igår för nio år sedan så smet jag ut i diskrummet på mcdonalds i backaplan och struntade i att chefen gnällde över att man inte fick ha med mobilen. Jag var TVUNGEN att få reda på hur valpningen hade gått. Men besvikelse var bottenlös när det visade sig att det bara blev tre hanar. Jag som skulle ha en tik! Efter ett par veckors ångest och ett besök så blev det trots allt bestämt. Den där mittenvalpen skulle följa med hem. I stamtavlan skulle han heta Brutus men jag testade alla möjliga varianter som bandit, balto och gud vet vad innan jag gav upp och förlikade mig med namnet och ni kan inte ana hur liten han var när han hämtades!
Min syster lejadeIgår s som valpvakt när jag skulle gå i skolan, men hon sa snabbt upp sig. Han var som en liten arg pirayha som valp. Han bestod nästan bara av tänder... Ett par veckor efter att han flyttat in utökades flocken med Jannis som snabbt gjorde klart för alla vem som var drottning här i huset. Hon blev brutus stora idol tillsammans med Nacki och katten skunk.
Valpkursen gick vi på Karisma och där var vi nog bäst i gruppen,underligt nog. De andra verkade ha noll koll. Brutus växte och blev större och hängde med på diverse saker ibland trillade han nerför stup och ibland sov han med mig på kontoret när jag sov över på hundpensionatet. Han fick lära sig dra bildäck, stå i hundgård och morra på kommando.
När han var ett par år gammal flyttade vi till landet permanent, där fick brutus gå lös nästan jämt (förrutom i perioder med dövöron och jaktlysten blick) tigga mat av svärfar och bada i sjön. Ut med båten var däremot en pärs för badtoken! Han välte aldrig båten men man var alltid beredd... Där fick man lära sig att passa sig för staket som bits, vilka getter som stångas och vilka som man kan leka med och spåra viltspår och dra pulka. En rolig vinterlek var att dra matte och husse på isen när den andre kallade in honom. Ibland åkte vi iväg och tränade lydnad för en privattränare. Det var roligt! Men roligast tyckte nog ändå brutus var att ha ett helt EGET mcdäck upphängt i trädgården. Vilken lycka!
Hösten han skulle fylla fem fick man flytta tillbaka till stan. Utan Jannis och husse. Janni hade åkt iväg veckan innan med husse och matte och aldrig kommit tillbaka.... Det var lite konstigt och tråkigt.Sen fick man gå kopplad nästan jämt. Å andra sidan så fanns det massvis med saker att lukta på, klättra på och så fick man åka buss varje dag. Brutus genomgick korningens mentaldel med 147poäng och testledaren tyckte att han var en riktigt trevlig rottis "Han har inte sett något skäl till att bli arg idag" "Det kanske är tur..." tillade han med syftning på att mattes händer hade slitits blodiga under andra momentet - lilla bytet... Dessutom dök det upp en ny husse, en lekfarbror som bara lekte, matade med frolic och lärde honom kommandon på ett nytt språk. I början var det inte så roligt när man fick vara inlåst hela tiden för att inte en elak katt skulle äta upp honom men så småningom inledde de ett kallt krig och brutus fick sig en egen soffa, det vägde nästan upp avsaknaden av däck.
Sen dess har brutus och jag flyttat ett par gånger, men nya hussen har alltid bott där han bott och brutus soffa står kvar, han har gått kurser i agility, tävlingslydnad, specialsök och spår. "Hellre än bra" är vårt motto och han har gett sig i kast med alla upptåg på sitt vanliga bulldozer sätt. Förra året flyttade en liten arg ulltuss in. Brutus kapitulerade tämligen omgående för den lille ligisten, man kunde riktigt höra honom sucka "Jajja du får väl bestämma om det är så djäkla viktigt" men de kommer fint överens och har just nästan rivit lägenhet n'är de haft dragkamp.
Han är nio år nu brutus, han har följt mig i princip hela mitt vuxna liv. Han har varit en väldigt okomplicerad hund egentligen. Visst det är ingen hund man ber min hundovana syster att gå en promenad med - men han har aldrig haft några direkta "problembeteenden" om man inte räknar skugg/solkattsjagande/idiotstressbeteende som ändå gått att stävja med lydnad. Han har helt enkelt varit en lätt och rolig hund att ha. Frisk har han i stort sett varit, han var nog sex år innan han var hos veterinären annat än för vaccinationer och då var det prostatan som krånglade. Hade jag vetat vad som komma skulle hade jag kastrerat honom då och inte bra chipbehandlat men det är lätt att vara efterklok. Han fick ett par ofarliga hudtumörer som operarades bort, de var visst vanliga på UNGhundar! *s* Förra hösten markerade han ömhet i ryggen vilket diagnoserades efter en okaraktäristisk händelse, den behandlades med massage och kavallettiövningar. Under vårvintern blev prostaproblemen akuta - antagligen har de spökat en längre tid och varit det som orsakat det ryggonda. Han åkte in akut och var väldigt dålig men jag fick hem honom ett par dar senare. Eller ja, nästan hela brutus. Testiklarna hade han inte kvar. I sommras så sträckte han bogen och fick undersökas rejält och fick smärtstillande nog för att knocka en häst.
Men bortsett från hudtumörerna som inte hade behövt tas bort egentligen och urinläckage efter kastreringen så har han egentligen bara varit hos veterinären fyra gånger för sjukdomar eller skador! På seniorkontrollen för ett år sedan så var han frisk som en nötkärna och veterinären blev överbevisad av röntgenbilderna på benet i sommras - inte minsta antydan till atros/pålagringar eller förslitningar...
Numera så märker jag att han är lite stelare, han blir tröttare snabbare och har tro det eller ej blivit lite lugnare. De gråa håren börjar synas och han ligger kvar i sängen längre på morgonen och har kanske (fy matte!) blivit lite rundare över revbenen. Men trots att han igår fick påbörja att äta glukosamin, mest i förebyggande syfte så finns det nog inte många som skulle gissa hans ålder. Jag hoppas att vi får flera år till men jag försöker ändå förbereda mig mentalt. Han har redan överlevt sin far och hans mor blev bara 10...
http://diamondsnrust.files.wordpress.com/2009/12/mammaskamera-279.jpg
Min syster lejadeIgår s som valpvakt när jag skulle gå i skolan, men hon sa snabbt upp sig. Han var som en liten arg pirayha som valp. Han bestod nästan bara av tänder... Ett par veckor efter att han flyttat in utökades flocken med Jannis som snabbt gjorde klart för alla vem som var drottning här i huset. Hon blev brutus stora idol tillsammans med Nacki och katten skunk.
Valpkursen gick vi på Karisma och där var vi nog bäst i gruppen,underligt nog. De andra verkade ha noll koll. Brutus växte och blev större och hängde med på diverse saker ibland trillade han nerför stup och ibland sov han med mig på kontoret när jag sov över på hundpensionatet. Han fick lära sig dra bildäck, stå i hundgård och morra på kommando.
När han var ett par år gammal flyttade vi till landet permanent, där fick brutus gå lös nästan jämt (förrutom i perioder med dövöron och jaktlysten blick) tigga mat av svärfar och bada i sjön. Ut med båten var däremot en pärs för badtoken! Han välte aldrig båten men man var alltid beredd... Där fick man lära sig att passa sig för staket som bits, vilka getter som stångas och vilka som man kan leka med och spåra viltspår och dra pulka. En rolig vinterlek var att dra matte och husse på isen när den andre kallade in honom. Ibland åkte vi iväg och tränade lydnad för en privattränare. Det var roligt! Men roligast tyckte nog ändå brutus var att ha ett helt EGET mcdäck upphängt i trädgården. Vilken lycka!
Hösten han skulle fylla fem fick man flytta tillbaka till stan. Utan Jannis och husse. Janni hade åkt iväg veckan innan med husse och matte och aldrig kommit tillbaka.... Det var lite konstigt och tråkigt.Sen fick man gå kopplad nästan jämt. Å andra sidan så fanns det massvis med saker att lukta på, klättra på och så fick man åka buss varje dag. Brutus genomgick korningens mentaldel med 147poäng och testledaren tyckte att han var en riktigt trevlig rottis "Han har inte sett något skäl till att bli arg idag" "Det kanske är tur..." tillade han med syftning på att mattes händer hade slitits blodiga under andra momentet - lilla bytet... Dessutom dök det upp en ny husse, en lekfarbror som bara lekte, matade med frolic och lärde honom kommandon på ett nytt språk. I början var det inte så roligt när man fick vara inlåst hela tiden för att inte en elak katt skulle äta upp honom men så småningom inledde de ett kallt krig och brutus fick sig en egen soffa, det vägde nästan upp avsaknaden av däck.
Sen dess har brutus och jag flyttat ett par gånger, men nya hussen har alltid bott där han bott och brutus soffa står kvar, han har gått kurser i agility, tävlingslydnad, specialsök och spår. "Hellre än bra" är vårt motto och han har gett sig i kast med alla upptåg på sitt vanliga bulldozer sätt. Förra året flyttade en liten arg ulltuss in. Brutus kapitulerade tämligen omgående för den lille ligisten, man kunde riktigt höra honom sucka "Jajja du får väl bestämma om det är så djäkla viktigt" men de kommer fint överens och har just nästan rivit lägenhet n'är de haft dragkamp.
Han är nio år nu brutus, han har följt mig i princip hela mitt vuxna liv. Han har varit en väldigt okomplicerad hund egentligen. Visst det är ingen hund man ber min hundovana syster att gå en promenad med - men han har aldrig haft några direkta "problembeteenden" om man inte räknar skugg/solkattsjagande/idiotstressbeteende som ändå gått att stävja med lydnad. Han har helt enkelt varit en lätt och rolig hund att ha. Frisk har han i stort sett varit, han var nog sex år innan han var hos veterinären annat än för vaccinationer och då var det prostatan som krånglade. Hade jag vetat vad som komma skulle hade jag kastrerat honom då och inte bra chipbehandlat men det är lätt att vara efterklok. Han fick ett par ofarliga hudtumörer som operarades bort, de var visst vanliga på UNGhundar! *s* Förra hösten markerade han ömhet i ryggen vilket diagnoserades efter en okaraktäristisk händelse, den behandlades med massage och kavallettiövningar. Under vårvintern blev prostaproblemen akuta - antagligen har de spökat en längre tid och varit det som orsakat det ryggonda. Han åkte in akut och var väldigt dålig men jag fick hem honom ett par dar senare. Eller ja, nästan hela brutus. Testiklarna hade han inte kvar. I sommras så sträckte han bogen och fick undersökas rejält och fick smärtstillande nog för att knocka en häst.
Men bortsett från hudtumörerna som inte hade behövt tas bort egentligen och urinläckage efter kastreringen så har han egentligen bara varit hos veterinären fyra gånger för sjukdomar eller skador! På seniorkontrollen för ett år sedan så var han frisk som en nötkärna och veterinären blev överbevisad av röntgenbilderna på benet i sommras - inte minsta antydan till atros/pålagringar eller förslitningar...
Numera så märker jag att han är lite stelare, han blir tröttare snabbare och har tro det eller ej blivit lite lugnare. De gråa håren börjar synas och han ligger kvar i sängen längre på morgonen och har kanske (fy matte!) blivit lite rundare över revbenen. Men trots att han igår fick påbörja att äta glukosamin, mest i förebyggande syfte så finns det nog inte många som skulle gissa hans ålder. Jag hoppas att vi får flera år till men jag försöker ändå förbereda mig mentalt. Han har redan överlevt sin far och hans mor blev bara 10...
http://diamondsnrust.files.wordpress.com/2009/12/mammaskamera-279.jpg
