Dejtingtråden 31

[Sel]

Jag är inte det minsta intresserad av att vara primärparter med någon alls, men att vara på sidan om ett polypar låter himla mysigt. Nästan perfekt faktiskt. Sådär som en passus.

 

[Eurydome]

Jag har stött och blött tanken om polyrelationer mycket, inte för att jag någonsin dragits till tanken att jag själv skulle vilja ha en sådan, men för att jag haft att göra med personer som varit mer åt det hållet. Och efter många om och men, där jag tänkt många varv kring om jag skulle vara tryggare i mig själv och i relationen i fråga, och helt enkelt inte bli svartsjuk alls... så skulle jag ändå känna att allt jag delade med primärpartnern skulle vara mindre speciellt (för mig) om det också delades med andra. Jag är helt enkelt inte gjord för det, inte bara för att jag överlag är för skör, utan för att jag upplever att det speciella och intima i en relation försvinner. Men det låter onekligen ganska bra om man skulle vara lagd åt det hållet.

Det där var väldigt bra uttryckt! Jag har haft svårt att sätta fingret på just det.

 

[Nahar]

Jag är inte det minsta intresserad av att vara primärparter med någon alls, men att vara på sidan om ett polypar låter himla mysigt. Nästan perfekt faktiskt. Sådär som en passus.

You're a unicorn

 

[Sel]

You're a unicorn

Tja, det är ju Skottlands landsdjur. Kanske finns vi bara här.

 

[Tonto]

Jag är inte det minsta intresserad av att vara primärparter med någon alls, men att vara på sidan om ett polypar låter himla mysigt. Nästan perfekt faktiskt. Sådär som en passus.

Tror också att jag hade trivts med det om det fanns vettig kommunikation osv.

 

[Fetaost]

För mig kommer attraktionen och lusten ur den mentala närheten till en person. Ju mer jag och min partner lär känna varandra och relationen i sig blir djupare desto mer åtrår jag honom.
Jag skulle aldrig orka eller ha lust att komma någon mer så nära samtidigt som jag är i en relation som jag skulle behöva för att känna lust för fler. Jag har så himla kul i den relation jag har och i övrigt fullt upp med jobb och livet att knyta liknande band med en eller fler till är en känslomässig omöjlighet för mig.

 

[sorbifolia]

Jag är helt enig med dig om vad som verkar krävas för en fungerande polyrelation. Angående dig och DB så är det väl inte ett dugg konstigt att det inte känns bra för dig tycker jag i och med att du vill mer än vad han vill så det blir ju ganska ojämlikt på så sätt. Sen skulle jag inte kalla det att ni lever poly utifrån vad du skrivit här om er relation. Att träffa lite olika och vara kk/fwb utan att ha faktiska relationer med engagemang och åtagande är inte poly i min värld utan handlar bara om att en eller båda inte är intresserade av att committa.

I min värld betyder poly att man har en eller flera relationer där man känner sig älskad och trygg och bekräftad och att man därutöver har en eller flera förbindelser eller relationer. Och att man med sin kärlekspartner/ sina kärlekspartners stöttar varandra, finns där för varandra och pratar om det som känns jobbigt.


Läs gärna boken Den etiska slampan, den handlar om polyrelationer och är skriven av två queera supercoola och numera äldre damer.

Har boken och har läst delar av den, men inte hunnit igenom hela än.

 

[_Taggis_]

Jag har stött och blött tanken om polyrelationer mycket, inte för att jag någonsin dragits till tanken att jag själv skulle vilja ha en sådan, men för att jag haft att göra med personer som varit mer åt det hållet. Och efter många om och men, där jag tänkt många varv kring om jag skulle vara tryggare i mig själv och i relationen i fråga, och helt enkelt inte bli svartsjuk alls... så skulle jag ändå känna att allt jag delade med primärpartnern skulle vara mindre speciellt (för mig) om det också delades med andra. Jag är helt enkelt inte gjord för det, inte bara för att jag överlag är för skör, utan för att jag upplever att det speciella och intima i en relation försvinner. Men det låter onekligen ganska bra om man skulle vara lagd åt det hållet.

För mig kommer attraktionen och lusten ur den mentala närheten till en person. Ju mer jag och min partner lär känna varandra och relationen i sig blir djupare desto mer åtrår jag honom.
Jag skulle aldrig orka eller ha lust att komma någon mer så nära samtidigt som jag är i en relation som jag skulle behöva för att känna lust för fler. Jag har så himla kul i den relation jag har och i övrigt fullt upp med jobb och livet att knyta liknande band med en eller fler till är en känslomässig omöjlighet för mig.

Skriver under på bägge av era svar. Jag hade kunnat skriva exakt samma själv

 

[AraSlei]

Ikväll hörde han av sig och hade landat lite i tankarna. Det var faktiskt ett väldigt bra samtal och jag känner att jag fick sagt precis allt jag ville säga, om allt jag funderat över de här dagarna. Han lyssnade, funderade och pratade han också. Det var konstruktivt och jag tror att vi båda fick några tankeställare.

Jag är fasen stolt över mig själv, jag backade inte något i det jag kände att jag ville få sagt och var ärlig med hur jobbigt jag tycker att det här har varit.
Jag kan tycka att det är jobbigt att vara sådär brutalt ärlig ibland, men ikväll var det bara skönt.

Vi har väl egentligen inte bestämt hur vi ska göra, mer än att vi ska sova vidare på saken och höras mera i morgon. Men det känns försiktigt förhoppningsfullt ändå, när vi lade på hade jag en bra känsla. Det var fint att höra hans röst igen.

 

[_Taggis_]

Har haft några dagar på mig att grunna på den gångna helgen. Det är ju eg ingen praktisk skillnad då vi ändå knappt sågs och hördes på sista tiden, men känslomässigt är det definitivt skillnad.
Skönt på så vis att nu slipper jag cirkusen med av/på och berg- och dalbanan och att gå runt och må dåligt och lägga tid på att fundera på honom och vad han tänker/känner och varför han agerar som han gör. Jätteskönt.

Det tråkiga är att jag är så j-la bitter på situationen. Inte på honom så mkt egentligen, men på grejen att jag hamnade i detta. Jag behövde verkligen inte några fler dåliga erfarenheter och anledningar att tvivla på tilliten till män. Detta kommer tyvärr att kännas av, och jag vet med mig att det blir svårt att träffa någon och att lita på vad denne känner eller har för avsikter, i framtiden. Jag är tyvärr en ganska känslig och svår person på det viset. Och jag trodde definitivt på fel person den här gången, vilket stör mig enormt. Det är ju inte så att det händer mig ofta, varken att jag träffar nån men ffa att jag får känslor för nån. Så det är så onödigt och slöseri med mina känslor att falla för fel person då, när jag vet att det bara hänt egentligen två ggr i mitt liv. Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig för att förklara hur jag känner kring den biten. Det är bara ett tomt hål.

Det som också gör ganska ont var att jag fick känna på hur det kunde kännas att faktiskt vilja ha nån i mitt liv. Jag var ganska fine med den eviga ensamheten före det. Nu känner jag tyvärr att jag skulle nog vilja kunna dela livet med någon, slippa vara ensam alltid och ha en partner och vän i det. Ha planer ihop med nån, nån att umgås med som inte bara är en kompis. Jag har nog inte riktigt känt den avsaknaden innan. Det är nog faktiskt vad som är värst, att ha väckt den känslan och sen bli brutalt snuvad på den i ett evigt "tji fick du". Jag hatar verkligen livet, till fullo.

 

[Eurydome]

Har haft några dagar på mig att grunna på den gångna helgen. Det är ju eg ingen praktisk skillnad då vi ändå knappt sågs och hördes på sista tiden, men känslomässigt är det definitivt skillnad.
Skönt på så vis att nu slipper jag cirkusen med av/på och berg- och dalbanan och att gå runt och må dåligt och lägga tid på att fundera på honom och vad han tänker/känner och varför han agerar som han gör. Jätteskönt.

Det tråkiga är att jag är så j-la bitter på situationen. Inte på honom så mkt egentligen, men på grejen att jag hamnade i detta. Jag behövde verkligen inte några fler dåliga erfarenheter och anledningar att tvivla på tilliten till män. Detta kommer tyvärr att kännas av, och jag vet med mig att det blir svårt att träffa någon och att lita på vad denne känner eller har för avsikter, i framtiden. Jag är tyvärr en ganska känslig och svår person på det viset. Och jag trodde definitivt på fel person den här gången, vilket stör mig enormt. Det är ju inte så att det händer mig ofta, varken att jag träffar nån men ffa att jag får känslor för nån. Så det är så onödigt och slöseri med mina känslor att falla för fel person då, när jag vet att det bara hänt egentligen två ggr i mitt liv. Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig för att förklara hur jag känner kring den biten. Det är bara ett tomt hål.

Det som också gör ganska ont var att jag fick känna på hur det kunde kännas att faktiskt vilja ha nån i mitt liv. Jag var ganska fine med den eviga ensamheten före det. Nu känner jag tyvärr att jag skulle nog vilja kunna dela livet med någon, slippa vara ensam alltid och ha en partner och vän i det. Ha planer ihop med nån, nån att umgås med som inte bara är en kompis. Jag har nog inte riktigt känt den avsaknaden innan. Det är nog faktiskt vad som är värst, att ha väckt den känslan och sen bli brutalt snuvad på den i ett evigt "tji fick du". Jag hatar verkligen livet, till fullo.

Du skrev att han hörde av sig och ville ses i helgen (förra helgen alltså) och att du var osäker på hur du ville göra. Vet inte om jag kanske missade fortsättningen, hur blev det, sågs ni eller vad hände?

 

[zarmino]

Jag är inte det minsta intresserad av att vara primärparter med någon alls, men att vara på sidan om ett polypar låter himla mysigt. Nästan perfekt faktiskt. Sådär som en passus.

Jag är helt med dig på detta, det är ungefär på den nivån jag orkar engagera mig i en relation. Singelpoly tror jag visst det kallas!

 

[Gotthard]

Har haft några dagar på mig att grunna på den gångna helgen. Det är ju eg ingen praktisk skillnad då vi ändå knappt sågs och hördes på sista tiden, men känslomässigt är det definitivt skillnad.
Skönt på så vis att nu slipper jag cirkusen med av/på och berg- och dalbanan och att gå runt och må dåligt och lägga tid på att fundera på honom och vad han tänker/känner och varför han agerar som han gör. Jätteskönt.

Det tråkiga är att jag är så j-la bitter på situationen. Inte på honom så mkt egentligen, men på grejen att jag hamnade i detta. Jag behövde verkligen inte några fler dåliga erfarenheter och anledningar att tvivla på tilliten till män. Detta kommer tyvärr att kännas av, och jag vet med mig att det blir svårt att träffa någon och att lita på vad denne känner eller har för avsikter, i framtiden. Jag är tyvärr en ganska känslig och svår person på det viset. Och jag trodde definitivt på fel person den här gången, vilket stör mig enormt. Det är ju inte så att det händer mig ofta, varken att jag träffar nån men ffa att jag får känslor för nån. Så det är så onödigt och slöseri med mina känslor att falla för fel person då, när jag vet att det bara hänt egentligen två ggr i mitt liv. Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig för att förklara hur jag känner kring den biten. Det är bara ett tomt hål.

Det som också gör ganska ont var att jag fick känna på hur det kunde kännas att faktiskt vilja ha nån i mitt liv. Jag var ganska fine med den eviga ensamheten före det. Nu känner jag tyvärr att jag skulle nog vilja kunna dela livet med någon, slippa vara ensam alltid och ha en partner och vän i det. Ha planer ihop med nån, nån att umgås med som inte bara är en kompis. Jag har nog inte riktigt känt den avsaknaden innan. Det är nog faktiskt vad som är värst, att ha väckt den känslan och sen bli brutalt snuvad på den i ett evigt "tji fick du". Jag hatar verkligen livet, till fullo.

Förstår att du är bitter, men lägg inte hela ansvaret på dina axlar. Det är inte ditt fel att han inte kunde kommunicera som en vettig människa, du kunde inte veta det. Han har också ett ansvar att vårda en relation som han aktivt har startat och fortsatt. Det är inte schysst av honom att dyka upp som gubben i lådan när det passar honom, vilket är ju faktiskt vad han har gjort och lite skyllt på dåligt mående.
Visst att skit händer i livet och att man kan behöva lite distans till andra människor... Men vad jag kan se så har du försökt och han har stängt dig ute, och det är inte ditt fel.

Jag önskar så mycket att jag aldrig fortsatte dejta mitt ex, att vi inte blev ihop, att jag flyttade ihop med honom. Jag hade ju någon magkänsla från början och velade till och från hela tiden, men ändå så fortsatte jag träff honom. Är fortfarande bitter över det trots att det är flera år sen, men det är väl så det är bara. Jag tycker ändå att jag är en rätt bra människokännare, men ibland verkar den funktionen inte fungera till hundra procent. Det är sjukt jäkla surt, drygt, irriterande och jobbigt.. Men det är okej att det inte blir som man tänkt ibland.

 

[Masqueradee]

Jag är helt med dig på detta, det är ungefär på den nivån jag orkar engagera mig i en relation. Singelpoly tror jag visst det kallas!

Jag brukar identifiera mig som singlepoly. Jag har inte romantisk(eller vad man benämner det som) relation, men kan ha sexuell utlevnad eller liknande med fler eller med personer som är i andra förhållanden. Däremot vill jag inte ha en poly relation med någon, inte vara primärpar med någon eller så.

 

[_Taggis_]

Du skrev att han hörde av sig och ville ses i helgen (förra helgen alltså) och att du var osäker på hur du ville göra. Vet inte om jag kanske missade fortsättningen, hur blev det, sågs ni eller vad hände?

Vi sågs inte. Det körde ihop sig som vanligt, och så kan det ju vara. Men jag lackade ur fullständigt på hans kommunikation kring det så jag deklarerade klart och tydligt att jag tänker inte hålla liv i detta mer eftersom agendan bevisligen inte är vad den var från början. Och det var vad den var från början som intresserade mig. Vill han ha en callgirl är jag fel girl. Hejdå. Typ.

 

[_Taggis_]

Förstår att du är bitter, men lägg inte hela ansvaret på dina axlar. Det är inte ditt fel att han inte kunde kommunicera som en vettig människa, du kunde inte veta det. Han har också ett ansvar att vårda en relation som han aktivt har startat och fortsatt. Det är inte schysst av honom att dyka upp som gubben i lådan när det passar honom, vilket är ju faktiskt vad han har gjort och lite skyllt på dåligt mående.
Visst att skit händer i livet och att man kan behöva lite distans till andra människor... Men vad jag kan se så har du försökt och han har stängt dig ute, och det är inte ditt fel.

Jag önskar så mycket att jag aldrig fortsatte dejta mitt ex, att vi inte blev ihop, att jag flyttade ihop med honom. Jag hade ju någon magkänsla från början och velade till och från hela tiden, men ändå så fortsatte jag träff honom. Är fortfarande bitter över det trots att det är flera år sen, men det är väl så det är bara. Jag tycker ändå att jag är en rätt bra människokännare, men ibland verkar den funktionen inte fungera till hundra procent. Det är sjukt jäkla surt, drygt, irriterande och jobbigt.. Men det är okej att det inte blir som man tänkt ibland.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur jag känner. Men jag lägger inte ansvaret på den här relationen på mig. Min bitterhet är snarare allmän, jag är bitter över att det alltid är så svårt för mig. Oavsett det är mitt eget fel eller nån annans så är det alltid så svårt för mig med precis allt. Vad gällde detta så är det svårigheten med att tycka om någon och bli omtyckt tillbaka på ett ömsesidigt vis som aldrig händer mig. Kontentan är att jag alltid är ensam hur jag än gör. Min bitterhet är liksom över att det alltid blir en parodi av allt jag ger mig in i. Att nåt fint aldrig kan ske och gå lätt. Och när det känns lätt så är det bara fejk, vilket detta visade sig vara när det kom till kritan. Det blir liksom aldrig min tur att få känna medvind.

Äh jag vet inte. Men jag känner att min livsleda bara fått ytterligare en dimension. Ännu ett område av livet som jag känner som ett stort misslyckande. Det var inte lika misslyckat så länge det var en självvald ensamhet.

 

[sorbifolia]

Försökte reda ut allt detta med hur jag känner kring DB och hur han tänker ang de andra kvinnorna han pratar med i går. Till en början verkade det gå bra, vi pratade hela dagen och jag berättade hur jag kände och varför, han svarade på alla mina frågor och jag blev lite lugnare. Men så när jag sa rakt ut vad jag behövde från honom, dvs att om han endast kunde säga till mig att han gillar mig bättre än de andra (som han inte ens träffat än) så skulle det här inte vara något problem - nej då gick det åt skogen... För det kunde han nämligen inte säga, då det skulle vara orättvist och han minsann inte jämförde människor med varandra sådär...

Jag blev jätteledsen och kände att jamen då HAR jag ju anledning att vara svartsjuk, han tyckte jag var oresonlig och läste in helt fel saker i vad han sagt, och ja.... Nu orkar vi tydligen inte prata mera med varandra någon av oss. Fan.

Och som pricken över i-en så messade PT mitt i allting att hon tänkte på mig och saknade mig, varpå jag kände att "men jag saknar ju faktiskt inte dig" och svarade relativt kyligt och undvikande tillbaka, så nu har hon blivit tysst med och anser sig troligen dumpad. Jättelyckad dag på relations/dejtingfronten, m.a.o.

 

[Eurydome]

Försökte reda ut allt detta med hur jag känner kring DB och hur han tänker ang de andra kvinnorna han pratar med i går. Till en början verkade det gå bra, vi pratade hela dagen och jag berättade hur jag kände och varför, han svarade på alla mina frågor och jag blev lite lugnare. Men så när jag sa rakt ut vad jag behövde från honom, dvs att om han endast kunde säga till mig att han gillar mig bättre än de andra (som han inte ens träffat än) så skulle det här inte vara något problem - nej då gick det åt skogen... För det kunde han nämligen inte säga, då det skulle vara orättvist och han minsann inte jämförde människor med varandra sådär...

Jag blev jätteledsen och kände att jamen då HAR jag ju anledning att vara svartsjuk, han tyckte jag var oresonlig och läste in helt fel saker i vad han sagt, och ja.... Nu orkar vi tydligen inte prata mera med varandra någon av oss. Fan.

Och som pricken över i-en så messade PT mitt i allting att hon tänkte på mig och saknade mig, varpå jag kände att "men jag saknar ju faktiskt inte dig" och svarade relativt kyligt och undvikande tillbaka, så nu har hon blivit tysst med och anser sig troligen dumpad. Jättelyckad dag på relations/dejtingfronten, m.a.o.

Utifrån vad jag läser här så känns det som att han inte alls ger dig vad du vill ha. Jag hade mått skitdåligt i det där men jag är kanske en känslig själ. Gud vad ogeneröst att inte kunna säga att han tycker om dig.

 

[SaraXX]

Försökte reda ut allt detta med hur jag känner kring DB och hur han tänker ang de andra kvinnorna han pratar med i går. Till en början verkade det gå bra, vi pratade hela dagen och jag berättade hur jag kände och varför, han svarade på alla mina frågor och jag blev lite lugnare. Men så när jag sa rakt ut vad jag behövde från honom, dvs att om han endast kunde säga till mig att han gillar mig bättre än de andra (som han inte ens träffat än) så skulle det här inte vara något problem - nej då gick det åt skogen... För det kunde han nämligen inte säga, då det skulle vara orättvist och han minsann inte jämförde människor med varandra sådär...

Jag blev jätteledsen och kände att jamen då HAR jag ju anledning att vara svartsjuk, han tyckte jag var oresonlig och läste in helt fel saker i vad han sagt, och ja.... Nu orkar vi tydligen inte prata mera med varandra någon av oss. Fan.

Och som pricken över i-en så messade PT mitt i allting att hon tänkte på mig och saknade mig, varpå jag kände att "men jag saknar ju faktiskt inte dig" och svarade relativt kyligt och undvikande tillbaka, så nu har hon blivit tysst med och anser sig troligen dumpad. Jättelyckad dag på relations/dejtingfronten, m.a.o.

Förstår att det känns skit men bra av dig att du sa rakt ut vad du behöver. Det är ju en förutsättning för att må bra i relationen (*mummel* *mummel*, *sten i glashus*).

 

[Tonto]

Utifrån vad jag läser här så känns det som att han inte alls ger dig vad du vill ha. Jag hade mått skitdåligt i det där men jag är kanske en känslig själ. Gud vad ogeneröst att inte kunna säga att han tycker om dig.

Fast hon krävde ju att han skulle säga att han tycker om henne mer än någon annan.