Bränd

[Kattennizze]

Jag håller för ovanlighetens skull med både petruska och mandalaki, du måste verkligen gå vidare. Låt mig ta ett exempel, en släkting till mig ältar FORTFARANDE sitt äktenskap som tog slut för 36 år sen!! Jag lovar, du vill inte bli sån, det är galet. Jag skulle definitivt i ditt läge ta kontakt med en terapeut för att komma vidare i livet.

 

[Kattennizze]

Ja, du har antagligen rätt, jag är nog yrkesskadad. Vad som än händer finns det något inne i mitt huvud som nöjt konstaterar "det här kan bli en bra historia". Och så tänker jag att om man nu går runt och har kärlekssorg kan man ju lika gärna försöka göra en bestseller av det. Som Lena Andersson ... Men vid närmare eftertanke är det nog bättre att göra något helt annat.

Fast frågan är om Lena Anderssons roman verkligen kändes så rätt? Jag funderar på det, den var ju så full med rivig sorg så man verkligen fundera om huruvida författaren kanske skulle ha väntat lite med att skriva den, det hade förmodligen boken vunnit på, tror jag.

 

[Mia_R]

...
Jag ser er tillsammans, bilder från er semester. Jag såg att du tog henne dit, till alla dina smultronställen. Dit du tog mig, där du så stolt visade upp de allra finaste platserna du visste om. Där vi spenderade dagarna i hotellsängen, och du såg på mig sådär som bara du kan, och undrade vart jag gömt mig hela ditt liv. Ibland undrar jag om hon vet om vem jag är, om hon visste att jag fanns när du kom in i hennes liv. De dagar som jag känner mig som mest förgiftad av sorg känner jag för att skiva till henne. “Hej, vet du om vem jag är?” Vet du om att jag fanns där hemma och väntade på att han skulle höra av sig, de kvällar ni var ute? Vet du om att alla de där platserna ni var på, dit tog han mig också. Hur känns det att gå i en annan kvinnas fotspår?
...

Ibland, när jag känner mig som mest förgiftad av sorg så kommer de allra svartaste tankarna. Jag tänker att jag vill ringa henne, och berätta om vilket svin du egentligen är. Jag vill förstöra för er. Jag tänker ibland, en så skamlig tanke att jag knappt vågar skriva ner den i ord. Jag tänker att om jag ändå hade blivit gravid, då hade du inte kunnat sudda ut mig ur ditt liv så som du gjorde. Jag har aldrig känns mig så maktlös, så betydelselös som den dagen jag förstod att du inte bryr dig om mig längre. Du bryr dig ju inte ens.

Jag hoppas verkligen att du inte har för avsikt att sätta något av min fetning i verket. Sök proffesionell hjälp för det du skriver är helt sjukt med tanke på att det gått över ett år sedan det tog slut. Sluta älta! Släpp taget och sluta gräva ner dig själv, ta kontakt med kurator och få det här ur kroppen och låt för jösse namn dem vara ifred!

 

[Miran]

Ursäkta ts för ett uruselt tips som utgick betydligt mer från mig själv än dina behov. Att frossa i gamla känslor är nog det sämsta du kan ta dig för vid närmare eftertanke.