Dags att ta farväl?

[Viva]

Tillägg: När det gäller biverkningar av medicinen kan en av dem vara att man överdoserar och trycker ner kortisolhalten för mycket vilket leder till brist på kortisol, känd som Addisons sjukdom. Blir den allt för låg kan det leda till en Addison-kris och hunden kan avlida.

 

[prinsessfeminist]

Tillägg: När det gäller biverkningar av medicinen kan en av dem vara att man överdoserar och trycker ner kortisolhalten för mycket vilket leder till brist på kortisol, känd som Addisons sjukdom. Blir den allt för låg kan det leda till en Addison-kris och hunden kan avlida.

Ja, jag känner till detta. Prisuppgifterna kan jag inte svära på stämmer, det var veterinärens ord. Det är säkert beroende på dos och vikt på hunden, samt kanske märke?

Jag håller för övrigt med dig. Om medicinering fungerar, så varför inte? Men när den inte längre gör det, då är det dags att ta farväl. Varje gång jag sagt adjö till en hund, bara två egna än så länge, så känner man sig så eländig.

Undrar om det har att göra med det ansvar man tar, den makt man besitter. Man kan inte "skylla" på någon. Ansvaret ligger där så tungt på ens axlar.

 

[Viva]

Ja, jag känner till detta. Prisuppgifterna kan jag inte svära på stämmer, det var veterinärens ord. Det är säkert beroende på dos och vikt på hunden, samt kanske märke?

Tillägget var mer generellt om någon skulle hitta tråden senare. Samma sak med priset.

Det finns egentligen bara en medicin, Vetoryl. Den finns såklart i olika styrkor, men man kan inte ge hur hög dos som helst. För min hund på 15 kg låg max på ca 60 mg. Priset kan såklart variera mellan apotek men 30 st 60 mg tabletter kostar runt 700 kr i dagsläget. En kompis hund som vägde ca 25 kg åt samma dos innan hon tragiskt gick bort. En annan vän har en hund på runt 5 kg som klarar sig på 10 mg var tredje dag. Det dyraste i mitt fall var absolut provtagningarna som krävdes i samband med medicineringen.

Tidigare gav man cellgift i stil med Lysodren, där kan vi snacka dyr medicin 100 tabletter kostar ca 6500 kr. I vilket fall ges det i princip inte längre sen Vetoryl kom ut på marknaden.

För mig är sorgen och saknaden värst. Beslutet var faktiskt lätt, min tjej blev också dålig väldigt snabbt. Jag har aldrig behövt fundera om jag gjorde rätt. Jag bara saknar henne så väldigt mycket.

 

[Cornelia]

Det är verkligen tunga beslut. Man vill så gärna göra rätt, och man vill inte utsätta sin älskade hund för lidande bara för att man själv inte pallar beslutet.
Jag är rädd att jag gjorde så när vår Varga skulle tas bort. Hon hade haft en cancertumör på luftstrupen, den togs bort och hon levde i två år till. Det första året var en ren bonus, hon var helt sitt vanliga jag och allt var frid och fröjd. Men cancern kom förstås tillbaka, i buken den här gången. Långsamväxande visserligen, men mot slutet var hon mycket svullen i buken och ganska trött, och den sista veckan visade hon att hon hade ont. Då var det självklart att fatta beslutet, men nu i efterhand när jag tänker på det tycker jag att jag borde gjort det tidigare för hennes skull.
Kan inte tänka på det utan att det gör väldigt ont, så jag skriver detta för att avbörda mig lite. Har inte uttryckt de här tankarna tidigare, knappt ens för mig själv. Det var när jag läste i tråden som jag kände att jag behövde sätta ord på det.
Den här tråden handlar om ts hund och det svåra beslutet där, jag hoppas att det är ok att jag trådkapar lite på det här sättet....

 

[Hyacinth]

Det är verkligen tunga beslut. Man vill så gärna göra rätt, och man vill inte utsätta sin älskade hund för lidande bara för att man själv inte pallar beslutet.
Jag är rädd att jag gjorde så när vår Varga skulle tas bort. Hon hade haft en cancertumör på luftstrupen, den togs bort och hon levde i två år till. Det första året var en ren bonus, hon var helt sitt vanliga jag och allt var frid och fröjd. Men cancern kom förstås tillbaka, i buken den här gången. Långsamväxande visserligen, men mot slutet var hon mycket svullen i buken och ganska trött, och den sista veckan visade hon att hon hade ont. Då var det självklart att fatta beslutet, men nu i efterhand när jag tänker på det tycker jag att jag borde gjort det tidigare för hennes skull.
Kan inte tänka på det utan att det gör väldigt ont, så jag skriver detta för att avbörda mig lite. Har inte uttryckt de här tankarna tidigare, knappt ens för mig själv. Det var när jag läste i tråden som jag kände att jag behövde sätta ord på det.
Den här tråden handlar om ts hund och det svåra beslutet där, jag hoppas att det är ok att jag trådkapar lite på det här sättet....

Man gör sitt bästa och det är så himla lätt att klandra sig själv. Sluta med det.

För mig har det hjälpt oerhört att nya HUNDEN (tack @mandalaki ) kommit in i livet, nu kan jag se saker de gör på samma sätt och tycka det är härligt eller fnissa åt skillnaderna. Det är lättare att sakna gammeltanten när det finns en fjantpäls att klappa på (och som sov på mina fötter hela natten).

 

[prinsessfeminist]

Det är verkligen tunga beslut. Man vill så gärna göra rätt, och man vill inte utsätta sin älskade hund för lidande bara för att man själv inte pallar beslutet.
Jag är rädd att jag gjorde så när vår Varga skulle tas bort. Hon hade haft en cancertumör på luftstrupen, den togs bort och hon levde i två år till. Det första året var en ren bonus, hon var helt sitt vanliga jag och allt var frid och fröjd. Men cancern kom förstås tillbaka, i buken den här gången. Långsamväxande visserligen, men mot slutet var hon mycket svullen i buken och ganska trött, och den sista veckan visade hon att hon hade ont. Då var det självklart att fatta beslutet, men nu i efterhand när jag tänker på det tycker jag att jag borde gjort det tidigare för hennes skull.
Kan inte tänka på det utan att det gör väldigt ont, så jag skriver detta för att avbörda mig lite. Har inte uttryckt de här tankarna tidigare, knappt ens för mig själv. Det var när jag läste i tråden som jag kände att jag behövde sätta ord på det.
Den här tråden handlar om ts hund och det svåra beslutet där, jag hoppas att det är ok att jag trådkapar lite på det här sättet....

Jag tror att alla tankar kan skänka tröst. Det är så lätt att klandra sig själv, men det gör ingenting bättre eller mindre smärtsamt - tvärtom!

Tänk att du erbjöd din hund två extra år och att du tog beslutet när du såg att livet inte längre var av den kvalité du önskade. Ingen människa kan anklaga en hundägare för att inte gjort sitt bästa - och det gjorde du, precis som ts.

 

[Maddix24]

Beklagar verkligen det fruktansvärda men nödvändiga beslut du var tvungen att ta....
Se inte dig själv som en "jävla bödel!"
Du hjälpte din BÄSTA VÄN att SLIPPA LIDA mer...
Har själv varit tvungen att ta detta tuffa beslut 3! ggr!
Jag tycker personligen att din veterinär skulle ha varit mer lyhörd, ödmjuk och diskuterat alternativen, speciellt som du själv nämnde det som var bäst för din vän...
Nu kan din lilla vän springa, hoppa och leka! Hon kanske hittar en liten godis och hon mår bra igen! ;-)
Tack vare dig! Kram