Jag har aldrig mött en hund (eller något annat heller för den delen) på vägen där vi brukar gå, men brukar ändå ha stenkoll åt alla håll. Radarn på så att säga. Så igår när jag fick panikartade sms från barnet och glömde av mig när jag svarade, då kommer Nora springandes och sätter sig bredvid mig. Då av alla tillfällen får vi möte av en man med hund, och jag hade musik i lurarna dessutom. Tack och lov var han väldigt trevlig och hans hund stod snällt och tyst vid hans sida, och jag fick be om ursäkt för min bristande uppmärksamhet. Men det jag ville komma till var Noras reaktion. Istället för att gå/springa fram till den andra hunden kom hon till mig och uppmärksammade mig på mötet. Hur fantastisk är hon inte? 10 månader gammal.