Besvikelse...

[vindvissla]

Sv: Besvikelse...

Det är ju därför hon skrivit under hemligt nick, för att hon inser hur "otacksam" hon är som inte är lycklig över ett friskt barn. Men hon kan inte hjälpa vad hon känner och skriver här för att få lite tips eller medkänsla, som hon faktiskt fått. Rätta mej om jag har fel TS.

Ingen vill väl känna sådär heller och det hjälper knappast att du säger det hon redan vet. Och ta bort caps lock så blir det inte stora bokstäver i texten.

 

[talulah]

Sv: Besvikelse...

KL

Jag förstår absolut att folk blir upprörda när de läser mitt inlägg, jag hade också blivit det före jag fick barn.
Jag älskar ju detta lilla liv över allt annat så jag är arg på mig själv för att jag kan tänka som jag gör.
Självklart är jag tacksam att jag fick ett friskt barn och att jag kan få barn öht , inte alla som kan, jag har bekanta som är ofrivilligt barnlösa så för dem (eller någon annan jag känner) skulle jag aldrig berätta något sånt här...

Tack än en gång alla som engagerar sig och skriver!

 

[Stollan]

Sv: Besvikelse...

Du behöver få sörja över det barn du inte fick så du sedan helhjärtat kan glädja dig över vad du har. Först när du sörjt färdigt kan du fortsätta framåt för gör du inte det blir du fast i din bitterhet och det kommer att gå ut över det barn du har nu.
Vem är den person som har rätt att döma vad du skall känna och vad som är rätt och fel när det gäller dina känslor?
Du har inget att skämmas för faktiskt anser jag tvärt om. Du inser att så kan du ju inte leva och vill göra något åt det.
Om jag vore du skulle jag söka hjälp för att du bättre skall kunna ta dig igenom sorgeprocessen. Du behöver gå igenom stort sätt samma sorgeprocess som hos en som inte kan få barn alls. Det finns säker folk som säger att det inte är samma sak men jag vågar slå vad om att för dig blir det samma sak för sorgen handlar inte om vad man har utan vad man gått miste om.
Så sluta att skämmas för hur du känner för lösningen ligger inte där och du har inte gjort dig förkänt av det heller. Se det som en process i livet. Alla går igenom den även om det tar sig i olika uttryck och själva orsaken är av annorlunda ting.
I grund och botten handar det om sorg och att hantera den. Ett av livets måsten som ingen kan gena över.

 

[cirkus]

Sv: Besvikelse...

Jag har en känsla av att din kärlek till din son och besvikelsen över att det inte blev en dotter är helt skilda saker. Du älskar inte honom mindre för att det är en pojke.... men besvikelsen finns där och den är dessutom "förbjuden". Men ändå inte. För du älskar honom mest av allt ändå!

Jag msåte ju säga att det är strongt att ens våg andas dessa tabu-tankar. Det gör att du kommer få ordning på den tillslut.

 

[jaca]

Sv: Besvikelse...

*kl*

Det som är lite roligare med flickor än pojkar är att när de är vuxna är det vanligare att de håller mycket kontakt med föräldrarna. Att bli mormor är oftast närmare än att bli farmor för där finns en mormor som "står först i kön".

Naturligtvis är det inte alltid så men är nog vanligast.

Å andra sidan har min erfarenhet varit att pojkar är underbara även i tonåren medan flickor är ...hm...mindre underbara just då. Vet att jag undrade för mig själv varför i hela världen jag önskat mig en flicka vid nåt tillfälle.....

 

[Curly]

Sv: Besvikelse...

Fast jag har ofta haft en känsla av att tjejer "ska" vara så självsäkra och flytta iväg och plugga med mera, medan pojkarna är mer "mammas gosse" som stannar hemma längre. Ev. bor hemma längre (min kille flyttade ihop med mig när han var 24 år).

En kompis bor kvar i den lilla orten där hans föräldrar också bor och hälsar på dem varje dag. Han är kanske liiite mer känslig av sig än genomsnittskillen. Han läser, lyssnar på en viss typ av musik och är mer gentleman om man jämför med andra killar i vårt kompisgäng. Inte tjejjig för det, men mer känslig kan man säga. Kan snacka mer med honom om vissa saker t ex än de andra grabbarna. En annan kille i gänget har sin son hos sig varannan helg samtidigt som han åker hem till sina föräldrar (de bor närmare sonsonen). Det kan vara lite annorlunda här i mindre samhällen kanske. Man är automatiskt närmare sina föräldrar när man bor kvar i orten där man föddes. Flyttar man till städer är det klart att det kan bli längre avstånd.

Det är nog hiiiimla olika! Gäller att uppfostra dem så de vill ha kontakt med familjen. Inte stöta bort dem och så. Sen finns det ju de som väljer "sin egen väg" också.

 

[Minnie]

Sv: Besvikelse...

Det är helt ok att vara besviken. Men jag tror iaf att du till slut inte kommer att önska att din son var "någon annan".
När jag var gravid var jag livrädd att barnet skulle ha något handikapp när det föddes för jag visste att jag skulle bli så himla besviken. Nu när sonen är 8 månader (o en riktig mönsterbebis...) så känner jag att han kunde ha haft alla handikapp i världen för jag hade iaf älskat honom över allt annat just för att han är han o det var meningen att just han skulle bli min son.

 

[Zaria]

Sv: Besvikelse...

Tycker också du skall gå och försöka prata med någon,ofta tycker jag att man förstår saker bättre när man väl sagt det rakt ut en gång så att säga, "förbjudna saker" håller vi gärna innom oss och ventilerar dem inte,säger dem inte utan bara går och skäms och mår dåligt.

Du skriver att du älskar din son, jag tror det även skulle kunna vara två skiljda saker dvs man kan älska sin son men endå sörja dottern man inte fick om du förstår hur jag menar?

 

[havreflinga]

Sv: Besvikelse...

Det som är lite roligare med flickor än pojkar är att när de är vuxna är det vanligare att de håller mycket kontakt med föräldrarna. Att bli mormor är oftast närmare än att bli farmor för där finns en mormor som "står först i kön".

Jag tror det är exakt sådana här fördomar som gör att en del människor tror att kön är så viktigt och avgörande för hela relationen.

Jag har en kompis som sa så (att mammor och döttrar har bättre kontakt än mammor och söner). När vi analyserade varför hon tänkte så kom vi fram till att HON hade (och har) en ganska oengagerad pappa.

Jag vet inte om det finns någon undersökning kring detta, men av det jag ser runt omkring MIG så stämmer det inte. Jag ser föräldrar-barn-relationer som är allt från iskalla till väldigt nära, och det verkar inte ha något alls att göra med vilka kön som är inblandade.

 

[havreflinga]

Sv: Besvikelse...

...kan ju söka hjälp men en psykolog kan inte göra att jag kan förändra min längtan efter en dotter...

Jo, det kan en psykolog! Jag tror absolut att det finns en förklaring till varför du har "snöat in" på kön så starkt.

Du verkar ha en stark kärlek till din son (eftersom du skriver att du är orolig för att han ska känna av något av dina tankar och påverkas negativt av detta). Låt denna kärlek bli en anledning att jobba med din besvikelse. Börja åtminstone med att prata med bvc. Om du har förtroende för dem.

 

[Silverkedjan]

Sv: Besvikelse...

talulah - läs den här så känner du dig kanske mindre galen:

http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9185625183

 

[jaca]

Sv: Besvikelse...

Jag tror det är exakt sådana här fördomar som gör att en del människor tror att kön är så viktigt och avgörande för hela relationen.

Jag har en kompis som sa så (att mammor och döttrar har bättre kontakt än mammor och söner). När vi analyserade varför hon tänkte så kom vi fram till att HON hade (och har) en ganska oengagerad pappa.

Jag vet inte om det finns någon undersökning kring detta, men av det jag ser runt omkring MIG så stämmer det inte. Jag ser föräldrar-barn-relationer som är allt från iskalla till väldigt nära, och det verkar inte ha något alls att göra med vilka kön som är inblandade.

Och som sagt när jag ser runt omkring mig är det absolut så att flickorna har mer kontakt med föräldrahemmet. Inte till att börja med men när de bildat par och skaffat barn. Har tjejen i det unga paret ok kontakt med sin mamma är det dit den unga familjen söker sig i första hand.

Svärmorsproblemen upplevs ofta mycket värre av tjejerna än av killarna, iallafall i min ordinära omgivning. Problemen med den egna mamman verkar blekna när det första barnet anländer...

 

[Basilika]

Sv: Besvikelse...

Och som sagt när jag ser runt omkring mig är det absolut så att flickorna har mer kontakt med föräldrahemmet.

Så kanske det är i din värld I min värld är det många fler manliga som har en mycket starkare relation till sina föräldrar.

Vad gäller skillnader i kön skulle jag vilja säga (som har två av samma) att skillnaden i individer är ännu större.

 

[Silverkedjan]

Sv: Besvikelse...

Jag tror det handlar om vilken värld man lever i, dvs vem som har hand om barnen.

Har man valt en jämställd man med vettig relation till sina föräldrar och som tar ut minst halva barnledigheten eller sitter man fast i ett kvinnoförtryck ensam med barnen utan avlastning?

Det är klart det är lättare att be den EGNA föräldern om hjälp.
Och det är ju i kvinnofällefallet troligast mormor och inte morfar som tillfrågas eftersom man fått med sig hemmafrumönstret hemifrån

 

[Curly]

Sv: Besvikelse...

Min mamma har sagt till mig att både hon och pappa ville ha flickor (vi är två systrar). Såklart med glimten i ögat och självklart skulle hon älskat pojkar också. Ändå är min pappa sådär klassiskt kunnig i bygge och allt det där. Fick en väldigt bra uppväxt på landet där man fick smutsa ner sig och vara med mamma och baka och pappa ute!

Så det finns ju män som gärna vill ha flickor också. Ibland skämtar de om att de slapp köpa en massa ishockeyutrustning (ja, tjejer kan också spela hockey), men de blev inte "oroliga" när jag också ville han en overall från Bl*kl*der! =) Skämt åsido..

 

[Brandgul]

Sv: Besvikelse...

Mina pojkvänner har varit nästan lite onödigt mammiga och pappiga tycker jag Mycket mer än någon av mina tjejkompisar *ha ha* De kanske bara inte skyltar med det helt öppet inför alla. Men när det kommer till kritan

 

[Yamaha]

Sv: Besvikelse...

Jag önskade mig också en dotter så mycket att jag inte kunde föreställa mig att det skulle bli en pojke. Så blev det en pojke och jag började fundera vad det där med flick-önskan egentligen var.

För min del har jag insett att min önskan om en dotter grundar sig i den (van-)föreställningen att hon skulle kunna vara min chans till en barndom som var bra. Hon skulle kunna få allt det där som jag inte fick, och jag skulle kunna känna mig bättre genom det.

Som det är nu är jag glad att det blev en pojke. Jag skulle nog ha projicerat alla mina omötta behov på ett flickebarn, och försökt "ge" henne något som inte överensstämde med hennes behov utan MINA! Katastrof! Jag skulle inte ha sett henne för den hon är utan för den jag var. Och vansinnet skulle ha fortsatt en generation till.

Min son lär mig varje dag att han är sin helt egen person och jag måste lyssna på honom om hans behov och inte tro mig veta vad han behöver. Han har en väldigt stark personlighet och integritet så han lyckas guskelov. Jag är honom tacksam varje dag.

Fny

Men Gud vad klokt. Jag bara ryser.

 

[Fnyfniken]

Sv: Besvikelse...

Oj, då

Jag har väl gått i för mycket terapi eller nåt...


Fny

 

[Sevlan]

Sv: Besvikelse...

Mitt första barn är en underbar liten kille som jag älskar över allt.
Jag är nu gravid med barn nr 2, och jag HOPPADES!!!!! verkligen att det skulle vara en flicka, då jag endast ville ha 2 barn, men fick reda på via UL att det är en liten kille till i magen.
Jag var ganska så besviken de första 2-4 dagarna efter UL, då jag verkligen gått och tittat på flick kläder och drömt om denna lilla tjej som nu visade sig vara en pojke, nu har känslorna sjunkit in, och jag är överlycklig att det är en liten kille.
Skulle det sedan visa sig att han har en sjukdom eller är handikkappad, så kommer detta inte spela nån roll för mig, det är ju ändå mitt barn, det är nått som kommit som en gåva till mig och min familj. och skulle barnet komma som handikappat så är även det en gåva i sig, handikappade barn är även de barn, men känslor, åsikter osv, och skulle det visa sig att min son var det, så kommer jag ändå att älska honom villkorslöst, precis som jag gör med min andra son.

En kompis sa till mig när jag sa att jag hoppades att det skulle bli en flicka:
Vad ska du med en flicka till? Din son ÄLSKAR ju hästar och rider mer än gärna.
Och så är det ju, Alfons älskar hästar och allt som har med djur att göra, så jag har väl haft tur antar jag, att jag fått en hästtokig pojke, för det är väl nästan ändå alltid därför man vill ha en flicka, för att hon ska börja med hästar och allt vad det innebär.
Precis som när man själv var liten.

detta är iallafall mina tankar.

Mamma till Alfons 20050420 och bebis i magen 20071212

 

[Fnyfniken]

Sv: Besvikelse...

KL

Jag tycker fortfarande att det finns mycket mer variation på tjejkläder än på pojkkläder. Jag menar, tjejer kan ju ha de där tuffa kläderna också, men om jag klär min lillkille i lila sammetstunika med blomapplikation kommer jag att få alla vuxna emot mig (även om jag skulle tycka att det var gulligt).

Nästan alla killkläder är tuffa och i beige/marinblått eller gudförbjude camo och döskallar! Bläh!

Fny