Blyghet, ett problem ?

[Elektronen]

Har alltid varit lite tystlåten av mej och fått höra att jag är "lite blyg". Att jag borde ta för mej mer och prata. Det sistnämnda har jag ofta hört från lärare då jag ofta kunnat svaren men inte räckt upp handen.

Råkade av en händelse komma in på den här sidan:
http://www.ur.se/Produkter/165253-Helt-normalt-Blyghet

Och känner igen mej mkt i det hon berättar! Och tkr det är en intressant diskussion forskarna har om blyghet.
Personligen tkr jag att min blyghet sätter mest käppar i hjulet för mej. Jag är t.ex. ganska dålig på att ta kontakt med nya människor fast jag skulle vilja. Dels för att jag vet att det är risk att det blir lite tyst, för att jag kanske inte kommer på nåt att säga hela tiden. Vilket nog ofta stör den andra personen mer än mej själv.

Tror oxå att vara blyg har blivit en "sanning" om mej själv som kanske inte stämmer helt längre. och att det mer är ett invant beteende fån min sida och att det därför känns tryggt och att jag slipper anstränga mej.
Skulle alltså vilja bli bättre på att ta kontakt med nya människor då det skulle gagna mej

Någon som känner igen sej ? Tankar osv.

 

[_CorpseBride_]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Intressant frågeställning! Jag känner också igen mig mycket från min grundskoletid. Just tjatet från lärare som blev till en sanning och något fult och gjorde att man blev ännu blygare. Själv mådde jag ganska dåligt under den tiden i mitt liv så att människor klagade på att jag inte orkade eller vågade ta för mig gjorde att min självbild bara blev sämre. Istället för att göra det lättare försvårade skolan situationen, även om det säkert var välmenat.

Så själv började jag spela en roll. Jag gick in i den till fullo och glömde i princip vem jag själv var eller vem jag ville vara. Så länge jag hördes och syntes, oavsett anledning, blev jag accepterad på ett helt annat sätt. Det ansågs mer normalt att skrika, strunta i sin omgivning och vara destruktiv än att vara tyst. Så länge man tog plats.

Idag har jag hittat tillbaka till en del av mig själv igen. Jag har börjat ta tillvara på bitar av den blyga, oaccepterade flickan som tyckte om att sitta med näsan i en bok, fly ut i naturen, filosofera i timmar över något ingen annan förstod och lyssna till andras samtal. Jag uppfattar även mig själv som blyg ibland, men det verkar bara vara jag själv som märker av det.

Jag har även tagit tillvara på bråkstaken som tog plats, jag är inte rädd att säga mina åsikter eller att träffa nya människor, men jag gör det inte i rollen av någon annan utan som mig själv. Folk omkring mig beskriver mig idag som utåtriktad och framåt. Men då jag träffade mitt senaste ragg blev jag blyg igen och när jag berättade detta för vänner blev reaktionerna: "...OJ! Jag har verkligen svårt att tänka mig dig som blyg och nervös." "... HAHA TYST? DU?" "Eh... Va? Så du menar att du inte pratar så mycket!?" "...Men du är väl aldrig blyg?"
Och detta av människor som står mig väldigt nära, men min blyghet märker bara jag själv numer, för jag vet ju själv att jag fortfarande är samma person innerst inne.

 

[Got2Be]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Verkligen intressant! Kommer verkligen se för mig NOGA innan jag säger till nån att den ska ta för sig och inte vara så blyg!
Jag är inte direkt blyg, men jag kan märka det i en viss situation där jag drar mig ännu mera tillbaka om en viss person ber mig att bara köra och öppna på käften liksom...

 

[asfaltsflickan]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Vilket himla bra och uppfriskande program! Jag skrev faktiskt ett blogginlägg på exakt det här temat för bara ett par veckor sedan.

Jag känner igen mig så otroligt mycket i det som sägs, bland annat att jag faktiskt inte förstod att jag var "blyg" förrän jag började skolan. Det var först då det blev ett problem, och det blev enbart ett problem därför att det gjordes till ett problem. Bekymrade lärare som talade om för mig att jag måste börja ta för mig mer, märkas mer, och därigenom lät mig veta att min tystnad och eftertänksamhet var ett allvarligt karaktärsfel som måste motarbetas. Samma bekymrade lärare som försökte intala mig att jag inte behövde vara ängslig eller osäker. Det VAR jag ju inte från början - jag var en trygg, glad och nyfiken unge som bara inte gjorde så mycket väsen av mig. Men får man som liten höra tillräckligt många gånger att man är rädd så blir det ju en självuppfyllande profetia. Klart jag måste vara rädd om de säger det, de är ju lärare och vet bäst. Och ju mer de problematiserade min "blyghet", desto räddare blev jag.

Det tog mig sorgligt många år att lära känna mig själv igen och bli såpass trygg att jag som nu kan inse att den där "blygheten" är en del av min personlighet, och därtill en del som jag värdesätter högt. Jag är en introvert, eftertänksam person som inte har något behov av att synas eller märkas för sakens skull. Jag är social, men bara med människor som jag kan ha meningsfulla relationer med (och i den kategorin inkluderar jag mig själv). Ytliga bekantskaper ger mig inget utan stjäl energi, så dem håller jag till ett minimum. Jag älskar att befinna mig i bakgrunden och iaktta och analysera, och det är en egenskap som jag har enorm nytta av nu både i studier och yrkesliv. Tack och lov att de välmenande lärarna inte lyckades "bota" mig.

Och vad gäller "blygheten" så håller jag numera glatt och entusiastiskt presentationer inför fullsatta föreläsningssalar, och har fått höra att jag är engagerande och har pondus som talare. Jag tycker fortfarande inte alls om att stå i rampljuset, men jag tycker att det är fantastiskt roligt att prata om sådant som jag kan och brinner för, och då blir det också lätt och roligt att prata om det inför publik (jag menar, bara en sån sak som att jag får nörda ner mig i grejer utan att någon avbryter...!).

Jag tycker faktiskt att det är förjävligt att skolan är så inställd på att alla måste formas i en extrovert mall. Det är väl inte så förvånande eftersom skolan speglar samhället i stort, men jag tänker på hur många år jag förlorade och blir både uppgiven och arg när jag tänker på alla andra introverta barn som får lära sig att de är fel. Och så många talanger och unika egenskaper som inte blir tillvaratagna.

 

[Kilauea]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Jag var som du i skolan. Kunde svaren, men vågade inte räcka upp handen. Därför blev betygen inte på topp heller :/

Det som har hjälpt mig är sen jag träffade min sambo - att någon kunde intressera sig för mig, för den jag är utan att jag gör mig till. Jag är fortfarande blyg, men inte lika och jag kan ta för mig mer.
I mitt yrke är jag dessutom en helt annan person än privat. Där vågar jag prata, stå på mig, svara telefon, ringa ut osv.

 

[Mammas]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Om du känner att du ibland skulle vilja vara mer utåt så är mitt tips att öva. Jag var blyg innan jag bestämde mig för att om ingen annan vet att jag är det och jag spelar bra så kommer det inte att märkas, och sedan rullade det på. Det här var ju i tonåren, nu när jag är vuxen tycker jag att det är lättare att säga min åsikt. Jag värderar mina åsikter idag högre än jag gjorde för tio år sedan, vilket gör att det idag är lättare att höja rösten och säga min åsikt. Jag har ju rätt alltså borde jag dela med mig till andra.

Dock kan det vara lite jobbigt ibland när jag ska ställa frågor eller uttrycka åsikter i större grupper där jag inte känner merparten sedan innan, men det går över när jag kommer in i det.

Delvis spinoff på CB:

Jag är rätt social och utåt så idag, men jag har fortfarande ett stort behov av egentid. Men att behöva vara själv, få tid att tänka, dagdrömma, osv ser inte jag som synonymer till blyg, det går bra att ha ett stort behov av ensamhet fast man inte definerar sig som blyg. Fast man kan prata hela tiden behöver man inte göra det, liksom.

Sedan tycker jag, och jag försöker göra det, att man som den som tar plats måste försöka få med de som spontant inte tar så stor plats. Det är givetvis lättast i mindre grupper, att någon inte blir helt utanför och att man liksom brer ut sig för mycket i utrymmet.

Men TS, om du känner att blygheten är ett problem ibland så är mitt tips att dels utmana dig själv och fejka att du är utåtriktad och är bekväm med att ta plats, och sedan (om det som det gjorde för mig, ingår att du inte värderar dig själv, dina åsikter och din plats i samtalet tillräckligt högt) jobba med att förstärka din bild av dig själv. Det funkade för mig iallafall.

 

[Riley]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Jag känner igen mig så otroligt mycket i det som sägs, bland annat att jag faktiskt inte förstod att jag var "blyg" förrän jag började skolan. Det var först då det blev ett problem, och det blev enbart ett problem därför att det gjordes till ett problem. Bekymrade lärare som talade om för mig att jag måste börja ta för mig mer, märkas mer, och därigenom lät mig veta att min tystnad och eftertänksamhet var ett allvarligt karaktärsfel som måste motarbetas.

[...]

Jag tycker faktiskt att det är förjävligt att skolan är så inställd på att alla måste formas i en extrovert mall. Det är väl inte så förvånande eftersom skolan speglar samhället i stort, men jag tänker på hur många år jag förlorade och blir både uppgiven och arg när jag tänker på alla andra introverta barn som får lära sig att de är fel. Och så många talanger och unika egenskaper som inte blir tillvaratagna.

Nu orkar jag inte se videon, men jag håller med i vad du skriver här och känner igen mig, även om jag inte kan placera mig till fullo i varken den extroverta eller introverta personlighetsgruppen; Jag har för många drag av båda sidor. I skolsituationer kom dock endast de introverta fram, och det blev mina betyg lidande för. Jag var tvungen att vara mer självsäker, pratglad och "visa att jag kunde" för att få bättre betyg - men jag var ju självsäker, pratglad och visade att jag kunde. Bara inte i verbal mening och inför hela klassen. Jag tror att ett stort skäl till att jag senare fick social fobi var att jag blev så intalad att det var något fel på mitt sätt att vara, att jag inte vågade annat att hålla käften.

Idag har jag fått möjlighet att ta fram och bli bekväm med båda mina sidor, men det var inte tack vare de lärare och andra vuxna som gjorde sitt bästa för att intala mig att de introverta egenskaperna var ett handikapp och sprunget ur något negativt likväl som orsakade något negativt.

 

[Mammas]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Jag känner att jag inte riktigt pratar om samma saker som alla andra här, kanske för att jag bara läste texten om programmet och TS inlägg. Jag pratar alltså inte om de som är blyga för att de är introverta utan de som (som jag, relaterar till mig själv) var/är rädda för att prata, att det känns jobbigt. Om man valt det är det inget problem, dock kan det ju vara bra att kunna delta i diskussioner tex? Jag vet att jag ofta lär mig mer i diskussioner med mina kurskamrater än jag gjort på egen hand de senste kurserna jag läst, så då är det såklart tråkigt om någon väljer att inte vara med i diskussionen. Det är väl bra om sådan delar ingår i läroplanen? Dock ska det ju inte ske som typ du beskriver asfaltsflickan (mfl), ett sådant bemötande är ju fel. Men för att få er att kunna delta i diskussioner när ni väljer det tex, hur skulle skolan bäst bemött er? På vilket sätt hade ni kunnat växa utan att tappa bort er själva?

 

[asfaltsflickan]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Det allra viktigaste och bästa skolan hade kunnat gör för just mig var ju att låta bli att skapa problem där det från början inte fanns några. Jag lägger ingen skuld på mina lärare här, jag vet att de menade väl och sa det de sa av omtanke. Problemet är att den mall de hade att utgå ifrån var på tok för snäv.

En av tjejerna i programmet beskriver en situation som jag också känner igen oerhört väl från min skoltid; läraren som säger "jag vet ju att du kan, varför kan du inte bara visa det?" och tjejen tänker "men om du VET att jag kan, varför behöver jag då svara?". Exakt det där har jag också varit med om oräkneliga gånger. Lärarna visste ju väldigt väl att jag var duktig och kunnig, så varför spelade det då så enormt stor roll hur jag föredrog att förmedla det? På något sätt förmedlade jag ju det uppenbarligen, eftersom de visste.

En skola som lägger mindre vikt vid HUR eleverna visar sin kunskap, och mer vikt vid vad de faktiskt kan, skulle vara en bättre och mer uppmuntrande skola för många elever.

Vad gäller diskussioner så fungerar jag även nu så att jag oerhört gärna deltar verbalt i dem, om jag känner att jag har något verkligt meningsfullt att tillföra. Har jag inte det sitter jag hellre och lyssnar och funderar. Ofta leder det lyssnandet och funderandet i slutändan till att jag faktiskt kan tillföra något som för diskussionen framåt. När man sitter och lyssnar, sammanställer och analyserar får man en helhetsbild som kan vara svår att uppnå vid mer aktivt deltagande. Det är ju ett samspel som jag upplever som väldigt givande, där båda personlighetstyperna (ja, nu polariserar jag för enkelhetens skull, de flesta av oss befinner ju oss någonstans på skalan mellan introvert och extrovert) behövs, och där resultatet blir mer än summan av delarna så att säga. Tyvärr upplevde jag att det enda som räknades under skolgången var hur mycket man hördes, inte vad man faktiskt sa eller bidrog med.

Ofta var det också så stora grupper och så stökigt och livligt i grundskolan att man var tvungen att verkligen ta i för att märkas över huvud taget. Det speglar verkligen inte den universitets- och yrkesvärld jag sedan har blivit bekant med. Jag arbetar i princip enbart i projektform i olika gruppkonstellationer, och därmed blir det mängder av diskussioner - men de försiggår ju i mindre grupper och med människor som är lika intresserade av att diskutera sakfrågan som jag, och därmed får alla deltagande automatiskt mer likvärdigt utrymme utan att behöva slåss om det. Att man inte "tar för sig" i en stökig och högljudd grundskolevärld behöver således inte alls innebära att man kommer att ha svårigheter att delta i det sociala samspelet i vuxenvärlden. Det är något som jag tycker att lärare borde vara medvetna om - det är helt enkelt inte alls nödvändigt att pusha elever att bli mer framåt i skolmiljön, för det säger noll och ingenting om hur de kommer att klara sig sedan. Risken är också stor att sådant pushande stjälper mer än det hjälper, eftersom det riskerar att effektivt sänka deras självförtroende så som det gjorde mitt.

Jag har funderat på hur man rent konkret skulle kunna hjälpa barn av "min" typ i skolan, men jag befinner mig så långt ifrån den världen att det är svårt att konkretisera mer. Men jag anser att man åtminstone måste börja med att uppmärksamma och ifrågasätta den extroverta norm som jag upplever genomsyrade min skolgång.

 

[Riley]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Om man valt det är det inget problem

Fast jag ser absolut inget likhetstecken mellan introvert personlighet och självvalt. Om det var så du menade? Jag ser mig som sagt som introvert och tycker stundtals att det är skitjobbigt - förmodligen just för att jag alltid blivit intalad att det är fel - men jag har inte alls valt det själv. Detsamma gäller även mina extroverta drag, kan tilläggas.

Vad gäller skolan håller jag med asfaltsflickan.

 

[Mammas]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Jag menar att jag får uppfattningen att många här verkar beskriva en blyghet som inte överensstämmer med min egen erfarenhet. Alltså när jag var blyg var jag rädd för att ta plats, det var liksom panikkänslor när jag var tvungen att typ prata inför klassen. Men som jag förstår det när ni här i tråden beskriver det handlar det snarare om att ni var den tystare typen, dvs inte rädda för att ta plats men väljer spontant att inte göra det? Det jag menar då är ju att det kanske är lättare att välja att säga något om man bara är lite mer tillbakadragen än när man får panikkänslor av att yttra sig? Tänker som asfaltsflickans exempel om att hon som sitter utanför diskussionen har annat att tillföra efter att ha följt en diskussion utifrån, då kan ju den blyga välja att dela med sig av detta till övriga i diskussionen? Å andra sidan går det säkert att ha båda "typerna" av blyghet som jag pratat om ovan?

Hmm, jag tänker rent generellt (och utan att veta specifikt vad för introverta respektive extroverta drag du talar om här) att om något innebär ett problem så försöker jag jobba med det. Som exempel jobbade jag med blygheten när jag var yngre, de senste åren har jag jobbat med min självbild och min livssyn. Och mend goda resultat. Sedan är det också saker i mig själv jag inte kan bortse ifrån utan att må dåligt, som mitt behov av ensamtid tex. Om det är problem för dig med de drag du har kanske det är något du kan jobba med också?

 

[julgrisen]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Åh jag känner så sjukt mycket igen mig i allt du skriver! Jag har aldrig uppfattat mig själv som blyg, det är bara alla andra som har sagt det tills jag trodde det själv.

För mig började det redan på dagis, jag pratade inte alls där. Inte för att jag var rädd för att prata, utan för att jag helt enkelt inte ansåg mig behöva det. Jag pratade tillräckligt när jag kom hem, och jag har alltid varit analyserande och tankfull. Mina fröknar tog upp det med mina föräldrar otaliga gånger, och även om jag pratade stup i kvarten så fort dörren till dagis stängdes så blev de till slut också osäkra på om det kanske var något fel eftersom fröknarna tyckte att det var så allvarligt.

Ett av mina tidigaste minnen är känslan av att det nu har gått så lång tid att jag inte vill prata för att det skulle väcka en så stor reaktion, och stora reaktioner ville jag verkligen inte ha. Jag minns så väl när min dagisfröken en gång tog in mig i badrummet och sa att jag inte skulle få någon efterrätt om jag inte pratade. Känner mig rätt nöjd med att jag var en så envis unge att jag beslutade mig för att det var lika bra för jag gillade ändå inte päron i ugn.

En gång när jag var fyra år satt jag bredvid min favoritfröken som aldrig tjatade på mig om att jag inte pratade, och frågade henne någonting om hennes skohorn. Det hela blev så extremt uppförstorat att jag bestämde mig för att det inte var värt att säga något mer under min dagistid.

När jag sen började skolan hade jag ju fått en stämpel på mig att jag var blyg, och den fortsatte genom alla år, fick precis som många andra alltid höra att jag måste visa att jag kan och ta för mig mer. Hela tiden placerades jag i nåt fack som jag inte alls själv kände mig hemma i, men tills lut började tro att jag hörde hemma i. Det är först de senaste åren som jag har insett att jag inte alls är blyg och osocial, utan tvärtom rätt socialt kompetent och gillar att prata med människor.

Jag hade så väldigt gärna velat att det inte lades så stor vikt vid att vara bra på att prata och göra sig hörd, huvudsaken är väl ändå att man får fram vad man kan, oavsett om man gör det skriftligt eller muntligt.

 

[asfaltsflickan]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Grejen är den att båda typerna av "blyghet" buntas ihop och problematiseras i skolan såväl som i samhället. Om jag tar mig själv som exempel igen så var jag som sagt inte alls rädd från början, men eftersom det förutsattes att min tystnad berodde på rädsla så blev jag till slut rädd. Såpass rädd att det gick ut över både mina skolresultat, mina relationer och min hälsa. Jag vill såhär i efterhand mena att det var en totalt onödig rädsla som skapades enbart på grunden att det fanns en norm som jag avvek från, och en klar uppfattning om varför jag avvek från den normen, som blev en självuppfyllande profetia och ledde till mycket lidande.

Och jag är övertygad om att det är precis likadant för många andra tysta, tankfulla barn. Deras tystnad tolkas felaktigt som ängslan och därmed skapar man rädda barn helt i onödan. Barn som känner att de är fel, gör fel, inte passar in. Som sen riskerar att bli rädda vuxna som känner sig fel och inte passar in. Det tog mig många år att döda de många hjärnspöken som skoltiden hade placerat i mitt huvud, och komma till klarhet med vem jag faktiskt är, och sedan ytterligare ett par år att bygga upp ett självförtroende från scratch baserat på den nya självbilden. Det hade inte behövt ta så lång tid om inte skolan hade ägnat nio år åt att lära mig vara rädd och opassande.

 

[Blueberry]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Vilken bra diskussion det här är.

Själv har jag svårt att relatera, eftersom jag är åt andra hållet; extrovert, kontaktsökande och pratig (det följde liksom med i adhd-paketet).

Min input:
Jag kan bli väldigt provocerad och frustrerad av blyga personer - jag kan även bli lite pushig för att "hjälpa till" och liksom utmana blygheten för att få personen att ta för sig mer, i alla fall inledningsvis. Får jag en stunds betänketid brukar jag komma fram till att jag antagligen lider mer av blygheten än vad den blyga personen i fråga gör, och då är det bara för mig att ta några steg tillbaka och skämmas lite.

 

[Wysiwyg]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Jag kan bli väldigt provocerad och frustrerad av blyga personer - jag kan även bli lite pushig för att "hjälpa till" och liksom utmana blygheten för att få personen att ta för sig mer, i alla fall inledningsvis. Får jag en stunds betänketid brukar jag komma fram till att jag antagligen lider mer av blygheten än vad den blyga personen i fråga gör, och då är det bara för mig att ta några steg tillbaka och skämmas lite.

Oj gud, jag hade backat av totalt om du och jag träffades och du tyckte jag var blyg.

Till TS:

Jag tycker egentligen inte det är något problem att vara blyg eller avvaktande eller vad man nu väljer att kalla sig själv så länge man inte lider av det. Jag försöker själv ändra vissa saker på mig själv men jag mår verkligen inte dåligt över att jag inte är jätteutåtriktad och tar stor plats. Jag är rätt nöjd med att vara avvaktande ändå. Det jag håller på att ändra på är att våga ta konflikter och inse att man inte alltid behöver vika sig för andra och att jag ska spotta ur mig min åsikt lite oftare även om den är obekväm för andra.

Träffar jag folk jag inte känner som tar stor plats och är pushiga, speciellt i större sammanhang, så backar jag helt. Jag blir obekväm när andra tar över helt och håller låda.

 

[Blueberry]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Jag vet, och det är liksom "min lektion" i livet.
Att inte bara utgå från mig själv hela tiden.

 

[fejko]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Ångrade mig!

 

[Elektronen]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Det verkar inte vara så ovanligt att man fått höra att man är blyg från skola osv. och att man blir ännu blygare då!
Har som tjejen sa aldrig varit ett problem hemma. Är ingen i min familj som är en riktig pratkvarn, så har aldrig behövt kämpa om uppmärksamheten hemma.
Var alltid den som var lugn och tyst i skolan, räckte upp handen för det var ju det man skulle göra! Men ändå gick fröken ofta först till de som skrek högst

 

[Elektronen]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Jag kände igen mej väldigt mkt i det hon sa! Spec att "om ni vet att jag kan svaren, varför ska jag då svara?".
Har väl ändå haft "tur" och fått bra betyg trots att jag inte varit super aktiv på lektionerna, men har faktiskt försökt ansträngt mej att svara på frågor ibland.

Har flera introverta drag och det är inget jag egentligen tkr är negativt
Hatade verkligen att redovisa inför klassen på högstadiet, fast man kanske var en grupp på 5 och bara pratade några minuter var. Blev knallröd i ansiktet och stirrade ner i papperna. Hade mycket redovisningar i gymnasiet, så då blev jag mer van. Och i 3:an när vi skulle hålla ett tal, fick jag till och med omdömet att jag såg lugn och avslappnad ut när jag höll talet. Men helt avslappnad och bekväm kände jag mej väl inte.

Undrar oxå lite hur man kan göra i skolor för att göra det enklare för de som är mer introverta. Har jobbat som vikarie på mest förskolor, men även i skolklasser på fritids nån gång. Det syns ju redan tydligt på dagis att barn är så olika. Verkar vara ganska vanligt att de får berätta vad de gjort i helgen, vissa barn berättar väldigt entusiastiskt och andra säger nästan ingenting.

Hittills verkar konceptet vara att få de mer introverta att våga prata och puscha de att prata i grupp, vet inte om det är rätt eller fel väg att gå. Men tänker att om de inte blev lite puschade kanske de skulle bli ännu tystare ?

 

[Elektronen]

Sv: Blyghet, ett problem ?

Ja jag har försökt "öva" och det är inte så jobbigt när jag väl kommer in i det men det är väldigt lätt att jag kommer tillbaks i samma invanda mönster, tyvärr.
Det jag tkr är svårast med att ta kontakt med nya människor är väl om man inte har så mkt att prata om. Att säga "hej" är ju inte så svårt, men sen då liksom ?

Tkr oxå det är mkt lättare att lära känna en ny människa om jag bara umgås med den, än om jag umgås i en grupp med mkt nytt folk. Då blir jag lätt väldigt tyst, spec om alla andra redan känner varandra! Har varit ut flera ggr med min kompis och hennes klasskompisar, vilket var ganska "stort" för mej första gången och jag var väldigt nervös innan. Men nu var ju alla så snälla och trevliga så det gick bra .

Ska byta universitet och utbildning till hösten, så kommer ju få lov att socialisera mej med massa nytt folk. Så vill försöka att vara lite mer utåt och inte lika tyst som jag vanligtvis blir