Tweety1985A
Trådstartare
Skulle behöva ett par kloka råd från er bukefalister....
Jag och f.d mannen separerade för snart två månader sedan, jag flyttade ut för ca 3 veckor sedan. Vi har en son som är nyss fyllda två, världens gladaste o härligaste grabb normalt sett. Tanken var växelvis boende med överlämning på söndagar, men efter förra överlämningen där exet bara bråkade, skrek och i princip slängde ut mej ur hans hus, med grabben på armen (grabben helt förskräckt eftersom pappa var arg...) , gav jag upp och nu sköts överlämningen via dagis istället, jag lämnar på måndag morgon och han hämtar på e.m och tvärtom.
Jag har hela tiden känt att jag vill prova med delad vårdnad och växelvis boende men märker helt klart på grabben att han inte mår riktigt bra, han är orolig, lättirriterad och utåtagerande på ett sätt som han inte varit tidigare. Inte konstigt med tanke på förändringarna han behövt gå igenom. Imorse när jag sa att pappa hämtar på dagis grät han och ville inte bli lämnad på dagis. Enligt dagis frågar han efter mej konstant när det inte är "min vecka". Kanske inte konstigt det heller.
Jag jobbar 70 %, har gått ner i tjänst för att ha mer tid till grabben, är ledig en dag i veckan och övriga slutar jag mellan halv två och halv fyra. Jag har mer än gärna grabben på heltid, han är lugn och trygg hos mej, sover ordentligt om nätterna trots nytt hus. Hos mej har han även sin älskade ponny som han blir lessen av att lämna varannan vecka. Jag har en pojkvän/sambo som grabben tycker otroligt mkt om och vi lever ett lugnt familjeliv med mkt trygghet, lugn och ro. Noga med de rutiner som funnits innan då grabben blir lugn av dessa, varit glad i rutiner ända sen han var bebis.
Hans pappa jobbar mer än heltid och lämnar grabben på dagis från sju på morgonen till halv fem-fem på eftermiddagen, varje dag vilket resulterar i att grabben är supertrött och har fått börja sova middag igen, något som han slutade med redan i somras. Han har möjlighet att själv styra sitt jobb så pass att han åtminstone kan komma från jobb lite tidigare de veckor han har grabben, och jobba mer de veckor han inte har det. Dock är han inte intresserad av att göra detta. En av de två helger han varit hos sin pappa har pappan lämnat honom till barnvakt (sina föräldrar) för att han vill ut och festa (kanske bara jag som tycker att det är knasigt när man bara träffar sin unge varannan vecka, att lämna till barnvakt för att festa...Det skulle iaf inte falla mej in) Även på vardagarna får farmor rycka in en hel del vad det verkar. Hos pappan finns inga rutiner alls verkar det som, blir sena kvällar, grabben vaknar mitt i natten (enligt dagis) och äter dåligt. Har hälsat på honom där en gång och då var han helt toppad, klättrade i fönsterkarmarna och vägrade äta, något han aldrig gjort hos mig, så det var en helt ny sida av honom.
Har pratat med mitt ex flera gånger då jag tycker att det bästa för grabben i nuläget vore att ha en fast punkt, och tycker då att det är logiskt att han är hos mej som jobbar minst och som dessutom gått ner i tjänst för att ha mer tid med honom. Föreslagit exet att ha grabben varannan helg men han hävdar bestämt att han "har rätt" att ha sin son varannan vecka och därför inte tänker ge sej. Föreslog även varje helg, så kunde grabben va hos mej på vardagarna, men då menade exet på att han aldrig var ledig och kunde gå ut och festa. I hans ögon handlar det inte om grabbens bästa utan om honom, vad han har rätt till. Jag tvivlar inte på att han tycker om sin son, men jag tvivlar på att han just nu kan ge honom den trygghet han behöver då han är otroligt bitter, arg och utåtagerande. Skäller och gormar på mig även inför grabben. Anledningen till att vi delade på oss från början är att han inte kan hantera sprit och blir våldsam. Han kan inte tygla sitt humör i nyktert tillstånd heller. När jag för vårdnaden på tal gormar han bara om att jag försöker ta grabben ifrån honom, vilket givetvis inte är det som är min mening, utan att grabben ska få en fast punkt men ändå ha kontakt med sin far.
Nu till min fråga... Vad bör jag göra? Vad hade ni gjort? Ska jag kontakta familjerätten och kräva ensam vårdnad, eller bara hoppas att sonen inte far så illa som det känns just nu? givetvis vill jag att det ska fungera, att han kan ha en fin kontakt med sin far, men det ska inte vara på bekostnad av hans mående. Jag är så lessen, frustrerad och förvirrad....
Jag och f.d mannen separerade för snart två månader sedan, jag flyttade ut för ca 3 veckor sedan. Vi har en son som är nyss fyllda två, världens gladaste o härligaste grabb normalt sett. Tanken var växelvis boende med överlämning på söndagar, men efter förra överlämningen där exet bara bråkade, skrek och i princip slängde ut mej ur hans hus, med grabben på armen (grabben helt förskräckt eftersom pappa var arg...) , gav jag upp och nu sköts överlämningen via dagis istället, jag lämnar på måndag morgon och han hämtar på e.m och tvärtom.
Jag har hela tiden känt att jag vill prova med delad vårdnad och växelvis boende men märker helt klart på grabben att han inte mår riktigt bra, han är orolig, lättirriterad och utåtagerande på ett sätt som han inte varit tidigare. Inte konstigt med tanke på förändringarna han behövt gå igenom. Imorse när jag sa att pappa hämtar på dagis grät han och ville inte bli lämnad på dagis. Enligt dagis frågar han efter mej konstant när det inte är "min vecka". Kanske inte konstigt det heller.
Jag jobbar 70 %, har gått ner i tjänst för att ha mer tid till grabben, är ledig en dag i veckan och övriga slutar jag mellan halv två och halv fyra. Jag har mer än gärna grabben på heltid, han är lugn och trygg hos mej, sover ordentligt om nätterna trots nytt hus. Hos mej har han även sin älskade ponny som han blir lessen av att lämna varannan vecka. Jag har en pojkvän/sambo som grabben tycker otroligt mkt om och vi lever ett lugnt familjeliv med mkt trygghet, lugn och ro. Noga med de rutiner som funnits innan då grabben blir lugn av dessa, varit glad i rutiner ända sen han var bebis.
Hans pappa jobbar mer än heltid och lämnar grabben på dagis från sju på morgonen till halv fem-fem på eftermiddagen, varje dag vilket resulterar i att grabben är supertrött och har fått börja sova middag igen, något som han slutade med redan i somras. Han har möjlighet att själv styra sitt jobb så pass att han åtminstone kan komma från jobb lite tidigare de veckor han har grabben, och jobba mer de veckor han inte har det. Dock är han inte intresserad av att göra detta. En av de två helger han varit hos sin pappa har pappan lämnat honom till barnvakt (sina föräldrar) för att han vill ut och festa (kanske bara jag som tycker att det är knasigt när man bara träffar sin unge varannan vecka, att lämna till barnvakt för att festa...Det skulle iaf inte falla mej in) Även på vardagarna får farmor rycka in en hel del vad det verkar. Hos pappan finns inga rutiner alls verkar det som, blir sena kvällar, grabben vaknar mitt i natten (enligt dagis) och äter dåligt. Har hälsat på honom där en gång och då var han helt toppad, klättrade i fönsterkarmarna och vägrade äta, något han aldrig gjort hos mig, så det var en helt ny sida av honom.
Har pratat med mitt ex flera gånger då jag tycker att det bästa för grabben i nuläget vore att ha en fast punkt, och tycker då att det är logiskt att han är hos mej som jobbar minst och som dessutom gått ner i tjänst för att ha mer tid med honom. Föreslagit exet att ha grabben varannan helg men han hävdar bestämt att han "har rätt" att ha sin son varannan vecka och därför inte tänker ge sej. Föreslog även varje helg, så kunde grabben va hos mej på vardagarna, men då menade exet på att han aldrig var ledig och kunde gå ut och festa. I hans ögon handlar det inte om grabbens bästa utan om honom, vad han har rätt till. Jag tvivlar inte på att han tycker om sin son, men jag tvivlar på att han just nu kan ge honom den trygghet han behöver då han är otroligt bitter, arg och utåtagerande. Skäller och gormar på mig även inför grabben. Anledningen till att vi delade på oss från början är att han inte kan hantera sprit och blir våldsam. Han kan inte tygla sitt humör i nyktert tillstånd heller. När jag för vårdnaden på tal gormar han bara om att jag försöker ta grabben ifrån honom, vilket givetvis inte är det som är min mening, utan att grabben ska få en fast punkt men ändå ha kontakt med sin far.
Nu till min fråga... Vad bör jag göra? Vad hade ni gjort? Ska jag kontakta familjerätten och kräva ensam vårdnad, eller bara hoppas att sonen inte far så illa som det känns just nu? givetvis vill jag att det ska fungera, att han kan ha en fin kontakt med sin far, men det ska inte vara på bekostnad av hans mående. Jag är så lessen, frustrerad och förvirrad....
