Den eviga rasfrågan. Hur fastnade du för din ras?

[Flo-Jo]

Sv: Den eviga rasfrågan. Hur fastnade du för din ras?

Siberian Husky

Dom passar mig perfekt eftersom vi har ett stort intresse för vandring vi reser mycket och tältar och så,vi ville ha en hund som är lite över medel som klarar av hårda klimat och som ääälskar att motionera precis som vi

Utseendet är bara ett plus eftersom jag började ställa för några år sedan och fick då ställa husky för första gången blev lite små förälskad när sambon sedan sa att han drömt om dena ras i över 20 år så bestämde vi oss för att åka och titta på en valp..Så klart blev de köp och nu har vi två busfrön och 3:e är på gång nästa år kommer vi att börja köra mer 2:span än vad vi gör idag.
Om 2 år har vi förhoppnings viss ett 4-span och då ska de börja tävlas.

Skit go ras som gräver mycket kärlek /uppmärsamhet/men samtidigt en liten *bitch ras* som gör lite som dom själv vill när dom inte får sina önskan=)
Jag kommer aldrig ångra mig i mitt ras val..Fast redan vid 15 års ålder ville ha en Staffe

 

[Norrsken81]

Sv: Den eviga rasfrågan. Hur fastnade du för din ras?

JAPANSK SPETS

När jag växte upp hade vi en korsning mellan Jappe och Tibetansk spaniel, (det var väl mest mammas kelgris)
Så fick vi en omplaceringshund efter att hennes matte gått bort i cancer
Det var min första jappe, Lillan kallades hon men hette egentligen X-amina
Så snabbt vi fann varandra, en så vaken och alert hund.. och OTROLIGT snäll

Henne lämnade tyvärr min mamma bort då jag blev allergisk efter 1½ år... Hjärtat blödde och jag svor såklart att köpa en ny jappe så snart jag blev myndig...
Sagt och gjort.. när jag flyttat hemifrån och före det behandlat allergin med hyposensibilisering så hittade jag KELLY
Tyvärr uppvuxen på en "valpfarm" där "olyckor" händer och nya valpar kommer titt som tätt...
Uppfödaren var verkligen typexempel på vad man absolut INTE rekomenderar... Men nu styrde ju hjärtat i första hand..
19/3-02- kom jag hem med min nya valp.

Första jappen fick jag ju som vuxen hund, så känslan jag haft med Kelly som valp går inte att beskriva.. De små vakna pepparkornsögonen som tittar på en och alltid är redo att hänga med på nya upptåg.
En sak som är väldigt bekvämt med jappen (tycker jag) är att man inte behöver "hålla reda" så mycket på hunden...
Vaktinstinkten gör snarare att hon håller reda på matte, och ogärna går mer än 20 meter ifrån mig.

Det känns som mycket hund i litet format, de kan följa med överallt även i lite tempo när man rider.
lätta att lära olika ord och kommandon fattar jättesnabbt!
Det går inte åt mängder med mat...
Lätta att ta med.
Den vita fluffiga pälsen är trots allt väldigt lättskött...

Jag vet inget bättre än att krypa ihop med min lilla jappe i famnen och bara pussa henne massor i "pussgropen" mellan ögonen

 

[linsen__]

Sv: Den eviga rasfrågan. Hur fastnade du för din ras?

Borderterrier Jag har nog lite terrierhumör själv. Men en lagom stor hund - kan tas under armen när man behöver. Mina följer även med mig ut och rider. De är robusta och tåliga.
Lagom med pälsvård. Trimma ner dem två gånger/år sen så är det bra. De jagar råttor i stallet, vilket är praktiskt. Sen får man ju se till att ha lydnad på dem så att de inte äter upp grannskapets alla katter.
Men som sammanfattning kan vi ta en klysha - en stor hund i en liten kropp.

Håller med dej min familj har 2stjättetrevliga,precis lagom tkr jag

 

[tuaphua]

Sv: Den eviga rasfrågan. Hur fastnade du för din ras?

Jag fick mina första hundar när jag var 10 år. Då kunde jag ju inte tillräckligt för att välja ras själv. Och jag hade nog blivit överlycklig över vilken hund som helst.
Min pappa hade en arbetskompis som hade en Papillon. Han berättade så mycket bra om rasen. Och de var i rätt storlek för oss som är seglare. Så pappa och jag åkte dit och kollade och fastnade.

Nu inser jag ju vilken tur det var att det blev just pappisar. För jag har verkligen hittat min ras. De har allt jag söker i en hund. De är intelligenta, lättlärda, sociala, tåliga och i den lilla storlek jag vill ha. Mina hundar har varit väldigt lätta allihop. Och de flesta andra pappisar jag stött på under årens lopp har varit lika trevliga. Visst finns det en del bjäbbiga saker. Men det beror oftast på den som äger hunden.

De flesta som träffat mina hundar blir helt sålda.

 

[Mysgrisen]

Sv: Den eviga rasfrågan. Hur fastnade du för din ras?

Jag har alltid älskat hundar! Är uppväxt med afghan och briard.

För många år sedan så läste jag om en wheaten terrier som blivit bragdhund pga sitt "arbete" på ett äldreboende. Och jag föll pladask för rasen.

Lusläste allt jag kunde komma åt om den, och var fortfarande lika kär.

Sambon ville ha en rottweiler, men eftersom jag är astmatiker så skulle det inte fungera riktigt.

Nu har jag haft min wheatenkille i snart fyra år, och han är precis så underbar som jag hade föreställt mig.

Vi tävlar och tränar lydnad och bruks. Bruks ännu på träningsnivå, men det blir tävling till våren (spår).

Han är genomsnäll med ett mycket stabilt psyke. Inga aggressioner alls.

För lite drygt ett år sedan så började jag fundera lite på en till hund, och var till en början lite inne på en till wheaten.

Men sedan fick jag upp ögonen på portugisisk vattenhund. Det är en mycket pigg och glad ras, som är aningens mer förig än terriern.

Lagom storlek och snygg i ringen.

Så nu bor det även en fem månaders portiskille hos oss! Han är en riktig clown

Mina planer för portisen är lydnad och bruks.

 

[Apache]

Sv: Den eviga rasfrågan. Hur fastnade du för din ras?

Fick min första hund som nioåring (1965!), en aprikosfärgad mellanpudel. Han följde mig i nästan 17 år, genom barndomens lekar (hette Tim som hunden i Femböckerna så klart), studentkorridor och slutligen egen gård med hästar, katter, hundkompis och barn.
Ville ha en riktig gårdshund, stor och med redig päls. Berner Sennen belv valet, en underbart snäll hund.
Nästa val var dåvarande makens: tax-drever= drax (skulle jag aldrig själv valt). Bästa vakthund vi haft trots att hon varit minst.
När jag så fick bestämma själv igen så blev det åter pudet men storpudell. Otroligt klok. Tog två kullar på henne. Behöll en dotter som tyvärr fick ryggfel så ingen mer egen uppfödning.
Min dotters tur att välja: påverkad av sin mor så blev även den hunden den stor, långhårig och snäll - Old English Sheepdog.
Jag fortsatte på samma spår: Newfoundland. Världens älskvärdaste men sömnigaste hund.
Så ville sambon ha ett ord med i laget dvs han ville ha en bättre vakthund men jag ville fortfarande ha en långhårighund. Kompromiss = långhårig schäfer. Men suck hon blev inte så långhårig och inte heller så vaktig men underbart snäll, inte minst mot barnbarnen. Tyvärr blev hon sjuk och dog nyss alldeles för ung. Trots att jag inte velat ha två hundar av samma ras efter varandra (har haft två hundar konstant sedan 1980) för att inte förvänta mig "samma" hund och jämföra så var schäfern så trevlig och sambon så förtjust i henne att vi i lördags hämtade hem en ny valp från samma uppfödare.
Många älskade hundar har det blivit genom åren och de har varit helt olika personligheter!