Bryta med

[nagelfil]

sin mamma? Lång historia, tyvärr. Jag har aldrig haft någon bra eller varm relation med min mamma. Hon blev änka när jag var liten och den nya mannen som hon blev tillsammans med har jag heller aldrig haft någon bra relation med. Han höll sig alltid på avstånd känslomässigt. Det tog slut för dem redan när jag var i tonåren.

Nu är jag vuxen sen länge och har egna barn. Tyvärr bor vi långt ifrån varandra. Mamma "fick en knäpp" och flyttade plötsligt väldigt långt från mig. Och hennes förklaring till denna flytt var ytterst märkvärdig. Via andra släktingar så har det senare krypit fram att det handlade om en man. Det har förstås min mamma aldrig berättat för mig. Under årens lopp så har hon betett sig ytterst märkligt och hemlighetsfullt och återigen via släktingar så har de antytt att hennes upprepade stugvistelser på olika håll var för att hon skulle kunna bo tillsammans med andra män utan att hennes grannar skulle få veta det. Inget som jag har att göra med givetvis, hon lever sitt liv precis som hon vill.

Hon har aldrig riktigt gillat min man, han jämfördes i början med mitt ex. Alltid väldigt negativt. Naturligtvis så visste hon inte allt negativt med mitt ex, orsakerna till varför det verkligen tog slut har hon aldrig riktigt förstått. Hon har heller aldrig försökt att förstå utan bara pratat om hur bra han var och hon hoppades att vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra.

Telefonsamtalen med mamma har alltid varit ansträngda. Periodvis så har jag medvetet låtit bli att ringa när hon har sårat mig rejält. Men när det var som värst gick mitt yngre syskon in och medlade. Syskonet har alltid varit mammas favorit.

Hon har mer och mer hängt upp sig på det som är negativt med min man. Han jobbar för mycket. Han kan inte styra detta utan det handlar verkligen om beordrad övertid samt jourer.Telefonen larmar på nätter och helger och då måste han vakna och starta datorn och jobba. Hon har alltid pressat mig på denna fråga och har inte alls kunnat förstå varför han måste jobba så mycket. Vissa jobb är ju tyvärr sådana.

Det blev sämre under sommaren med hans jobbande. Och han får inte längre ta ut övertiden i pengar utan enbart i tid. Tid som inte finns. Och det har min mamma så otroligt svårt att acceptera. Hon tror på något sätt att min man flyr hemmet.

I somras var jag på kurs med jobbet och jag hade inte meddelat mamma det innan. Hon pratar bara om sig själv och när hon har pratat klart så avslutar hon samtalet omgående så det finns inte en chans att säja något. Av någon anledning så ringde hon till mig i början på veckan när jag var på kurs (hemtelefonen, hon har mitt mobilnummer också) och jag svarade då ju inte. Jag har också ringt henne då och då utan att hon har svarat på flera dagar så det är inget konstigt med det. Min man jobbade massor på sitt håll så det gick någon dag innan han och jag pratade med varandra. Och då hade mamma pratat in ett hysteriskt meddelande på telefonsvararen om "VAR är du?". Klart att jag trodde att något allvarligt hade hänt. Så jag ringde förstås dirket upp henne och var orolig. Men nej, inget hade hänt, hon ville bara veta var jag var? Plötslig jätteviktigt?

På måndagen ringde hon igen och var väldigt upprörd över att jag inte hade berättat innan om att jag inte skulle vara hemma på några dagar. Jag fattade verkligen inget. Och hon gick igång och började pressa mig rejält och ville att jag skulle berätta för henne vad som tyngde mig. Förtroenden FÅR man, inget man kan pressa fram. Så till slut skrek hon "Men jag är ju ändå din mamma!"
Och jag var bara trött efter helgen och en massa annat som inte alls angår henne så då sa jag upprört "Den kontakten har vi aldrig haft". Hårt men alldeles sant.

Några veckor senare var vi på ett planerat besök hos mamma och det var spänt. Två dagar var på gränsen helt klart. Sen dess har hon bara mailat till mig ett par korta meddelanden på två rader. Hon tackade för att vi hade kommit. Men hon ringer inte längre. Och ja, klart att jag också borde ringa henne, men jag är lika grinig jag när det gäller kontakten. Jag tycker att det är hon som har mest på att förlora när hon slutar att ringa till mig. Hon förlorar kontakten med sitt barnbarn framförallt.

Till mig vägrar hon att komma på besök, det är många år sen hon var här på besök och det var fullkomlig katastrof.

Ja, om någon har orkat läsa så här långt? Vi är lika envisa båda två och ingen tycks vilja ta kontakt i dagsläget. Märkligt när hon tidigare gick i taket när jag inte direkt ringde tillbaka till henne i somras. Nu är det plötsligt oviktigt med kontakt.

 

[martha]

Sv: Bryta med

Ur mitt perspektiv är en mamma en vanlig människa , dock som fött oss..Man måste inte älska sin mamma, pappa, syskon
Jag älskar mina föräldrar , styvföräldrar, syskon etc ...men skulle dom ha betett sig så jag får må dp´åligt av deras ageranden skulle jag faktiskt inte ha kontakt alls

 

[MM]

Sv: Bryta med

Vill du bryta så gör det.

Jag bröt med min mamma för 4 1/2 år sedan och på den fronten i mitt liv kunde det inte vara bättre!
Är så glad över mitt beslut. Jag tänkte länge på det och hade bara sporadisk kontakt sista halvåret innan jag bröt helt. Det var en sak som fick bägaren att rinna över och det är inget jag någonsin kommer förlåta henne för.

Tänk igenom det. Men gör precis det som hjärtat säger. Mår du inte bra av att ha henne i ditt liv, varför låta henne stanna?

 

[moiran]

Sv: Bryta med

Jag tycker att det låter som att din kontakt med din mamma sliter mer på dig det ger? Vad är anledningen till att du känner att du trots det hela tiden måste kämpa och vara henne till lags? Och sen när det är uppenbart att det inte går och du inte pallar längre så kokar det över. Du kanske ska sluta försöka ducka så mycket? Visst ska man vara smidig ibland, men man ska inte tassa på tå alltid. Klarar du vara mer ärlig? Så som när du sa "Den kontakten har vi aldrig haft"? Inte låtsas som att allt är så jäkla normalt och inget att ta upp - förrän allt bara blir för mycket. Inte för att försöka uppfostra henne, såna idéer kan du kasta bort direkt, utan för att DU ska kunna känna att du sagt det du behövde få sagt, inte hålla inne allt i rädsla för... vad? Du exploderar ju om du inte får pysa lite.

Vad är det som gör att du känner att du "borde" ta upp kontakten med din mor nu? För din skull? För hennes skull? För omgivningens skull? Vad känner du själv, liksom? Jag skulle försöka följa magkänslan så gott jag kan, inte skuldkänslan eller trycket av vad andra vill. Lätt att säga. Utifrån det du skrev tycker jag det låter som du vill lämna det till artiga svar när hon tar kontakt. Det är väl bra? Lever din mamma rövare över ditt beslut så är det ju hennes beslut.

 

[nagelfil]

Sv: Bryta med

Ja, jag har alltid försökt att vara till lags och göra mamma nöjd. Utan att lyckas förstås. Inget som jag har gjort har dugt. Förstås. Meddans det som mitt syskon gjort alltid höjts till skyarna och alltid framhävts som något helt fantastiskt. Trots att mitt syskon vägrar att besöka henne eftersom "det är för dyrt". Sen åker de på utlandsresor till andra kontinenter...

Min mamma har lyckats bli ovän med sina syskon och sina grannar så felet ligger ju mycket i hennes personlighet. Närmaste grannarna hälsar inte på henne längre. Syskonen vägrar att ha kontakt sen många år.

 

[nagelfil]

Sv: Bryta med

J
Vad är det som gör att du känner att du "borde" ta upp kontakten med din mor nu? För din skull? För hennes skull? För omgivningens skull? Vad känner du själv, liksom? Jag skulle försöka följa magkänslan så gott jag kan, inte skuldkänslan eller trycket av vad andra vill. Lätt att säga. Utifrån det du skrev tycker jag det låter som du vill lämna det till artiga svar när hon tar kontakt. Det är väl bra? Lever din mamma rövare över ditt beslut så är det ju hennes beslut.

För hennes skull. Hon är ju ensam och olycklig. Inga vänner av förklariga skäl. Ingen orkar med henne i längden. Men jag orkar inte heller med henne. Jag kan vara ledsen och arg i en vecka efter att vi har pratat med varandra.

 

[Grana]

Sv: Bryta med

Bara något jag tänkte på. Hur kommer det sig hur din mamma vet så mycket om din mans arbetstider? Frågar hon och du berättar? Berätta inte om hon bara ser fel i allt.

Jag håller för övrigt med Martha.

 

[moiran]

Sv: Bryta med

För hennes skull. Hon är ju ensam och olycklig. Inga vänner av förklariga skäl. Ingen orkar med henne i längden. Men jag orkar inte heller med henne. Jag kan vara ledsen och arg i en vecka efter att vi har pratat med varandra.

Det är inte ditt ansvar. Det ÄR faktiskt inte ditt ansvar. Om hon får dig att må dåligt - klipp. Inte skulle du ta samma ansvar för en fd granne som inte ens förr var så himla kul att umgås med? OM hon blir (mer) ensam olycklig utan dig så är det väl den funktionen som gör att du inte bryter. Det finns något du kan göra för att fortsätta kämpa för att få något tillbaka av din mor. Du kommer aldrig att få något. Dra din gräns, var du nu vill ha den, och se till att du inte luras att kliva över den för att det är så synd om din mor.

 

[Angelina]

Sv: Bryta med

Jag har ingen kontakt med min mamma och vill inte heller ha det. Den relationen kostade på tok för mycket... Visst tycker jag att det är trist och önskade att vi skulle ha en bra relation men så ser inte verkligheten ut. Jag har också barn men anser att jag gör de en tjänst då min mamma är lika mot dom som mot mig.

Fundera på vad din relation till din mamma kostar o om det är värt att betala priset!

Kram!

 

[nagelfil]

Sv: Bryta med

Det är inte ditt ansvar. Det ÄR faktiskt inte ditt ansvar. Om hon får dig att må dåligt - klipp. Inte skulle du ta samma ansvar för en fd granne som inte ens förr var så himla kul att umgås med? OM hon blir (mer) ensam olycklig utan dig så är det väl den funktionen som gör att du inte bryter. Det finns något du kan göra för att fortsätta kämpa för att få något tillbaka av din mor. Du kommer aldrig att få något. Dra din gräns, var du nu vill ha den, och se till att du inte luras att kliva över den för att det är så synd om din mor.

Martyr är min mammas mellannamn...Alla andra gör konstant fel. Hon har aldrig gjort fel förstås.

Jag önskar att vi skulle kunna prata med varandra men det har vi aldrig kunnat. Just sen jag fick barn hade jag verkligen hoppats på en varmare kontakt.

 

[athena_arabians]

Sv: Bryta med

*delvis kl*

Man behöver inte älska sina föräldrar eller ens ha kontakt med dem. Är man lyckligt lottad (som jag är) har man föräldrar som naturligtvis inte är perfekta men som faktiskt älskar en och gör sitt bästa för att visa det. Har man inte det och kontakten med föräldrarna blir en plåga, varför umgås? Jag känner flera som brutit helt med sina föräldrar och mår så mycket bättre!

 

[moiran]

Sv: Bryta med

Martyr är min mammas mellannamn...Alla andra gör konstant fel. Hon har aldrig gjort fel förstås.

Jag önskar att vi skulle kunna prata med varandra men det har vi aldrig kunnat. Just sen jag fick barn hade jag verkligen hoppats på en varmare kontakt.

Jag har också en stor martyr i min närhet och jag vet precis vilka samvetskval det skapar även om man inners inne vet att man inte gjort något fel.

Man måste vara två för att dansa tango. Din mamma bjuder uppenbarligen inte till. Inte en enda gång av alla tillfällen hon haft. Varför skulle hon helt plötsligt ändra sig och göra er relation mer glädjefylld för dig och din familj? Har något förändrats de senaste åren? Kommer hon tillbaka med en förändrad attityd kan ni ju börja försöka komma varandra närmare. Som det är nu skjuter hon ju dig ifrån sig och ger dig samvetskval för att du inte konstant orkar kämpa för att försöka göra hennes liv bättre - trots att hon inte ger dig någon som helst uppskattning för det.

Du kan fortsätta som vanligt förstås. Men det kommer äta upp dig, och så småningom kanske till och med din familj, att ha en så trasig relation som kräver, kräver och kräver men aldrig ger något tillbaka.

 

[Inte_Ung]

Sv: Bryta med

Jag har brutit med min mamma.
Hon uppvisar i princip samma uppförande som din.
Det som hon har gjort tidigare har jag förlåtit henne men det som inte fungerar är att hon fortsätter i samma spår.
Och eftersom att jag inte vill utsätta mig för det något mera har jag brutit.

Hon har ett val.
Se till att uppföra sig så att jag står ut för annars så håller jag mig undan.
Hon har ännu inte lyckats med detta så jag håller mig undan.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Bryta med

Jag bröt med min mamma 1990. Hon dog 2006 utan att vi återupptagit kontakten, även om hon ville det under sin sista tid på sjukhuset.

Hon fick mig att må så dåligt, det finns absolut ingen anledning för mig att sörja över den brytningen eller ångra något. Hon bidrog bara med elände för mig.

Föräldrar väljer man inte, man får försöka hantera den uppsättning man fått.

 

[Grana]

Sv: Bryta med

Jag bröt med min mamma 1990. Hon dog 2006 utan att vi återupptagit kontakten, även om hon ville det under sin sista tid på sjukhuset.

Hu, där fick jag lite ont i hjärtat. Hur klarade du att inte ta en kontakt för en sista gång? Kanske hon ville prata och be om ursäkt..
Samtidigt som jag också tänker att hon kunde fortsatt som er kontakt slutat, så är svårt..

Menar absolut inte som kritik, för jag vet ju inte varför ni bröt. Utan mer nyfiken hur du tänkte.
Kanske jag hade gjort likadant om jag varit i din situation, så som sagt. Ta det inte som kritik.

 

[tanten]

Sv: Bryta med

Hu, där fick jag lite ont i hjärtat. Hur klarade du att inte ta en kontakt för en sista gång? Kanske hon ville prata och be om ursäkt..
Samtidigt som jag också tänker att hon kunde fortsatt som er kontakt slutat, så är svårt..

Menar absolut inte som kritik, för jag vet ju inte varför ni bröt. Utan mer nyfiken hur du tänkte.
Kanske jag hade gjort likadant om jag varit i din situation, så som sagt. Ta det inte som kritik.

Inte Grana men jag svarar ändå.

Min mor låg på sjukhus flera gånger den sista tiden i livet.

Vården ringde mig upprepade gånger för att berätta att hon skulle skrivas ut eller rapportera om hennes mående. Jag sa ifrån att jag inte var intresserad.

De ringde också och berättade att hon var väldigt dålig och bad mig komma dit (faktiskt - vad de nu hade med det att göra!!) Jag avböjde.

Sista gången de ringde var för att fråga om jag ville se henne när hon var död.
Nej tack.

Jag tyckte/tycker genuint illa om min mor. Jag hade inte blivit vänligare inställd av att se henne i någon sjukhussäng. Det var samma person oavsett om hon var skröpplig eller kry.

Jag har inte ens funderat på om jag borde ha besökt henne då när hon var döende. Möjligen för att kunna äga ett och annat när hon inte kunde svara - men nä, så lågt sjönk jag inte.

 

[Inte_Ung]

Sv: Bryta med

Jag kommer att vilja att vården tar kontakt med mig om något händer min mamma.
Och jag kommer att besöka henne på slutet.
Det viktiga för mig är att jag kan gå därifrån utan att hon kan följa efter mig.
Före brytningen så kom hon in i mitt hem närhelst hon så önskade och störde mig samt vägrade att gå sin väg även om jag bad om det.

 

[moiran]

Sv: Bryta med

Jag tyckte/tycker genuint illa om min mor. Jag hade inte blivit vänligare inställd av att se henne i någon sjukhussäng. Det var samma person oavsett om hon var skröpplig eller kry.

Jag har inte ens funderat på om jag borde ha besökt henne då när hon var döende. Möjligen för att kunna äga ett och annat när hon inte kunde svara - men nä, så lågt sjönk jag inte.

Jag förstår varför man känner att man har ett större lojalitetskrav mot sina föräldrar än andra människor i sitt liv. Föräldrarna har stått för mat och husrum (i de allra flesta fall) i den period av sitt liv där man liksom är helt hjälplös att kunna skapa sig ett annat, eget liv ens om man hade förstått att man kunde det. Man blir ju dessutom nästan alltid präglad av sina föräldrar varken de är onda eller goda. "Hon är ju ändå min mamma".

Jag kan också förstå varför man kan känna sig otroligt lättad och fri när man till slut vågar ta steget bort från en förälder som gör livet odrägligt och klippa banden. Varför man på dödsbädden skulle "ha rättighet" att träffa personer man betett sig som en skit mot i hela sitt liv förstår jag däremot inte. Om man nu känner att man vill besöka med hopp om att få en ursäkt så är det ju i slutänden så att man faktiskt inte släppt greppet. Om jag går omkring och känner en gnagande önskan om att min bortklippta förälder rycka upp sig, se på sitt liv helt objektivt och inse att denne betett sig som en skit, då sliter det ju fortfarande på mig. Det KAN säkert hända. Men då måste något stort hända. Avgiftning från alkohol/droger, psykologisk hjälp eller en traumatisk händelse som ger en rejäl mental käftsmäll. Men ingen förälder kommer sitta i soffan, tycka synd om sig själv, skylla på sina barn, äta chips och sen plötsligt en dag på ICA komma på att de förpestar sin omgivning.

Det finns inga krav på att barn ska ansvar att hålla liv i en ohållbar relation med en på ena eller andra sättet en trasig förälder. Vill man ge det en sista chans kan man be föräldern söka hjälp för sina problem. Utan hjälp - ingen förändring. Utan förändring - det kommer pågå resten av ditt/förälderns liv.

 

[JosefineLi]

Sv: Bryta med

Du kanske inte måste bryta, men ni kan behöva en paus från varandra?

Våga säg ifrån när du inte orkar lyssna på henne. Jag får inte ut mycket av att prata i telefon med min mamma, och därför gör jag knappt det. Jag säger bara att jag gör något viktigt och lägger på ibland. Jag orkar helt enkelt inte lyssna på gnäll och kritik hela tiden.

Finns det något annat sätt för er att hålla kontakt? Via mejl eller brev kanske, så hon hinner tänka över sina formuleringar? Går det bättre om bara ni två ses och kanske gör någonting specifikt, fikar på allmän plats osv?

Ibland funkar ju ingenting och då tror jag det kan vara bäst att bryta. Man kan inte lägga ansvaret för hela relationen på en människa.

 

[tanten]

Sv: Bryta med

KL

generellt anser jag att föräldrar har skyldigheter mot sina barn. Barn är inte skyldiga sina föräldrar något alls.


Föräldrar som har en god relation med sina barn har förtjänat den. Inte fått den av plikt.