Det är jag också, så nu dröjde det några dagar från det att jag insåg vad som "hänt" tills att jag sa ifrån. När jag väl medvetet börjat irritera mig så gick jag runt och blev bara mer och mer irriterad, sådär så att jag till sist kände att det var ett måste att säga ifrån, för annars hade jag inte orkat träffa honom mer. Det hade varit jävligt synd om allt blivit förstört bara för att jag inte ens kunde försöka kommunicera lite.Känner igen mig, S säger mycket sånt, samt skriver.
Jättebra att du kan ta upp det!
Jag är helt värdelös på sånt.
Det förstår jag. Det var samma här. Han kunde nämna att han trivdes i mitt sällskap, att han tyckte om vissa egenskaper hos mig och liknande, men aldrig något om utseendet. Sedan började han med lite små komplimanger för utseendet, jag reagerade väl inte jättemycket och sedan blev det mer och mer. Nu är jag mest glad att han tog allt så bra. Mitt sätt att säga ifrån var väl inte det mest smidiga eftersom jag gått och dragit på det så länge tills att det inte gick att vara tyst längre...Det var en av sakerna som gjorde att jag fick upp ögonen för R. Han kommenterar -aldrig- mitt utseende på ett värderande sätt. Väldigt befriande och uppfriskande.