Bo ödsligt/lantligt med barn.

[Milene]

Har 10 km till närmaste lilla by, 20 km till närmaste tätort. "Områdets" skola ligger på landet, typ alla åker buss dit.
Flyttade hit när dottern var 7 år. Då tyckte hon det var - bedrövligt... NU, 9 år senare, tycker hon det är paradiset! Vi har kanske kommit varandra närmare än om hon haft "fri tillgång" till kompisar. Har samma intresse - hästarna- så det är ju det som är den stora vinsten med boendet på gården. Nu har hon moppe och A-traktor och är väldigt självständig.
Men ska man bo lite ensligt MÅSTE MAN VARA BEREDD ATT SKJUTSA MYCKET!!!

 

[TinyWiny]

Jag är uppvuxen på landet på lite olika ställen. Ena stället hade vi 3 km till samhälle, 1-6 skola och närmaste busshållplats och jag hade också 3 km till närmaste kompis. Andra stället hade vi drygt 1 mil till samhälle, 1-9 skola och närmaste busshållplats och lika långt till närmaste kompis. Att bli skjutsad fanns inte på kartan utan det var cykel oavsett vart man skulle som gällde. Vi bodde en kort period i villaområde i stan och trots att jag var liten då, i förskoleåldern, så minns jag inget positivt av den tiden.

Mina barn är uppvuxna i stan (lägenhet) fram till de var sju respektive nio år. Då flyttade vi ut på landet och det var självklart i samförstånd. Jag hade inte gjort det om de hade protesterat. Vi hade då 3 km in till stan, skola, kompisar osv. och närmaste busshållplatsen fanns på andra sidan en 90 väg. Vi bodde då också granne med den ridskolan jag jobbade på så kompisar fanns i överflöd om de ville. Vi flyttade sedan och fick då ca 1 mil till ovanstående.

Jag har en mardröm som återkommer då och då att jag måste bo i lägenhet igen. För mig är det verkligen en mardröm att tvingas bo i lägenhet och villaområde är snäppet värre. Jag mår illa av bara tanken. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo så. Jag vill ha friheten som landsbygden ger.

Om man ska bo på landet med barn så måste man också vara beredd att skjutsa och det ofta men att få växa upp på landet har så många fördelar att de för mig (och för mina barn trots att mitt ena numera är en utpräglad stadsmänniska) överväger enormt mycket. Jag personligen har aldrig sett några fördelar med att bo i stan men vi är ju alla olika. Jag har förutom en kort period i trettonårsåldern aldrig velat bo i stan.

Det enda jag upplevde negativt med att bo på landet med barn var vissa föräldrars, inte alla, märkliga synsätt på var barnen skulle leka. Barnen kunde ha bestämt vad de skulle göra hos oss vilket såklart inte gick att göra i stan och förädrarna fick det till att det var längre för dem att köra hit sitt barn än det var för mig att köra mitt barn till dem. Visst att de hade valt att bo i stan (kanske för att slippa skjutsandet?) men man kan väl tänka på sitt barn ibland och inte bara på sig själv?

 

[kryddelydd]

Hur upplevde du det som barn/tonåring?

Tja, jag hade ju inte så mycket att jämföra med...

Syrran och jag fick ju ponny tidigt, och hade det att göra. Vi var ute och lekte mycket på egen hand - där och då var det ju inte så mycket trafik så vi hade rätt stor frihet.
"brist på kompisar" var inget vi kände av.
Vi gick inte på dagis eller motsvarande, eller fritids. Där fanns en sexårsverksamhet som där och då kallades för "lekis" eller "lekskola" men sedan började vi ju förstås skolan när vi var sju.
Var i skolan på dagarna, hemma därefter.

Som tonåring: vi bodde ju på gård någon mil från närmsta stad - en småstad med knappt 10.000invånare i kommunen. Där fanns en biograf men inte så mycket annat "nöje" för tonåringar.
Du får tänka på att det var en annan tid, jag är född -73.

Så vi tog bussen in till skolan (gick högstadiet och gymnasiet i stan) på morgonen, och åkte hem med bussen igen på eftermiddagen. Sedan var vi hemma.
Ut och rida, göra läxorna.
Läsa böcker gjorde vi rätt mycket.
Internet fanns inte, TV visades bara på kvällarna och vi hade tre kanaler (ettan, tvåan och Norge; TV4 kom någon gång där mot slutet).

Jag saknade inte att "hänga med kompisar" men det var ju helt annan livsstil då jämfört med nu.
Och helt andra förväntningar på hur det "skulle vara".

Så jo, det var bra.
Det sättet att "hänga med kompisar" och ha flera aktiviteter och hobbyer som är vanligt nu, var inte vanligt där och då oavsett om man bodde på landet eller i det näraliggande samhället.
Det fanns inte pengar heller till att vara ute och fika eller liknande. Där och då.

 

[ako]

Tja, jag hade ju inte så mycket att jämföra med...

Syrran och jag fick ju ponny tidigt, och hade det att göra. Vi var ute och lekte mycket på egen hand - där och då var det ju inte så mycket trafik så vi hade rätt stor frihet.
"brist på kompisar" var inget vi kände av.
Vi gick inte på dagis eller motsvarande, eller fritids. Där fanns en sexårsverksamhet som där och då kallades för "lekis" eller "lekskola" men sedan började vi ju förstås skolan när vi var sju.
Var i skolan på dagarna, hemma därefter.

Som tonåring: vi bodde ju på gård någon mil från närmsta stad - en småstad med knappt 10.000invånare i kommunen. Där fanns en biograf men inte så mycket annat "nöje" för tonåringar.
Du får tänka på att det var en annan tid, jag är född -73.

Så vi tog bussen in till skolan (gick högstadiet och gymnasiet i stan) på morgonen, och åkte hem med bussen igen på eftermiddagen. Sedan var vi hemma.
Ut och rida, göra läxorna.
Läsa böcker gjorde vi rätt mycket.
Internet fanns inte, TV visades bara på kvällarna och vi hade tre kanaler (ettan, tvåan och Norge; TV4 kom någon gång där mot slutet).

Jag saknade inte att "hänga med kompisar" men det var ju helt annan livsstil då jämfört med nu.
Och helt andra förväntningar på hur det "skulle vara".

Så jo, det var bra.
Det sättet att "hänga med kompisar" och ha flera aktiviteter och hobbyer som är vanligt nu, var inte vanligt där och då oavsett om man bodde på landet eller i det näraliggande samhället.
Det fanns inte pengar heller till att vara ute och fika eller liknande. Där och då.

Det handlar nog mycket om geografiskt var man bor och även hur ens bekantskapskrets ser ut, mer än om när i tiden tror jag?
Jag är född -75 och minns definitivt min barndom / tonårstid som väldigt social där en stor del av vardagen bestod av att just hänga med kompisar, cykla eller ta bussen hem till någon annan osv.

 

[AraSlei]

Jag är uppvuxen på landet med ca 7km till närmsta tätort, men kanske bara 1km till närmsta granne med barn.
Jag minns inte riktigt hur vi gjorde med kompisar när jag var liten, men från att jag var 10 hade jag häst och då spenderades den mesta av tiden efter skolan i stallet och med kompisarna där.
Mina föräldrar har dock alltid kört massor på oss, både till aktiviteter och när vi velat träffa kompisar utanför cykelavstånd. Till skolan åkte vi skolbuss.
Jag hade inte velat växa upp på något annat sätt, när jag bodde i huvudstaden brukade jag rysa varje gång jag såg kaoset en del föräldrar hade med barn och buss

 

[TinyWiny]

Det handlar nog mycket om geografiskt var man bor och även hur ens bekantskapskrets ser ut, mer än om när i tiden tror jag?
Jag är född -75 och minns definitivt min barndom / tonårstid som väldigt social där en stor del av vardagen bestod av att just hänga med kompisar, cykla eller ta bussen hem till någon annan osv.

Det gör det definitivt. Jag känner inte alls igen mig i @kryddelydd beskrivning. Från 5-6 års ålder hängde jag mer med kompisar än hemma och i tonåren i större gäng. Aktiviteter fanns det gott om. Förutom att hänga hos någon som hade häst hade jag vanligtvis minst tre ordnade aktiviteter i veckan under uppväxten. Att jag fick ta mig till dem själv berodde mer på mina föräldrars ovilja att skjutsa än tiden jag växte upp i. Var det närmare (typ en mil) cyklade jag och var det längre fick jag oftast åka med kompisar, cykla till bussen eller så liftade jag. Född -72, uppväxt i mindre kommun.

 

[kryddelydd]

Det gör det definitivt. Jag känner inte alls igen mig i @kryddelydd beskrivning. Från 5-6 års ålder hängde jag mer med kompisar än hemma och i tonåren i större gäng. Aktiviteter fanns det gott om. Förutom att hänga hos någon som hade häst hade jag vanligtvis minst tre ordnade aktiviteter i veckan under uppväxten. Att jag fick ta mig till dem själv berodde mer på mina föräldrars ovilja att skjutsa än tiden jag växte upp i. Var det närmare (typ en mil) cyklade jag och var det längre fick jag oftast åka med kompisar, cykla till bussen eller så liftade jag. Född -72, uppväxt i mindre kommun.

Nej, och det är ju insikten om att det kan ha sett olika ut, som jag flera gånger i mitt svar skrev "där och då".

 

[TinyWiny]

Nej, och det är ju insikten om att det kan ha sett olika ut, som jag flera gånger i mitt svar skrev "där och då".

Aha! Jag uppfattade ditt "där och då" som om det hade med tiden du växte upp i att göra

 

[ameo]

Mest om barn i olika faser av barndommen upplever det mycket negativt eller om det har fått negativa konsekvenser mht socialt samspel och kompisar.

Är rädd för det @Thalia beskrivit i sitt inlägg om utanförskap
Vi skulle inte ha något mot att skjutsa till vänner och aktiviteter flera gånger i veckan/varje dag men det kanske inte räcker...

Vi har 4 egna barn, födda inom ca 7 år.
Jag har varit hemma med allihop, ända till minstingen började på dagis när han var typ 2½.
Vi har lagt stor möda på att gå på öppna förskolan 1-2 ggr/vecka och från året före äldsta barnet började förskoleklass. fram till minstingen började på dagis, var vi med på byns dagmammors gemensamma gympapass varje vecka.
När de började skolan fick de ibland hänga med kompisar hem och ibland ha kompisar med hit. Efter att minstingen börjat på dagis, när jag började plugga, fick de gå på fritids och umgicks då mer med klasskompisarna.
Sen har vi haft aktiviteter utanför skolan, där de träffat helt andra barn än skolkamraterna.
Skjutsat har vi gjort massor...

Det är egentligen bara äldsta barnet (16 nu) som tycker det är öken att bo på landet, långt från kompisar. De övriga gillar lantlivet med hästar och att jobba på gården och så.

 

[Sonic76]

Japp
Två mil till.närmaste jämnåriga
Men jag umgicks mest med mina äldre grannar och skötte deras hästar och kor så
Plus mina egna

 

[kryddelydd]

Aha! Jag uppfattade ditt "där och då" som om det hade med tiden du växte upp i att göra

Tiden och platsen. I kombination.