Jag har läst på lite om orsaken till alkoholism. Varför vissa drabbas och andra inte.
Det är något med kopplingen i hjärnan.
Vissa föds också med en sårbarhet för att bli det. Och den sårbarheten har jag redan.
Jag har inte ärvt själva sjukdomen men i och med sårbarheten och mitt konsekventa drickande har jag utvecklat ett beroende.
Jag kan inte backa tillbaka till där jag var för tio år sedan. För det går inte. Men jag kan stoppa en fortsatt eskalering så att min kurva tillslut inte behöver hamna på parkbänksnivån.
På ett vis känns det mer ok att tänka att det är hjärnan hos mig som fungerar annorlunda än för majoriteten. Min hjärna är programmerad för att tycka väldigt mycket om alkohol och svarar på det. Även negativa följder slätas över eftersom alkoholen alltid vinner i slutändan.
Vad skönt att läsa på, karamellen! Det hjälper mig med när någonting är svårt, att samla information och försöka förstå teorin bakom. Det kan vara både psykiskt smärtlindrande och stärkande att veta hur saker hänger ihop. Bra sätt att kanalisera frustrationen!
Och bra och sunt att förstå att du har en extra svaghet vad gäller alkohol. Då förstår du att du behöver vara extra försiktig, mer försiktig än de utan den speciella svagheten. Ditt riskbruk övergår snabbare i något mer destruktivt än det gör för många andra. Bra att veta, så att du kan släppa lite av skammen och skulden och fokusera den energin på de strategier du behöver för att undvika frestelsen.
Jag tror jag fattar vad du menar med skalan riskbrukare–parkbänksliggare och hur du placerar dig själv på skalan. Inte att du förminskar din egen alkoholism, utan att det ännu inte gått så långt att allt är förlorat och missbruket helt har uppslukat både dig och hela ditt liv. Du har inte förlorat allt, varken av dig själv eller din vardag. Du kan inte backa tillbaka tio år och vara utan problem, du kommer alltid ligga i riskzonen. Men än finns det delar av ditt liv som är rätt normala och kommer fortsätta vara det och/eller återgå till att vara det, så länge du bryter beroendet och stoppar eskaleringen. Du är inte förlorad i hopplöshet. Du har något att kämpa för. Du kan bli fri. Du har helt rätt i det.
Jag tror på dig. Jag hoppas att ångesten släpper snart, utan alkohol. Ångest är vedervärdigt och om den når sin absoluta topp är det få saker som hjälper. Ibland måste man bara rida ut stormen. Inte så bara, i och för sig, men görbart. Det enda du behöver fokusera på är att existera och acceptera din egen existens.
Du är ingen dålig människa. Du är en jättefin människa. Jag tycker om dig, det är vi många som gör här inne. Du är värd att tyckas om, och du är värd ett tryggt och bra liv där du har kontrollen.
.
