Dejtingtråden 31

[MidnightSoul]

Jag såg inte ens dom andra personerna min dejt bodde med under hela tiden vi träffades. Varför skulle man behöva umgås med dom?

Det är svårt att säga i förväg när det är kollektivt. Chanserna är dock väldigt höga att man träffas och behöver vara social en stund. Personen bor endå där, vad ska man göra om man äter frukost samtidigt ignorera personen totalt och inte ens heja? Personen bor ju oxå där klart man ska vara trevlig.

 

[MidnightSoul]

Nu är ju jag sambo sen flera år och dejtar inte. Men..
Jag hade inneboende då jag var yngre. Jag hade 2 vänner som bodde hos mig, efter varann(inte samtidigt).
Det gick ju fint!
Men jag gillade deras partners och familj som kom på besök. Och jag hade ett väldigt stort sovrum jag kunde dra mig tillbaks i om de var där och jag antingen ville ge dem space eller för egen del ha det. Och detsamma om jag hade partner över.

Men jag känner mig liksom förbi det livet. Jag har blivit mer bekväm med åren. Vill vara fri att göra vad som helst i mitt hus och välja vilka jag umgås med.
Jag hade nog tackat nej till att dejta någon med sådan boendesituation. Trots att jag är extrovert och brukar kunna tycka om och kunna umgås med de flesta utan problem. Men jag bjuder liksom hellre hem/kommer på besök hos folk jag själv valt när jag valt.

Jag har inga problem med att prata med människor och vara trevlig. Men efter 6 timmar med mina egna kompisar så är jag slut.

 

[_Taggis_]

Jag tänker spontant att det är skillnad på att vara student och ha en roomie och att vara över 40 och bo i ett hippiekollektiv. Inte att det ena eller andra är fel, men jag gissar att det handlar om olika personligheter där det ena passar mig bättre än det andra. Att dejta någon som under en period bor tillsammans med en roomie skulle inte vara en dealbreaker för mig, oavsett ålder, även om jag föredrar att få vara ifred när man umgås.

Exakt så ser jag på saken. Jag har haft inneboende i min lägenhet (vänner alltså i kortare perioder) och så har jag delat lägenhet med en klasskompis på gymnasiet. Nu är jag 37 och känner att jag börjar bli gammal och lite egen Skulle utan tvekan öppna mitt hem för en vän i nöd, men det är ju ingen långsiktig lösning på boende även om det är obestämd tid.
Inget är rätt eller fel, men det är tveksamt att jag skulle personlighetsmatcha så mkt med en person som vill bo i ett regelrätt kollektiv och dela allt utom sovrum med de andra boende. Det är passar inte min livsåskådning med den typen av kollektiv. Jag tycker det är en fin tanke dock, men inget som passar mig. Jag är för introvert och privat.

 

[parellikusken]

Jag älskar kollektiv och tycker att det är en ypperlig boendeform. Var på väg att starta kollektiv med ett par vänner men hittade aldrig ett bra hus till det. Sedan tog livet andra vägar för oss.
Men jag hade inte haft några problem med att dejta någon som bor i kollektiv.

 

[Eurydome]

Jag tänker spontant att det är skillnad på att vara student och ha en roomie och att vara över 40 och bo i ett hippiekollektiv. Inte att det ena eller andra är fel, men jag gissar att det handlar om olika personligheter där det ena passar mig bättre än det andra. Att dejta någon som under en period bor tillsammans med en roomie skulle inte vara en dealbreaker för mig, oavsett ålder, även om jag föredrar att få vara ifred när man umgås.

Det är (uppenbarligen) ingen deal breaker för mig heller. Jag tänker också att det mest är trist för en själv ifall man bestämmer sig på förhand att man har en massa deal breakers. Kan bli rätt svårt att hitta nån som checkar alla boxar utan ett enda minus och det är ingen garanti att en person som har alla yttre attribut ändå är rätt.

 

[fryckan]

Håll i er för detta är det roligaste på länge jag skrev till S idag efter 6 dagars tystnad och får då veta att han tycker att jag måste fundera på vad det här är" är "tydligt och betyder att det här kommer inte leda till nåt. Detta trots att han inte sagt nåt om grejerna som fortfarande är här. En kompis har också dejtat han och tydligen kunde han inte komma på sin brors sambos födelsedagsfest för att min kompis var där och de dejtade två år innan festen. Nu har han slutat svara på det jag skrev och det utan att säga när han ska hämta sakerna trots att jag bad honom om det
Jag. Orkar. Inte. Kan inte ens vara arg på nån som är så korkad.

 

[_Taggis_]

Håll i er för detta är det roligaste på länge jag skrev till S idag efter 6 dagars tystnad och får då veta att han tycker att jag måste fundera på vad det här är" är tydligt och betyder att det här kommer inte leda till nåt. Detta trots att han inte sagt nåt om grejerna som fortfarande är här. En kompis har också dejtat han och tydligen kunde han inte komma på sin brors sambos födelsedagsfest för att min kompis var där och de dejtade två år innan festen. Nu har han slutat svara på det jag skrev och det utan att säga när han ska hämta sakerna trots att jag bad honom om det
Jag. Orkar. Inte. Kan inte ens vara arg på nån som är så korkad.

Men alltså...

... han kanske skulle passa mig? Jag är ju en jävel på att krångla till det i skallen på mig själv.

 

[Eurydome]

Exakt så ser jag på saken. Jag har haft inneboende i min lägenhet (vänner alltså i kortare perioder) och så har jag delat lägenhet med en klasskompis på gymnasiet. Nu är jag 37 och känner att jag börjar bli gammal och lite egen Skulle utan tvekan öppna mitt hem för en vän i nöd, men det är ju ingen långsiktig lösning på boende även om det är obestämd tid.
Inget är rätt eller fel, men det är tveksamt att jag skulle personlighetsmatcha så mkt med en person som vill bo i ett regelrätt kollektiv och dela allt utom sovrum med de andra boende. Det är passar inte min livsåskådning med den typen av kollektiv. Jag tycker det är en fin tanke dock, men inget som passar mig. Jag är för introvert och privat.

Så hade jag nog tänkt för 20 år sedan när jag ville ha en partner som jag kunde bilda familj med. Jag såg inte att det skulle hända i ett kollektiv. Nu tänker jag ändå inte bli sambo på många år så hade inte haft något emot att ha en partner som bodde i regelrätt kollektiv, dock har jag uppfattningen att många /de flesta som söker sig till regelrätta kollektivboenden har en livsåskådning som inte riktigt är i linje med min så det hade nog snarare falit på det.

 

[fryckan]

Men alltså...

... han kanske skulle passa mig? Jag är ju en jävel på att krångla till det i skallen på mig själv.

Och gör inte du det fixar han det garanterat

 

[pepp]

Nickade åt kollektivsnubben på klättringen idag båda hade fullt upp med sitt.
Han var väldigt söt!

 

[fryckan]

Nickade åt kollektivsnubben på klättringen idag båda hade fullt upp med sitt.
Han var väldigt söt!

Dejta inga snubbar med rottisar bara. Vänd då åt andra hållet, okej?

 

[pepp]

Dejta inga snubbar med rottisar bara. Vänd då åt andra hållet, okej?

Lovar dom skulle väl äta Totte.
Och vet nog vem S är, skickar pm!

 

[Zinfernia]

Det är (uppenbarligen) ingen deal breaker för mig heller. Jag tänker också att det mest är trist för en själv ifall man bestämmer sig på förhand att man har en massa deal breakers. Kan bli rätt svårt att hitta nån som checkar alla boxar utan ett enda minus och det är ingen garanti att en person som har alla yttre attribut ändå är rätt.

Jag känner annorlunda. Jag har en hel del dealbreakers (och fler tillkommer ju äldre jag blir). Numera avslutar jag snabbt konversationer med män som inte uppfyller alla krav och koncentrerar mig istället på dem som faktiskt gör det.
Jag tycker överlag att jag dejtar bra mycket bättre män sen jag slutade vara flexibel med något av kraven fram och tillbaka, nu träffar jag bara män som är en perfect match på pappret. Sen kanske det inte funkar ändå av olika orsaker men jag kommer så mycket närmare det jag vill ha genom att sålla stenhårt istället för att ge fler en chans.

Att antalet män jag träffar/skriver med går ner gör mig ingenting. Istället för att som förr skriva med 20 män kanske jag numera skriver med 5 men som då prickar alla punkter.

 

[_Taggis_]

Alltså den här mannen Eller snarare: Alltså Jag själv i kombo med den här mannen och min hjärna
Nu har jag gått runt och grubblat, övertänkt, mått piss, haft ångest, saknat, känt mig värdelös, förbannat hela grejen och ja allt det där... i nån vecka i varierande grad. Jag är så åksjuk av känsloberg- och dalbanan så till slut mådde jag illa. Igår kände jag bara att jag tröttnade på mig själv. Sluta gå runt och tjura över att ni inte hörts av på ett tag, hör av dig själv då förfan. And so I did. Och ja, det var väl ingen big deal? Vi chattade till och från hela dagen, till slut tyckte han att jag skulle komma förbi men jag var på jobbet. Vi bestämde fredag. Och jag blev såååå jävla nervös. Som tur var så kom vi på att vi inte kunde vänta till fredag så jag gick dit på väg hem från jobbet en stund, även om det var sent.
Glad att jag gick dit och hånglade i en timme även om det inte var så mkt mer med det. Det avdramatiserade ju det hela en del. Sen kanske vi kan ses vettigare på fredag och då kanske jag skulle kunna prata om stuationen. eller inte. Som vanligt när vi väl ses så känner jag ett mkt mindre behov av det än jag gör när jag stter på eget håll och grubblar. Det är som att när vi ses glömmer jag bort hur jävla pissigt jag mår all tid däremellan

 

[Voeux]

@Eurydome och @Zinfernia för egen del tyckte jag mest att kraven ändrades med åren, jag vet dock inte om de blev varken fler eller färre. Det jag minns främst var att jag fick absolut noll tolerans för bullshit mot slutet. Svarar han inte på mess, vill bara göra planer i sista sekund, skapar drama, agerar på egen agenda osv. så blev det papperskorgen DIREKT. När jag var yngre var jag puckat tolerant, och åkte därmed på en hel del minor. Alltså, någon gång ska jag berätta för er hur jag träffade mitt ex J, det är helt absurt när jag tänker tillbaks

Så visst, jag tycker att jag höll benhårt på mina krav mot slutet men de var å andra sidan inte särskilt många. No bullshit, och att jag skulle vara intresserad och attraherad av personen. Det var en tillräckligt svår kombination

 

[Eurydome]

Jag känner annorlunda. Jag har en hel del dealbreakers (och fler tillkommer ju äldre jag blir). Numera avslutar jag snabbt konversationer med män som inte uppfyller alla krav och koncentrerar mig istället på dem som faktiskt gör det.
Jag tycker överlag att jag dejtar bra mycket bättre män sen jag slutade vara flexibel med något av kraven fram och tillbaka, nu träffar jag bara män som är en perfect match på pappret. Sen kanske det inte funkar ändå av olika orsaker men jag kommer så mycket närmare det jag vill ha genom att sålla stenhårt istället för att ge fler en chans.

Att antalet män jag träffar/skriver med går ner gör mig ingenting. Istället för att som förr skriva med 20 män kanske jag numera skriver med 5 men som då prickar alla punkter.

Jag har också krav men de avser beteenden och värderingar, inte yttre faktorer såsom bil, bostadsform, inkomst eller utseende.

Vad roligt att det fungerar bra för dig, så länge alla är nöjda så är det ju toppen. Och kul att du är igång med dejtandet, för visst skrev du för ett tag sen att du skulle vänta tills du hade styrt upp vissa bitar i ditt liv?

 

[Zinfernia]

Jag har också krav men de avser beteenden och värderingar, inte yttre faktorer såsom bil, bostadsform, inkomst eller utseende.

Vad roligt att det fungerar bra för dig, så länge alla är nöjda så är det toppen! Hade dock för mig att du skulle vänta med att dejta tills du hade större lägenhet eller liknande?

Där är vi olika i så fall. Jag vill ha hela paketet med en man som matchar mig i såväl personlighet och värderingar som socioekonomisk status, som har liknande ekonomiska möjligheter, liknande liv med arbete på kontorstid (kan till exempel inte tänka mig att dejta någon som jobbar sena kvällar/nätter) och som vill ha liknande liv i framtiden. Jag vill ha det så enkelt som möjligt

Jag flyttade in i min nya lägenhet för en månad sen, bor nu själv i en fyra och kommer att vara färdig med totalrenoveringen inom 1-2 månader. Under året som gått har det varken funnits ork, lust eller pengar för dejting så jag la det på hyllan tills jag hade bättre förutsättningar. Jag hade ju själv inte velat dejta någon som inte hade pengar ens för att gå ut och äta en bit mat och dricka lite vin, jämt var trött och därtill bodde i flytt/renoveringskaos

 

[Zinfernia]

@Eurydome och @Zinfernia för egen del tyckte jag mest att kraven ändrades med åren, jag vet dock inte om de blev varken fler eller färre. Det jag minns främst var att jag fick absolut noll tolerans för bullshit mot slutet. Svarar han inte på mess, vill bara göra planer i sista sekund, skapar drama, agerar på egen agenda osv. så blev det papperskorgen DIREKT. När jag var yngre var jag puckat tolerant, och åkte därmed på en hel del minor. Alltså, någon gång ska jag berätta för er hur jag träffade mitt ex J, det är helt absurt när jag tänker tillbaks

Så visst, jag tycker att jag höll benhårt på mina krav mot slutet men de var å andra sidan inte särskilt många. No bullshit, och att jag skulle vara intresserad och attraherad av personen. Det var en tillräckligt svår kombination

Åh gud, hög igenkänningsfaktor! Jag hade aldrig nöjt mig idag med det jag som 20-åring tyckte var fullt tillräckligt

 

[Bison]

Jag känner annorlunda. Jag har en hel del dealbreakers (och fler tillkommer ju äldre jag blir). Numera avslutar jag snabbt konversationer med män som inte uppfyller alla krav och koncentrerar mig istället på dem som faktiskt gör det.
Jag tycker överlag att jag dejtar bra mycket bättre män sen jag slutade vara flexibel med något av kraven fram och tillbaka, nu träffar jag bara män som är en perfect match på pappret. Sen kanske det inte funkar ändå av olika orsaker men jag kommer så mycket närmare det jag vill ha genom att sålla stenhårt istället för att ge fler en chans.

Att antalet män jag träffar/skriver med går ner gör mig ingenting. Istället för att som förr skriva med 20 män kanske jag numera skriver med 5 men som då prickar alla punkter.

Jag är likadan, varför skulle jag nöja mig med något som är less then perfect
Har massa, massa dealbrekers

 

[Tonto]

Jag känner annorlunda. Jag har en hel del dealbreakers (och fler tillkommer ju äldre jag blir). Numera avslutar jag snabbt konversationer med män som inte uppfyller alla krav och koncentrerar mig istället på dem som faktiskt gör det.
Jag tycker överlag att jag dejtar bra mycket bättre män sen jag slutade vara flexibel med något av kraven fram och tillbaka, nu träffar jag bara män som är en perfect match på pappret. Sen kanske det inte funkar ändå av olika orsaker men jag kommer så mycket närmare det jag vill ha genom att sålla stenhårt istället för att ge fler en chans.

Att antalet män jag träffar/skriver med går ner gör mig ingenting. Istället för att som förr skriva med 20 män kanske jag numera skriver med 5 men som då prickar alla punkter.

Jag har också massa dealbreakers. Har tagit mig iväg på 5 första-dejter totalt pga det.