Okej här kommer en tråd jag aldrig trodde jag skulle skriva...
Jag är 34 år och har alltid haft dåligt minne. Nu pratar vi alltså om dåligt minne på riktigt, inte att glömma småsaker.
Men den senaste tiden (sista året) har det bara blivit värre och värre. Jag glömmer namn, platser, händelser. Säger fel saker osv.
Idag ringde jag samtalet jag alltid våndats över. Jag ringde vårdcentralen för att inleda en demensutredning.
Jag är livrädd. Jag lever relativt ensamt. Har inget socialt skyddsnät. Inga direkt vänner. Det är jag och katterna.
Samtidigt har jag ett socialt, välavlönat yrke. Jag möter massor av människor på arbetet i alla åldrar. Men jag börjar märka att mina arbetskamrater börjar bli irriterad på mig för att jag glömmer mycket. Har kommit till en punkt där jag märkt att det inte fungerar längre.
Nu har jag som tur att jag har ett arbete som går att anpassa väldigt mycket. Om det verkligen är demens så kommer arbetet att kunna anpassas och mina arbetskamrater kommer att förstå det hela på ett helt annat sätt.
Men jag är livrädd. Vad händer om det verkligen är demens? Jag vägrar att bli en grönsak. Jag vill kunna leva mitt liv, köpa häst och egen gård. Jag har pluggat länge och har äntligen ekonomin att förverkliga alla mina drömmar.
Först kom knäskadorna (jag kommer aldrig att bli bra i knäna) och nu kom det här. Är livet verkligen värt att leva om det nu är demens, eller förstadiet till demens?
Jag kommer aldrig att ta livet av mig. Men däremot kommer jag att åka utomlands (aktiv dödshjälp) innan det hela går för långt.
Jag har försökt söka information om demens som ung, men hittar ingenting.
Finns det någon här som har kunskap/egen erfarenhet av demens som ung? Hur ser livet ut? hur lång tid tar det innan livet inte längre är värt att leva?
Finns det hjälp och stöttning att få? Typ demensgrupper för unga, eller liknande?
Är det verkligen demens, eller är det "bara" dåligt minne? Vad är skillnaden?