Blev det som det var tänkt....?

Nillizan

Trådstartare
Ni som har fått barn, hur har det blivit? Har det blivit som du/ni tänkt er?
Vad hade ni för tankar innan födelsen?

Den skräcken jag har är att jag blir som min mor, dock säger många att jag inte dugg lik min mor i sättet att vara, utan att jag är mer som min far.
Det är väldigt märkligt, då jag inte träffat honom sedan jag var 5 år och först nu har vi kontakt efter 20 år.

Jag har flera exempel på föräldrar som sagt att de ALDRIG ska bli som sin förälder, sen blir de så ändå, om inte värre! Blir man hemmablind?
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

Det blev verkligen mycket bättre än vad jag hade tänkt. Jag hade helt enkelt inte kunnat föreställa mig att det skulle kunna finnas en så fin människa som min son.

Jag känner då och då att jag är precis som min mor och gör samma saker som hon gjorde med oss. Trots att jag tänker att jag verkligen inte ska göra så, så blir det så utan att jag kan hejda mig ibland. Vissa saker däremot, som jag verkligen inte gillade att hon gjorde, och som jag har tänkt mycket på att jag inte ska göra mot mitt eller något annat barn, det vet jag trots allt att jag lyckas undvika, för att jag jobbar så hårt på det.

Säkerligen kommer jag också att hitta på egna saker som mina barn kommer att tänka att de absolut inte ska göra mot sina barn. Ingen är ju perfekt. Ändå får man väl hoppas på en förbättring totalt sett för varje generation...
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

För varje sak man lyckas jobba bort i varje generation, kommer det en ny knasig idé som barnen kommer hata :devil:
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

Det blev mycket, mycket bättre än vad jag någonsin skulle tro :love:

Dessutom har jag ingenting som jag nu i vuxen ålder kan se att mina föräldrar gjorde fel. Mycket finns som jag ogillade som barn, men jag gör och kommer göra på samma sätt, eftersom det inte var så fel gjort. Bara det att man som barn/ungdom resonerar på ett helt annat sätt än vad barn gör.
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

Jag har också tänkt som du - vill absolut inte bli som min mamma... men nu märker jag att jag nog är ganska lik henne ändå, och det känns helt ok. Man omvärderar saker och ting lite grann när man blir förälder. Inte allt men just det här att inte bli som sin mamma, det var ju den stora fasan när man var yngre :rofl:
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

KL

Allt blev så mycket mer än vad jag trodde. Roligare, mer stimulerande, större förändring, jobbigare, oroligare och spännande. Så alla mina förväntningar/farhågor i kubik! Jag har dessutom blivit lugnare som person.:banana:
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

Jag har flera exempel på föräldrar som sagt att de ALDRIG ska bli som sin förälder, sen blir de så ändå, om inte värre! Blir man hemmablind?

Vårt barn kommer i december. Jag är väldigt glad åt att kunna skriva/säga att jag hoppas jag kommer vara en lika bra mamma som min mamma varit åt oss!

Det finns detaljer i hur hon är som jag hoppas att jag inte tar efter... visst, det gör det, men det har mer varit sen jag blev vuxen som jag tycker det varit saker jag kan reta mig på. (Å andra sidan retar hon sig säkert på vissa saker med mig också.. :angel:)

I sitt sätt att fostra oss som barn har hon bara varit suverän!

(Ja, jag har talat om för henne att jag har som mål att vara en lika bra mamma som hon varit för oss!)
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

Jag skulle inte vara rädd om jag blev som mina föräldrar. Det enda de kunde gjort mer var att köra mig till aktiviteter (bodde på landet). Då jag var/är överviktig hade det nog underlättat mycket.

Det är skönt att de aldrig tjatar om studier och det där, isåfall är nog min mormor värre.
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

ang detta med att bli som sina föräldrar så är ju värderingar lite av en generationsfråga också. Min mamma född på 40-talet var väldigt fostrad i detta med "vad ska grannarna säga" och det var otroligt viktigt att man inte besvärade andra varken känslomässigt eller praktiskt på något sätt. Den attityden tycker jag allmänt har försvunnit i samhället idag tack och lov! Man ÄR ju inte sina föräldrar trots allt även om man kan få för sig att historien upprepar sig ibland.
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

Min mamma född på 40-talet var väldigt fostrad i detta med "vad ska grannarna säga" och det var otroligt viktigt att man inte besvärade andra varken känslomässigt eller praktiskt på något sätt.

Och det är inte ens säkert det är en generationsfråga enbart utan kanske också en fråga om kultur i familjen och där man bor. Min mamma är också 40-talist, men har aldrig haft den attityden. Hon växte huvudsakligen upp i lägenhet i Stockholsmförort. Kanske det som gör viss skillnad?

Jag har jämnåriga från den lilla ort jag växte upp i som däremot har precis den där attityden.
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

Att ha bebis är mycket roligare än vad jag trodde. Men det är oxå mer tidskrävande än vad jag trott.

Jag har inte varit rädd för att bli som min mamma, för jag har helt andra värderingar än vad hon har. Dessutom skulle min man säga till mig ifall jag började bli det minsta lik henne. Vi hjälper varandra att vara de vi vill vara.

Min man var lite rädd för att bli som sin far, men även han har klarat sig bra. Ibland märks vissa små tendenser, men då påpekar jag dem, och då stoppar han sig.

Om ens partner vet hur man inte vill vara - då finns det inget att oroa sig för. Då har man ju hjälp.
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

Kanske är det så. Mamma växte upp i en småstad i Småland och själv bor jag i Stockholm, där folk förvisso inte är mer toleranta men har mer fullt upp med sig själva så att de inte hinner engagera sig om andra på samma sätt. Men det stämmer säkert inte för alla som bor här. Kanske är det en klassfråga? *generaliseringsvarning* Mitt intryck är att människor ur den forna arbetarklassen lägger sig i varandras liv mer och utövar större social kontroll, folk döms snabbt som "konstiga" i deras ögon. Medelklassen är mer självupptagna och låter i alla fall utåt sett folks särart vara.
 
Sv: Blev det som det var tänkt....?

Roligare
mer uppbundet
en enorm kärlek
dåligt samvete för allt man inte hinner med
jag är inte som mamma! Hon klagar hela tiden på att jag inte låter bebisen sova i egen säng osv, men jag minns hur jag mådde och säger aldrig! Bebis får så mycket närhet hon vill ha! (just nu i mitt knä, sover :love:)
 

Liknande trådar

Övr. Barn För mitt barns skull borde jag kanske vara anonym. Men jag väljer istället att skriva väldigt lite och kortfattat för jag tror att någon...
Svar
13
· Visningar
1 331
Senast: Bexzor
·
Övr. Barn Jag vet att vi pratade om det här för ett år sedan, och vi har fortfarande inte skaffat någon hemstädning. Det är av flera skäl men en...
2 3
Svar
40
· Visningar
3 404
Senast: Blyger
·
Övr. Barn Ett barn i dotterns förskolegrupp försöker tvinga henne att konstant leka med henne. Gör inte dottern det så blir det andra barnet...
2
Svar
26
· Visningar
2 914
Senast: Mirre
·
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 943
Senast: Anonymisten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp