Min största sorg är min morfar. Han är 94 år och bor på äldreboende. Han är inte akut döende men väldigt tydligt att det sakta men säkert bara går åt ett håll och han har blivit markant sämre under våren. Telefonkontakt funkar inte, och han mår väldigt dåligt av att vara så isolerad, förstår inte riktigt varför vi inte kan komma på besök. Känns verkligen som att både han och vi förlorar hans sista tid och han har verkligen ingen glädje i livet nu. (Äldreboendet är dock jättebra, det är verkligen inte de som är problemet).
Hade det inte varit för riskerna det inneburit för personal och övriga boende hade man ju nästan velat strunta i allt och träffa honom. Känns ju helt meningslöst nu ändå...