Bröllop

[Singoalla]

Läste tråden om vigselring, och har dessutom sett orimligt mycket bröllopsbilder i sociala medier nu i maj och juni, vilket har fått mig att fundera. Själv har jag inte nerver för ett eventuellt framtida bröllop, jag kan inte ens planera en kräftskiva utan att förvandlas till en odräglig perfektionist och dessutom får jag ångest på uppstyrda tillställningar så jag får smita undan på toaletten och ta några djupa andetag. Så tänker jag - har alla som gifter sig verkligen nerver av stål?

Det här med att lägga en väldigt stor summa pengar på en dag, jag skulle blir nervös över att allt inte skulle bli bra. Tänk om det inte blir som man tänkt sig? Tänk om man själv, eller ens partner, inte mår på topp den dagen. Tänk om det blir ett antiklimax, var det bara det här? Tänk om det efterlämnar en tomhet, något som många drömt om sen barnsben och så var det plötsligt över?

Det här med att alla ska titta på en, jag blir svettig bara av tanken att klä upp mig till tänderna och sedan gå ner längst en altargång medan alla betraktar en och så ska man le mot alla som dagens prinsessa. För att inte tala om det där med att möta upp brudgummen som ska stå med ryggen emot för att sedan dokumentera hans reaktion. Vilken himla press! Det finns ju ingen annan "rätt" reaktion än att tycka att man är det vackraste bruden i hela världen och så ska man köra det skådespelet.

Tänk om man inte ser glad, lycklig, kär och tacksam ut nog. Finns det ens en gräns för hur glad, lycklig, kär och tacksam man ska se ut på sitt bröllop? Även om man känner så, så kan det ju vara svårt att uttrycka ibland. Framför allt med alla ögon på sig. Jag tänker också pressen på festdeltagarna att leverera tal, se glada ut, styra möhippa/svensexa, visa stort intresse för bröllopet i förväg och bidra till att ge brudparet den bästa dagen i sina liv.

Nu vet jag att det finns tusen sätt att gifta sig på om man nu vill bli ett par rent juridiskt, och att alla förhoppningsvis väljer det som passar dem själva. Men jag är bara nyfiken på hur ni tänker kring ovan frågor. Ni som är gifta och ni som inte är det. Jag skulle kunna skriva en uppsats om saker kring bröllop som ger mig ångest bara av tanken, men för att inte låta som ett fullkomligt nervvrak så sammanfattar jag det bara med - är det inte väldigt mycket press, och hur klarar folk av det? Jag är genuint nyfiken, för även om jag förstår att jag själv har ovanligt svårt att klara av dylika tillställningar så måste det ju påverka även den stabilaste.

 

[FengurLaugar]

Herregud jag blir nervös bara av att läsa allt du skriver Finns en anledning till att vi gifte oss i hemlighet hemma på gräsmattan

 

[Jenka]

Läste tråden om vigselring, och har dessutom sett orimligt mycket bröllopsbilder i sociala medier nu i maj och juni, vilket har fått mig att fundera. Själv har jag inte nerver för ett eventuellt framtida bröllop, jag kan inte ens planera en kräftskiva utan att förvandlas till en odräglig perfektionist och dessutom får jag ångest på uppstyrda tillställningar så jag får smita undan på toaletten och ta några djupa andetag. Så tänker jag - har alla som gifter sig verkligen nerver av stål?

Det här med att lägga en väldigt stor summa pengar på en dag, jag skulle blir nervös över att allt inte skulle bli bra. Tänk om det inte blir som man tänkt sig? Tänk om man själv, eller ens partner, inte mår på topp den dagen. Tänk om det blir ett antiklimax, var det bara det här? Tänk om det efterlämnar en tomhet, något som många drömt om sen barnsben och så var det plötsligt över?

Det här med att alla ska titta på en, jag blir svettig bara av tanken att klä upp mig till tänderna och sedan gå ner längst en altargång medan alla betraktar en och så ska man le mot alla som dagens prinsessa. För att inte tala om det där med att möta upp brudgummen som ska stå med ryggen emot för att sedan dokumentera hans reaktion. Vilken himla press! Det finns ju ingen annan "rätt" reaktion än att tycka att man är det vackraste bruden i hela världen och så ska man köra det skådespelet.

Tänk om man inte ser glad, lycklig, kär och tacksam ut nog. Finns det ens en gräns för hur glad, lycklig, kär och tacksam man ska se ut på sitt bröllop? Även om man känner så, så kan det ju vara svårt att uttrycka ibland. Framför allt med alla ögon på sig. Jag tänker också pressen på festdeltagarna att leverera tal, se glada ut, styra möhippa/svensexa, visa stort intresse för bröllopet i förväg och bidra till att ge brudparet den bästa dagen i sina liv.

Nu vet jag att det finns tusen sätt att gifta sig på om man nu vill bli ett par rent juridiskt, och att alla förhoppningsvis väljer det som passar dem själva. Men jag är bara nyfiken på hur ni tänker kring ovan frågor. Ni som är gifta och ni som inte är det. Jag skulle kunna skriva en uppsats om saker kring bröllop som ger mig ångest bara av tanken, men för att inte låta som ett fullkomligt nervvrak så sammanfattar jag det bara med - är det inte väldigt mycket press, och hur klarar folk av det? Jag är genuint nyfiken, för även om jag förstår att jag själv har ovanligt svårt att klara av dylika tillställningar så måste det ju påverka även den stabilaste.

Jag tänker att man kan styra kostnad (även om det väl blir rätt dyrt oavsett) och framförallt förväntningar. Jag vill fira ordentligt även om jag inte i vanliga fall kanske är den som står/vill stå i centrum. Men stora förväntningar på reaktion etc känner jag inte igen mig i att ha nån press på.

Är inte gift, men hoppas väl på att bli nån gång i framtiden.

 

[strawberrysylt]

Jag tänker lite som du. Särskilt när det gäller kostnaden och känslan av att "jamen tänk så blir det inte bra sen ändå".

I min släkt är vi inte så "fina" (missförstå mig rätt, menar inget nedvärderande om någon annan!) av oss, så det skulle bara kännas konstigt också, med för mycket ståhej.

Vi brukar prata om det jag och mina kompisar och komma fram till att visst vill man ha en fin och vacker dag, men - det är ju ändå att få bli gift med den man tycker om och sen alla dagar efter bröllopet som är det viktigaste, inte den enda dagen liksom.

Jag tänker som såhär att jag vill ha något lagom med familjen och nära vänner. Jag vill känna mig fin, att gästerna ska känna sig fina och att det ska vara fint ikring och att maten/tårtan ska va god och kännas festlig. Men sen behöver det inte vara så mycket mer. Jag har t ex redan en klänning som jag brukar ha på mig på midsommar och som jag har sagt att jag vill gifta mig i, känner mig så fin i den. Plats har jag också valt ut (Han har inte mycket att säga till om framtida brudgum inte ). Gällande blommor vill jag ha blommor jag själv kan plocka utomhus.

När det gäller ring skulle jag verkligen inte vilja gå omkring med en förmögenhet på fingret! Jag tycker liksom att ett smycke för 400:- känns dyrt, så! Jag vill gärna ha en fin ring, men den får absolut inte kosta mer än typ några tusen för att jag ska våga ha den på mig.

 

[niardasp]

Jag är nog allmänt lite avogt inställd till bröllop. Inte egentligen på grund av pressen på att allt ska vara perfekt, man ska vara glad och så vidare. Utan för att det för mig skulle kännas så himla ovärt att lägga så mycket pengar på en enda grej/dag/helg. Jag är inte typen som varken gillar att vara i centrum eller anordna fester för att fira mig själv, så det har väl säkert också med min inställning att göra. Jag har överlag också svårt för traditioner, vilket säkert också spelar in.

Och som du säger, det blir ju en stor press på folk runt omkring en också. Att de ska behöva lägga massa tid och pengar och engagemang på mig och min partner. Jag skulle känna mig obekväm med det.

Då känner jag nog hellre att en lite mer rimlig tillställning i linje med vad @strawberrysylt beskriver ovan, känns mer vettigt för min del. Jag känner att pengarna som ett rejält bröllop kan kosta lägger jag hellre på någonting annat, exempelvis en ordentlig resa.

 

[SpanskaLoppan]

Jag tänker att om man är sådan att allt måste bli perfekt och precis som "i drömmarna" så kommer inget någonsin duga. Livet är inte en dröm, inget och ingen är perfekt. Är man perfektionist kommer säkert bröllopsdagen vara fylld av stress och ångest och minnet av den solkigt av allt som gick "fel".

Jag är inte gift än men vill gifta mig en dag. Helst med sambon. Som tur är ser vi likadant på saken, perfekt existerar inte. I hans kultur ska det egentligen vara pampig religiös ceremoni och storslaget firande. Vi tänkte resa iväg med mina nära vänner och hans kusin och gifta oss utomlands, Island eller Hawaii gärna. Det ska bara sparas ihop pengar så vi kan bjuda med dem vi vill ha som vittnen.
Liksom dig @Singoalla står jag inte ens ut med tanken på att vara så i fokus som bruden vanligtvis är på ett traditionellt bröllop. Känner obehag bara vid tanken...

Sen stor fest hemma i Sverige på sommaren med vänner och släktingar, utomhus. Partytält och buffé, helgrillat lamm, musik och dans hela natten. Alla får komma som de är, barn och husdjur får röja runt. Ingen hysterisk fokus på alla små detaljer för det går inte att kontrollera allt så in i bängen. Vi tänker båda att man blir lyckligare av att kunna slappna av och njuta.

 

[FengurLaugar]

Jag tänker lite som du. Särskilt när det gäller kostnaden och känslan av att "jamen tänk så blir det inte bra sen ändå".

I min släkt är vi inte så "fina" (missförstå mig rätt, menar inget nedvärderande om någon annan!) av oss, så det skulle bara kännas konstigt också, med för mycket ståhej.

Vi brukar prata om det jag och mina kompisar och komma fram till att visst vill man ha en fin och vacker dag, men - det är ju ändå att få bli gift med den man tycker om och sen alla dagar efter bröllopet som är det viktigaste, inte den enda dagen liksom.

Jag tänker som såhär att jag vill ha något lagom med familjen och nära vänner. Jag vill känna mig fin, att gästerna ska känna sig fina och att det ska vara fint ikring och att maten/tårtan ska va god och kännas festlig. Men sen behöver det inte vara så mycket mer. Jag har t ex redan en klänning som jag brukar ha på mig på midsommar och som jag har sagt att jag vill gifta mig i, känner mig så fin i den. Plats har jag också valt ut (Han har inte mycket att säga till om framtida brudgum inte ). Gällande blommor vill jag ha blommor jag själv kan plocka utomhus.

När det gäller ring skulle jag verkligen inte vilja gå omkring med en förmögenhet på fingret! Jag tycker liksom att ett smycke för 400:- känns dyrt, så! Jag vill gärna ha en fin ring, men den får absolut inte kosta mer än typ några tusen för att jag ska våga ha den på mig.

Lite så tänkte jag också med ring. Jag vill kunna ha dom på mig jämt utan att vara rädd att tappa bort en förmögenhet eller att den ska kännas opraktiskt och ändå hamna i badrumsskåpet. Min och makens förlovningsringar är vanliga släta guldringar som kostade runt 4000 kr ihop. Min vigselring som är av samma typ fast har tre nedsänkta stenar också kostade ca 4000 kr. Så mycket mer vågar jag inte lägga på något som hänger med överallt (när man tar ur en älg t.ex , är i stallet osv)

 

[inverterad]

Oj, en behöver ju verkligen inte gifta sig på det där uppstyrda, stela Disney-sättet. Ju mer personligt och icke-konventionellt, desto lättare att vara närvarande i stunden och faktiskt njuta av att få fira kärleken med sina vänner och sin familj.

Jag och partner firar snart tre-årig bröllopsdag. Bröllop var verkligen inte något jag hade drömt om hela livet, snarare nåt som kändes ganska avlägset och främmande för mig som person tills jag träffade nuvarande partner. Vi gifte oss i en liten kyrka på Gotland. En av de saker som gjorde dagen så otroligt lyckad var att vi hade ett informellt mingel hemma hos mina svärföräldrar kvällen innan bröllopet, där min släkt, hans släkt och alla vänner från olika sidor kunde få träffas under avslappnade former, innan allt drog igång. Smörgåstårta och bubbel i trädgården, musik och kulörta lyktor, och vi var väldigt trötta men också förväntansfulla och kunde njuta av att höra våra respektive familjer bonda med varandra.

På bröllopsdagen bar jag en lilablågrön Donna Karan-klänning och guldsandaletter. Partner bar blågrå kostym. Vi möttes utanför kyrkan och gick in tillsammans som två självständiga individer. Upplevelsen i kyrkan var väl den mest nervpirrande delen av dagen, men det var också en helt otrolig upplevelse. Efteråt var det kramkalas med släkten, och sen åkte vi iväg och fotograferades (mycket bra tips: boka fotografering EFTER vigseln så slipper ni se spända och stressade ut på bröllopsbilderna!). Därefter buffémat i kyrkans församlingsgård. Massor av rörande tal, där vi också höll varsitt tal till varandra. En helt underbar upplevelse från början till slut! Ingen av oss kunde sluta le, det var liksom som en kärleksbomb som pågick i flera timmar.

Jag tror faktiskt att det är svårt att INTE se kär och lycklig ut på sin bröllopsdag om en verkligen vill gifta sig med personen en är där med, så den där pressen du skriver om kan jag inte riktigt känna igen. Så kort sagt, om en vågar bryta med konventionerna och planerar det bröllop en själv vill ha, inte det bröllop som förväntas av en, samt om en står ut med att saker och ting kommer gå fel, för det gör det alltid, så är det en underbar upplevelse att gifta sig. Det behöver heller inte bli hiskeligt dyrt: total kostnad för vårt bröllop tror jag landade på runt 30-40 000.

 

[nejlica]

Jag kommer ärligt talat knappt ihåg vad som hände i kyrkan (det var inte många år sedan, och jag kom inte ihåg det bättre när det var färskt heller ) och min man har inte bättre koll han heller, så vi har ingen aning om vad vi lovat varandra egentligen

Det blev en i mitt tycke ganska stor fest, med trerätters sittande middag+tårta i hyrd lokal men jag är jättenöjd med hur anspråkslöst och enkelt vi ändå lyckades hålla det och hur kul vi hade på festen (där började den nervösa dimman släppa ). Vi är inga festfixare i vanliga fall och kommer förmodligen aldrig bjuda in lika mycket folk samtidigt någonsin igen men det är himla kul att ha gjort det och var himla roligt att få stå för en anledning för alla att ses och för oss att få träffa alla de där människorna som vi träffar alldeles för sällan, så det blev tack och lov mer fokus på det än att vi skulle stå i centrum hela kvällen

 

[Sleepy]

Jag var sambo i många år och kände aldrig ett behov av att blanda in en präst i relationen eller att öht gifta mig. Hela prinsessgrejen är osmaklig, för mycket Hollywood över det hela. Ser verkligen inte meningen.

 

[Singoalla]

Oj, en behöver ju verkligen inte gifta sig på det där uppstyrda, stela Disney-sättet. Ju mer personligt och icke-konventionellt, desto lättare att vara närvarande i stunden och faktiskt njuta av att få fira kärleken med sina vänner och sin familj.

Nej självklart inte. Men det är just den typen av bröllop som jag funderar lite kring eftersom jag sett många av dem senaste månaderna.

Jag tror faktiskt att det är svårt att INTE se kär och lycklig ut på sin bröllopsdag om en verkligen vill gifta sig med personen en är där med

Så är det säkerligen! Själv kan jag dock få ångest vid stora tillställningar oavsett hur roligt jag har och hur lycklig jag känner mig. Jag vet inte varför och det är inte ett tillräckligt stort problem för att jag ska bry mig om att reda ut det. Men jag kan få lite tungt att andas ibland och måste gå undan. Väljer alltid kläder som inte sitter åt för mycket kring revbenen eller midjan för att inte riskera att förstärka den känslan. Så för min egen del känns det sannolikt att det skulle kunna bli ett problem vid ett bröllop hur kär och lycklig jag än skulle vara.

 

[Mineur]

Oj, jag blir också alldeles matt av att läsa trådstarten. Det känns ganska avlägset att jag skulle hetsa upp mig över alla de där sakerna, även om jag är "the worrying kind". Framförallt delen om antiklimax och huruvida man kommer att se tillräckligt glad, kär och tacksam ut känns som ett icke-problem för mig - jag resonerar lite som @inverterad där.

Jag har aldrig varit en sådan där som drömmer om bröllop, men det senaste året eller två har jag insett att jag nog väldigt gärna skulle vilja gifta mig ändå. Och jag har en ganska bra idé över hur jag skulle vilja ha det (vilket för övrigt är väldigt likt mina föräldrars bröllop), om det nu blir så. Den tanken gör mig i nuläget bara glad och varm inuti, samtidigt som jag brottas lite med motstridiga tankar gällande hur pass normativt det ska vara och hur mycket det ska få kosta.

För mig handlar det inte om att stå i centrum eller att på något sätt visa upp något för någon, utan det handlar om att fira livet och kärleken (herregud vad klyschigt det låter...) tillsammans med de personer som betyder allra mest för oss. En anledning att ställa till med en rejäl fest, helt enkelt. Och jag älskar att ställa till med fest!

 

[Singoalla]

Vad skönt att jag inte är den enda som känner likadant Det är väl ofta så att det är de uppstyrda bröllopen man ser i sociala medier, hör om och går på. Medan de som valt en annan väg hör man sällan om eftersom man inte var inbjuden som betraktare på något vis. Då är det väl lätt att tro att större, uppstyrda bröllop är vanligare än vad de kanske är.

 

[Singoalla]

Oj, jag blir också alldeles matt av att läsa trådstarten. Det känns ganska avlägset att jag skulle hetsa upp mig över alla de där sakerna, även om jag är "the worrying kind". Framförallt delen om antiklimax och huruvida man kommer att se tillräckligt glad, kär och tacksam ut känns som ett icke-problem för mig - jag resonerar lite som @inverterad där.

Jag har aldrig varit en sådan där som drömmer om bröllop, men det senaste året eller två har jag insett att jag nog väldigt gärna skulle vilja gifta mig ändå. Och jag har en ganska bra idé över hur jag skulle vilja ha det (vilket för övrigt är väldigt likt mina föräldrars bröllop), om det nu blir så. Den tanken gör mig i nuläget bara glad och varm inuti, samtidigt som jag brottas lite med motstridiga tankar gällande hur pass normativt det ska vara och hur mycket det ska få kosta.

För mig handlar det inte om att stå i centrum eller att på något sätt visa upp något för någon, utan det handlar om att fira livet och kärleken (herregud vad klyschigt det låter...) tillsammans med de personer som betyder allra mest för oss. En anledning att ställa till med en rejäl fest, helt enkelt. Och jag älskar att ställa till med fest!

Jag älskar också att ställa till med fest Jobbar på min perfektionistiska sida bara, ibland blir det mer jobb än utdelning när jag sätter igång att kriga med detaljerna.

 

[Mineur]

Jag älskar också att ställa till med fest Jobbar på min perfektionistiska sida bara, ibland blir det mer jobb än utdelning när jag sätter igång att kriga med detaljerna.

Jag känner igen det där, och kommer förmodligen att vara orimligt uppstressad över pyttedetaljer den dag det eventuellt vankas bröllop, men jag tänker att det kanske hjälper lite att ha funderat och reflekterat över det lite i förväg i alla fall.

 

[Singoalla]

Jag känner igen det där, och kommer förmodligen att vara orimligt uppstressad över pyttedetaljer den dag det eventuellt vankas bröllop, men jag tänker att det kanske hjälper lite att ha funderat och reflekterat över det lite i förväg i alla fall.

Säkert! Tänker att det är bra att bestämma sig i förväg vad som är viktigt och inte, och påminna sig om att hålla sig till det.

 

[starcraft]

Tanken är ju att jag ska gifta mig nästa sommar. Först var vi inne på att boka in något slott med fin middag mm, men jag känner ju mer tiden går nu att jag får lite panik över det hela. Dels för att det handlar om så sjukt mycket pengar för en dag och sen vad händer om det inte blir sådär fantastiskt som jag föreställt mig. Nu lutar det mer åt att jag vill ha något litet och intimt och hellre satsa på bröllopsresan. Får se om jag får med min partner på det tåget. Sen har jag ångest för eventuell möhippa. Har en del vänner jag inte riktigt litar på att de inte skulle göra något för att förnedra mig och det känns inte roligt alls och får mig att vilja gifta mig i hemlighet.

 

[FengurLaugar]

Tanken är ju att jag ska gifta mig nästa sommar. Först var vi inne på att boka in något slott med fin middag mm, men jag känner ju mer tiden går nu att jag får lite panik över det hela. Dels för att det handlar om så sjukt mycket pengar för en dag och sen vad händer om det inte blir sådär fantastiskt som jag föreställt mig. Nu lutar det mer åt att jag vill ha något litet och intimt och hellre satsa på bröllopsresan. Får se om jag får med min partner på det tåget. Sen har jag ångest för eventuell möhippa. Har en del vänner jag inte riktigt litar på att de inte skulle göra något för att förnedra mig och det känns inte roligt alls och får mig att vilja gifta mig i hemlighet.

Jag slapp inte möhippan trots att jag gifte mig i smyg, den kom i efterhand

 

[ameo]

Jag var sambo i många år och kände aldrig ett behov av att blanda in en präst i relationen eller att öht gifta mig. Hela prinsessgrejen är osmaklig, för mycket Hollywood över det hela. Ser verkligen inte meningen.

Man behöver varken leka prinsessa eller blanda in någon präst för att gifta sig. Inte ens romantik om man inte vill... Man kan gifta sig med en borgerlig vigselförrättare, utan vare sig brudklänning eller fest, för att det underlättar det juridiska väldigt mycket, om man t.ex har barn eller äger en fastighet ihop.
//Med vänlig hälsning från torrbollen

 

[Singoalla]

Tanken är ju att jag ska gifta mig nästa sommar. Först var vi inne på att boka in något slott med fin middag mm, men jag känner ju mer tiden går nu att jag får lite panik över det hela. Dels för att det handlar om så sjukt mycket pengar för en dag och sen vad händer om det inte blir sådär fantastiskt som jag föreställt mig. Nu lutar det mer åt att jag vill ha något litet och intimt och hellre satsa på bröllopsresan. Får se om jag får med min partner på det tåget. Sen har jag ångest för eventuell möhippa. Har en del vänner jag inte riktigt litar på att de inte skulle göra något för att förnedra mig och det känns inte roligt alls och får mig att vilja gifta mig i hemlighet.

Grattis! Jag förstår dina tankar helt. Har du ingen nära vän du kan prata möhippa med? En av mina närmsta ska gifta sig nästa sommar och är nervös över möhippan, så hon och jag har pratat vilket har lett till att jag kommer styra det såsom hon vill. Eller rättare sagt utesluta moment som hon inte är bekväm med.