Covid-19 del 6

[Mineur]

Både och skulle jag säga. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver om att året har försvunnit. Mycket har ställts in och några planer går knappt att ha. Jag har inte riktigt någon koll på om något hände för två veckor eller två månader sen. Jag har också gått omkring med en med oro i kroppen. Jag har blivit väldigt selektiv med vilken media jag följer. Jag ser till att vara uppdaterad såklart men klarar inte av alla dessa spekulationer och sensationsrubriker.

Men jag kan också se positiva bieffekter av allt det här i det lilla. Att vi har tvingats ställa in allt (visserligen roligt) flängande om vårhelgerna och istället upptäckt fem olika naturreservat i närheten. Att vi kommit väldigt nära våra grannar när vi hjälpt varandra med saker och ting. Att vi blivit ruskigt strukturerade i våra handlingsvanor och verkligen fått ner konsumtionen till det som är nödvändigt på riktigt. (Menar såklart inte att något av detta uppväger det negativa, såklart!)

Personligen har jag ändå varit lyckligt lottad. Ingen i närmaste familjen har ännu varit sjuk, ingen har blivit av med jobbet eller liknande. Jag har kunnat jobba på som vanligt men hemifrån. Men pandemin har också varit väldigt nära hela tiden då jag har två nära vänner som slitit dag och natt på IVA. Herregud vilka hjältar.

Ja, det har kommit en hel del positivt ur det här för min del också och jag har det verkligen fantastiskt bra under omständigheterna. Vanligtvis är jag bra på att fokusera på det, men de senaste veckorna har det känts allt svårare. Förhoppningsvis är det bara en svacka som jag snart tar mig ur!

 

[Breaktown]

Ja, det har kommit en hel del positivt ur det här för min del också och jag har det verkligen fantastiskt bra under omständigheterna. Vanligtvis är jag bra på att fokusera på det, men de senaste veckorna har det känts allt svårare. Förhoppningsvis är det bara en svacka som jag snart tar mig ur!

Jag tror det går upp och ner för alla. Och det är ju lite det som tillhör det värsta oavsett hur hårt man drabbas, ovissheten om hur länge det ska hålla på..

 

[Efwa]

För mig har året gått så snabbt att jag knappt hunnit med. Jag jobbar som vanligt än så länge, vi har varit förskonade på jobbet.

Jag tycker det har varit skönt att man inte ens kunnat göra vissa saker som man annars gör/planerar men samtidigt tycker det är ganska jobbigt. Vi älska ju att vara hemma så oss går det ingen nöd på alls. Vi gör skitmycket hemma och har hunnit med massor.

Jag sa till grannen när vi satt ute och grillade, att det blir ju ingen utlandsresa för dem i år (vi reser aldrig utomlands men de gör, minst två gånger per år) och hon sa att det faktiskt var skönt att ”slippa”.

Det kan förvåna mig lite....att man reser bara för att man ”måste” och att det är ett besvär snarare än något man verkligen vill. Samtidigt kan jag ju relatera men lite på ett plan där man verkligen inte vill missa något, som våra hingstpremieringar men nu inte får åka.
Jag kommer sakna resan, hingstarna och tycker inte att det är ett dugg jobbigt men samtidigt kan ja vara hemma och göra det som vi faktiskt hinner med i år.

Som extremintroverta med liten frisk umgängeskrets som ses utomhus så känns livet just här, ganska normalt. Dock kan jag förstå de som annars har ett annat liv, som inte passar i detta, verkligen kan gå upp i limningen Och må dåligt.

 

[Breaktown]

För mig har året gått så snabbt att jag knappt hunnit med. Jag jobbar som vanligt än så länge, vi har varit förskonade på jobbet.

Jag tycker det har varit skönt att man inte ens kunnat göra vissa saker som man annars gör/planerar men samtidigt tycker det är ganska jobbigt. Vi älska ju att vara hemma så oss går det ingen nöd på alls. Vi gör skitmycket hemma och har hunnit med massor.

Jag sa till grannen när vi satt ute och grillade, att det blir ju ingen utlandsresa för dem i år (vi reser aldrig utomlands men de gör, minst två gånger per år) och hon sa att det faktiskt var skönt att ”slippa”.

Det kan förvåna mig lite....att man reser bara för att man ”måste” och att det är ett besvär snarare än något man verkligen vill. Samtidigt kan jag ju relatera men lite på ett plan där man verkligen inte vill missa något, som våra hingstpremieringar men nu inte får åka.
Jag kommer sakna resan, hingstarna och tycker inte att det är ett dugg jobbigt men samtidigt kan ja vara hemma och göra det som vi faktiskt hinner med i år.

Som extremintroverta med liten frisk umgängeskrets som ses utomhus så känns livet just här, ganska normalt. Dock kan jag förstå de som annars har ett annat liv, som inte passar i detta, verkligen kan gå upp i limningen Och må dåligt.

Fast jag tror inte nödvändigtvis det är för att hon reser för att hon ”måste”. Jag kan absolut relatera till det där. Vi brukar alltid fara och flänga om långhelgerna på våren. Det handlar bara dom saker vi vill göra och verkligen uppskattar. Men jag kan ändå tycka att det har varit lite skönt att tvingats stanna hemma nu. Eftersom man alltid annars prioriterar bort att göra ingenting när det dyker upp roliga saker.

I-landsproblemens i-landsproblem känns det som

 

[Efwa]

Fast jag tror inte nödvändigtvis det är för att hon reser för att hon ”måste”. Jag kan absolut relatera till det där. Vi brukar alltid fara och flänga om långhelgerna på våren. Det handlar bara dom saker vi vill göra och verkligen uppskattar. Men jag kan ändå tycka att det har varit lite skönt att tvingats stanna hemma nu. Eftersom man alltid annars prioriterar bort att göra ingenting när det dyker upp roliga saker.

I-landsproblemens i-landsproblem känns det som

Ja, precis....jag kan också relatera till det, som jag skrev.....men tänker ändå att det nog känns så för ganska många; att man ”måste” resa för att det ska kännas som semester.

 

[malumbub]

Covid-19 har påverkat det här året genom att
- konserter, operaföreställningar, festivaler blir inställda > fler och fler upptäcker möjligheten att nå ut till din publik digitalt
- jag inte kan delta på min kusins bröllop i Finland
- jag väljer att avvakta lite med jobbsök och byte av yrke
- min utbildning blev förändrad och omformad
- barnets umgänge med vänner och kusiner minskat drastiskt
- mina möjligheter att åka till stallet i något vettig tid på dygnet minskat p g a att mormor och farmor inte kunnat hämta barnet på förskolan eller umgås med barnet som vanligt
- vi inte kunnat ta farväl av en kompis på hans begravning
- hockeyn fick ett mycket konstigt och abrupt slut och nästa säsong börjar en månad senare än vanligt, utan sesimmarcup
- jag har förlorat inkomst p g a lätta förkylningssymtom, som jag annars hade kunnat jobba med
- vi inte kommer kunna träffa makens syster och hennes döttrar i år - har vi tur kan vi ses nästa år (de bor i Australien)
- jag behöver inte "skämmas" när jag tjatar på folk om basala hygienrutiner och att hålla rent efter sig



Känner av ett visst töcken här med. Eftersom saker o ting inte är som vanligt.

 

[bettysmatte]

Positivt är att jag har skrivit en halv roman vid det här laget. Bland annat för att jag spenderar mindre tid med mina föräldrar. Negativt är att jag inte träffat mina föräldrar mer än kortare stunder utomhus sedan mars. Att vara 70+ måste vara riktigt drygt vid det här laget.....

 

[sjoberga]

Svärdsjö pekas ut som en ny ground zero för pandemin i Sverige.

 

[athena_arabians]

Svärdsjö pekas ut som en ny ground zero för pandemin i Sverige.

Hoppsan

 

[Malibu_Stacy]

Har fått en tid för antikroppstestning. Jag var rejält sjuk i 5-6 dagar med feber, nästäppa och kraftig huvud- och muskelvärk i slutet av januari-början av februari när det började rapporteras om covid-19 i Wuhan. Jag hade 10 dagar innan kommit hem från en resa i Tyskland och Schweiz där jag träffat ett gäng personer från olika delar av världen i 5 dagar. Dock hade jag inte hosta eller svårigheter med andning och ingen i min närhet blev sjuk.
Så jag tror mer på vanlig influensa då som nu, men vi får se.

 

[lingonben]

Det brukar ju sägas att tiden går fort när man har roligt, men jag undrar jag om den ändå inte går rätt fort när man har tråkigt också... För mig känns det helt ofattbart att det snart är juli - hela det här året har liksom bara försvunnit i ett töcken av uttråkning, stress, oro och frustration.

Jag tror att det för min del beror väldigt mycket på att jag liksom inte riktigt har något som förankrar mig till verkligheten, något som ger mig en anledning att hålla koll på datum eller fundera över vilken månad det är. Alla hållpunkter som jag normalt skulle ha haft - om det så är resor, besök, jobbevenemang, födelsedagsfirande eller annat - har liksom försvunnit och dagarna bara går utan att något händer. Alls. Midsommar var väl undantaget, men förutom det känner jag mig rätt snuvad på 2020 såhär långt.

Bara lite funderingar från mig, vet inte om det är någon annan som upplever det likadant?

Du fångar min upplevelse av tillvaron väldigt bra. Från mitten av mars är det bara ett töcken liksom, det känns overkligt att det redan är sommar. Jag har t ex tappat bort träningen fullkomligt nu, fastän jag vet att jag behöver det för att må bra. Fan, jag inser nu att jag inte duschat sen i söndags dessutom Det känns inte lönt liksom, jag träffar ändå inte någon. Jag har hög arbetsbelastning dessutom, så jag jobbar jobbar jobbar hemifrån och har dåligt samvete över att jag inte jobbar mer. Kollegorna är griniga och modlösa och jag träffar inte mina vänner. Blä.

 

[Breaktown]

Min största sorg är min morfar. Han är 94 år och bor på äldreboende. Han är inte akut döende men väldigt tydligt att det sakta men säkert bara går åt ett håll och han har blivit markant sämre under våren. Telefonkontakt funkar inte, och han mår väldigt dåligt av att vara så isolerad, förstår inte riktigt varför vi inte kan komma på besök. Känns verkligen som att både han och vi förlorar hans sista tid och han har verkligen ingen glädje i livet nu. (Äldreboendet är dock jättebra, det är verkligen inte de som är problemet).

Hade det inte varit för riskerna det inneburit för personal och övriga boende hade man ju nästan velat strunta i allt och träffa honom. Känns ju helt meningslöst nu ändå...

 

[ameo]

Min största sorg är min morfar. Han är 94 år och bor på äldreboende. Han är inte akut döende men väldigt tydligt att det sakta men säkert bara går åt ett håll och han har blivit markant sämre under våren. Telefonkontakt funkar inte, och han mår väldigt dåligt av att vara så isolerad, förstår inte riktigt varför vi inte kan komma på besök. Känns verkligen som att både han och vi förlorar hans sista tid och han har verkligen ingen glädje i livet nu. (Äldreboendet är dock jättebra, det är verkligen inte de som är problemet).

Hade det inte varit för riskerna det inneburit för personal och övriga boende hade man ju nästan velat strunta i allt och träffa honom. Känns ju helt meningslöst nu ändå...

Det finns ingen chans att ni kan träffas med en plexiglasskiva mellan er? bara så ni kan mötas och prata med varandra? (sett bilder på såna möten)

 

[AraSlei]

Jag har halsont och är täppt sedan i fredags, testade mig igår med fick tillbaka ett negativt resultat idag.
Här har det varit mycket testning det senaste och många bekräftade fall, så jag var nästan säker på att jag hade fått det också.

 

[athena_arabians]

Det finns ingen chans att ni kan träffas med en plexiglasskiva mellan er? bara så ni kan mötas och prata med varandra? (sett bilder på såna möten)

Ja, eller utomhus med ordentligt avstånd @Breaktown?

 

[Breaktown]

@ameo @athena_arabians jo det kan vi och det gör vi. Det är ju såklart bättre än inget och skönt att kunna se honom. Men inte helt enkelt. Han hör dåligt så går inte att ha en konversation på håll så personalen måste "tolka" och då blir han förvirrad och förstår inte riktigt vem som säger vad, och uppenbart att han inte riktigt förstår varför arrangemanget är som det är. Bättre än inget såklart! Men man hade ju verkligen önskat att vi kunnat göra något bättre av hans sista tid som är kvar.

 

[Breaktown]

Jag har halsont och är täppt sedan i fredags, testade mig igår med fick tillbaka ett negativt resultat idag.
Här har det varit mycket testning det senaste och många bekräftade fall, så jag var nästan säker på att jag hade fått det också.

Läste någon artikel att av 49 000 test (kommer inte ihåg varifrån det var) så hade 6000 varit positiva. Så uppenbarligen är det ju väldigt många som har symptom eller tror att de har det men som inte är Corona. Även om man har svårt att föreställa sig det just nu

 

[SiZo]

Läste någon artikel att av 49 000 test (kommer inte ihåg varifrån det var) så hade 6000 varit positiva. Så uppenbarligen är det ju väldigt många som har symptom eller tror att de har det men som inte är Corona. Även om man har svårt att föreställa sig det just nu

Jag vet också fall där personer har testats 3 ggr och de varit positiva först den tredje gången, så frågan är hur pass säkert testet är med?

 

[Breaktown]

Jag vet också fall där personer har testats 3 ggr och de varit positiva först den tredje gången, så frågan är hur pass säkert testet är med?

Rent teoretiskt så kan de ju varit sjuka först den tredje gången, men det lär ju vara en felmarginal där.

Jag har en släkting som var i Italien på sportlovet. Han blev sjuk och testades då (när alla fortfarande testades) positivt. Hans fru som var på samma resa, bor i samma hus och hade exakt samma symptom testade negativt. Fast det trodde inte ens läkaren på..

 

[VLMF]

Jag vet också fall där personer har testats 3 ggr och de varit positiva först den tredje gången, så frågan är hur pass säkert testet är med?

Antikroppstesten är relativt säkra men det måste gått minst 3 veckor sedan insjuknandet. Så de kan ju ha testat för tidigt men det tredje var i rätt tidsspann.
"Aktivt virus"-testet ger säkrast svar 72h efter första symptomet. Då är det inte så många som testar, utan de flesta testar först när de varit sjuka ganska länge och behöver söka sjukhusvård.