Jag har sådan beslutsångest och behöver skriva av mig, och kanske bolla med någon...
Jag är 28 år, har heltidsjobb och två hundar av aktiv ras. Jag har ridit på ridskola sedan jag var 12 och haft flertalet medryttarhästar och även en foderhäst i tonåren. De senaste åren har tankarna på en egen häst börjat växa och jag har satt undan pengar på ett konto som heter ”häst” sedan i höstas för att börja spara ihop till att köpa och hålla häst. Själva köpet hade jag tänkt vänta med tills min sambo får ett heltidsjobb. Just nu exjobbar han och beräknas vara klar med studierna i juni. Han har jobb som väntar på honom och kommer tjäna ungefär lika mycket som jag, dvs. dryga 30k före skatt.
Tills vidare rider jag på en ridskola en gång i veckan, men det är inte tillräckligt för att stilla mitt hästbehov. Jag har varit inne på hästnet dagligen i flera år och håller ett öga på annonser om foder- och medryttarhästar. I somras tackade jag nej till att ta min medryttarhäst på foder, efter flera veckors beslutsångest. Nu har jag fått erbjudande att köpa min favorithäst från ridskolan - och plötsligt blivit livrädd och samma beslutsångest svider i bröstet på mig. Jag mår fysiskt illa av detta.
Jag har aldrig haft totalt ansvar för en häst förut, det har alltid funnits föräldrar eller hästägare bakom mig, och jag är en extremt noggrann och försiktig person som hellre ser risker än möjligheter (vilket ofta förstör för mig rent allmänt i livet). Jag målar upp mer eller mindre rimliga scenarier där hästen blir skadad, där jag försummar mina hundar, där jag bli utfryst i stallet, eller glömmer bort att sko hästen (??), rider med en sadel som inte passar, eller typ missar vaccinationer. Ni hör ju - mina tankar spinner iväg åt alla håll och kanter och de är nog inte speciellt rationella.
Hästen som jag har fått erbjudande att köpa är hästen som jag hela tiden haft i tanken att lägga bud på, till sommaren eller hösten. Jag skulle kunna ha honom kvar på samma ställe, en stor anläggning med 50+ andra inackorderingar, tränare, flera ridhus, fina ridvägar och massvis med kompetens - vilket känns som en dröm för en ny hästägare. Det är dock fel i tiden så tillvida att jag inte planerat dessa utgifter nu. Jag har dock ett sparkonto som utan problem och med marginal skulle kunna täcka inköp och kostnaderna fram till min sambo får jobb i sommar. Jag har i nuläget pengar över varje månad, som jag sätter undan till en buffert för att täcka inköp av onödiga saker och mina hundars mat och eventuell veterinärvård. Vi lever ett gott liv, äter för mer pengar än vi behöver och unnar oss mycket saker i vardagen. Det är alltså ekonomiskt möjligt för mig, även om den försiktiga och rädda människan i mig gärna vill stå med 45k efter skatt i gemensam inkomst för att våga ha häst. Jag inser att de flesta hästmänniskor inte har det så och att många har häst på betydligt mindre pengar.
Förutom orimliga farhågor och ekonomiska funderingar så funderar jag över tiden. Jag har ett i perioder väldigt tidskrävande arbete och två hundar av aktiv ras, som jag tränar mycket med. Hade jag varit ensam med dem så hade det inte fungerat, men min sambo delar mitt intresse för hundarna och vi har ansvar för deras motion och träning ungefär varannan dag i nuläget. Jag har tidigare haft medryttarhäst ungefär tre dagar i veckan utan att det var något problem men då kunde jag ha med hundarna till stallet och på ridturer. Det är inte möjligt i detta stall. Ibland känner jag att det är en omöjlig ekvation att få ihop, men tänker jag på alla de jag känner som har barn och flertalet hästar och samma yrke som jag och ändå får ihop det. Stallet har alltid också varit en tillflyktsort för mig, dit jag kan komma och samla energi och orka med mitt yrke.
Till sist har jag såväl fysiska som psykiska problem. De fysiska problemen innebär en sjukdom som gör att jag behöver röra mig mycket för att må bra. Hästar och ridning har således varit min väg till fysiskt välmående under hela min uppväxt och jag känner mig sämre nu när jag bara rider en gång i veckan. Mina psykiska problem är framför allt ångestrelaterade och gör att jag gärna isolerar mig så där har hundarna och hästarna varit räddningen för mig. Jag är aldrig så lycklig och tillfreds som efter jag varit i stallet, oavsett väder. Ni hästmänniskor kan säkert relatera.
- Min ridlärare säger köp.
- Min sambo tycker att ”om vi kan få ihop de praktiska delarna är det inget snack om saken. Jag ser hur bra du mår med den hästen.”
- Min mamma, som haft häst i större delen av livet, tycker både att det vore bra för min kropp att ha häst, och att jag inte ska vänta för länge med att bestämma mig för att han kanske försvinner. Men hon säger också att det alltid kommer fler hästar.
Jag tror att det blir bra oavsett, och att det är beslutsångesten som är det värsta för mig nu. Magontet har släppt lite bara av att skriva det här.
Det här blev ett toklångt inlägg. Är det någon som har läst hela vägen hit och vill banka vett i mig?
