Bossig!

[the_connemara]

Jag tänker att det alltid finns dem som inte vågar eller inte vet hur man gör för att säga ifrån. Jag tycker att det är ledaren eller chefens roll att åstadkomma ett sådant klimat där alla känner att de har utrymme. Inte i ett akut läge givetvis då måste man ju t ex peka med hela handen.

Samtidigt som jag blir galen av förvirring så är det du skriver minst lika viktigt! Det tycker jag iaf vi alla är bra på på vårat jobb och har bara hört folk uttrycka samma. Sedan kan man känna sig överkörd av högsta ledningens beslut men det handlar nog mer om informationsbrist. Egentligen så är det nog min drivkraft i grunden som gör att jag avbryter o har mig, att skapa ett bra diskussions- och beslutsklimat. När några få (eller för all del alla) tillåts bara går runt runt så tycker jag det lätt blir destruktivt. Framförallt för de som inte deltar i rundgången. Så blir folk less och slutar engagera sig. Det tycker jag är hemskt!

Fast jo. Jag gillar inte det oavsett om det är en man eller kvinna.
Det är skillnad på att vara en ledare och att vara bossig.
Bossig -lyssnar inte. Kör sitt rejs. Kör över.

Ledare - leder. Lyssnar. Vågar ta även tuffa beslut. Någon folk följer.

Det har du ju rätt i! För mig är det alltså egentligen så att jag inte upplevt @monster1 bossig!

 

[_Taggis_]

Så där har jag vänner som är. De vill gärna träffas, men om inte jag tar kommandot och bestämmer tid, plats och aktivitet så blir det inget. Eller så lyckas vi bestämma tid, men på vad vi ska göra så är det alltid ”vet ej”. Alltid. I perioder mår jag inte så bra och då orkar jag inte ta beslut och vara drivande utan vill helst bara följa med, vilket slutar med att vi inte ses förren jag orkar vara drivande och bestämmer något som de glatt följer med på.

Samma här. Sjukt irriterande. En undrar till slut om det bara är en själv som har behov av att ses... detta hände mig nu i vinter. Såg den aktuella kompistrion i november, gick sedan in i en "tunnel" en stund och resultatet var att vi varken hördes eller sågs förrän ett par veckor sedan. Då plötsligt tycker alla att det var ju dumt att vi inte setts på så länge... som att de kommer på det först när en hör av sig igen. En blir rätt less på det.

 

[the_connemara]

Samma här. Sjukt irriterande. En undrar till slut om det bara är en själv som har behov av att ses... detta hände mig nu i vinter. Såg den aktuella kompistrion i november, gick sedan in i en "tunnel" en stund och resultatet var att vi varken hördes eller sågs förrän ett par veckor sedan. Då plötsligt tycker alla att det var ju dumt att vi inte setts på så länge... som att de kommer på det först när en hör av sig igen. En blir rätt less på det.

Jag har aldrig fattat det beteendet. Varför säger man inte bara "Hej, ska vi ses? ". Alltid detta "gnäll". Folk gör vad de vill. Händer inget vill de inte (vilket ju kan bero på massor av anledningar såklart). Svårare än så är det ju aldrig. Jag vill oftast inte ses för jag har mycket annat, inte suckar jag väl över det senare?

 

[SaraMara]

Jag är bossig, jag blir otålig när beslut drar ut på tiden och kan ofta om ingen annan verkar ta steget, ta beslut om så man kommer vidare. Jag är tydlig, pekar med hela handen osv. Dessutom gillar jag i viss mån att ha koll på saker och ting. Om någon annan har den kontrollen så är det lugnt men om ingen annan verkar ha koll och det inte finns någon tydlighet är risken att jag klampar in och "styr upp" (eller blir frustrerad och stressad). Ibland tycker folk det är skönt med tydlighet och ibland får man kommentarer om att du ska alltid bestämma. Vilket jag kan känna inte direkt stämmer för jag vill inte bestämma jag vill ha tydlighet och om den inte finns så skapar jag den.
Jag vet inte heller om det här är positivt eller negativt, risken är ju att jag kör över andra mer osäkra personer eller människor som behöver längre tid på sig att fatta beslut men jag har svårt att veta vad jag ska göra med det, hur jag ska göra på ett annat sätt. Jag har egentligen inte alls något behov av att "bestämma allt" jag har ett behov av tydlighet, ramar och en viss plan, riktning eller liknande. Dessutom har jag en förmåga att skala bort "lullullet" i talet så jag glömmer att säga "jag skulle vilja", "det vore bra om" osv. Dessutom är jag nog förhållande vis välartikulerad och kan sätta ord på både känslor, upplevelser och visioner vilket kanske gör att andra känner att de inte klarar av att möta det jag säger för att de i sin tur inte har lika lätt för det. Vad gör man med sådant, är det något man borde ändra på?

Jag är nog också rätt mycket sådan, blir irriterad över att saker inte sker och är ganska direkt i både direktiv och återkoppling. Jag har märkt att det fungerar väldigt bra när jag arbetar med jämnåriga eller äldre, mot/för tex VD eller andra beslutsfattare. De vill liksom jag bara få skiten gjord och på bästa, snabbaste sätt. Mina överordnade uppskattar det också, jag får saker att hända och ser till att ta saker i mål. I arbetsgrupper där rollerna är tydliga fungerar det också mycket bra. Där kan jag starta, få ur mig förslag och utkast och sedan låta någon mer analytisk person läsa, fundera och kritisera under tiden som jag gör något annat. I mindre fungerande grupper blir det frustration och irritation istället, men jag är faktiskt inte helt övertygad om att det absolut måste vara vi ”obekväma” som alltid måste ändra oss. För många arbetsgrupper blir för konforma och mysiga utan någon som utmanar lite.

Med yngre kollegor och andra yrkeskategorier så fungerar det inte lika bra, de tycks ha ett större behov av utförligare instruktioner, mer tid, mer stöd och mer feedback än jag typiskt sett skulle ge om jag inte tvingades anpassa mig. Jag kommer aldrig bli perfekt i deras ögon, eftersom det skulle kräva att jag helt bytte personlighet, men jag arbetar löpande på att försöka instruera typ dubbelt så mycket och låta allt ta ungefär dubbelt så lång tid som jag spontant hade avsatt för att tillmötesgå dessa önskemål. Lär aldrig vinna några popularitetspris dock, för det krävs en mer tålmodig approach som jag inte utan att göra våld på mig själv skulle kunna klara av att leva efter.

 

[Hyacinth]

Jag kan inte låta bli att styra upp saker OM jag tycker det händer för lite. Jag har inte heller problem med om det uppfattas ”bossigt”, eftersom jag alltid har på fötterna när jag gör det och det är en del av min arbetsbeskrivning. Jag gillar egenskapen hos andra också, så länge det inte enbart är en auktoritetsyttring.

 

[_Taggis_]

Jag har aldrig fattat det beteendet. Varför säger man inte bara "Hej, ska vi ses? ". Alltid detta "gnäll". Folk gör vad de vill. Händer inget vill de inte (vilket ju kan bero på massor av anledningar såklart). Svårare än så är det ju aldrig. Jag vill oftast inte ses för jag har mycket annat, inte suckar jag väl över det senare?

Nu var det ju inte trådens ämne så vi behöver ju inte kapa den i onödan.
Håller med dig i sak. Men har med vissa känslan att det bara är en annan som har tid över att tänka på att ses. Det är klart vi ses och har kul när vi gör det. Men ibland vore det ju skönt om en slapp vara den som såg till att det hände. Typ. Vissa perioder är känsligare än andra helt enkelt. När en är hobbypsykolog varje gång det umågs, i flera månader, hade det känts skönt om vederbörande ens skänkte en tanke tillbaka ibland i nåt annat syfte än att en ska lyssna på nåt nytt. Tycker det känns lite svårt att säga ibland "vetdu, jag har lyssnat på ditt ältande i flera månader nu, det vore okej om du nån gång frågade hur det var på den här fronten".

 

[Jadzia]

Jag är bossig, jag blir otålig när beslut drar ut på tiden och kan ofta om ingen annan verkar ta steget, ta beslut om så man kommer vidare. Jag är tydlig, pekar med hela handen osv. Dessutom gillar jag i viss mån att ha koll på saker och ting. Om någon annan har den kontrollen så är det lugnt men om ingen annan verkar ha koll och det inte finns någon tydlighet är risken att jag klampar in och "styr upp" (eller blir frustrerad och stressad). Ibland tycker folk det är skönt med tydlighet och ibland får man kommentarer om att du ska alltid bestämma. Vilket jag kan känna inte direkt stämmer för jag vill inte bestämma jag vill ha tydlighet och om den inte finns så skapar jag den.
Jag vet inte heller om det här är positivt eller negativt, risken är ju att jag kör över andra mer osäkra personer eller människor som behöver längre tid på sig att fatta beslut men jag har svårt att veta vad jag ska göra med det, hur jag ska göra på ett annat sätt. Jag har egentligen inte alls något behov av att "bestämma allt" jag har ett behov av tydlighet, ramar och en viss plan, riktning eller liknande. Dessutom har jag en förmåga att skala bort "lullullet" i talet så jag glömmer att säga "jag skulle vilja", "det vore bra om" osv. Dessutom är jag nog förhållande vis välartikulerad och kan sätta ord på både känslor, upplevelser och visioner vilket kanske gör att andra känner att de inte klarar av att möta det jag säger för att de i sin tur inte har lika lätt för det. Vad gör man med sådant, är det något man borde ändra på?

Jag är likadan, men jag ser mig inte som bossig. Snarare handlingskraftig och rakt på sak. Att linda in saker och använda omskrivningar ser jag som meningslöst. Jag blir därför oftast otroligt irriterad på folk som inte direkt kommer till saken utan ska hålla på och fluffa med bomull.

I mitt arbete finns heller inte tid att stå och fundera och vela. Tempot är för högt för obeslutsamhet. Det innebär oftast merjobb för mig. Dock är jag i ledande position och en del av mitt jobb är att organisera och styra upp.
Om det däremot är något som inte påverkar mig eller faller inom mitt ansvarsområde, då lägger jag mig inte i alls.

Om du behöver ändra på dig kan bara du själv svara på.

 

[stjarnhimmel]

Jag är bossig, jag blir otålig när beslut drar ut på tiden och kan ofta om ingen annan verkar ta steget, ta beslut om så man kommer vidare. Jag är tydlig, pekar med hela handen osv. Dessutom gillar jag i viss mån att ha koll på saker och ting. Om någon annan har den kontrollen så är det lugnt men om ingen annan verkar ha koll och det inte finns någon tydlighet är risken att jag klampar in och "styr upp" (eller blir frustrerad och stressad). Ibland tycker folk det är skönt med tydlighet och ibland får man kommentarer om att du ska alltid bestämma. Vilket jag kan känna inte direkt stämmer för jag vill inte bestämma jag vill ha tydlighet och om den inte finns så skapar jag den.
Jag vet inte heller om det här är positivt eller negativt, risken är ju att jag kör över andra mer osäkra personer eller människor som behöver längre tid på sig att fatta beslut men jag har svårt att veta vad jag ska göra med det, hur jag ska göra på ett annat sätt. Jag har egentligen inte alls något behov av att "bestämma allt" jag har ett behov av tydlighet, ramar och en viss plan, riktning eller liknande. Dessutom har jag en förmåga att skala bort "lullullet" i talet så jag glömmer att säga "jag skulle vilja", "det vore bra om" osv. Dessutom är jag nog förhållande vis välartikulerad och kan sätta ord på både känslor, upplevelser och visioner vilket kanske gör att andra känner att de inte klarar av att möta det jag säger för att de i sin tur inte har lika lätt för det. Vad gör man med sådant, är det något man borde ändra på?

Jag gillar också att styra upp saker och planera. Men- bossig är för mig ett negativt ord. Om någon sagt att jag var bossig skulle jag definitivt ta mig en funderare. Bossig är för mig någon som inte lyssnar på andras åsikter utan någon som vill bestämma bara för att få bestämma och inte för att det är bästa vägen framåt. Sen behöver det finnas en respekt för att folk är olika. Om man är en snabb person behöver man lära sig att ibland blir det ett bättre beslut av att man funderar igenom saken.

 

[iNHALE]

Jag är väldigt lik i mitt sätt. Om alla står och velar som mähän så går jag in och tar kommandot och styr upp förutsatt att jag har "befogenhet" att göra det om det är en arbetssituation. Jag vet när det passar sig att göra det och när det inte passar sig. Jag har det efter min mamma som är exakt likadan i kombination med att jag under skolåren av lärare blivit pushad att ta mer initiativ och våga vara lite framfusig, var hemskt blyg och tyst som liten. Resultatet blev ett överslag som jag i vuxen ålder fått lära mig att tygla och bromsa. I vissa situationer har jag stor nytta av det, i andra gäller det att stå emot. Det som är lite intressant i sammanhanget är att de som tenderar att störa sig mest på detta enligt min erfarenhet är andra kvinnor och svaga män. (Med svaga män menar jag män som har ett komplexproblem med sin manlighet som gör att de får svårt att hantera kvinnor som har andra egenskaper än att vara mjäkiga och timida). Tror absolut att detta iaf bitvis är en genusfråga. Män förväntas vara starka ledare, när en kvinna tar rodret med båda händerna är hon en bossig kärring som fått för lite k*k. Vi har exakt denna problematiken hos min AG. Flertalet kvinnor i chefsposition som är driftiga och rättfram (och män) och sen finns det två (av flera) lägre underchefer som under månadsmöten med sina respektive anställda öppet refererar till denna grupp kvinnliga chefer som "f*ttstimmet". Båda dessa underchefer faller under samma stereotyp... Manliga chefer med samma egenskaper talas det inte om i såna ordalag.

 

[MiniLi]

Jag har lätt för att bli bossig, det är inget drag jag gillar hos varken mig själv eller andra så jag försöker hålla balans i det.
Det finns liksom inget syfte med att jag börjar styra och ställa i tid och otid.

Ex så hade vi en chef som fick för sig att vi skulle turas om att vara mötesordförande på jobbet (som om vi gick i skolan) och herregud. Jag höll på att gå under. Det är helt olidligt för mig att sitta på ineffektiva möten där folk blir tvingade till någon ordföranderoll som de inte reder ut.
Ibland får jag något slags inre sammanbrott om mina kollegor är långsamma med datorn på något möte eller liknande. Det bara kryper i mig och jag får lust att slita tangentbordet ur händerna på den långsamma och istället göra själv.
Självklart blir det bara dålig stämning om jag skulle agera på dessa impulser. Jag sätter mig på händerna, andas djupt och försöker lugna mig istället

Men jag är också rak, tydlig, handlingskraftig osv och det är ju inga problem sålänge man är lyhörd och inlännande.

 

[sassiball]

Jag är bossig, jag blir otålig när beslut drar ut på tiden och kan ofta om ingen annan verkar ta steget, ta beslut om så man kommer vidare. Jag är tydlig, pekar med hela handen osv. Dessutom gillar jag i viss mån att ha koll på saker och ting. Om någon annan har den kontrollen så är det lugnt men om ingen annan verkar ha koll och det inte finns någon tydlighet är risken att jag klampar in och "styr upp" (eller blir frustrerad och stressad). Ibland tycker folk det är skönt med tydlighet och ibland får man kommentarer om att du ska alltid bestämma. Vilket jag kan känna inte direkt stämmer för jag vill inte bestämma jag vill ha tydlighet och om den inte finns så skapar jag den.
Jag vet inte heller om det här är positivt eller negativt, risken är ju att jag kör över andra mer osäkra personer eller människor som behöver längre tid på sig att fatta beslut men jag har svårt att veta vad jag ska göra med det, hur jag ska göra på ett annat sätt. Jag har egentligen inte alls något behov av att "bestämma allt" jag har ett behov av tydlighet, ramar och en viss plan, riktning eller liknande. Dessutom har jag en förmåga att skala bort "lullullet" i talet så jag glömmer att säga "jag skulle vilja", "det vore bra om" osv. Dessutom är jag nog förhållande vis välartikulerad och kan sätta ord på både känslor, upplevelser och visioner vilket kanske gör att andra känner att de inte klarar av att möta det jag säger för att de i sin tur inte har lika lätt för det. Vad gör man med sådant, är det något man borde ändra på?

Är det så att du är röd ? Har du läst boken "omgiven av idioter"?
På mitt förra arbete fick vi boken tilldelad oss, alla skulle läsa den. Jag tyckte inte det var så dumt, man fick en förståelse varför vissa personer måste gå igenom allt minutiöst och aldrig kom till belsut medan andra mer vill ha raka besked utan lull lull.
Kanske boken överdriver lite, men den har sina poänger.

 

[MiniLi]

Är det så att du är röd ? Har du läst boken "omgiven av idioter"?
På mitt förra arbete fick vi boken tilldelad oss, alla skulle läsa den. Jag tyckte inte det var så dumt, man fick en förståelse varför vissa personer måste gå igenom allt minutiös och aldrig kom till belsut medan andra mer vill ha raka besked utan lull lull.
Kanske boken överdriver lite, men den har sina poänger.

Den är också helt ovetenskaplig. Men det är ju ok. Sålänge man är med på att den boken håller samma nivå som horoskop så

 

[sassiball]

Den är också helt ovetenskaplig. Men det är ju ok. Sålänge man är med på att den boken håller samma nivå som horoskop så

Jag vet det. Men som sagt så ligger det något i det. Tycker jag då, det kanske inte andra gör. Vi är ju trots allt olika

 

[Kattennizze]

Det ofta flera jämbördiga chefer med på dessa möten och ett antal experter kan man säga men kanske ingen högsta chef. Kanske en sammankallande men ingen officiell mötesledare.

Då hade jag simmat jäkligt lugnt om jag inte va chef utan bara anställd så att säga. Det är ju chefernas uppgift att rodda skutan, jag har verkligen inte lust att ta över deras uppgift. Om de sen inte sköter detta, hade jag definitivt lämnat det jobbet. För mig är det superviktigt att ledarskapet fungerar, det ska ju skapa den där tydliga ramen. Även på mitt jobb som är rätt flummigt är det supertydligt vad som är ledningens ansvar.

 

[monster1]

Då hade jag tagit upp det till diskussion. Jag upplever att jag alltid bestämmer vart vi ska gå och äta, och jag skulle vilja att vi alla gör det. Kan vi komma överens om något slags schema över det här?

Det finns ju redan en diskussion, den leder bara inte vidare.

 

[monster1]

Då hade jag simmat jäkligt lugnt om jag inte va chef utan bara anställd så att säga. Det är ju chefernas uppgift att rodda skutan, jag har verkligen inte lust att ta över deras uppgift. Om de sen inte sköter detta, hade jag definitivt lämnat det jobbet. För mig är det superviktigt att ledarskapet fungerar, det ska ju skapa den där tydliga ramen. Även på mitt jobb som är rätt flummigt är det supertydligt vad som är ledningens ansvar.

Vi jobbar oftast inte riktigt så hierarkiskt speciellt inte som kompetensen inte sitter i chefsledet. Tyvärr har vi väldigt otydliga projektorganisationer där ingen är projektledare, det bjuder ju in till min frustration dvs ingen ser till att beslut blir tagna eller att det blir ordning och reda i projekten.

 

[Kattennizze]

Det finns ju redan en diskussion, den leder bara inte vidare.

jag tror inte jag förstår. Menar du att du inte får nån respons alls, mer än att bestäm du? Då hade jag verkligen börjat fundera över min egen roll och över den organisation jag arbetar i.

 

[Kattennizze]

Vi jobbar oftast inte riktigt så hierarkiskt speciellt inte som kompetensen inte sitter i chefsledet. Tyvärr har vi väldigt otydliga projektorganisationer där ingen är projektledare, det bjuder ju in till min frustration dvs ingen ser till att beslut blir tagna eller att det blir ordning och reda i projekten.

Jag fattar nog inte, chefer är väl ansvariga för projekten även om de inte har kompetensen? Jag hade blivit galen i en sån otydlig organisation och slutat som diktator. Ergo hade jag sett mig om efter nåt annat att göra.

 

[monster1]

Intressant att alla har så olika uppfattning . Jag upplever mig själv som ganska bossig och att jag tar stor plats. Samtidigt så har jag efter ett antal utmattningar och lite GAD gått i terapi för att träna på att framföra mina egna behov i relationer till andra människor och att inte lyssna på min ångest när det kommer till att framföra mina egna behov och vara obekväm. Upprinnelsen till frågeställningen nu var att min sambo och jag hade ett gräl igår om någon obetydlig detalj i vårt samliv där jag kände mig åsidosatt och att han tog beslut över mitt huvud. När jag tog upp det svarade han att jag minsann alltid bestämmer/kör över honom vid andra tillfällen. Själv trodde jag att jag hjälpte honom med planering då han har ADHD. När jag frågade varför han inte säger något vid de tillfällena så tycka han att det inte var en stor grej, men uppenbarligen så stor att han ville ta upp det när jag kände mig överkörd.
Problemet är oftast att jag känner att jag har ett övertag just för att jag gått så mycket i terapi och är van att formulera mina behov för jag har tränat så hamnar människor som inte tränat på detta i underläge .Då känns det för dom som om jag bestämmer då det endast är mina behov som uttrycks.

 

[monster1]

jag tror inte jag förstår. Menar du att du inte får nån respons alls, mer än att bestäm du? Då hade jag verkligen börjat fundera över min egen roll och över den organisation jag arbetar i.

Diskussionen ser ut som följer vi behöver lösa stenproblemet. Person A: vi skulle kunna åka till eskilstuna? Person B: Det låter ju som ganska bra ide? Person C: Jag var i eskilstuna en gång det var kul, kommer du ihåg det Kalle? Person D: Det är alltid bra att kolla på andra ställen hur de gjort. Person B: Det kanske finns något i Norrköping med de har byggt nytt också? Person C: Ja, där byggde de nog i flera sektioner. Person D: Det låter som en bra ide. Person B: Ja just det kommer du ihåg C när vi var i Norrköping och tittade på den där andra grejen. etc etc etc. Person A dvs Monster: Fin kan vi besluta att vi åker till Eskilstuna och/eller Norrköping då? Person BCD: ja med det kan vi ju göra. Person A: Vilket båda eller ett av dom isåfall vilket då?

Ju sämre möteshygien desto mer av min bossighet framträder under mötet.