Bossig!

[MiniLi]

Jo om vi fortsätter på spåret så säger kanske de andra ja x låter bra och då säger ja, fint kan vi besluta det då. Problemet är bara att det kanske inte är jag som håller i mötet .

Är det verkligen så hierarkiskt att ingen annan får ta initiativ? Än den som leder mötet?

 

[monster1]

Är det verkligen så hierarkiskt att ingen annan får ta initiativ? Än den som leder mötet?

Uppenbarligen inte, eftersom jag gör det ideligen. Jag tog bara upp det som ett exempel på när jag går in och är "bossig" och "styr upp".

 

[Ciccio]

Jag vet inte vad jag vill, jag funderar kring min bossighet och andras icke bossighet. Jag vet inte ens om det är ett problem.

Haha jaha. Men det kan nog vara bra att fundera kring som du gör, även om man inte kommer fram till något vettigt svar som gäller alltid och överallt.

 

[Asko]

Jag är lite sån också, och brukar försöka se till att ta till artighet och hänsyn till andra under de stunderna så känns det mindre bossigt och mera acceptabelt. Som att fråga de andra frågor och om det är okej, frågar man bara artigt så får man oftast ett ja ändå

 

[Asko]

Jag har det efter min mamma som är exakt likadan i kombination med att jag under skolåren av lärare blivit pushad att ta mer initiativ och våga vara lite framfusig, var hemskt blyg och tyst som liten. Resultatet blev ett överslag som jag i vuxen ålder fått lära mig att tygla och bromsa. I vissa situationer har jag stor nytta av det, i andra gäller det att stå emot.

Men Åh förlåt men detta fick mig nästan att skratta, för jag känner igen mig själv så väl i detta!
Kanske inte riktigt samma område men jag räckte tydligen inte upp handen så mycket och var med i diskussioner som liten - till slut blev jag så trött på att höra det under utvecklingssamtalen att jag bestämde mig för att göra bot på det Under högstadiet och gymnasiet blev det ett problem att jag räckte upp handen för ofta, lärare gillar inte alltid att bli ifrågasatta eller få för många frågor

 

[MiniLi]

Uppenbarligen inte, eftersom jag gör det ideligen. Jag tog bara upp det som ett exempel på när jag går in och är "bossig" och "styr upp".

Mig hjälper det att tänka mer i samarbetsbanor. Jag är en del av gruppen och bidrar med mitt för att vårt samarbete ska bli så bra som möjligt.
Det innebär att jag kan vara sktiv, rak och driva på samtalet men jag behöver inte bli ”bossig” vilket för mig är en negativ nyansskillnad.

 

[sassiball]

Uppenbarligen inte, eftersom jag gör det ideligen. Jag tog bara upp det som ett exempel på när jag går in och är "bossig" och "styr upp".

Men uppenbarligen behöver gruppen någon som styr upp och de kanske till och med tycker det är smidigt att du gör det istället för att någon annan "måste" göra det? om du nu har enklare för det så är det väl lika bra att köra på? så länge du frågar om de tycker att det är ok med det eller det beslutet så bör det inte vara några problem.
Jag är absolut ingen person som tar befälet i normalfallet, men om jag hamnar i en grupp där inget händer, då kan jag göra det, eftersom det är enklare för alla om man kommer framåt i mötet/arbetet.

Min uppfattning är då att folk uppskattar det sättet. Skulle någon inte uppskatta det, då är det upp till den att komma med synpunkter.

Jag tycker inte bossig är rätt ord för det sättet att handla.

 

[Brandgul]

Jag är bossig, jag blir otålig när beslut drar ut på tiden och kan ofta om ingen annan verkar ta steget, ta beslut om så man kommer vidare. Jag är tydlig, pekar med hela handen osv. Dessutom gillar jag i viss mån att ha koll på saker och ting. Om någon annan har den kontrollen så är det lugnt men om ingen annan verkar ha koll och det inte finns någon tydlighet är risken att jag klampar in och "styr upp" (eller blir frustrerad och stressad). Ibland tycker folk det är skönt med tydlighet och ibland får man kommentarer om att du ska alltid bestämma. Vilket jag kan känna inte direkt stämmer för jag vill inte bestämma jag vill ha tydlighet och om den inte finns så skapar jag den.
Jag vet inte heller om det här är positivt eller negativt, risken är ju att jag kör över andra mer osäkra personer eller människor som behöver längre tid på sig att fatta beslut men jag har svårt att veta vad jag ska göra med det, hur jag ska göra på ett annat sätt. Jag har egentligen inte alls något behov av att "bestämma allt" jag har ett behov av tydlighet, ramar och en viss plan, riktning eller liknande. Dessutom har jag en förmåga att skala bort "lullullet" i talet så jag glömmer att säga "jag skulle vilja", "det vore bra om" osv. Dessutom är jag nog förhållande vis välartikulerad och kan sätta ord på både känslor, upplevelser och visioner vilket kanske gör att andra känner att de inte klarar av att möta det jag säger för att de i sin tur inte har lika lätt för det. Vad gör man med sådant, är det något man borde ändra på?

De personer jag jobbat med har ofta fattat felaktiga beslut "för att komma vidare". Saker står och stampar av en viss anledning. Det finns svårigheter bakom beslutet som först måste lösas. Det är inte bara ett beslut som fattas.

Jag har blivit oerhört irriterad på de människorna och vill inte jobba med dem om det är dessutom jag som sen ska reda upp i smeten på grund av deras felaktiga beslut.

 

[Sleepy]

Vi är flera avdelningar involverade i samma projekt alla chefer är då på samma nivå, högsta chefen tycker att vi ska reda ut det genom dialog.

Hur tycker hen att det fungerar då? Det går ju inte bara att delegera belutsfattande till alla och ingen och sen förvänta sig att det löser sig. Någon måste ju ta ansvar, någon måste återrapportera och följa upp. De chefer som är närvarande bör ju isf ha ett gemensamt ansvar att driva mötena framåt. Gör de inte det och du tar det ansvaret så gör du deras jobb. Helt oacceptabelt.

Jag hade diskuterat situationen med högsta chefen.

 

[athena_arabians]

I arbetssituationer kan jag säkert upplevas som bossig och jag har inga problem att peka med hela handen (är ju hästtjej så det kan jag göra med rösten ). MEN jag är ju faktiskt någon form av chef numera... och jag blir precis som @tanten mfl vansinnig på trams och obeslutsamhet när det gäller jobb. Vi arbetar ofta under tidsbrist så det finns inte tid för trams. Att vara chef betyder ju också att faktiskt fatta beslut när det behövs... men som jag säger till kollegorna, lyssnar gör jag alltid men det betyder inte att jag ändrar åsikt. Vissa saker behöver helt enkelt göras på ett visst sätt och det är inte förhandlingsbart.

Jag har dock inga problem att sas följa med om någon annan tar täten, jag är inte intresserad av att bestämma bara för bestämmandets skull. Jag har heller aldrig haft någon som helst ambition att blir chef, det har bara blivit så. Sedan har jag en enorm respekt för den makt jag har i min position och gör mitt yttersta för att inte missbruka den.

 

[monster1]

Mig hjälper det att tänka mer i samarbetsbanor. Jag är en del av gruppen och bidrar med mitt för att vårt samarbete ska bli så bra som möjligt.
Det innebär att jag kan vara sktiv, rak och driva på samtalet men jag behöver inte bli ”bossig” vilket för mig är en negativ nyansskillnad.

Huruvida jag lyckas med det hänger nog ihop med dagsform och huruvida jag uppfattar att de andra är intresserade av ett samarbete eller ej.

I privatlivet där jag har i stort sett samma behov av ramar och planering men lever ihop med en person helt utan förmågor till detta. Hur tänker man där? Hur hanterar jag mitt behov av ramar mot hens oförmåga till densamma utan att jag kör över hen?

 

[Kattennizze]

Huruvida jag lyckas med det hänger nog ihop med dagsform och huruvida jag uppfattar att de andra är intresserade av ett samarbete eller ej.

I privatlivet där jag har i stort sett samma behov av ramar och planering men lever ihop med en person helt utan förmågor till detta. Hur tänker man där? Hur hanterar jag mitt behov av ramar mot hens oförmåga till densamma utan att jag kör över hen?

Om ni inte har gemensamma barn så hade jag blivit särbo, apropå den aktuella tråden. Då slipper man ju mycket gnissel kring logistik och sånt.

 

[_Zvea_]

Huruvida jag lyckas med det hänger nog ihop med dagsform och huruvida jag uppfattar att de andra är intresserade av ett samarbete eller ej.

I privatlivet där jag har i stort sett samma behov av ramar och planering men lever ihop med en person helt utan förmågor till detta. Hur tänker man där? Hur hanterar jag mitt behov av ramar mot hens oförmåga till densamma utan att jag kör över hen?

Jag är också bossig, och får verkligen bita mig i tungan för att inte bli för bossig privat, iaf i vissa situationer. I mitt förhållande har det varit vårt mest återkommande gräl kopplat till mig (min sambo känner sig överkörd osv). Vi har börjat med i att alltid försöka ställa frågan "är det viktigt för dig?". För ibland är min sambo obstinat bara för att han inte vill att jag alltid ska bestämma, och ibland vill jag bara bestämma för bestämmandets skull. Om något är viktigt för den ena personen har man automatiskt bestämmanderätt. Men man får såklart aldrig använda det i onödan. Är det viktigt för båda får man ta en ordentligt diskussion och jag får chilla.

Vad gäller planering och ramar så planerar jag, frågar honom om gemensamma datum och sen kör jag på. För mindre planering (typ vilken tid på söndag ska vi städa huset) får vi kompromissa - jag får vara lite mer flytande i min planering, och han måste anpassa sig iaf lite till när jag vill köra igång.

I arbetslivet har jag löst det genom att jobba som projektledare. Då är det eftersträvansvärt att kunna fatta beslut och köra på

 

[Mabuse]

Jag är bossig, jag blir otålig när beslut drar ut på tiden och kan ofta om ingen annan verkar ta steget, ta beslut om så man kommer vidare. Jag är tydlig, pekar med hela handen osv. Dessutom gillar jag i viss mån att ha koll på saker och ting. Om någon annan har den kontrollen så är det lugnt men om ingen annan verkar ha koll och det inte finns någon tydlighet är risken att jag klampar in och "styr upp" (eller blir frustrerad och stressad). Ibland tycker folk det är skönt med tydlighet och ibland får man kommentarer om att du ska alltid bestämma. Vilket jag kan känna inte direkt stämmer för jag vill inte bestämma jag vill ha tydlighet och om den inte finns så skapar jag den.
Jag vet inte heller om det här är positivt eller negativt, risken är ju att jag kör över andra mer osäkra personer eller människor som behöver längre tid på sig att fatta beslut men jag har svårt att veta vad jag ska göra med det, hur jag ska göra på ett annat sätt. Jag har egentligen inte alls något behov av att "bestämma allt" jag har ett behov av tydlighet, ramar och en viss plan, riktning eller liknande. Dessutom har jag en förmåga att skala bort "lullullet" i talet så jag glömmer att säga "jag skulle vilja", "det vore bra om" osv. Dessutom är jag nog förhållande vis välartikulerad och kan sätta ord på både känslor, upplevelser och visioner vilket kanske gör att andra känner att de inte klarar av att möta det jag säger för att de i sin tur inte har lika lätt för det. Vad gör man med sådant, är det något man borde ändra på?

Jag är likadan. Min lösning är att omge mig med folk som är likadana, det är enklast.

 

[Angel]

Jag har också extremt svårt för initiativlösa människor. Jag blir irriterad och stressad av folk som ser ett problem men inte tar tag i det, speciellt på jobbet. På fritiden så kan jag ju välja att umgås med folk som jag uppskattar men på jobbet blir det ofta så att jag pushar lite om någon är för seg. Försöker dock göra det på ett ”snällt” sätt och innan jag blir irriterad på riktigt. Uttrycker mig ofta i stil med ”Ska jag göra nåt?”, ”Blir det bra om vi gör såhär?”, ”Du tror inte att det fungerar bättre att börja med att göra X?” osv.
Men har en specifik kollega som bara står och stirrar när denne stöter på ett problem istället för att ta tag i det eller fråga om hjälp och det går mig verkligen på nerverna ordentligt. I det fallet så får det säkert mig att uppfattas som lite väl ”gå påig” eftersom jag ofta kommer på mig själv att fråga om allting går bra så fort personen inte är upptagen med något.

 

[Red_Chili]

Alltså som du beskriver era möten så skulle vem som helst bli bossig. Jag hade krävt att mötet skulle vara bättre förberett och alla deltagare seriöst inlästa på frågan innan mötet. Herregud vilket slöseri med tid. Och pengar. Någon betalar ju och denne någon måste väl vara intresserad av i alla fall hyfsad effektivitet?

Precis min tanke... Någonstans sitter ju någon ansvarig som bestämt att det ska hållas möten, då är det ju bara att prata med den personen om att saker och ting behöver anordnas på ett annat sätt (förslagsvis bättre planering inför mötet) så att det blir lite ordning på allt.

 

[Red_Chili]

Och inte heller jag kan låta bli att fundera på hur det varit om TS varit man istället...

Jag själv har mååånga gånger upplevts som "för mycket" i alla möjliga situationer, just för att jag inte sitter snällt på en stol och väntar på att andra (äldre och män) ska göra något. Då är jag ändå mycket noga med att uttrycka mig vänligt och bra, att verkligen försöka få med alla (så att det inte blir att jag kör över folk) osv. Jag är betydlig mer "få med alla" än vad många män i min närhet är, och ändå tänker ingen på dem som bossiga eller för mycket...

När det gäller nuvarande jobbet så kan jag knappt berätta för vänner hur arbetsdagarna varit, eller nämna något om hur något möte varit eller så. "Du får passa dig" har jag hört fler gånger än jag kan räkna. Någon gång har det även hänt att någon kollega reagerat på hur jag beter mig - i situationer där jag knappt gjort något alls jämfört med andra (manliga) kollegor

Det är så övertydligt att folk reagerar just på att jag är en kvinna som tar plats, lika mycket plats som männen gör. På jobbet passar jag annars väldigt bra in i gruppen. Jag har hamnat i samma lilla "gäng" som några av de mest kunniga och vi arbetar jäkligt bra ihop, jag får göra många av de lite svårare sakerna och även de som jobbat länge frågar mig om saker och ting då och då. Chefen gillar mig skarpt och från det att jag började så är det jag som fått ta alla upplärningar när det anställts nya personer. MEN, det skaver i vissas ögon. Och det var så tydligt att det började skava ungefär när jag faktiskt började kunna lite mer och kunde ta mer plats, inte bara var "tyst, snäll och medgörlig". Några gånger har jag även fått kommentarer om det, att jag inte är "speciellt feminin" av mig eller liknande.

Det sköna med de på jobbet är att de allra flesta ändå ser mig för att jag är jag, de försöker inte få in mig i någon speciell mall, och det är tack vare det som jag kunnat bli så som jag är nu. Tidigare var jag just tyst och snäll hela tiden, men här kan jag vara mig fullt ut och vet att det inte bara accepteras, det uppskattas. Idag känns det som om jag aldrig kommer kunna gå tillbaka till en mer vanlig arbetsplats. Det där med mansbebisar och förväntningar på hur jag ska vara utifrån mitt kön, det har jag minst sagt fått nog av.