "jucka"?

 

[Totola]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Tycker ämnet är intressant, så med risk för att spåra ur teoretiskt:

Jag (icke-tävlingsryttare) har alltid som mål att kunna vara så passiv som möjligt och bara positionera hästen dit jag vill ha den -i den form, rörelse och balans jag vill ha den - och sen kunna lämna den där och "åka med" (utan att störa) tills jag vill göra en ändring i riktning, tempo, gångart eller dylikt. Samtidigt vill jag gärna separera hjälperna till att betyda olika saker, vilket nog går emot principerna att man ska rida så mycket med sitsen som möjligt och så lite med hand och skänkel som möjligt.
Om jag vill sakta ner hästen med sitsen och inte har kommit till det där perfekta flowet i form och balans så är risken stor att man stör hästen, att den känner sig lite låst i sina rörelser eller att man spänner sig och överför spänningen till hästen.
Om man i samma scenario använder sitsen istället för skänkel (innan hästen är mottaglig enligt ovanstående kriterier) så blir risken ungefär densamma i form av följsamhet och spänning.
Så i jobbet att få hästen såpass balanserad, formad och skolad är det så stadigt, framsläppande och stilla säte som gäller, att man istället tar övriga verktyg till hjälp för att åstakomma det där "lätta" där det känns som att man med tankeöverföring och pyttejusteringar i sitsen kan forma hästen till det man vill.
Samtidigt är sitsen ett väldigt kraftfullt verktyg även när det fungerar passivt, huruvida man släpper fram hästen i den rörelse man vill ha och huruvida man klarar av att hålla sin stabilitet även på en ostadig häst och kanske tack vare det lyckas rädda upp en balans som var på väg att gå förlorad.
Extrahjälperna får aldrig bli ett krav till att få hästen gå kvar i det jag bett om, då anser jag att den inte lärt sig rörelsen eller hjälperna ordentligt utan att någon eller några pusselbitar fattas. Utan extrahjälperna kan stundvis korrigera eller ge kommandon men inget som hästen får bli konstant eller ett krav för att bibehålla ett visst tempo/en viss rörelse.
För att som slutmål ha lyckats sätta hästen i en såpass självbärig och balanserad form att den mer och mer att det som sagt till slut känns som tankeöverföring snarare än hjälper som styr hästen. Vilket såklart kräver en massa även av ryttaren för att inte sabba för hästen, i det läget är ju själva poängen att den blir mycket mer känslig för ryttarens sits.

Själv har jag absolut ingen supersits men försöker alltså gå efter denna teoretiska grund. Påstår inte att det är någon allmän sanning men "min" sanning som jag utgår ifrån just nu.
Å andra sidan har jag en häst som 1. flyttar min sits väldigt ofta till en grad där det känns som lutande tornet i pisa, det är alltför frestande att flytta tillbaka med hästen för att sitta rakt så det gör jag ofta. 2. lyssnar bättre på sitsen än övriga hjälper, frestande att försöka hitta rätt "knappar" i sitskommandon än få hästen lyssna bättre på övriga hjälper.
Så trots den egentliga filosofin om "release of aids" inklusive sits blir det lätt att jag sitter och experimenterar med - om jag flyttar den här kroppsdelen lite hitåt, hur reagerar hästen då? Vilket förmodligen är bra innan man hittat och lyckats korrigera alla fel man har i sin sits som omedvetet motverkar hästen.

 

[greger]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Min erfarenhet är att det är bäst att börja passet med att slappna av som ekipage, alltså att ryttaren är följsam och inte inverkar mer än nödvändigt för att få hästen att röra sig åt rätt håll. Efterhand som man blir varmare ökar också kraven och därmed inverkan, men målet är att behålla en följsamhet i den "ram" man sätter med sitsen. Sedan ger man kanske allt snävare ram när man ökar kraven, men friare när man vill belöna med avslappning.

Jag håller nog med Rumpnissen om dennes definition av aktiv och passiv sits. Tycker inte man ska vara mer aktiv än hästen vad gäller rörelse (inget juckande alltså) men däremot kan man behöva strama upp sig och sin sits väldigt, för att inverka på ett bra sätt, behålla balansen och påverka hästen mot samling. Så även det som kanske ser passivt ut är ett hårt jobb, detta att hålla ramen. Samtidigt som man vill vara stabil i sin "passiva" eller "stilla" sits bör man som ryttare tillräckligt "lösgjord" själv för att kunna medge de rörelser hästen ska göra.
Sedan om man vill inverka specifikt, problemlösande eller hjälpgivande, då "aktiverar" man sitsen från ursprungsläget mer som en "hjälp", som man då släpper när den fått svar av hästen.

Det kan vara svårt att kombinera "stillhet" med följsamhet, men det beror förståss på hur man tolkar orden. Såhär tolkar iallafall jag det:
"Följsamhet" kan i sin sämsta form innebära en ryttare som gungar och skvalpar runt på hästryggen med en idé om mjukhet, och då med sin kropp förstärker hästens rörelser och då hamnar i orytm.
I sin bästa form innebär det en ryttare som med sin sits medger alla hästens rörelser genom ryggen, men absorberar dem med rumpa / mage, med sviktande ländrygg men bibehållet stilla, balanserat överliv.

"Stillhet" i sin sämsta form innebär en rigid ryttare som med sin sits inte möjliggör för hästen att slappna av i ryggen, som inte släpper fram bakbenens rörelser. Skapar spänningar och ofta i och med det taktrubbningar.
I sin bästa form innebär det en ryttare som balanserar sig själv och absorberar hästens rörelser med sin kropp, som sitter stadigt och stabilt nog att ge en ram åt en vinglig häst. En sits som i sig är rak nog att ge en ram åt hästen som hjälper till att räta ut snedheter.

Ang TS om hästen som tycks behöva väldigt aktiv inverkan:
Efter ponnyåren red jag en häst som jag upplevde väldigt "tung", och tycktes behöva väldigt aktiv inverkan för att komma till jobb, med resultatet att vi båda blev rätt spända och jobbade in en massa stelheter i oss som ekipage. Även om det lossnade på slutet av ett långt pass kändes det inte riktigt bra.
Jag fick lära om mig, och inverka mycket mer med sits och skänklar (alltså "kramande" - inte juckande respektive "hackande"/ bankande), vilket fick hästen att jobba bakifrån på ett helt annat sätt. Det gjorde det lättare att sitta rätt också och fortsätta inverka bättre (Det är svårt att sitta rätt på en häst som går i "framstupa sidoläge" eller i "giraffmode"). Framifrånridningen slapp vi, eftergift och lätthet kom på köpet.

Nu funkar väl inte alla hästar som just den, men min erfarenhet är att det blev mycket lättare att rida sedan jag tänkt om och så att säga först satt mig tillrätta själv, sedan bett hästen arbeta utifrån det. Innan hamnade jag lite hur som helst beroende på var hästen gick emot - det var där jag kom i mottryck själv. Nu tänker jag mer 1) föjsamhet, känn in hur hästen rör sig.
2) stabilisera och krama åt din egen position. Sätt dig tillrätta i korrekt position: rak, i balans och avslappnad i axlar och armar men med vinklat bäcken. (osv)
3) Sedan ber man hästen rätta in sig efter det, med hjälper som snarare indikerar än tvingar, trycker eller drar.
Jag upplever att det ger hästen de bästa förutsättningarna att jobba i en vettig arbetsform.

 

[Rumpnissen]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Vad bra du förklarar! Köper det resonemang totalt.

Vad jag menar är att jag ofta ser människor som i sina försök att sitta stilla blockerar hästarna och sig själva vilket i bästa fall skapar ingenting och i värsta fall skapar det spänning i hela ekipaget. Att sitta stilla är inget mål för mig, att vara passiv däremot - det är ett mål.

 

[Totola]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Precis! Om man utgår från det Greger skrivit så blir alltså "passiv" en kombination av den bra varianten av "stilla" och den bra varianten av "följsam"!
Och för den skull inte sagt att man kommer vara passiv jämt, för att kunna rida så som målet, med känsla, så kommer ju inverkan åstakommas av pytteförändringar i sitsen.

 

[Trani]

Sv: Den Stilla Ryttaren

OT men jag tycker att man mycket oftare ser ryttare som sitter och "småjuckar" dvs "driver aktivt" med sätet och på så vis stör ryggrörelserna. Till och med många tävlingsryttare i de högre klasserna (främst hoppning) gör detta!

 

[Rumpnissen]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Det finns den varianten också, speciellt när hästarna inte bjuder riktigt.

Jag tycker dock det finns en högre acceptans för att sitta helt blickstilla i sadeln , än att röra sig för mycket.
Vilket som är värst kan jag inte uttala mig om, men inget utav det är önskvärt.

 

[annakg]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Min erfarenhet är att det är bäst att börja passet med att slappna av som ekipage, alltså att ryttaren är följsam och inte inverkar mer än nödvändigt för att få hästen att röra sig åt rätt håll. Efterhand som man blir varmare ökar också kraven och därmed inverkan, men målet är att behålla en följsamhet i den "ram" man sätter med sitsen. Sedan ger man kanske allt snävare ram när man ökar kraven, men friare när man vill belöna med avslappning. osv...

Tack för ett super inlägg! Jag tycker allt du skriver låter väldigt, väldigt bra. Speciellt där du beskriver "stillhet" när det är bra och dåligt och detsamma med "följsamhet"!

De råden du gav till just mig ska jag testa, när jag började rida denna hästen testade jag att vara mer passiv i hjälpgivningen men insåg efter ett tag att det var smått lönlöst och resulterade i en oengagerad häst och ryttare men jag ska ge det en chans till och göra precis som du beskrev. Jag är ju inte aktiv i sitsen så jag har drivande/bromsande sits (hoppas jag) men det blir ofta förmycket pill framifrån/skänkeln/sitsen tills hon verkligen kommer till sin rätt och det är DÅ jag blir mer oaktiv/passiv/bara följsam. Jag märker också att ifall hon slappnar av och vi kommer i en flow så är det otroligt mkt lättare att använda endas sitshjälper. För att få halt från galopp kan bara kräva en liten vinkling av bäckenet! Då känner man ju att man "behöver" vara stilla/passiv för att hästen redan lyssnar.

En sak jag undrar över i det du skriver är dock det där du uttrycker dig att du var kramade med sitsen. Detta förstår jag inte riktigt. Jag har blivit tillsagd av min gamla tränare att jag absolut inte skulle klämma på något sätt, någonstans utan inverka mera "pickande" och kort.
Nu är säkert det du syftade på helt annorlunda men jag vill jättegärna ha en utförligare förklaring på vad du menar! Detta var ju superintressant!

 

[greger]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Om man läser om den korrekta sitsen så får man lite olika besked från olika källor. Förr skulle man t ex ha knäslut - numera upplever många att det ger spänningar hos både häst och ryttare (fast det beror förståss som allting på hur det görs). Efter att ha provat mig fram med hjälp av olika skolor och tränare har jag kommit fram till en kramande sits, och jag kan försöka förklara hur den känns / ser ut. Men det är inget absolut facit (tror inget sådant finns ännu)! Många bra tanke-tips verkar dock finnas inom genren centrerad ridning.

Det handlar mycket om att positionera sig som hästen ska göra: vinkla bäckenet, räta ut svanken, stabilisera med magen, lyfta bröstkorgen så man får ordentligt med luft att andas, lyfta nacken och se stolt ut...

Om du tänker såhär: när du sitter till häst - vad håller dig kvar på den när den börjar röra sig? Antingen håller man sig fast med händerna i tyglarna / manen, eller så kniper man sig fast med knäna eller trampar ner i stigbyglarna med hela sin vikt... och hur skulle hästen kunna påverkas att röra sig trevligt då?
-Eller så kramar man om hästen med benen och rumpan!
Utan ben hade du antagligen vinglat omkring rätt mycket däruppe och fått balansera upp dig hela tiden med ett överliv som rör sig åt andra hållet än din rumpa, nästan som om du stod på en boll, för att inte trilla ner.

Rumpan själv når inte så långt att den kan krama fast oss när hästen rör sig större, men den hjälper till att hålla om, stabilisera oss och absorbera hästens rörelser. Så medvetet eller ej, genom att krama med nedre delen av vår kropp stabiliserar vi oss själva.
Det finns dessutom en variant på detta som innebär att man ska "suga upp hästens rygg med rumpan" (har läst förklaringen på Buke), dvs krama ännu tightare. Dock upplever jag att det blockerar hästens rörelser, men det är väldigt effektivt för att få in rumpan på den.

Jag tänker på ben och rumpa lite som "ett", eftersom det är den bakre lårmuskulaturen (hamstrings) tillsammans med rumpmuskeln som jobbar mest, precis som på hästen när den ska samla sig! Om du släpper ner benen och låter dem bli långa, utan spänning i knän eller ljumsklar (ofta där man spänner sig när man drar upp övre delen av skänkeln), sedan vinklar du om bäckenet så du sitter på rumpmuskeln, då kan du "krama" om hästen med rumpan och lårens in- /baksida. Musklerna där funkar utmärkt som "stötdämpare" och stabilisatorer för både ryttare och häst.

Knäna kommer då inte att peka rakt fram, men jag har kommit fram till att det funkar bättre vid allroundridning och hoppning än dressyr, alltså när man sitter i mer lätt sits med kortare stigbyglar. Då når nämligen underskänklarna hästens sida. När benen ska sträckas ut går det inte att både omsluta hästen och peka rakt fram med knäna, såvida man inte är extremt hjulbent. Så lite utåt får knäna peka, huvudsaken är att benen omsluter hästen, så att det liksom inte blir lufthål mellan häst och skänkel (knät).

Utifrån de "omslutande benen" tänker man så aningen bakåt / neråt med hälen. Vaden kommer då att ligga an, inte pressa eller klämma, mot hästens sida i normalläget, - och det är när man trycker där som man ber den aktivera magen och lyfta fram / in sitt bakben. Med den sitsen kan du nästan omärkligt krama med vaden i varje steg om du vill aktivera hästen intensivt, t ex om du vill hålla kvar en halvhalt, men för att behålla intresset vid liv rekommenderar jag korta sessioner med pustpaus och mindre inverkan mellan. Man ska alltså inte behöva picka eller hacka med hälen, den ska söka sig neråt / bakåt, det blir vaden i första hand som signalerar skänkel. Och det gör den genom att krama till extra vid behov, annars ligger den mest an.

Hästen jag lärde mig på behövde dock kramning i varje steg vid samling, det var inget man fick gratis eller kunde rida "räkmacka" efter en första signal. Så som jag har lärt mig - vill man att hästen ska svettas får man jobba lika hårt själv! Stabilisera och krama är jobbigt! Man förstår vikten av pustpauser!

Tja, det var min cup of tea - finns säkert folk här som gör och tänker annorlunda, men, så tänker iallafall jag!

 

[sweet_knorven]

Sv: Den Stilla Ryttaren

I princip så som du rider (jag orkade inte läsa hela inlägget utan skummade mest igenom det) rider jag med.

Jag sätter mig i den position jag vill att hästen ska gå i med omvinklat bäcken, mag och ryggstabillitet, rörliga axlar osv. osv. och sen väntar jag ut hästen tills den också går i bra position. För att underlätta för hästen att förstå vad jag menar så gör jag slutor (tagen bakdel), skänkelvikning, öppna (framdelen in) och/eller övergångar.

Men i huvudsak, sitta så som man vill att hästen ska gå och sen gäller det att lyckas hålla kvar det trots att hästen drar där fram, puttar med baken, förösker få en sned eller liknande och bara vänta ut den tills den går i samma position som jag sitter.

 

[bigganl]

Sv: Den Stilla Ryttaren

När jag vill hästen någonting använder jag mig av lämplig hjälp. När hästen gör det jag ber om sitter jag stilla och bara njuter. När jag inte vill hästen någonting ska jag bara vara följsam.(nog så svårt att inte störa)

 

[aprilia]

Sv: Den Stilla Ryttaren

jag skulle snara säga den följsamma ryttaren
min tränare brukar säga "du o hästen ska dansa i takt" och det tycker jag är en bra förklaring. det försöker jag eftersträva i alla fall.

 

[Kratus]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Oj! Jag fick en liten "aha-upplevelse" när jag läste ditt inlägg. Har aldrig reflekterat på hur jag rider, utan jag gör det bara. Men när jag läser vad du skriver så känns det som att det är på detta eller iaf liknande sätt som jag faktiskt rider på.

Utifrån de "omslutande benen" tänker man så aningen bakåt / neråt med hälen. Vaden kommer då att ligga an, inte pressa eller klämma, mot hästens sida i normalläget, - och det är när man trycker där som man ber den aktivera magen och lyfta fram / in sitt bakben. Med den sitsen kan du nästan omärkligt krama med vaden i varje steg om du vill aktivera hästen intensivt, t ex om du vill hålla kvar en halvhalt, men för att behålla intresset vid liv rekommenderar jag korta sessioner med pustpaus och mindre inverkan mellan. Man ska alltså inte behöva picka eller hacka med hälen, den ska söka sig neråt / bakåt, det blir vaden i första hand som signalerar skänkel. Och det gör den genom att krama till extra vid behov, annars ligger den mest an.

Efter att även ha läst andra trådar här på buke så har jag kommit fram till att jag är väldigt omedveten i min ridning, nästan teknisk skulle jag vilja säga. Jag har ibland fått kommentaren bra halvhalt av tränare och jag bara va? gjorde jag en halvhalt? Men efter att ha börjat tänka mer på vad jag gör med mitt bäcken så lyckades jag helt plötsligt en dag när jag red för min tränare känna hur hästen satte ner bakbenen under sig i traven! Jag kände verkligen höger, vänster, höger.

Det jag vet säkert är iaf att jag tidigare ridit mycket med handen, har haft tränare som tyckt det varit helt ok att jag haft hela hästen i handen så länge han jobbar på "bra". Vilket har lett till att jag även håller balansen i tyglarna.

Det är ingen som har tips på hur jag blir mer "medveten" i ridningen och hittar känslan igen?

Ursäkta om det blev litetrådkapning här.

 

[greger]

Sv: Den Stilla Ryttaren

Snabb-tips:
Sitt rakt upp och ner på hästen. Slappna av. Låt armarna hänga rakt ner. Andas djupt, in genom näsan, ut genom munnen. Blunda. Be hästen röra sig. Känn efter hur det känns.
Utifrån den känslan - räta försiktigt upp dig från avslappnad följa-med sits. Strama upp och ihop din sits bit för bit och var uppmärksam på den känsla du hade från början - förlorar du den har du nog spänt dig för mycket.
Ang tyglar och framifrånridningen tycker jag att ett "enkelt" sätt att börja om är att släppa tyglarna en stund och försöka rida hästen ändå. Bromsa, styra, samla ihop, slappna av. Nåja - enkelt är det ju inte, men som tips sätt är det enkelt att ge! Fördelen är att både ryttare och häst tvingas hitta andra sätt att balansera sig än genom tygeln.