Jag har funderat mycket på det här med dressyrsporten i allmänhet och CD i synnerhet.
Nu försvarar jag på inget sätt det hon gjort, men jag får en dålig känsla när jag läst rapporteringen. Jag får en känsla av häxjakt. Att CD har fått stå som symbol för att FEI visst gör något. Att FEI visst värnar hästarna. Att FEI visst tar tag i problemen inom dressyren.
Det är något som skaver, något som känns fel. Det är många andra som har gjort misstag och i mina ögon grövre misstag (Helgstrand bland annat) där rapporteringen varit mer saklig, mer nyanserad.
Sen finns det många andra som inte fått några påföljder alls, som fortfarande hyllas av kommentatorer (här tänker jag mest på blåa tungor).
Jag håller fullständigt med om att CD gjort fel, men det har vi alla gjort (jag har själv gjort saker mot hästar jag ångrar djupt idag). Skillnaden är att CD direkt sa att det var ett misstag.
Självklart kan detta vara spel för gallerierna, men för mig är det en enorm skillnad på att säga utåt ”jag gjorde fel” än att säga ”jag står för min ridning”.
CD har levt under en enorm press de senaste åren. En enorm press att lyckas. De hästar hon haft har inte riktigt haft Valegros kapacitet. Jag känner så väl igen mig känslan att inte räcka till, att inte lyckas nå upp till allas förväntningar. Det är så lätt att ta genvägar. Det är så lätt att lägga till pisken fast man inte borde ha gjort det.
De som tränar för henne förväntar sig underverk. Man har en förväntan att en träning för världens bästa ryttare ska lösa alla ens problem. Det är så lätt att ta till kvick-fix metoder (spö, sporrar, hård ridning).
Det krävs år av träning för att nå toppen. Enstaka träningar för proffsryttare löser inga problem.
Med det sagt har jag absolut ingenting emot att ryttare tränar enstaka gånger för proffs. Det kan vara jättebra, men problemet är att de som betalar dyra pengar för tränare förväntar sig underverk, underverk som inte kan ske på enstaka träningar.
Jag håller fullständigt med om att CD handlat fel, men det har många andra ryttare också gjort. Ryttare som bara skakat av sig kritiken och fortsatt som vanligt (tänker på Beerbaum och barreringen).
Att dressyren behöver göra ett omtag är en självklarhet, men vägen framåt är inte att skylla på enskilda individer och ”avrätta” ryttare inför öppen ridå. Det som måste till är att ta tag i de problem som är mer osynliga. Här tänker jag på spända hästar, gapande munnar, piskande svansar och hästar som ser allmänt missnöjda ut (titta exempelvis på Touchdown).
Här tycker jag CD hästar sett mer tillfredsställda ut när hon har ridit.
Återigen, jag försvarar inte CD. Vad jag menar är att hon råkat ut för en häxjakt och att FEI valt att ”hänga” henne istället för att ta tag i de verkliga problemen.