Bortskämda barn?

miumiu

Trådstartare
Har en fyraåring hemma som är ensamt barnbarn på sin pappas sida samt mormors enda barnbarn. Min farsa har rätt många barnbarn däremot men är en väldigt generös person och våran unge är ju hans lille gullgosse. Dvs: Han får en jävla massa grejer. Eftersom han är endabarn har han ganska stor bestämmanderätt hemma också, jag är snudd på utbränd själv och orkar sällan tjafsa utan går honom oftast till mötes om det är möjligt. Härom dagen var han sur och grinig efter förskolan och allt jag gjorde var bara fel fel fel. Slutade med att jag fick sitta och mata honom/assistera honom med att räcka glaset när han ville dricka osv. Slog mig då att han är så j-la bortskämd :o

Han är världens goaste unge också såklart. Men han är sjukt bortskämd. Kan stanna i trapphuset hemma (vi bor 3 trappor upp utan hiss) och utbrista "bär mig!" Och det gör jag, om jag inte har tunga matkassar eller dylikt i händerna redan.

Kan gråta i affären om han inte får en tidning, glass eller vad det nu kan vara som han vill ha. Många barn som gör iofs, men jag kan verkligen förstå varför han gör det. Han får nästan alltid precis exakt allting som han vill ha så för honom är det hemskt och obegripligt att ibland få ett nej. Jobbar mycket på att säga nej oftare och belönar absolut inte gnäll och tjat, men det blir ändå nån gång i veckan som han får nånting roligt, typ en pysselbok, lite kritor, nån liten figur eller liknade. Det rör sig alltså inte om några hiskeliga summor, men det är ju skitsamma egentligen, för han lär sig att han får en massa grejer utan någon direkt motprestation.

Muta honom att göra tråkiga/jobbiga saker är i princip stört omöjligt. Han har en vilja av stål och han vet att det ändå regnar leksaker över honom från mor/farföräldrar.

Känner nu att jag vill bromsa denna utveckling innan det eskalerar fullständigt. Det är inte gulligt nu och det kommer inte vara gulligare när han är 8, 10, 12... Snälla hjälp mig! :(
 
Låt bli att mata, låt han vara hungrig. Vill han inte gå i trapphuset får han stanna där, blir nog trist till slut. Handla när han inte är med osv.
 
Låt bli att mata, låt han vara hungrig. Vill han inte gå i trapphuset får han stanna där, blir nog trist till slut. Handla när han inte är med osv.
Men va, låt honom vara hungrig? Du måste skoja. Det som beskrivs är ju inte att killen är för lat för att äta själv, utan en situation häromdagen där han var sur och grinig efter förskolan och att det gick ut även över matsituationen.

@miumiu Jag tror att du behöver sluta se det som bortskämdhet. Det är inte lätt att vara fyra år och inte alltid lätt ha en fyraåring heller. Som förälder kanske det är lättare att bära upp barnet än att hamna i en gråtkris en trappa upp. Det är inte bortskämt om du bär honom, han kommer inte att bli lat när det gäller att gå. Och jag skulle inte se det som att han ska behöva göra en ”motprestation” för att få en pysselbok, däremot kanske försöka prata med mor- och farföräldrar om att det finns många skäl till att stoppa leksaksregnet. De kanske kan skänka till exempelvis Giving People.
 
Har en fyraåring hemma som är ensamt barnbarn på sin pappas sida samt mormors enda barnbarn. Min farsa har rätt många barnbarn däremot men är en väldigt generös person och våran unge är ju hans lille gullgosse. Dvs: Han får en jävla massa grejer. Eftersom han är endabarn har han ganska stor bestämmanderätt hemma också, jag är snudd på utbränd själv och orkar sällan tjafsa utan går honom oftast till mötes om det är möjligt. Härom dagen var han sur och grinig efter förskolan och allt jag gjorde var bara fel fel fel. Slutade med att jag fick sitta och mata honom/assistera honom med att räcka glaset när han ville dricka osv. Slog mig då att han är så j-la bortskämd :o

Han är världens goaste unge också såklart. Men han är sjukt bortskämd. Kan stanna i trapphuset hemma (vi bor 3 trappor upp utan hiss) och utbrista "bär mig!" Och det gör jag, om jag inte har tunga matkassar eller dylikt i händerna redan.

Kan gråta i affären om han inte får en tidning, glass eller vad det nu kan vara som han vill ha. Många barn som gör iofs, men jag kan verkligen förstå varför han gör det. Han får nästan alltid precis exakt allting som han vill ha så för honom är det hemskt och obegripligt att ibland få ett nej. Jobbar mycket på att säga nej oftare och belönar absolut inte gnäll och tjat, men det blir ändå nån gång i veckan som han får nånting roligt, typ en pysselbok, lite kritor, nån liten figur eller liknade. Det rör sig alltså inte om några hiskeliga summor, men det är ju skitsamma egentligen, för han lär sig att han får en massa grejer utan någon direkt motprestation.

Muta honom att göra tråkiga/jobbiga saker är i princip stört omöjligt. Han har en vilja av stål och han vet att det ändå regnar leksaker över honom från mor/farföräldrar.

Känner nu att jag vill bromsa denna utveckling innan det eskalerar fullständigt. Det är inte gulligt nu och det kommer inte vara gulligare när han är 8, 10, 12... Snälla hjälp mig! :(

Nu är våran dotter snart tre men hon är precis lite likadan och helt ärligt, det gör inget. Det går över. Jag skulle inte och vill inte kalla henne bortskämd. Hon utvecklas heeeela tiden och just nu är hon så himla liten men viljan är stor. Jösses vilken krock det blir då i bland.

Jag är sjukskriven för ptsd och orkar verkligen inte heller ta alla kriser hemma. Vill inte säga nej för mycket utan försöker tala om för henne att jag inte orkar pga trött, ledsen etc. Hon förstår ju vad jag menar. Ibland blir det kris ändå men ibland får jag en kram också och hon leker en stund för sig själv i stället.

Det är sällan våran unge äter något av det jag lagat hemma. Hon erbjuds men nej. Allt är äckligt typ. Dock äter hon bra på föris så vill inte barnet äta det jag lagar själv hemma får hon en banan, smoothies, äpple, rå korv är en favorit också eller en morot. Ibland har vi kört med glass också:angel:

Köpstopp rekomenderas, inte pga bortskämd tycker jag utan för att det är konsumtionskris ändå så säg till anhöriga att inte köpa ihjäl sig på leksaker/kläder.
 
Tack för era svar! Jag upplever väl egentligen själv att det är fler än ett problem här.

Problem 1: Jag är för trött för att orka ta ”diskussioner”, så jag undviker dom.

Problem 2: Jag oroar mig för vad andra ska tycka om mitt barn, att han är en odräglig snorunge osv.

Problem 3: Mitt barn är en materialist av rang! Det pratas om saker han vill ha och tycker att han ska få nonstop. Säkert vanligt i hans ålder också, men jag blir obekväm. Oklart varför. Kanske försöker jag kompensera med små överraskningar för att jag är en trött och tråkig mamma. Kanske har det med min egen uppväxt att göra.
 
1. Ingen orkar ta alla diskussioner. Jag kör stenhårt på välja konflikter.

2. släpp det, vad spelar det för roll vad andra tycker? (Jättesvårt, jag vet men jag strävar efter det)

3. Mina barn (10, 9, 5 och 2 år) pratar också mkt om saker dom vill ha. Jag säger att det får dom önska sig i julklapp/födelsedag eller spara ihop pengar till.
 
Då är min 3åring också sjukt bortskämd för han är lika dan (och i samma situation om att vara ensam barnbarn och barnbarns barn på både mamma och pappas sida) Men för mig är det åldersrelaterat, visst kan jag se att han får mer som han vill än om han hade haft syskon men inte gör det honom, i mitt tycke, till en dålig person.
Jag tänker nog lite motsatt mot dig angående ordet Nej. När jag säger Nej så menar jag nej och då är det av en anledning (typ nej du får inte gå på förskolan med nattblöjan) i alla övriga situationer så undviker jag att säga nej om det inte är nödvändigt (många nej blir det ändå för en pigg 3åring) och istället öppna upp för en diskussion. "jag tycker inte vi ska köpa den där grejen idag för då kan vi spara pengarna och göra något roligt av dom i helgen i stället, va tänker du om det?"
När jag säger Nej provar jag alltid motivera det på ett sätt som han kan förstå och samtidigt erbjuda ett alternativ som är rimligt
Typ "Nej jag kan tyvärr inte bära dig i trappen idag för jag har så väldigt ont i ryggen. Men skulle inte du kunna hålla mig i handen i stället (eller "eftersom jag har så ont i ryggen kanske du kan hjälpa mig och dra mig upp för trappen?")

Att prata bortskämdhet är kanske en definitionsfråga från person till person men som förskollärare möter vi många barn som kallas "bortskämd" men som vi kan se "bara" är under en utvecklingsfas. En fas där man sakta lär sig samhälets ramar och regler, vissa testar absolut ramar och gränser mer än andra men sällan handlar det om att barnet fått för mycket som de velat utan pga att de har personligheter/egenskaper som är just sådana (drivkraftig, uthållig, "tjurig", ifrågasättande). Egenskaper som kan kan komma att vara jätte bra i de vuxna livet men som kan vara jätte svårt för ett litet barn att hantera.

Men slut på svammel och tillbaks till TS, är det så att du upplever er vardag som ett problem så kan jag varmt rekommendera en ABC-kurs (alla barn i centrum).
 
Det låter som en högst normal treåring. De kan vara skitjobbiga :p Jag brukar tänka att det nog är ännu jobbigare för barnet än för mig.
Jag bär, har få ”måsten”, vi diskuterar och ibland får jag ta med mig en liten pöl av uppgivenhet och ibland går vi igenom en affär utan ett ljud om godis eller saker.
Ibland går jag rakt emot hans vilja medan vi pratar för att komma hem (då är han oftast upptagen av diskussionen och glömmer protestera).

Skulle han äta mer om jag matade så matar jag (det händer ibland). Ibland fixar han toabesöken själv, ibland måste jag göra allt utom att kissa år honom :p

Jag tror treåringar testar sig fram genom livet och jag tror inte de blir bortskämda för att man väljer minsta motståndets väg de flesta gångerna.

Min unge är galet dryg och fantastiskt hjälpsam och omtänksam. Jag tror han testar vad som ger trevligast respons, och testandet sker ju inte en gång utan 9863388645 gånger.
 
Vår kille är inte två år än, men han är också enda barnbarnet för mormor. Nu köper hon ffa kläder, vilket ju går åt i nuläget, men som när hans morbror köper leksaker så får han helt enkelt inte ha allt här hemma. Dels blir en del kvar hos mormor, dels lägger jag undan en del här hemma så han inte har allt hela tiden.
 
Saker är väl en sak.
Men att aldrig säga nej för att i alla lägen undvika en konflikt. Nej det blir inte särskilt roliga barn sen och ja jag tror man kan träna på att få ett nej.
Nu tror jag kanske inte att det är det du säger att du alltid säger ja? Vi väljer alla våra strider med barn men jag tror också på att öva på att klara sig själv. Kanske inte i trapphuset efter en lång dag men en lördagfm när man är utvilad?
 
Har en fyraåring hemma som är ensamt barnbarn på sin pappas sida samt mormors enda barnbarn. Min farsa har rätt många barnbarn däremot men är en väldigt generös person och våran unge är ju hans lille gullgosse. Dvs: Han får en jävla massa grejer. Eftersom han är endabarn har han ganska stor bestämmanderätt hemma också, jag är snudd på utbränd själv och orkar sällan tjafsa utan går honom oftast till mötes om det är möjligt. Härom dagen var han sur och grinig efter förskolan och allt jag gjorde var bara fel fel fel. Slutade med att jag fick sitta och mata honom/assistera honom med att räcka glaset när han ville dricka osv. Slog mig då att han är så j-la bortskämd :o

Han är världens goaste unge också såklart. Men han är sjukt bortskämd. Kan stanna i trapphuset hemma (vi bor 3 trappor upp utan hiss) och utbrista "bär mig!" Och det gör jag, om jag inte har tunga matkassar eller dylikt i händerna redan.

Kan gråta i affären om han inte får en tidning, glass eller vad det nu kan vara som han vill ha. Många barn som gör iofs, men jag kan verkligen förstå varför han gör det. Han får nästan alltid precis exakt allting som han vill ha så för honom är det hemskt och obegripligt att ibland få ett nej. Jobbar mycket på att säga nej oftare och belönar absolut inte gnäll och tjat, men det blir ändå nån gång i veckan som han får nånting roligt, typ en pysselbok, lite kritor, nån liten figur eller liknade. Det rör sig alltså inte om några hiskeliga summor, men det är ju skitsamma egentligen, för han lär sig att han får en massa grejer utan någon direkt motprestation.

Muta honom att göra tråkiga/jobbiga saker är i princip stört omöjligt. Han har en vilja av stål och han vet att det ändå regnar leksaker över honom från mor/farföräldrar.

Känner nu att jag vill bromsa denna utveckling innan det eskalerar fullständigt. Det är inte gulligt nu och det kommer inte vara gulligare när han är 8, 10, 12... Snälla hjälp mig! :(
Antar att det kan bero helt på hur man gör det. Har släktingar som definitivt har fått allt men som inte framstår som det minsta bortskämda. Så jag vet inte om det alltid är den direkta mängden som gör det, utan kanske situationen.

Tänker att det verkar som att en helt massa ja utan tjat alls kanske kompenserats av en rad nej som inte rubbats? Någon på buke brukar ju skriva att hon inte säger nej direkt utan funderar på om det är ett nej hon tänker hålla och till och med kan säga -jag funderar. Mitt favvistips ever. (nu när han är äldre ändrar bra argument också, men inte då).

Fyraåringar kan ju få totalt slut på energi inför trappor men är ju inte alltid så lätta att bära. Förhandling om varannan?
 
Senast ändrad:
Tack för era svar! Jag upplever väl egentligen själv att det är fler än ett problem här.

Problem 1: Jag är för trött för att orka ta ”diskussioner”, så jag undviker dom.
Pysselböcker är ju nästan liksom bra för barnet, om de används?

Problem 2: Jag oroar mig för vad andra ska tycka om mitt barn, att han är en odräglig snorunge osv.

Jag har uppfattat det som att omgivningen tycker att barn är odrägliga när de hoppar i deras soffor (inte ens egna), tar alla kakorna, gör att de inte kan höra någonting i kyrkan/föreläsningen eller sparkar dem i ryggen på tåget och skriker och springer i korridorerna och inte säger tack och föräldern inte försöker göra någonting.

Barn som sitter tysta och glada med sin nya pysselbok och snaskar lite på godis brukar ses som väluppfostrade :D.

Föräldrar som gör någon slags ansats till att stävja någonting (rädda kakorna) brukar ses som uppfostrande? (såvitt jag förstått, jag kan ha fel, har fått den känslan.)

Problem 3: Mitt barn är en materialist av rang! Det pratas om saker han vill ha och tycker att han ska få nonstop. Säkert vanligt i hans ålder också, men jag blir obekväm. Oklart varför. Kanske försöker jag kompensera med små överraskningar för att jag är en trött och tråkig mamma. Kanske har det med min egen uppväxt att göra.

Tror de kommer lite olika när det gäller det materiella. Folk brukar tro att barnet är icke bortskämt om man säger, javisst sätt på önskelistan till jul och skicka den till farfar?
 
Senast ändrad:
(och uhm förresten om affären. Vi läste någon gång i en barnbok om det här med affärer och välja och fick tipset att man kan ju få välja massor av saker, godis o efterrätt behöver inte ha det speciella privilegiet att få bli valt. Så frukten är först och han fick välja en frukt och sedan kanske välja middag, ost osv. Antar att som precis allt annat fungerar det bara ibland och på vissa.)
 
Tack så hemskt mycket för alla fina ock konstruktiva svar! Önskar att alla vi möter är lika toleranta och eftertänksamma som ni :love:

Angående att han får mycket pysselsaker, så älskar han verkligen att färglägga, klistra och klippa osv. så det är ju saker som verkligen kommer till användning - och förbrukas snabbt. Brukar skriva ut målarbilder åt honom på jobbet (sparar pengar) och det är väldigt uppskattat.

Dyrare saker brukar vi säga att han får önska i julklapp eller födelsedagspresent. Sen är morfar väldigt duktig på att skämma bort honom däremellan, dom brukar gå till leksaksaffären flera gånger i månaden och kommer alltid hem med minst 2 prylar därifrån. Det leks väl med det mesta ett tag men vissa grejer är bara roliga precis när han fått dom, sen hamnar dom i någon låda och ser aldrig mer dagens ljus. Har gjort många försök att skänka vidare men han har grav separationsångest och stenkoll på varenda liten pryl han äger.

Egentligen är bortskämd kanske fel ord som ni säger. Jag tror jag jämför mycket med jämnåriga som har syskon och av naturliga skäl har fått lära sig att stå tillbaka och vänta på sin tur. Och man ska ju som bekant inte hålla på och jämföra barn. Men det är himla svårt ibland.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 767
Senast: Anonymisten
·
Övr. Barn Hur gör man egentligen? Varför är det så svårt? Vår sexåring vill i stort sett aldrig gå och lägga sig. Nu är klockan efter 23 och hon...
2
Svar
39
· Visningar
3 210
Senast: Linn-Nora
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
23 185
Senast: Gunnar
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
166
· Visningar
24 388

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp