Besvikelse...

[millan30_228]

Sv: Besvikelse...

Förstår att det känns jobbigt. Du kanske behöver ha samtalshjälp. Om du är ledsen och deprimerad. Tycker att det är modigt av dig att skriva här. Även om det är under anonymt nick.

Jag har två söner en på 11 år och en på 6 år. Jag Älskar mina barn mer än allt annat på denna jord. Skulle inte vilja byta ut dom mot någon annnan. När jag var gravid längtade jag efter en flicka och gör det väl fortfarande. Trodde också att det skulle bli tjejer i mina graviditeter. Fast utan mina pojkar skulle jag inte vilja vara!! Hellre dom är två flickor.

Om det vore så att man skulle kunna bestämma kön skulle jag faktiskt kunna tänka mig att få ett tredje barn för att få en flicka. Jag tror att alla mödrar längtar mer eller mindre efter en dotter. Men nu när man inte kan det så skaffar jag inte fler barn. Även om jag vet att jag skulle älska en tredje pojke lika mycket som jag älskar mina två söner. Det räcker med mina två underbara killar jag har.

Killar är oftast busiga som små och lättare i tonåren. Med tjejer kan det oftast bli tvärtom. Åtminstone är det så i flera av våra vänners familjer. Tjejerna gör uppror i tonåren.

 

[Minnie]

Sv: Besvikelse...

Jag tror att alla mödrar längtar mer eller mindre efter en dotter.

Nu när sambon o jag har pratat om att skaffa ett barn till så frågade jag honom om han ville ha en son till eller en dotter o han säger att han såklart vill ha en dotter. Medans jag faktiskt helst vill ha en son till. Konstigt, för innan jag vart gravid ville jag så gärna ha en dotter!! O bara ett barn.... Men sen när jag vart gravid önskade jag att det skulle bli en son o det blev det.
Jag kan se mig med två sjövilda söner som älskar allt som har med motorer att göra. Har väldigt svårt att se mig med en dotter.
Men vi får väl se vad det blir....

 

[sassiball]

Sv: Besvikelse...

Jag förstår dig... känner precis likadant. Och min son är 15 mån så det är inget som går över bara sådär. Men jag skulle såklart aldrig vilja vara utan honom (nån dag då o då bara...)!

Precis som du intalade jag mig hela graviditeten att en pojke var välkommen... ehh det går inte att ljuga för sig själv. Och eftersom man absolut inte kan se sig själv som pojkmamma så hamnar man i en sorts identitetskris känns det som. Tycker fortfarande att jag är en flickmamma fastän jag bara har en son.

 

[Rina]

Sv: Besvikelse...

Jag känner igen mig i det du skriver. När jag väntade mitt första barn hoppades jag verkligen på att det var en flicka fast jag intalade mig själv att det var en pojke. När barnet visade sig mycke riktigt vara en pojke så var jag ledsen, inte för att jag inte älskade honnom utan för att jag sörjde flickan. Jag hadde i byggt upp en bild av en flicka och det känndes som hon dog. Det kom ut en artickel i vi föräldrar som handlade just om besvikelsen att det inte blev det man hoppades men jag skämmdes så mycket att jag inte vågade köpa tidningen. Men jag tillät mig själv att sörja färdigt. Tillslut läste jag den där artickeln och förstod att det var mycket vanligt framför allt att män önskade söner och kvinnor önskade döttrar. När jag väntade mitt andra barn visste jag hur under en pojke kunde vara så jag brydde mig inte alls om vad det skulle bli. Mitt andra barn blev en flicka och alla de där söta klänningarna som jag tittade på när jag väntade mitt första barn var inte så speciella. Min dotter vill inte gå i klänning och hon vill inte ha uppsatt hår. En och annan rosa tröja går an men helst ska det vara fobollskläder och då får hon ha det.

Om du känner att du mår dåligt av det du känner så be att få prata med någon, kanske en barnhälsovårds psykolog. Du kommer se att det är vanligare än du tror och det går över bara du tillåter dig att känna som du gör.

Lycka till med din son

 

[Girasol]

Sv: Besvikelse...

Det där måste ju vara olika från landsting till landsting väl?

Jag är snittad tre gånger på lika många år. Den andra gången fick jag agraffer medan jag syddes som vanligt dom två andra gångerna.

F.ö så kände jag ingenting när dom tog bort "klämmorna" heller så jag hade inga sådana önskemål inför den sista gången heller.

Jag är även snittad i samma ärr alla tre gångerna med.
Det enda snittläkaren sa nu senaste gången var att om det blir ett 4;e snitt så skulle han slipa kniven för det var lite segt att ta sig igenom mot dom andra gångerna..

Jag föredrar att vara vaken men var sövd en av gångerna.
Det kan ju du med välja om du vill så slipper du vaken.


QUOTE]

Till ts

Jag är snittad fyra gånger och är sydd alla gångerna. Dock på olika vis, men aldrig fått agraffer. Har även haft jättemycket sammanväxningar som de fått klippa bort, dock har man snittat i samma hela tiden, ja sista gången blev det lite snett -så jag har 1½ snitt på magen.
Pga medicinska skäl är jag sövd. Droppet kan du få på ex. insidan av underarmen så känns det inte så hindrande när du rör dig.


Jag fick tre pojkar och sist en tjej. Sista grav var totalt oplanerad. Jag saknade ingen dotter men har däremot sörjt att jag aldrig skulle bli mormor utan "bara" farmor. Nu kan jag ju bli mormor om jag har tur.
(antar det handlar om min egen upplevelse till mormor/farmor samt mamma vs svärmor). Men jag ser även fram emot den dagen jag blir farmor -om jag nu blir det. Man vet ju aldrig vad livet har med sig i bagaget.

När vi väntade första barnet sa maken att det spelade ingen roll vilket kön barnet har. Sen när han var född erkände han att han helst önskat en gosse.... En manlig kompis önskar sig även han helst en pojk. Hur det blir vet vi om några månader

Gira

 

[havreflinga]

Sv: Besvikelse...

Och som sagt när jag ser runt omkring mig är det absolut så att flickorna har mer kontakt med föräldrahemmet.

Där ser man vilka olika världar vi alla lever i. Basilika skriver att hon ser fler män/killar med nära relationer till sina föräldrar. Och i min värld är det nog ungefär lika många av varje kön.

 

[havreflinga]

Sv: Besvikelse...

Det är klart det är lättare att be den EGNA föräldern om hjälp.

Är det så himla självklart? Är jag udda som känner mig allra tryggast när sonen barnvaktas av farmor? Och på andra plats kommer morfar.

 

[Tokmaja]

Sv: Besvikelse...

Så kanske det är i din värld I min värld är det många fler manliga som har en mycket starkare relation till sina föräldrar.

Vad gäller skillnader i kön skulle jag vilja säga (som har två av samma) att skillnaden i individer är ännu större.

Ja det är mer skillnad på individer, håller absolut med.
Har ju en av varje, men ska man gå efter "könsroller" så förutom att dottern är väldigt dockkär och "omvårdande" om speciellt andra barn, så är hon sjövild, mer "pojk" i så fall.
Sonen är mer känslig, mer flickig då i så fall.
Dottern är det pojkiga rakt påiga, och sonen är den blyga tjejen som står lite bakom.

Så individen säger MYCKET mer än könet, sen pratar ju han som snygga tjejer (redan, han är bara 5 börjar det så tidigt???) och hon leker som sagt med dockor, men man kan inte generalisera kön tror jag.

 

[Tokmaja]

Sv: Besvikelse...

Nu när sambon o jag har pratat om att skaffa ett barn till så frågade jag honom om han ville ha en son till eller en dotter o han säger att han såklart vill ha en dotter. Medans jag faktiskt helst vill ha en son till. Konstigt, för innan jag vart gravid ville jag så gärna ha en dotter!! O bara ett barn.... Men sen när jag vart gravid önskade jag att det skulle bli en son o det blev det.
Jag kan se mig med två sjövilda söner som älskar allt som har med motorer att göra. Har väldigt svårt att se mig med en dotter.
Men vi får väl se vad det blir....

Skrämmande, är som att läsa ett svar som jag skulle ha gett för två år sedan!
Men jag fick ju som sagt en dotter andra gången, jag har inte kunnat se mig som flickmamma, jag vill ha pojkar som håller på med motorer, har kunnat se mig själv stå på crossbanor osv (sen slog dotterönskan in när jag väl blev gravid) men helt seriöst så har jag fortfarande svårt att förstå att jag inte har mamma till två pojkar, det blev nått fel...

 

[talulah]

Sv: Besvikelse...

KL Många skriver att jag fortfarande kan få en flicka och visst kan jag det, men jag kan också få en till pojke och det skulle jag nog inte orka, det räcker med en, så det blir inga fler.

 

[talulah]

Sv: Besvikelse...

Vad synd att du inte gjorde ett köns-Ul efter vecka 24.

För då hade du kanske kunnat ta in och bearbetat din "besvikelse" innan den lille kom.

Jag förstår dina tankegångar till fullo men är helt övertygad om att du kommer se annorlunda på det ju äldre din lille kille blir!

Du sörjer ju inte din son utan den flicka som inte kom!

Jag hade säkert kunnat få reda på det på vanliga ul men det var ett medvetet val att inte ta reda på det då jag var rädd att jag skulle bli så deprimerad under graviditeten om det var en pojke, att jag skulle flippa helt enkelt, jag ville hellre vara ovetande och ha graviditeten "undanstökad".

 

[talulah]

Sv: Besvikelse...

Jag förstår dig... känner precis likadant. Och min son är 15 mån så det är inget som går över bara sådär. Men jag skulle såklart aldrig vilja vara utan honom (nån dag då o då bara...)!

Precis som du intalade jag mig hela graviditeten att en pojke var välkommen... ehh det går inte att ljuga för sig själv. Och eftersom man absolut inte kan se sig själv som pojkmamma så hamnar man i en sorts identitetskris känns det som. Tycker fortfarande att jag är en flickmamma fastän jag bara har en son.

Det känns ändå skönt att veta att andra är i samma situation, men inte roligt förstås...

 

[jaca]

Sv: Besvikelse...

Jag tror det handlar om vilken värld man lever i, dvs vem som har hand om barnen.

Har man valt en jämställd man med vettig relation till sina föräldrar och som tar ut minst halva barnledigheten eller sitter man fast i ett kvinnoförtryck ensam med barnen utan avlastning?

Det är klart det är lättare att be den EGNA föräldern om hjälp.
Och det är ju i kvinnofällefallet troligast mormor och inte morfar som tillfrågas eftersom man fått med sig hemmafrumönstret hemifrån

Om det är min personliga värld som åsyftas så är din bild helfel. Jag lever och har levt i jämställda förhållanden där bägge tagit lika mycket ansvar för barnen. I min värld verkar det dock ändå som att det är kvinnorna som återknyter mest till föräldrahemmet när de bildar familj. Det verkar vara kvinnorna i familjen som bestämmer över den "lilla" världen, dvs hemlivet. Det är kvinnorna som håller reda på släkten fortvarande även om det visst finns något undantag.

Basillika; För sakens skull så har jag två barn av varje sort och vet att individuella skillnaderna är större i de flesta sammanhang utom just när det gäller detta.