Besvikelse...

[talulah]

Jag skriver anonymt då detta är för mycket tabu för att orka ta upp under mitt riktiga användarnamn.
Jag fick en son för ett tag sedan, och hela graviditeten har jag intalat mig själv att det skulle bli en son så jag inte skulle bli så besviken.

Har alltid sagt att jag inte ska skaffa barn före det går att skilja ut om det blir en flicka eftersom jag är enormt förlossningsrädd och ville bli snittad och inte vågar vara med om det en gång till, eftersom jag bara ville ha ett barn ville jag så gärna ha en dotter...

Det är inte det att jag inte älskar min son, men jag kan inte hjälpa att jag känner en besvikelse...det var min enda chans att någonsin få en dotter och det blev inte så...
Jag vet inte om jag kan älska en son lika mkt, eller jag vet att jag inte kan det...kan ju söka hjälp men en psykolog kan inte göra att jag kan förändra min längtan efter en dotter...

Vet inte vad jag ville med det här inlägget, antar att jag bara vill få skäll för att jag är så otacksam.
Framförallt har jag sån ångest för att min son ska känna på sig att han inte var förstahandvalet i min önskan efter barn
Omoget, jag vet men jag måste skriva av mig.

 

[Sar]

Sv: Besvikelse...

Jag intalade mig också att jag väntade två pojkar eftersom jag gärna ville ha åtminstone en flicka. Sedan sa alla att jag hade "pojkmage". Nu kom det ut två flickor och det var så enormt och stort att få BARN att jag kände att det hade inte spelat någon som helt roll om det blivit pojkar. Huvudsaken var att det blev BARN!
Känn inte någon ångest över att du helst önskat ett annat kön, nu är HAN här och det är det allra viktigaste. De allra flesta jag pratat med har haft hemliga önskemål om sort men det brukar förblekna...
Jag tycker att du ska be att få prata med en kurator på BVC för att ventilera dina känslor och bena ut vad som verkligen är viktigt.
Kram Sar.

 

[Skogstrollet]

Sv: Besvikelse...

Hur länge sen var det du fick din pojke?

Jag har inga barn själv men rent spontant så tycker jag inte att du ska skämmas för att du gärna velat ha en dotter och att du kanske känner dig besviken.

MEN det måste ju inte innebära att du älskar din son mindre eller behandlar honom sämre för det.

En psykolog kan kanske inte få bort längtan efter en dotter, men h*n kan hjälpa dig att komma i fas med din son som nu faktiskt är född och behöver en mamma. Låt inte besvikelsen gå ut över honom.

 

[ameo]

Sv: Besvikelse...

Jag hade gärna velat att min trea också var en flicka, för ajg ville egentligen inte ha nån pojke... Men nu blev det ju en sån ändå och idag, med facit i handen, så spelar ju könet ingen större roll, det är individen man älskar!

*även om han är billig på förmiddagarna, med sitt horribla förmidagshumör...*

 

[mimus]

Sv: Besvikelse...

Tänk om det är så här.

Att det egentligen är något annat du är besviken över, kanske gamla minnen, kanske förlossningsrädslan, du får spåna själv, som gjort att du blivt så upptagen med att önska dig en dotter.

Du har ingen aning om det är känslan av barn/ansvar eller med hela familjebilden som gör att dina känslor går åt detta håll.
Kankse hade du haft samma reaktioner även om ditt barn varit en dotter..
Och då hade du känt dig än mer besviken.
Jag tror inte på det där "om bara jag hade fått det, eller om det bara blivit så" - skulle allting vara bra.

Besvikelse kan man känna, men det brukar gå över ganska fort.

Jag tycker absolut att du ska prata med någon!
Via BVC finns det hjälp att få.

Om det är något annat som tynger dig, är det förfärligt synd att det ska mörka din anknytning och relation med ditt barn.
Är det så att det handlar om att sörja en dotter du inte fått, så är det lika viktigt att du pratar med någon i alla fall, så att du och din son får en så bra chans tillsammans som möjligt.

Försök att inte känna skuld över din besvikelse.
Du vet, man gör så gott man kan, glöm inte det!!

 

[Willebillebus]

Sv: Besvikelse...

Jag har en son och väntar nu på min 2:a.
Alla säger att det är en pojke till och även jag själv känner på mig att det nog är det.

Men mig spelar det absolut ingen roll även om man har en liten önskan att fläta hår och klä i klänningar.

Min son är en riktig pojk-pojke, dvs, bilar, motorcyklar, slåss/brottas lekar, fotboll mm.mm.
Jag älskar honom över allt annat och skulle inte bli besviken om jag fick en likadan.

Samtidigt kan man ju få rn riktig pojk-flicka som vägrar ha klänning o långt hår och vill inte ens titta på en häst....

Vad skulle varit annorlunda om du fått en flicka?

 

[No1]

Sv: Besvikelse...

Du, du är inte ensam detta däremot har du rätt att i att ämnet är tabu.
I andra delar av mindre tabubelagda i-världen försöker människor med läkarhjälp styra kön, så nog existerar önskan om ett visst kön.

Jag har träffat, vad jag anser i antalet MÅNGA, som favoriserar ett kön och uttalar besvikelse.
Jag alltid haft förmånen att få ta del av människors tabubelagda hemligheter och det beror sannolikt på att jag inte är dömande inför avvikande/tabubelagda åsikter.

Så, bara så du vet, du är inte ensam.

 

[Angelina]

Sv: Besvikelse...

När jag väntade mitt första barn ville jag sååå gärna ha en flicka. För att inte bli besviken intalade jag mig att det var en pojke och jag blev till slut helt övertygad att det var en pojke. När jag så fött mitt barn och det var en flicka blev det jättejobbigt. Jag saknade min pojke och jag genomgick nästan ett sorgearbete första tiden. Så det kan bli konstigt hur man än tänker eller önskar...

Jag tycker inte heller att det är något konstigt du känner. På något sätt är vi ju vana att kunna välja exakt det vi vill ha men när det gäller biologiska barn är det ju slumpen som styr i mångt och mycket.

Håller med att du borde få prata med någon, att få ventilera sina känslor med någon som inte dömer kan vara mycket läkande.

 

[åke]

Sv: Besvikelse...

Fy, vad jobbigt du måste ha det. Och som du säger så är ju detta väldigt tabu belagt.Jag tror att det kommer att bli bra om du bara ger det lite tid. Varför kan du inte få snitt? Jag fick det, inga problem alls.

 

[Trygg]

Sv: Besvikelse...

Vad synd att du inte gjorde ett köns-Ul efter vecka 24.

För då hade du kanske kunnat ta in och bearbetat din "besvikelse" innan den lille kom.

Jag förstår dina tankegångar till fullo men är helt övertygad om att du kommer se annorlunda på det ju äldre din lille kille blir!

Du sörjer ju inte din son utan den flicka som inte kom!

 

[Ponnymorsan]

Sv: Besvikelse...

Det låter som om du drabbats av en s.k förlossningspsykos. Det är tydligen ganska vanligt. Hjälp finns att få! Prata med dem på BVC eller mödravården.
Om du vill ha lite skäll så kan du få det oxå :smirk:
Mitt första barn var en flicka, sen kom det tre pojkar på rad. Gissa om vi ville att åtminstone en av dem hade varit en flicka! Sen fick vi vänta 13 !!!! år på nummer fem. Med många missfall emellan så struntade vi totalt i vad det var. Till all lycka kom en liten tjej till världen. MEN hon hade varit lika älskad om det varit en pojke. När man har haft många besvikelser i form av barnlöshet och missfall så struntar man i könet, det är BARNET som är det viktiga. Jag är övertygad om att du kommer att kunna glädjas åt din son i alla fall till slut. Med rätt hjälp. Men du måste ta tag i detta och söka den hjälpen själv. Annars riskerar du att missa den finaste tiden som finn, nämligen den flörsta tiden med din lilla bebis.
En liten undran bara... vad säger pappan (om det finns nå´n i närheten)
Ponnymorsan

 

[CillaW]

Sv: Besvikelse...

Det låter som om du drabbats av en s.k förlossningspsykos. Det är tydligen ganska vanligt. Hjälp finns att få! Prata med dem på BVC eller mödravården.

En förlossningspsykos är bra mycket allvarligare än det som TS beskriver. Du menar nog förlossningsdepression.

 

[Ponnymorsan]

Sv: Besvikelse...

...kanske det... men vi vet ju inte hur djupt detta egentligen sitter, eller hur? Eller hur det kan utveckla sig. Sök hjälp, tycker jag.
Ponnymorsan

 

[CillaW]

Sv: Besvikelse...

...kanske det... men vi vet ju inte hur djupt detta egentligen sitter, eller hur? Eller hur det kan utveckla sig.

En psykos är en allvarlig psykisk sjukdom som bl a ger en betydligt mer rubbad verklighetsuppfattning än vad TS ger uttryck för.

Från "Vårdguiden" (första googleträffen)

"En psykos kan beskrivas som ett allvarligt psykiskt tillstånd då man upplever verkligheten på ett annat sätt än andra.

De allra flesta av oss kan skilja på egna tankar och när andra talar till oss. Vi har en klar uppfattning om vår person och kan skilja den från andra.

En person med en psykotisk sjukdom vet också ofta tidvis vem och var hon är. Däremot blir gränsen mellan henne och omgivningen oklar. Hallucinationer och vanföreställningar gör att till exempel föremål eller händelser får en speciell, ofta symbolisk, betydelse eller innebörd som är verklig för den som är sjuk, men som andra inte förstår. "

 

[talulah]

Sv: Besvikelse...

Fy, vad jobbigt du måste ha det. Och som du säger så är ju detta väldigt tabu belagt.Jag tror att det kommer att bli bra om du bara ger det lite tid. Varför kan du inte få snitt? Jag fick det, inga problem alls.

Jag fick planerat snitt då jag inte vill genomgå en vaginal förlossning men jag vågar inte gå igenom det en gång till, det gjorde inte så ont eller så(själva snittsåret eller snittet), det var bara det att jag inte klarar av droppet i händerna och att de nästa gång kommer sätta agraffer som jag hört gör så ont att ta bort, så jag kommer inte utsätta mig för det mer...tyvärr.Denna gång behövde de bara sy utan agraffer men gör de det en gång till är det gamla ärr i magen och då föredrar de agraffer.
Låter som jättevaga skäl men det är något jag får dödsångest av.

 

[talulah]

Sv: Besvikelse...

En psykos är en allvarlig psykisk sjukdom som bl a ger en betydligt mer rubbad verklighetsuppfattning än vad TS ger uttryck för.

Från "Vårdguiden" (första googleträffen)

"En psykos kan beskrivas som ett allvarligt psykiskt tillstånd då man upplever verkligheten på ett annat sätt än andra.

De allra flesta av oss kan skilja på egna tankar och när andra talar till oss. Vi har en klar uppfattning om vår person och kan skilja den från andra.

En person med en psykotisk sjukdom vet också ofta tidvis vem och var hon är. Däremot blir gränsen mellan henne och omgivningen oklar. Hallucinationer och vanföreställningar gör att till exempel föremål eller händelser får en speciell, ofta symbolisk, betydelse eller innebörd som är verklig för den som är sjuk, men som andra inte förstår. "

Tack alla som skrivit sina åsikter, jag hade väntat mig att bli närmast halshuggen, skönt att så många här är så förstående, jag behövde verkligen ventilera.

 

[CillaW]

Sv: Besvikelse...

Agraffer gör inte ont att ta bort.

 

[cirkus]

Sv: Besvikelse...

Du *kan* få en dotter ! Men hon behöver ju inte vara biologisk ! I många länder, tex Kina så adopteras flest flickor bort !

 

[Calazirya]

Sv: Besvikelse...

nästa gång kommer sätta agraffer som jag hört gör så ont att ta bort, så jag kommer inte utsätta mig för det mer...

Tro mig när jag säger, det gör inte alls ont att ta bort agraffer.

Jag om någon borde veta eftersom i princip hela min ryggrad varit ett enda agraffbälte ( tror det var 50 st )

 

[MsSleepalot]

Sv: Besvikelse...

Tänk såhär istället, hellre en frisk pojke än att du hade fått ett "sjukt"/handikappat barn.

Själv vill jag gärna ha en son men skulle det bli en flicka skulle jag bli minst lika glad. Huvudsaken barnet är friskt!