Orolig_Tjej
Trådstartare
Du var som ett gift som spred sig genom varenda ven i min kropp. När du kom in i mitt liv så tappade jag allt annat. Det fanns bara du, och det känns så patetiskt när jag tänker på det. Jag såg mig själv i spegeln och undrar vart den smarta, klipska och självständiga kvinnan tog vägen. Jag känner mig ännu mer patetisk eftersom jag fortfarande tänker på dig, trots att du numer bara har ögon för henne. Jag är nog den sista du tänker på nu för tiden. Jag är nog den sista du tänker på, och ändå kan jag inte få dig ur mitt huvud. Kan inte bli av med ditt gift ur min kropp.
Jag ser er tillsammans, bilder från er semester. Jag såg att du tog henne dit, till alla dina smultronställen. Dit du tog mig, där du så stolt visade upp de allra finaste platserna du visste om. Där vi spenderade dagarna i hotellsängen, och du såg på mig sådär som bara du kan, och undrade vart jag gömt mig hela ditt liv. Ibland undrar jag om hon vet om vem jag är, om hon visste att jag fanns när du kom in i hennes liv. De dagar som jag känner mig som mest förgiftad av sorg känner jag för att skiva till henne. “Hej, vet du om vem jag är?” Vet du om att jag fanns där hemma och väntade på att han skulle höra av sig, de kvällar ni var ute? Vet du om att alla de där platserna ni var på, dit tog han mig också. Hur känns det att gå i en annan kvinnas fotspår?
Jag hörde någon säga att du träffat din själsfrände. Att du hade sagt så.
Eller visste hon precis vem jag var. Låg ni där tillsammans och pratade om att du borde berätta för mig. Att det var dags, för att ni var kära.
Jag undrar vad jag gjorde den där dagen du stötte in i din själsfrände. Den där dagen som det var kärlek vid första ögonkastet, som du sa. Förmodligen satt jag med telefonen i handen och hjärtat hoppade över ett slag varje gång den lyste upp. Det kunde ju vara du.
Ibland, när jag känner mig som mest förgiftad av sorg så kommer de allra svartaste tankarna. Jag tänker att jag vill ringa henne, och berätta om vilket svin du egentligen är. Jag vill förstöra för er. Jag tänker ibland, en så skamlig tanke att jag knappt vågar skriva ner den i ord. Jag tänker att om jag ändå hade blivit gravid, då hade du inte kunnat sudda ut mig ur ditt liv så som du gjorde. Jag har aldrig känns mig så maktlös, så betydelselös som den dagen jag förstod att du inte bryr dig om mig längre. Du bryr dig ju inte ens. Att du träffade någon är en sak, kanske något som jag kunnat hantera. Men att jag i samma stund var luft för dig, det gör SÅ ONT. Du träffade din själsfrände och från samma stund så fanns det ingenting annat som betydde någonting längre. Jag vet, för det var så jag kände när jag träffade dig. Om.. om jag ändå hade varit gravid, så hade jag fortfarande varit viktig för dig. Jag hade varit viktigast av alla för dig, för jag hade haft makten att besluta om din framtid. Tanken på att få vara viktig för dig igen smakar så bitterljuvt på något vis.
Herregud, ta dig samman kvinna. Jag ser mig själv i spegeln och undrar vart den där smarta, klipska och självständiga kvinnan tog vägen. Hon som vet om att graviditet är ett skamlöst sätt att utöva makt över en man. Hon som vet om att en man som du inte är värd hennes energi. Ändå finns ditt gift fortfarande i varenda ven av min kropp, trots att det gått nästan ett år.
Och jag skäms. Jag skäms så mycket. Jag vågar inte berätta för någon att jag fortfarande gråter på nätterna. Jag vågar inte berätta för någon att jag upprepar den här skivan om och om och om i mitt huvud. Vad gjorde jag för fel? Jag vågar inte berätta för någon om de skamligt svarta tankar som förpestar mig. Att jag inte blir av med ditt gift hur mycket jag än kämpar.
Buke, vad ska jag göra? Jag har gjort alla det rätta sakerna. Jag har inte kontaktat honom, eller henne, och skulle aldrig göra heller. Jag låter tiden gå. Jag försöker dejta andra. Jag försöker förankra det i mig själv att han inte är värd det, att det var lika bra att jag fick reda på hans sanna jag innan det gick längre. Jag gör allt det där. Jag vet allt det där. Ändå känner jag mig sjuk. Insjuknad av olycklig kärlek som jag aldrig någonsin upplevt förr.
Hjälp!
Jag ser er tillsammans, bilder från er semester. Jag såg att du tog henne dit, till alla dina smultronställen. Dit du tog mig, där du så stolt visade upp de allra finaste platserna du visste om. Där vi spenderade dagarna i hotellsängen, och du såg på mig sådär som bara du kan, och undrade vart jag gömt mig hela ditt liv. Ibland undrar jag om hon vet om vem jag är, om hon visste att jag fanns när du kom in i hennes liv. De dagar som jag känner mig som mest förgiftad av sorg känner jag för att skiva till henne. “Hej, vet du om vem jag är?” Vet du om att jag fanns där hemma och väntade på att han skulle höra av sig, de kvällar ni var ute? Vet du om att alla de där platserna ni var på, dit tog han mig också. Hur känns det att gå i en annan kvinnas fotspår?
Jag hörde någon säga att du träffat din själsfrände. Att du hade sagt så.
Eller visste hon precis vem jag var. Låg ni där tillsammans och pratade om att du borde berätta för mig. Att det var dags, för att ni var kära.
Jag undrar vad jag gjorde den där dagen du stötte in i din själsfrände. Den där dagen som det var kärlek vid första ögonkastet, som du sa. Förmodligen satt jag med telefonen i handen och hjärtat hoppade över ett slag varje gång den lyste upp. Det kunde ju vara du.
Ibland, när jag känner mig som mest förgiftad av sorg så kommer de allra svartaste tankarna. Jag tänker att jag vill ringa henne, och berätta om vilket svin du egentligen är. Jag vill förstöra för er. Jag tänker ibland, en så skamlig tanke att jag knappt vågar skriva ner den i ord. Jag tänker att om jag ändå hade blivit gravid, då hade du inte kunnat sudda ut mig ur ditt liv så som du gjorde. Jag har aldrig känns mig så maktlös, så betydelselös som den dagen jag förstod att du inte bryr dig om mig längre. Du bryr dig ju inte ens. Att du träffade någon är en sak, kanske något som jag kunnat hantera. Men att jag i samma stund var luft för dig, det gör SÅ ONT. Du träffade din själsfrände och från samma stund så fanns det ingenting annat som betydde någonting längre. Jag vet, för det var så jag kände när jag träffade dig. Om.. om jag ändå hade varit gravid, så hade jag fortfarande varit viktig för dig. Jag hade varit viktigast av alla för dig, för jag hade haft makten att besluta om din framtid. Tanken på att få vara viktig för dig igen smakar så bitterljuvt på något vis.
Herregud, ta dig samman kvinna. Jag ser mig själv i spegeln och undrar vart den där smarta, klipska och självständiga kvinnan tog vägen. Hon som vet om att graviditet är ett skamlöst sätt att utöva makt över en man. Hon som vet om att en man som du inte är värd hennes energi. Ändå finns ditt gift fortfarande i varenda ven av min kropp, trots att det gått nästan ett år.
Och jag skäms. Jag skäms så mycket. Jag vågar inte berätta för någon att jag fortfarande gråter på nätterna. Jag vågar inte berätta för någon att jag upprepar den här skivan om och om och om i mitt huvud. Vad gjorde jag för fel? Jag vågar inte berätta för någon om de skamligt svarta tankar som förpestar mig. Att jag inte blir av med ditt gift hur mycket jag än kämpar.
Buke, vad ska jag göra? Jag har gjort alla det rätta sakerna. Jag har inte kontaktat honom, eller henne, och skulle aldrig göra heller. Jag låter tiden gå. Jag försöker dejta andra. Jag försöker förankra det i mig själv att han inte är värd det, att det var lika bra att jag fick reda på hans sanna jag innan det gick längre. Jag gör allt det där. Jag vet allt det där. Ändå känner jag mig sjuk. Insjuknad av olycklig kärlek som jag aldrig någonsin upplevt förr.
Hjälp!
