Sv: Bonusbarn - vad är min skyldighet?
Tack för bekräftelsen kring hämtandet, även om jag från början visste att jag inte hade någon skyldighet att hämta så kändes det som att hela problemet var mitt fel.
Ser att jag svarat väldigt "spretigt" på övriga inlägg och ber om ursäkt för det. Det har varit svårt att få ihop inläggen idag då det känns som att jag fått 15 samtal i timmen kring min mormor som gick bort sent igår. Så tankarna har inte varit helt samlade.
Jag inser att det framstår som att jag inte vill umgås med sambons dotter överhuvudtaget och så är ju absolut inte fallet! Vi brukar busa (gärna mot sambon) och pyssla tillsammans (och titta på barnfilmer utan att skämmas!!
) och hon är av en väldigt hjälpsam natur.
Hon har dock svårt att ta ett nej, om hon matar sonen och han blir arg för att det tar för lång tid mellan skedarna eller jag tycker att allt för mycket av maten hamnar i hakklappen/på bordet på väg till bebismun slutar det ofta fel. Hon säger att hon "bara ska mata en (och med en tänkte hon sig snarare 15) gång till innan jag får skeden" och då måste jag göra klart att det jag säger menar jag. Nästa gång kan det gälla något betydligt viktigare där det inte finns utrymme för "jag vill" från hennes sida.
Jag tycker det är oerhört tröttsamt att behöva upprepa en sådan procedur kring det mesta i vardagen, speciellt när jag är ensam och tillslut kanske inte orkar hålla tålamodet uppe om det varit en jobig dag. Det är en krävande tjej, det finns nog ingen som känner henne som inte håller med om det och jag tycker att jag gör henne en otjänst om jag inte kan vara principfast, varm och närvarande när hon är hos oss och i synnerhet de gånger vi är ensamma.
Kring det här att hon får vara ensam så länge när jag underhåller, matar och nattar sonen så ser jag på det såhär:
självklart kan hon göra något själv under tiden, det är nog till och med nyttigt eftersom hon annars har svårt att göra saker själv. Men på helgerna är jag själv uppvuxen med
fredags- och lördagsmys med mamma och pappa. Innan sonen föddes brukade vi titta på filmer/något bra på tv med popcorn eller glass tillsammans vilket dels fört oss närmre (vilket annars är svårt när hon bara kommer på helger och andra ledigheter) och gett oss tillfälle att prata. Som det är nu så kan vi planera att titta på något när sonen somnat men när jag väl kommer vill hon inte göra det, har vi bestämt något gott att äta så kan hon på sin höjd stanna för att äta det innan hon vill sätta sig vid datorn.
Jag upplever det som att hon känner sig bortstött.
Att hon ofta frågar när pappa kommer hem eller säger saker som "tänk om pappa skulle komma hem nu, undra vad han skulle säga, hihi" är jobbigt att höra. Inte för att hon inte vill vara med mig utan för att
hon saknar sin pappa!. Jag själv hade aldrig fixat att vara ensam med någon av mina föräldrars nya om de hade skiljt sig när jag var barn.
I övrigt tror jag att far och dotter skulle umgås mer om han hämtade henne på lördagsförmiddagen för som det är nu så sover han ändå länge på lördagarna. I bilen finns det ju inte mycket annat att göra än prata och hon kan inte försvinna iväg för att spela dator/tv-spel.
Så snälla, tro inte att jag inte tycker om denna tuffa tjej. Jag lider av rädsla att göra fel kring det mesta och att göra fel med ett känsligt barn gör mig mer rädd än något annat.
