Usch jag är så dålig på det här med att inte ses och/eller när jag börjar känna mig lite mer trygg. Jag förstår att det är ett destruktivt mönster hos mig för att och/eller som leder till att jag inte vågar(/vill?) släppa folk nära. Jag upplever att det blir så mycket distans (från min sida) och så börjar jag få panik för att jag kanske håller på att tröttna och att jag ska känna mig obekväm när man ses nästa gång. Jag är inte heller bekväm med att (och tycker inte heller det är lämpligt) ta upp det med den jag träffar pga har ju inget med den personen att göra. Speciellt inte nu med The Guy som är exemplarisk på alla vis men det "hjälper" liksom inte. Är ju en annan sak om det ligger saker i relationen som grund till osäkerheten tycker jag. Jag vet ju att problemet ligger hos mig och att det är något jag behöver få hjälp med (och planerar att ta såklart när det är möjligt). Så nu skriver jag här istället och fortsätter scrolla gulliga delar av vår konversation (dvs allt, verkligen) och upprepar alla positiva känslor som ett mantra i huvudet för att inte oron ska ta över. Blä.
Allt är liksom fint, förutom att vi jobbar totalt olika skift så ses inte alls på jobbet och kan inte heller ses i veckan. Senast sågs vi ju över nyår 3 dagar på raken och båda tyckte det var skitnajs. Vi har haft bra samtal och har lika mycket kontakt från morgon till kväll. Ska ses direkt när vi kan på fredag och laga mat, spela spel och dricka vin. Och ändå känner jag mig helt plötsligt som en total främling i detta
Allt är liksom fint, förutom att vi jobbar totalt olika skift så ses inte alls på jobbet och kan inte heller ses i veckan. Senast sågs vi ju över nyår 3 dagar på raken och båda tyckte det var skitnajs. Vi har haft bra samtal och har lika mycket kontakt från morgon till kväll. Ska ses direkt när vi kan på fredag och laga mat, spela spel och dricka vin. Och ändå känner jag mig helt plötsligt som en total främling i detta
Visst hugger det till lite när jag ser hans namn på mobilen, men det blir mindre och mindre hugg för varje gång. Och det går fler och fler dagar emellan, och jag vet att det bara är någon snap på absolut ingenting, så det är inte lika kännbart nu.
) Det är fasiken skitbra! Vi ses när vi har lust, sen snackar vi lite skit emellanåt. Noll känslor inblandade från båda håll så inga funderingar eller tveksamheter när vi inte ses (eller ses) , inga krav eller inget där någon av oss måste anpassa sig till någon annan. Allt känns bara lätt och enkelt! Det är så otroligt rörigt i mitt liv just nu på alla andra plan så finns inte en chans att jag skulle kunna rodda med dejter/förhållande nu, och att det för en gångs skull är lätt med en kille är en fantastisk känsla!
Hittade på han för flera flera år sen på en fest, sen så vi har väll pratat då och då under åren och setts på olika tillställningar. Han hintade lite att vi kunde väll ligga lite när det passar, men då mådde jag inte så bra psykiskt så tyckte inte det var så klokt.
