Jag är i valet och kvalet hur jag ska göra angående det. Min chef vet vad det handlar om och har vetat från det att jag anställdes.
Anledningen till att jag funderar på att berätta är att jag varit sjukskriven mycket på sistone. Jag har inte heller deltagit på representationsmiddagar på ett bra tag och de är mer eller mindre obligatoriska. Jag tänker att det kanske är bättre att de vet varför istället för spekulerar.
Det är min lilla grupp om tio personer som berörs som jag skulle berätta för.
Frågan är om det kan finnas nackdelar för mig att berätta. Det handlar om en psykisk sjukdom, bipolär 2. Jag skäms inte för min sjukdom men jag vet att det finns många negativa föreställningar än idag. Jag är till exempel rädd att de ska se mig som sjuk vad jag än gör och hur jag än mår. Att de ska analysera mig hela tiden.
Periodvis är jag väldigt uppåt, glad, pratsam, skojfrisk, alert, oerhört snabb och effektiv. Kanske något mer än de flesta på mitt jobb men fortfarande inom normalspannet, alltså utan att vara hypoman. Ibland är jag ganska låg. Ibland är jag hypoman på jobbet. Det får nog inga direkta konsekvenser för arbetskamraterna eftersom jag inte jobbar i lag med dem, jag sköter mitt. Däremot kan jag säkert ses som konstig då. Hej, vad det går undan där. Och oj, vad hon pratar, skrattar högt och går snabbt. Jag anstränger mig väldigt mycket för att vara så normal som möjligt. Ibland pendlar det väldigt mycket under en dag, men det tror jag inte arbetskamraterna märker. Det är känslorna som löper amok inom mig.
Jag tänkte berätta om vad bipolaritet är, hur sjukdomen yttrar sig för mig och vad jag gör för att må så bra som möjligt. Provar ut nya mediciner, äter och sover bra, motionerar osv. Vad mitt mål är, att komma upp i 75% men att det kanske inte går. Min grundtjänst är på 100%, men det har både FK och min läkare i princip avskrivit som en realitet. Nu jobbar jag 25% några veckor till. För tillfället är jag i en mixed state vilket är oerhört påfrestande. Jag har också märkt av kognitiva svårigheter på jobbet vilket gör mig livrädd. Jag har alltid varit superbra på jobbet när jag jobbat. Därför behöver jag ta det lugnt med upptrappningen.
Hur ska jag göra? Är det dumt att berätta? Är det bättre att de bara tycker det är konstigt med mina sjukskrivningar och låter dem spekulera bäst de vill? Vilket jag antar att de gör, det är självklart när någon helt plötsligt är borta på heltid och sedan kommer tillbaka på 25%. Alla är väldigt snälla. Ingen har någonsin sagt något eller kommit med gliringar så jag har inga problem på det sättet. Utan undantag möts jag av vänliga miner och kommentarer av arbetskamraterna.
Om jag ska berätta, hur personlig och detaljrik ska jag vara? Det verkar lite överkurs att jag legat inne för självmordsförsök, eller hur?
Jag skulle gärna ha lite råd. Det är svårt för mig att veta vad som är rimligt att berätta och inte, eller om jag ens ska berätta. Jag berättar inte för någon om min sjukdom nuförtiden.
Anledningen till att jag funderar på att berätta är att jag varit sjukskriven mycket på sistone. Jag har inte heller deltagit på representationsmiddagar på ett bra tag och de är mer eller mindre obligatoriska. Jag tänker att det kanske är bättre att de vet varför istället för spekulerar.
Det är min lilla grupp om tio personer som berörs som jag skulle berätta för.
Frågan är om det kan finnas nackdelar för mig att berätta. Det handlar om en psykisk sjukdom, bipolär 2. Jag skäms inte för min sjukdom men jag vet att det finns många negativa föreställningar än idag. Jag är till exempel rädd att de ska se mig som sjuk vad jag än gör och hur jag än mår. Att de ska analysera mig hela tiden.
Periodvis är jag väldigt uppåt, glad, pratsam, skojfrisk, alert, oerhört snabb och effektiv. Kanske något mer än de flesta på mitt jobb men fortfarande inom normalspannet, alltså utan att vara hypoman. Ibland är jag ganska låg. Ibland är jag hypoman på jobbet. Det får nog inga direkta konsekvenser för arbetskamraterna eftersom jag inte jobbar i lag med dem, jag sköter mitt. Däremot kan jag säkert ses som konstig då. Hej, vad det går undan där. Och oj, vad hon pratar, skrattar högt och går snabbt. Jag anstränger mig väldigt mycket för att vara så normal som möjligt. Ibland pendlar det väldigt mycket under en dag, men det tror jag inte arbetskamraterna märker. Det är känslorna som löper amok inom mig.
Jag tänkte berätta om vad bipolaritet är, hur sjukdomen yttrar sig för mig och vad jag gör för att må så bra som möjligt. Provar ut nya mediciner, äter och sover bra, motionerar osv. Vad mitt mål är, att komma upp i 75% men att det kanske inte går. Min grundtjänst är på 100%, men det har både FK och min läkare i princip avskrivit som en realitet. Nu jobbar jag 25% några veckor till. För tillfället är jag i en mixed state vilket är oerhört påfrestande. Jag har också märkt av kognitiva svårigheter på jobbet vilket gör mig livrädd. Jag har alltid varit superbra på jobbet när jag jobbat. Därför behöver jag ta det lugnt med upptrappningen.
Hur ska jag göra? Är det dumt att berätta? Är det bättre att de bara tycker det är konstigt med mina sjukskrivningar och låter dem spekulera bäst de vill? Vilket jag antar att de gör, det är självklart när någon helt plötsligt är borta på heltid och sedan kommer tillbaka på 25%. Alla är väldigt snälla. Ingen har någonsin sagt något eller kommit med gliringar så jag har inga problem på det sättet. Utan undantag möts jag av vänliga miner och kommentarer av arbetskamraterna.
Om jag ska berätta, hur personlig och detaljrik ska jag vara? Det verkar lite överkurs att jag legat inne för självmordsförsök, eller hur?
Jag skulle gärna ha lite råd. Det är svårt för mig att veta vad som är rimligt att berätta och inte, eller om jag ens ska berätta. Jag berättar inte för någon om min sjukdom nuförtiden.